De förlorade - Henrik Fexeus

Synen av hålet i marken hade fått Ky att helt glömma bort honom. 
  "Du har ingen aning om vad jag tänker", väste hon tillbaka. "Det där hålet..."
  "Jag vet. Det är väldigt trångt. Du gillar inte det. Men vill du verkligen vara kvar här uppe? Det finns ingenstans att ta vägen utan att bli upptäckt. Och jag tror att de som står borta vid bilen är betydligt obehagligare än ett trångt hål. Gå nu. Snälla." 

Allt börjar med ett hål i väggen och konstiga syner. Sedan är varken Stockholm eller vardagen densamma för Adam eller Ky längre, som tvingas fly ner i stadens tunnelsystem för att undgå de mystiska grå.

Omdöme: Klaustrofobisk och gåtfull fantasy som utspelar sig i ett Stockholm som är främmande för de allra flesta. Det är lite utav ett genidrag att använda sig av tunnelsystem under Stockholm tycker jag, för det leker med ens förutfattade bild av staden och vänder upp och ner på allt som annars känns alldagligt. Det är både en spännande och lite obehaglig påminnelse om att mysterium faktiskt skulle kunna gömma sig mitt framför ögonen på en även i verkligheten.

Fexeus avslöjar inte mycket av sin värld, varken hotet eller premisserna, under bokens gång. Det är inte en sådan bok där huvudpersonerna snabbt träffar en mentor som kan förklara vad som pågår och vad de behöver lära sig. Istället är både karaktärerna och läsaren ute på djupt vatten och försöker pussla ihop spridda ledtrådar till någon sorts helhet.

Det är en hårfin gräns mellan att bli så främmande att läsaren ger upp och så intressant att man bara måste bläddra vidare. I det här fallet GILLAR jag verkligen att inte fatta någonting och hela tiden behöva komma på teorier med alldeles för lite underlag för att egentligen komma någonvart. Liksom: vem kan man lita på? Ingen aning! Vad är det egentligen som pågår? Ingen aning! Men vill jag veta mer? Absolut!

Jag älskar att den här första delen i serien egentligen bara väckt mer frågor än den svarat på och att Fexeus vågar behålla känslan av mysterium. Jag har absolut ingen aning om vart han tänker ta sin värld härnäst men ser fram emot att få ta reda på det!

Betyg: Snudd på outgrundlig, spännande och psykologisk fantasy i ett Stockholm som vi aldrig sett Stockholm förut. Ky och Adam blir knuffade in i en skrämmande intrig som förändrar reglerna för deras verklighet. Passar extra bra för de som gillar att tänka några varv extra medan de läser!

Länk till: Bokus & Adlibris

Allt jag inte sa - Yrsa Walldén

"Vill du ha en?" frågar du och håller fram ditt nyköpta cigarettpaket när jag kommer ut.
  "Nej, jag röker inte", säger jag och du tar upp en cigarett själv och tänder den.
  "Inte jag heller", säger du och drar ett djupt bloss och blåser ut röken ovanför mitt huvud. "I alla fall inte om min mamma frågar."
  Jag skrattar och du ler så dina vita framtänder syns och på vägen tillbaka till parken frågar du mig vad jag heter. 

Nytt: livet i Falun, egna lägenheten, utbildningen i manus för tv och film, breddgraden, vännerna. Kärleken. För allt är bara du, du, du.


Omdöme: En sådan där bok där huvudnumret nog ändå är språket, som är sådär förbenat fint. Påminner mig väldigt mycket om Sandra Beijers Det handlar om dig - det är korta, korta kapitel, väldigt koncentrerat berättande i första person riktat till ett specifikt du, och språket har den där lyriska karaktären. Man vill bara bläddra vidare hela tiden.

Allt jag inte sa behandlar en del av ung vuxen-livet som ofta hamnar i skymundan inom sagda genre, nämligen universitetet och flytten hemifrån som detta ofta innebär. Huvudpersonen flyttar från Malmö till Falun (som Uppsalabo tyckte jag att det var så roligt att Falun kallades Norrland av jaget, som aldrig varit längre norrut än till Stockholm, pga jag tänker ju inte alls på Stockholm som norr om något alls ungefär). Hon har något slags plan om att bli ett nytt, bättre jag, men inte på något överdrivet sätt, utan sådär som jag tror många hoppas, att en ny miljö ska göra en till en starkare och intressantare person ungefär.

Men allt är förstås inte roligt, även om en egen lägenhet är riktigt häftigt. Ibland vill man kanske ha stödet hemifrån, ibland vet man inte riktigt vem man är, ibland går man sönder av längtan. Jaget blir kär i Dena på introduktionen till programmet och hela boken är riktad till henne. Det bidrar förstås till det finstämda och tajta i berättelsen, men blir också lite... trångt. Jaget får inte riktigt plats att lyfta, kan jag tycka.

Jag gillar verkligen att läsa om hur det är att flytta till en ny stad och bli tvungen att definiera sig själv på nytt. Huvudpersonen är inte alltid helt sympatisk utan agerar och tänker ofta själviskt, men det är också en del av charmen. Att göra en hel del misstag, men att inse att det är mänskligt, och att det mesta löser sig ändå. Och historien med Dena är himla fin på sitt sätt, den också.

Betyg: Gillar! Språket är en upplevelse i sig, men jagets resa med identitet och egna förmågor, samt möten med vänskap, förälskelse, förtvivlan och kärlek bidrar också till en otroligt fin helhet. En coming of age-historia som knappast är världsomvälvande men just därför genuin och läsvärd.

Allt jag inte sa

Saker ingen ser - Anna Ahlund

Johannes ser bort mot Karin Boye-tavlan och gör en liten teckning av hennes ansikte med några drag i nederkanten av pappret.
  "Kanske", säger han.
  Sebastian böjer sig fram och ser på hans skiss.
  "Så vem ska du kyssa i år?" säger han.
  Johannes ler och suger på piercingen han har i underläppen.  Han trycker pennudden lite hårdare mot pappret för att få till svärtan i Boyes hår.
  "Det är ditt nyårslöfte, inte mitt." 

Ett år är en lång tid för gymnasieelever, då nästan allt kan hända. Gänget på Byllis (och Linn och hennes bror Aron i utkanten) får kämpa med individuella förändringar och motgångar, men också uppleva himla, himla mycket fint.

Omdöme: Efter att ha blivit dunderförälskad i Du, bara och Anna Ahlunds instagram förra året är det nog inte så konstigt att Saker ingen ser varit en av de böcker jag sett mest fram emot i år. Det är liksom hångel, ungdomar, bortblåst heteronormativitet och så mycket pirrande tonårskänslor, i Uppsala (!!!).

Jag älskar konceptet och uppbyggnaden som gör att man får följa karaktärerna ett helt år på ett sätt som känns naturligt. Det finns ju alltid långa block av tråkighet i ens liv när inget särskilt händer men i "vanliga" böcker får man oftast inte den känslan. Karaktärerna är nästan för coola för att gå på toaletten, typ. I Saker ingen ser vet man att det händer massor mellan avsnitten, men man kan också gissa att det är vanligt tråkigt skolarbete/vardag/liv som man kanske inte saknar för mycket. Dessutom gör det att man får känna in karaktärerna mer för att se vad de fokuserar på i början av året jämfört med slutet av året.

Karaktärerna är förstås också det bästa med boken. De är många, ett helt kompisgäng plus två till, vilket kanske kan bli knepigt om man har svårt att hålla isär personer. Men jag gillar att de är så pass olika att man kan välja favoriter att hålla lite extra på och så pass mänskliga att man alltid hittar något att gilla. Att nästan alla är engagerade i något kreativt är också underbart (jag älskar att läsa om karaktärer som målar och fotograferar och spelar musik och läser! osv osv!) samt att det finns en och annan som inte gör det.

Samtidigt är Saker ingen ser inte riktigt lika mycket av en favorit som Du, bara. Det är svårt att sätta fingret på exakt varför men för mig berodde det nog på två saker. För det första är det mycket hångel och sex (vilket Anna Ahlund skriver SÅ BRA) som jag ibland inte tycker fyller någon funktion utan finns "bara för att". Det driver liksom varken storyn eller karaktärsutveckling/relationer. Och sedan hade jag svårt för klimax-delen i Johannes och Yodits historia, jag tycker att Johannes situation och tillstånd blev utnyttjat för dramatik på ett sätt som skavde lite för ett så pass allvarligt ämne. Men hanteringen efteråt var väldigt fin så det blev väl plus/minus noll.

Betyg: Älskar man att verkligen grotta ner sig i ett gäng och deras värld (i detta fall estetgymnasiet Byllis!) så storrekommenderar jag Saker ingen ser. Samma sak om man gillar att läsa om hångel, kärlek, identitet, queera personer i en bok med den där "bara nååååågra sidor till!"-känslan.

Saker ingen ser

Jorden vaknar - Madeleine Bäck

Men Krister ser ingen reaktion. Gunhild ligger där hon ligger. Alldeles slapp.
  "Fan också. Fan, fan, fan, fan, fan!" Beata sjunker ner på golvet intill Krister. Hennes ansikte är blankt av tårar. Rösten skakig och tunn. "Vad ska vi göra? Jag vet inte vad vi ska göra. Jag vet inte vad vi..." Hennes röst dör bort i snyftningar. 

Krister och Beata försöker återhämta sig från otäckheterna när vandrarna vaknar. Men båda bär på en naggande oro - är vandrarna verkligen borta för gott? I Hofors försöker Viktor göra upp med sin känsla av värdelöshet utan stenens krafter. Och han är beredd att göra vad som helst för att få dem tillbaka.


Omdöme: Det här är andra boken i skräcktrilogin om bruksmagi och vandrarväsen i Gästrikland. Och de är ju så galet snygga! Älskar omslagen, älskar de färgade sidkanterna som matchar omslaget, älskar landskapsbilderna precis innanför pärmarna... formgivningen är en dröm! Ångrar verkligen att jag bara har den första som pocket.

Förra boken slutade inte riktigt med en cliffhanger utan snarare lågmält. (SPOILERS, alltså.) Förutom en vag obehagskänsla i magen skulle man lika gärna kunnat tro att världen var räddad och faran över men så är inte fallet. Och nu när man är med på noterna direkt är hotet mer påtagligt och faktiskt otäckare.

Helhetsintrycket är ungefär som efter förra boken: jag gillar verkligen Bäcks Gästrikland, gillar trådarna som vävs mellan de olika personerna, hur intrigen uppenbarar sig bit för bit, och ja, jag börjar till och med gilla språket (trots att det är väldigt rått). Bäcks vandrare, och speciellt en fasansfull grej Beata hittar i ett badkar, är så otroligt äckliga och bra beskrivna. Ibland blir det lite mycket springa runt och förbereda för världens ände, men slutet var starkt, speciellt med tanke på ett överraskande dödsfall.

Betyg: Stämningsfull "äckelskräck" i svensk bruksmiljö där nutid möter historia och folktro. Relationerna börjar bli riktigt finmejslade och jag vågar knappt fundera på vad karaktärerna kan tänkas stå inför i nästa bok. Vilken riktning den än tar sig har jag en känsla av att det kommer bli riktigt rått, äckligt och tufft. Gillar!

Jorden vaknar

Vattnet drar - Madeleine Bäck

"Stenen." Viktor bryr sig inte om att han avbryter. "Visst. Jag tar ner madonnan. Men först stenen."
  Calle ler, men inte med ögonen.
  "Annars vadå?" säger han. "Dödar du oss alla, eller?"
  "Jag kan inte svara på det."

Allt börjar med stenen Viktor hittar under inbrottet i Ovansjö kyrka. Den som är varm och len i hans hand, som viskar saker till honom om kraft och styrka. Saker och ting vaknar till liv i Gästrikland, och ställer till det för dem som bor där. Viktor och hans gäng. Beata och hennes bästa kompis Celia. Krister och Tjäder på deras respektive jobb. Naturen är onaturligt skakad ur balans.


Omdöme: Det här är nog mitt allra första möte med skräck i bokform tror jag. Spontant trodde jag inte att det skulle vara min genre, men Vattnet drar tycker jag faktiskt verkligen om. "It grows on you" (eller i alla fall mig), sakta men säkert.

Början var helt ärligt ganska seg, eftersom det är tre/fyra perspektiv som introduceras i rask följd. Man får ingen riktig kontext kring hur de hänger ihop, vilket gjorde boken i helhet svår att greppa. MEN med det sagt tycker jag också att de många perspektiven och bristen på information var något av det bästa med boken. Det var väldigt svårt att veta vart berättelsen skulle ta vägen eller vilken roll de olika personerna hade.

Gillar man att tänka och pussla mycket när man läser tycker jag Vattnet drar är perfekt, så den är nog inget för de som gillar att bara dras med och få allt förklarat i realtid. Men jag älskar verkligen känslan när allt faller på plats och man verkligen ser hur alla trådarna tillsammans bildar en väv genom berättelsen.

Mitt enda frågetecken är nog kring huruvida det egentligen borde vara en ung vuxen-bok. Många av perspektiven är nämligen vuxna, och de yngsta karaktärerna är ca 22 år gamla. Vad jag läst i vissa recensioner är att yngre personer haft lite svårt att identifiera sig med dem, och jag tycker också att boken känns lite "vuxen". På skräcksidan är det mer groteskt (med många fantastiskt äckliga och unika detaljer!) än direkt läskigt, vilket jag uppskattar, och väldigt bundet till Sverige och svensk natur, kultur och historia.

Betyg: Är man skräckfan (eller sån som gillar mörkare fantasy) och gillar böcker som kräver en del tankekraft av läsaren så rekommenderar jag definitivt Vattnet drar! Tonen är väldigt rå, vilket kan ta ett tag att vänja sig vid, men passar Bäcks Gästrikland som handen i handsken.

M - Varken mer eller mindre av Petra Backström

Vi har exet som jag fortfarande ligger med
vi har stalkern som aldrig ger sig
vi har kompisens pappa som stöter på mig
och vi har killen som jag inte vet om jag borde falla för
Det är lätt att se tillbaka och tänka: Vad såg jag i dom andra tre?
Men man vet ju så lite innan allt har hänt.

Maj är 19 år och tycker om när saker är lättkategoriserade och logiska. När man efter en kort överläggning kan komma fram till ett klockrent beslut genom att väga fördelar mot nackdelar. Då är kärleken en svår nöt att knäcka. Nu har Maj trasslat in sig i fyra kärlekshistorier samtidigt. För att lösa situationen uppfinner hon ett känsloexperiment. Hur vore det att helt enkelt testa att bara gå på känsla ett tag och se vad som händer?

Omdöme: En av två ung vuxen-debuter jag läst från Rabén & Sjögren i år! Gillar verkligen att de lyfter fram böcker av unga författare med lite vassare toner och kaxigare karaktärer som känns autentiska. 

Maj är kaotisk samtidigt som hon vill ha allting helt och hållet under kontroll. Även om hennes väldigt privilegierade tillvaro där hon driver runt i Stockholm utan att egentligen bry sig om jobb och framtid är lite främmande för mig (inte det privilegierade, men det ekonomiskt säkra driftandet) så tror jag att just det där kaotiska vilsna är väldigt lätt att känna igen sig i under de övre tonåren. Vem har egentligen en plan? Och hur vet man vem man vill vara och hur man ska vara sådan?

Majs personlighet och ton som berättare beskrivs ofta som unik och lite taggig, enligt förlaget "en huvudperson som är omöjlig att värja sig för och ett språk som slår knockout". Just därför var jag till att börja med orolig för att det skulle ta för mycket plats och bli tjatigt, speciellt eftersom Majs tillvaro egentligen är ganska enformig. Det är bara från en kille till en annan, runt runt, mellan de där fyra.

Men för att vara ärlig så växte både språket, personerna och storyn för mig ju längre in i boken jag kom (vilket var motsatsen till vad jag trodde) och i slutet var jag helt full av myskänslor. Allra härligast tror jag dock boken är för stockholmare, för den droppar en hel del geografiska markörer som säkert är menade att skapa igenkänning. Insiderklubb ungefär?

Betyg: Fin, rapp och lättläst ungvuxen-bok med härligt kaxig huvudperson! En tripp in i Majs huvud sitter inte helt fel så här på våren när man behöver lite energi, och jag fäste mig överraskande mycket för flera av bipersonerna (det finns något sympativänligt i det ofrivilligt patetiska som människa, känner jag). Ser fram emot mer av Bakström!

M - Varken mer eller mindre

Lollo - Linna Johansson

Det var jag och det var Lidija och det var Aspy. Ja, det var naturligtvis fler också men framförallt var det vi. Ni tror kanske att ni vet något om oss för att ni läst om oss. Det gör ni inte. I tidningarna påstod man till exempel att jag var "den oerfarna" och Lidija "den pådrivande". Det var inte sant. Mycket lite av det som skrevs om oss var sant. Därför ska jag berätta om oss, om vad vi gjorde, och vad som egentligen hände.

Lollo och hennes bästa vän Lidija håller till i ett sorts paus-läge. De har lämnat gymnasiet bakom sig, men inte sökt sig till något nytt. Inget plugg, inga stadiga jobb, ingenting. Bara ett permanent tillstånd av alkohol och promenader i förorten Aspy. Men ju fler månader som går, desto mer börjar de leta efter något... annat.

Omdöme: Jag har en egen liten backstory kring den här boken, som går tillbaka till december 2013. Då var jag PRAO-elev hos Modernista en vecka och fick prova på allt möjligt på förlaget, samt träffa de som jobbade där. Och vid ett skrivbord satt faktiskt Linna och jobbade på sin bok. Är inte det ganska häftigt? Där satt hon och skrev (och, har jag för mig, sa att karaktärerna inte alls samarbetade med henne den dagen) och två år senare stod jag här med just den boken i handen!

Lollo jobbar väldigt mycket med stämning och ton. Det är egentligen kanske det som driver berättelsen framåt, snarare än intrigen, även om det förstås finns sådan också. I början står man med ett stort frågetecken till vad som hänt och vad det är jag-et (Lollo) hela tiden refererar till, och det hakar fast i en och får en att vilja fortsätta läsa. Men efter ett tag, när man lärt känna Lollo och Lidija och börjar förstå vart allt barkar, så är det nog just stämningen som håller fast i en. Den rör sig långsamt, men effektfullt och det är svårt att inte dras med.

Boken tog inte alls den riktning jag förväntat mig. Faktiskt känner jag mig nästan förvirrad när jag går tillbaka och läser de allra första kapitlen i efterhand, för pilarna där pekar åt ett helt annat håll än berättelsens slutstation. Och lite utav ett antiklimax är det kanske också, men inte direkt den sorten som gör en besviken, utan snarare en som får en att fundera.

I början av Lollo är det trots allt medias synvinkel man får smakprov på, inte Lollos egen. När man sedan får se allt som hon själv har att berätta (om man nu kan lita på just allt) är det många andra vinklar som kommer fram i ljuset. Och det "onda" i historien visar sig inte vara det man trott. Man får en helt annan bild på hennes situation, och på hur det är att vara ung, utan plan, trött på samhällets förväntningar av en.

Betyg: Åh, jag har svårt att sätta fingret på exakt vad jag tyckte om den här boken! Men har man inte något emot att tempot är litet långsamt, och tycker om romaner med genomarbetat språk och stämning, som dessutom är smarta och faktiskt säger något, så kan Lollo vara något för dig!

Lollo

En enda hemlighet - Simona Ahrnstedt

"Pengarna du gav Medpax, de där hundratusen." Hon bet sig i läppen och såg sedan ut att ta sats. "Var kommer de ifrån? Är det vita pengar?"
  Alexander såg länge på henne. Hennes hår föll kring ansiktet, glödde i solljuset.
  "Frågar du mig om jag är kriminell?" sa han långsamt. "Om jag använt Medpax för att tvätta pengar? Bortsett från att jag är rätt säker på att det är omöjligt, hur låga tankar har du om mig egentligen?"

Isobel Sørensen är en fältläkare från ett familjeled av läkare som jobbat för utsatta världen runt. Alexander De la Grip är Sveriges meste badboy, känd för sitt skandalösa festande. När Alexanders stiftelse råkar avsluta donationerna till Isobels ideella organisation Medpax blir det början på en oväntad relation.

Omdöme: Fina, fina Simona Ahrnstedt! Hennes böcker slår aldrig fel, inte heller denna. Jag förstår verkligen inte hur hon kan vara så fantastisk. Men det är väl bara att tacka och ta emot för en läsupplevelse deluxe?

Det jag verkligen älskar med Arhnstedts böcker är nog all research hon gör. Dels har jag förstått sett lite glimtar "behind the scenes" på hennes blogg (det är MASSOR av intervjuer!) dels så framkommer det förstås genom att läsa boken. Det märks av det otvungna, lätta sättet hon bjuder in en i Isobels värld av biståndsarbete (med allt vad det innebär) precis som det märktes när man följde Natalia i finansvärlden. Det är så on point, utan att vara överdrivet informativt eller tråkigt. Man får verkligen en realistisk lucka in i en helt annan persons värld!

Isobel och Alexander var förstås ett charmigt par i sin egen rätt, men i den här boken tyckte jag nog nästan mer om bihandlingen. Vill inte spoila alltför mycket men jag är väldigt imponerad över hur dynamiska Ahrnstedts karaktärer är och hur hon verkligen vågade gå på djupet med sin extra hjältinna och hjälte, och ställa svåra frågor.

Sedan var slutet lite utav en 180 vändning där allt gasades upp till 130 km/h och det kändes väl liiiite Hollywoodfilm, men samtidigt tyckte jag att det var härligt att hon vågade. Och när man har chansen (hur ofta händer det när man skriver realistiska böcker som utspelar sig i Sverige?) ska man nog ta den! Kan ju säga att det är en nagelbitare ni har framför er, de sista kapitlen ;)

Betyg: Har man inte läst en enda Simona Ahrnstedt så är det lite skandal, tycker jag. Romance när den är som bäst! Och så välförtjänt att hon ska ges ut i både USA och Storbritannien nu.

En enda hemlighet

Isskeppet - Peter Bergting

"Något för oss att lösa!"
  "Eller inte? Varför kan vi inte bara låta dem ta hand om det själva?" frågade Emmi. "Några av landets tyngsta magiker, i vissa fall bokstavligt talat, är lärare på skolan. De borde kunna hantera det."
  Orville log. "Litar du på att de kan ta hand om det? Kom ihåg hur det gick sist."

Emmi hoppas få spendera nästa termin på Trolldomsakademien som det är tänkt - ordentligt och fokuserat på studierna. Men när veckorna inleds med ett mystiskt flygande skepp, lärare som försöker smussla med hemligheter och rykten om ett mysterium... så vill  vännerna Orville och Miranda förstås inget hellre än att anta nästa äventyr. Det gick trots allt bra förra gången.

Omdöme: Det här är ändå en himla härlig mellanåldersserie. Jag tycker om skolan i dess ostrukturerade, knasiga form och berättelserna den ger upphov till. Att eleverna smyger iväg och försöker lösa underliga mysterier känns helt naturligt. Det är de små sakerna som gör det, som dansmagi, flygande dronter och mystiska ravinmonster i glömda rum. Man vill nästan besöka skolan själv!

I typisk sequel-stil flöt karaktärerna iväg från varandra under bokens lopp - deras olika värderingar och utgångspunkter skaver då och då mot varandra. Jag kan rent allmänt tycka att det blir lite tjatigt, speciellt som det mest handlar om kommunikationsfel, men samtidigt kom det fram en del intressanta saker. Inflikningen om mobbning (att det ibland kan vara oavsiktligt) tyckte jag verkligen om. Det känns som ett ämne som passar för mellanåldern, och framkom diskret, utan att bli föreläsande eller övertydligt.

Berättelsen var kanske en aning seg (med målgruppen i åtanke) någonstans mellan början och mitt, men sedan tog det fart. Klassiskt deckarjobb blandat med spännande fantasyfaror blandar sig väldigt bra och får en att hela tiden vilja läsa vidare. Har man läst och gillat ettan ska det inte vara något problem även om man inte är en så van läsare.

Betyg: Funderar ni på en snäll och rolig fantasyserie för de som börjat komma igång med kapitelböcker kan jag definitivt rekommendera den här! Fin mångfald bland karaktärerna, underhållande och snabbläst, och fina illustrationer som pricken över i:et.

Isskeppet

Stjärnstenen - Jo Salmson

- Lycka till idag! ropar Nipa bortifrån vaktkuren. 
  Gamle Kvanne linkar fram för att öppna den lilla dörren vid sidan om porten åt henne.
  - Det är väl trettio år sedan sist, säger han allvarligt. Det är på tiden att vi får en ny stjärntolkare i Hammar. Vi håller tummarna för att du klarar dig lika fint som din far.

Nea är utvald att ta ett speciellt prov för att se om hon har Gåvan. Då ska hon få bli mäster Fenels lärling och hjälpa till att varsla Hammars befolkning om faror hon ser i Stjärnstenen. Samtidigt verkar inte alla tycka om att hon, som är barn till en drakryttare, ska få en så pass mäktig position. Klankrigare rövar i skogarna och drakarna syns inte till... En gåva som Neas behövs!

Omdöme: Jag gick något fördomsfullt in i den här boken, eftersom det märktes på språket att det var för yngre läsare. Vissa saker hintades tidigt på ett sätt som jag nu tycker är väldigt tydligt, men som jag antagligen inte alls skulle uppfattat för några år sedan. Men vad jag upptäckte? Serveras man en tillräckligt bra berättad historia glömmer man allt det där.

Det är framförallt tempot jag verkligen tycker om i Stjärnstenen. Man kommer väldigt snabbt in i berättelsen och sedan går resten av bara farten. Jag läste ut den på bara en eftermiddag, eftersom Salmson verkligen lyckades med att ha ett ständigt framåtdriv. Man ville veta vad som skulle hända! Och precis så ska böcker vara, speciellt för barn och ungdomar. Att spontankänslan när jag började närma mig slutet var när kommer nästa? ger också en stjärna i kanten.

Eftersom fantasy är en genre jag växte upp med, men inte besöker lika ofta längre, tyckte jag att det var jättekul här att få smaka på en svensk variant. Magi, drakar, medeltida byar... det är så himla mysigt! För att inte tala om att hitta en karta på första sidan... Det väcker förstås en hel del förväntningar, men de tyckte jag att Stjärnstenen uppfyllde med bravur.

Betyg: Riktigt bra fantasy för unga! Rekommenderas som inköp till sommarläsning eller julklapp senare i år (det gäller att vara tidig ;)). Spännande fängslande läsning som väcker lust till mera.

Stjärnstenen

Som om jag vore fantastisk - Sofia Nordin

Från och med nu ska jag aldrig mer tänka på den sista kvällen. Inte på mamma eller pappa eller min bästis Feray när de var döda. Inte på den krypande tomheten när man tittar på någon man älskar, och plötsligt fattar att livet har försvunnit och att det bara är kroppen kvar. Inte på veckorna efteråt när jag irrade runt och inte fattade vad jag skulle ta mig till. När jag inte ens visste om jag var ensam kvar.
  Jag ska bara ha kvar de bra minnena. Från när alla levde. Som ett fotoalbum. Vem skulle lägga upp bilder på hemska och sjuka saker? Det är de fina minnena man sparar. 

Ella och Nova ska lämna tryggheten på gården och ge sig ut på en road trip till Umeå, med hopp att det finns andra överlevare där. Ella längtar också efter en häftig födelsedagsfest, men riskerar att bara finna mer död och sjukdom...

Omdöme: Min första reaktion på Som om jag vore fantastisk var egentligen "wow, vilket språk!". Inte för att Sofia Nordin skriver fint eller utstickande, men det är koncentrerat och har bra flyt, och framförallt kan jag inte hitta ett enda ställe i hela boken där det skarvar. Och då tycker jag ändå att svenska är ett språk som har lätt för att just skarva.

Första halvan av boken älskade jag. Ella som karaktär, representationen för mänsklighetens kanske mindre älskliga drag, i kombination med Nora på en ganska hemsk men ändå exalterande road trip - me like! Men sen fick historien en vändning (hint för de som läst boken: från och med motorcyklarna) och därefter tappade jag kontakten känslomässigt med både Ella och hela situationen.

Eftersom jag tyckte om språket och Nordins värld, med smittan och tonåringar och svenskheten, är jag väldigt nyfiken på de första två böckerna i serien. Faktiskt ångrar jag att jag inte tog mig tid att läsa allihop på rad som jag först tänkt (även om det gått bra att läsa boken bara så där också), men men... nu har jag ju det bästa framför mig!

Betyg: Högklassig svensk ungdomsroman! Jag tycker verkligen om att Nordin kan skildra det lite fula hos människor på ett sätt man kan känna igen sig i och att något rakt och enkelt kan bli fint.

Som om jag vore fantastisk

Prismaglaxen: Den spruckna planeten - Ingrid Remvall

"Hej, allihopa", Davids röst tystade surret av röster i rummet. "Än en gång välkomna hit. Vi kommer ha en fantastiskt intressant vecka tillsammans." Flera röster mumlade instämmande. "Det finns vara en sak som är viktigare än att ha kul den här veckan..."
  "Och det är att slå det andra forskningsteamet!" ropade Jordania.
  David skrattade. "Nja, jag tänkt säga er säkerhet. Men du är på rätt spår." 

Nova och hennes vänner är tillbaka på ännu en spännande forskningsvecka, denna gång på den outforskade planeten Isukaan. Precis som alltid är det dock farligheter på gång i kulisserna...

Omdöme: Spännande doldisfantasy (eller om det nu är science fiction) för mellanåldern som utspelar sig i yttre rymden. Remvall har helt klart visat på stor fantasi när det kommer till miljö och varelser. Något roligt med just den här boken är de 647 teckningarna längst bak, från unga läsare landet över, på de olika varelserna och karaktärerna.

Boken innehåller de klassiska komponenterna för en spännande kapitelbok: flera misstänkta, roliga tvister, farliga möten, hemligheter och ledtrådar som leder fram till den stora finalen. Jag tycker Remvall lyckats väldigt bra med att hålla kvar det där suget att läsa vidare, framför allt under den sista halvan.

Tyvärr tycker jag också att boken kunde gått igenom ett par redigeringsrundor till. Helst: stryk, stryk, stryk! Det var väldigt många onödiga ord i meningar och framförallt hela sidor med långa (tråkiga) beskrivningar. Tekniken var förstås en viktig del av resan men att redan i tredje kapitlet dränkas i detaljer kring pincetter, holografer och behållare är knappast optimalt i en barnbok.

Betyg: Allt som allt en spännande och kreativ bok, och detaljen med läsarnas teckningar var rolig! De finns däremot bara i e-boken, så vill man se dem rekommenderar jag det formatet över den fysiska boken.

Prismagalaxen: Den spruckna planeten

Svart Passion - Annika Banfield

"Hur vaknar man från en mardröm om man inte sover?"

Handling: Mathilda går första året på gymnasiet, drömmer om snyggingen Mattheo och vet inte riktigt hur hon ska hantera den ganska töntiga Emil. Hennes värld kretsar främst mellan dessa killar, sin bästa kompis Johanna, och sina föräldrars nya respektive. Vad hon inte vet är dock att hon just blivit en av de största pusselbitarna i tusenåriga planer smidda i mörka vrår...

Omdöme: Precis i början fanns det väldigt mycket jag störde mig på rent språkligt i boken som det bara kliade i mig att få ändra på. Det var egentligen mest småsaker som enormt överdriven användning av "!?" i dialogerna (ofta på fel ställe) och även massvis med "skall" i vardagliga samtal. Det kanske är något man gör i Göteborg, men jag stördes i alla fall av det. Sen var det också en enorm namedropping i början där fjorton karaktärer nämndes vid namn på de första fem sidorna och bara åtta av de hade någon större roll i boken.

När man väl släppte allt det här blev boken mycket bättre. Det var roligt att läsa om en dramatisk "landet kan gå under!"-historia i Sverige, men ibland blev det lite väl mycket klichéer och instalove. Sen förstår jag kanske inte riktigt hur vampyrerna kan planerat sin väg till makten i tusen år och valt just Sverige att börja med, och så långsamt dessutom.

Favoritkaraktär var Rhindo redan från början,  så det blev en glad överraskning det där på slutet, jag gillade verkligen bakgrundshistorien. Jag tycker om multidimensionella karaktärer som varken är enbart onda eller goda och att Banfield lyckades porträttera detta trots att Rhindo inte fick så mycket plats var riktigt bra. Mathilda och Johanna betedde sig idiotiskt titt som tätt och tog uppenbarligt dåliga beslut och tog ingenting alls på allvar. Mathilda tyckte jag dock om för merparten av boken trots allt, även om hon var ganska orealistisk som karaktär.

Andra plus med boken var de korta kapitlena. Jag tycker att det är en jättebra sak att tänka på i ungdomsböcker, det hjälper läsaren. Sen fick jag också en jättefin bok som var signerad med en dikt i början, jättetrevligt! Kastade mig verkligen in i läsningen efter det.

Det jag hade störst problem med i boken (förutom alla "?!") var nog romansen: (spoiler, markera för att läsa!) jag förstår att Mathilda föll för Mattheo, för jag menar, snygg och beskyddande sefyr? Ja tack! Men Mattheo var ju flera hundra år gammal, vad var oddsen för att han skulle förälska sig i henne så där plötsligt? Jag tyckte det var lite orealistiskt. (Slut på spoiler)

Omdöme: En underhållande bok som håller kvar ens intresse hela vägen igenom. Framförallt en unik skildring av den typiska amerikanska vampyrromanen satt i en svensk miljö. Första delen av en serie och jag ser redan fram emot att läsa fortsättningen - hur ska berättelsen egentligen fortsätta härifrån? Hoppas på nya skurkar!

Svart Passion

De Skandalösa - Simona Ahrnstedt

"Du är inte klok", sa Ossian med eftertryck.

(till Greve Gabriel Gripklo)

Handling: På Wadenstierna, det ökänt vackra vita slottet i Uppland, planerar änkegrevinnan Gripklo hålla en två veckor lång sommarfest. Och vilken fest det blir! Svenska  adeln som tidigare tyckt att ett par hysteriska fästmöar och flådiga husköp var saftigt skvaller står inför en mycket spännande sommar. Något med slottet släpper nämligen fram ens mest oväntade sidor... dags att vara skandalösa.

Magdalena Swärd och hennes jungru Beata har sedan länge avsagt sig  all bekantskap med "fint folk". Men de har det kärvt med ekonomin och när ett brev levereras där en viss friherrinna ber henne vara förkläde åt yngsta dottern finns det inte så mycket att välja mellan. Och det är ju bara ett par veckor. Hon planerar att bara åka dit, undvika skandaler och för mycket uppmärksamhet, och se till att fröken Venus och Greve Gripklo förlovar sig. Lättare sagt än gjort, för alla verkar ha egna viljor därute på slottet. När sedan Joel Skyheilm utmanar greven på ett vad sätts saker oåterkalleligt i rullning. En sak är säker, det här är en fest man inte vill missa!

Omdöme: Jag var faktiskt inte så taggad när jag började läsa den här boken. Jag vet, det är SIMONA AHRNSTEDT(!) men dels hämtade jag den i tron att det var en annan bok jag väntat på och dels hade jag läst en ganska negativ recension samma morgon. Oj, oj, oj, vad jag fick tji. Och det är jag glad för!

Enligt mig var det här den bästa boken av Ahrnstedt hittills. Den var inte lika plågsamt orättvist sorglig som Överenskommelser (herregud vad jag grät när jag läste den boken. läs den!) men samtidigt mycket mer intrigfull och spännande än Betvingade (i och med de olika sidohistorierna i den här, men Betvingade är den nästbästa i serien enligt mig, så läs den också!). Det var så otroligt mycket att älska i den; epoken, kläderna, karaktärerna, intrigerna, alla plötsliga vändningarna, dialogerna... jag tycker man kan se utvecklingen Simona Arhnstedts skrivande tagit sig, allt är så klockrent nu. (och jag är lite tacksam över att jag bara behöver sträckläsa och inte sträckgråta den här gången. Överenskommelser tog nästan livet av mina tårkanaler, någon måtta får det vara.)

Det jag gillade mest med den här boken var nog den där somriga festkänslan dock. Alla var samlade på samma ställe, som i en liten bubbla. Den där känslan av att alla kan se och höra en hela tiden och att alla sitter och skvallrar om vad de andra gör. Och konceptet med att alla ungmöer vill gifta sig med greven, som värsta Disneyfilmen. Och den ungdomliga våghalsigheten vadet tillför. Som läsaren blir man nämligen insatt i ALLA små skandaler som pågår och man sitter där och gissar - kommer de bli upptäckta? Vem blir upptäckt först? Men gud, kan de verkligen göra så? Nähää!

Förutom romansen mellan Gabriel (greven) och Magdalena pågår det två andra lite mindre affärer vid sidan av. Jag är så himla glad att jag kunde gissa dem redan tidigt (fast för att vara ärlig trodde jag aldrig att hon skulle genomföra dem, så jag blev överraskad ändå, helt otroligt.) Jag kan ju avslöja att en av dem, min favorit, innehöll Magdalenas protegé, Venus. Hon råkar vara en sån där orättvist underskön flicka som dessutom är jättetrevlig. Gabriel och Magdalena gillar jag bäst för deras muntra dialoger, det är så lättläst och roligt när de munhöggs.

Det enda jag kan klaga på: Jag avskyr när författare väljer att låta en karaktär ge en annan karaktär ett smeknamn mitt i boken. Då har man liksom redan fått en bild av karaktären som fästs direkt till det namnet. När sedan  det nya smeknamnet dyker upp förstörs flytet i minst tio-femton sidor, vilket som inte är direkt ultimat. Och Magda hade jag väl klarat av, men Malla? Det får i alla fall mig att tänka på dagisbarn. Så förbered er på det innan ni läser boken. Magdalena, Malla, Magdalena, Malla, Magdalena, Malla.... och så en liten sak till. Tjejen på omslaget? Hallå? Vad hände med det underbara håret?!

Betyg: Kan man inte få lite mer? Simona kallas ju Sveriges romance drottning och jag är böjd att hålla med. Riktigt glad över att ha den här boken i min bokhylla just nu, en sträckläsning jag aldrig blev trött eller irriterad på. 5 av 5.

Rekommenderas inte för: Folk som inte vill ha en bok som kretsar runt kärlek och där det inte händer så mycket förutom en massa plansmiderier bakom folksryggar. Men genren heter faktiskt ROMANCE, så duuh? rekommenderas för alla som gillar "vuxen" kärlek och äldre svenska miljöer. 


De Skandalösa

Betvingade - Simona Ahrnstedt

Handling: I en tid där inget är säkert och en kvinnas heder hänger på hennes oskuld går stormannadottern Illiana Henriksdotter till en skogstjärn för att bada då hon blir överfallen och bortförd.

Markus Järv, ökänd riddare och kungens närmaste man, väntar på en utsedd kvinna som ska göra honom sällskap för natten när hans unge soldat kommer med helt fel person. Inte bara är kvinnan framför honom mager och blek han märker också snabbt att hon kommer från en fin familj. Han bestämmer sig för att rida tillbaka med henne men under färden stöter de på Illianas bröder och en olyckshändelse gör att en av bröderna dör.

Från och med den stunden kommer maktspel, intriger och kunglig diplomati att för alltid bestämma över Illianas och Markus liv.

Omdöme: Jag läste ett av tidningen Skrivas nummer som handlade om kärlek och lite smått och genren romance. Den har inte varit så jättestor i Sverige (åtminstone inte utåtsett) men i och med E.L James 50 shades-trilogi har det ju varit en massa ståhej om det. I Skriva stod det i alla fall om Sveriges egna Romance drottning, Simona Ahrnstedt. Jag blev ganska nyfiken på henne och hur svenskt romance egentligen är. Så jag letade rätt på lite info och valde sedan mellan hennes första bok "Överenskommelser" och den här. Den första boken utspelar sig på sent artonhundratal, medan "Betvingade" tar plats under den svenska medeltiden - en epok som jag känner mig lite mer intresserad av. Det blir liksom lite mer fantasykänsla, även om ingen fantasy är inblandad. Därav valet.

Jag har visserligen inte läst så mycket romance alls, utom en actionfylld vampyrroman med heta makedonska härförare och en engelsk pocket från min mammas bokhylla. Men som det ofta blir beskrivet verkar den allmänna uppfattningen vara att det är... mammaporr. Alltså inte riktigt något som ungdomar i min ålder ska läsa. Men efter att ha läst "Betvingade" känns det lite tryggare, för här är det historien som är det viktiga och definitivt det man kommer att komma ihåg. Och det är inte som om boken är fullproppad med en massa sexscener direkt.

Man kommer snabbt in i boken och det är lätt att känna för de båda karaktärerna. Historien växlar hela tiden mellan Illianas och Markus perspektiv på ett precis lagom sätt, jag tycker att Ahrnstedt har gjort ett riktigt bra jobb med tajmingen, du får alltid veta vad just den karaktären tänker och känner precis när du vill det. 

Betyg: Betvingade är en spännande medeltida kärlekshistoria mellan stormannadottern Illiana och den ökända riddaren Markus Järv, och väldigt bra.

Sist men inte minst: Simonas omslag är så himla fina! Älskar både den här och Överenskommelser, det är så fina färger och eleganta hår.

Betvingade av Simona Ahrnstedt (Damm förlag)

Krigarhjärta - Henrik Larsson

Jag läste någonstans (jag tror att det var på någons bokblogg) att sista delen i Blodsarvet skulle komma ut snart. Den kommer visserligen inte förrän i mars 2013, men jag tänkte läsa om de andra delarna i serien tills dess och så fick jag syn på Krigarhjärta på biblioteket... sagt och gjort!

Handling: "De första, gripbara minnena jag har av mitt liv är bland de allra blodigaste." En dag kommer ett söderländskt krigarfölje till Eriks by i Nordland. Han togs till fånga tillsammans med en del andra bybor, medan de svaga och gamla mördades. Krigarföljet för med sig fångarna till Söderland, där Erik blir slav på ett stenbrott. 

     Under årens gång bara växer och växer Erik och snart börjar folk misstänka att han inte bara är en vanlig bondpojke från Nordland. Men vem är han då?

Omdöme: Henrik Larsson är hittills den bästa svenska fantasy-författaren jag stött på. By far. Jag har trots allt redan läst Krigarhjärta två gånger nu och är redan sugen på att göra det igen (fast jag lär nog vänta ett år eller så för full effekt). 

Krigarhjärta är en sådan där underbart trolsk fantasy-roman. Den spinner över flera år, med flertalet platser och boningar med viktiga personer, förhatliga och galna fiender, episka krigsscener och en väldigt stor personlig-utveckling. Det finns visserligen inga drakar eller troll, utan bara en stor mängd krigare, slavar, herrefolk, kungar och en del shamaner.

Boken är skriven i förstapersonsperspektiv, vilket jag tror är ganska ovanligt för fantasy-berättelser. Erik återberättar i alla fall sitt liv från och med de där blodiga minnena han har från nioårsåldern. Ibland har boken en del sega, långa beskrivningar, men det hör nästan till tjocka fantasyböcker av det här slaget. Språket är dessutom ganska bekvämt och inte lika gammalt och uttröttande som t. ex Tolkiens lätt kan bli.

Karaktärerna i stort är bra uppbyggda med särpräglade personligheter och drag och de flesta är lätta att hålla isär. Det största problemet med dem är väl att ens favoriter har tenderat att bli lite skrämmande med tiden. 

Betyg: Den bästa svenska klassiska fantasyboken jag har läst. Att följa Eriks väg från Lilla Varg till den stora Krigarhjärta är både spännande och roligt och Henrik Larsson har gjort ett bra jobb med världen Livgård. Fyra av fem.

Ett roligt citat: Jag brukar vanligtvis inte skriva ner citat, eller ens tänka: det här borde jag anteckna! men den här meningen dök väldigt överraskande upp precis i slutdelen av en strid och den skar sig lite mot den sedvanliga berättarstilen på ett ganska komiskt sätt. Tyckte jag i alla fall. Så här gick det: "Att klyva bålar kan vara egendomligt beroendeframkallande om man har fallenhet för det."

Krigarhjärta av Henrik Larsson