De förlorade - Henrik Fexeus

Synen av hålet i marken hade fått Ky att helt glömma bort honom. 
  "Du har ingen aning om vad jag tänker", väste hon tillbaka. "Det där hålet..."
  "Jag vet. Det är väldigt trångt. Du gillar inte det. Men vill du verkligen vara kvar här uppe? Det finns ingenstans att ta vägen utan att bli upptäckt. Och jag tror att de som står borta vid bilen är betydligt obehagligare än ett trångt hål. Gå nu. Snälla." 

Allt börjar med ett hål i väggen och konstiga syner. Sedan är varken Stockholm eller vardagen densamma för Adam eller Ky längre, som tvingas fly ner i stadens tunnelsystem för att undgå de mystiska grå.

Omdöme: Klaustrofobisk och gåtfull fantasy som utspelar sig i ett Stockholm som är främmande för de allra flesta. Det är lite utav ett genidrag att använda sig av tunnelsystem under Stockholm tycker jag, för det leker med ens förutfattade bild av staden och vänder upp och ner på allt som annars känns alldagligt. Det är både en spännande och lite obehaglig påminnelse om att mysterium faktiskt skulle kunna gömma sig mitt framför ögonen på en även i verkligheten.

Fexeus avslöjar inte mycket av sin värld, varken hotet eller premisserna, under bokens gång. Det är inte en sådan bok där huvudpersonerna snabbt träffar en mentor som kan förklara vad som pågår och vad de behöver lära sig. Istället är både karaktärerna och läsaren ute på djupt vatten och försöker pussla ihop spridda ledtrådar till någon sorts helhet.

Det är en hårfin gräns mellan att bli så främmande att läsaren ger upp och så intressant att man bara måste bläddra vidare. I det här fallet GILLAR jag verkligen att inte fatta någonting och hela tiden behöva komma på teorier med alldeles för lite underlag för att egentligen komma någonvart. Liksom: vem kan man lita på? Ingen aning! Vad är det egentligen som pågår? Ingen aning! Men vill jag veta mer? Absolut!

Jag älskar att den här första delen i serien egentligen bara väckt mer frågor än den svarat på och att Fexeus vågar behålla känslan av mysterium. Jag har absolut ingen aning om vart han tänker ta sin värld härnäst men ser fram emot att få ta reda på det!

Betyg: Snudd på outgrundlig, spännande och psykologisk fantasy i ett Stockholm som vi aldrig sett Stockholm förut. Ky och Adam blir knuffade in i en skrämmande intrig som förändrar reglerna för deras verklighet. Passar extra bra för de som gillar att tänka några varv extra medan de läser!

Länk till: Bokus & Adlibris

Allt jag inte sa - Yrsa Walldén

"Vill du ha en?" frågar du och håller fram ditt nyköpta cigarettpaket när jag kommer ut.
  "Nej, jag röker inte", säger jag och du tar upp en cigarett själv och tänder den.
  "Inte jag heller", säger du och drar ett djupt bloss och blåser ut röken ovanför mitt huvud. "I alla fall inte om min mamma frågar."
  Jag skrattar och du ler så dina vita framtänder syns och på vägen tillbaka till parken frågar du mig vad jag heter. 

Nytt: livet i Falun, egna lägenheten, utbildningen i manus för tv och film, breddgraden, vännerna. Kärleken. För allt är bara du, du, du.


Omdöme: En sådan där bok där huvudnumret nog ändå är språket, som är sådär förbenat fint. Påminner mig väldigt mycket om Sandra Beijers Det handlar om dig - det är korta, korta kapitel, väldigt koncentrerat berättande i första person riktat till ett specifikt du, och språket har den där lyriska karaktären. Man vill bara bläddra vidare hela tiden.

Allt jag inte sa behandlar en del av ung vuxen-livet som ofta hamnar i skymundan inom sagda genre, nämligen universitetet och flytten hemifrån som detta ofta innebär. Huvudpersonen flyttar från Malmö till Falun (som Uppsalabo tyckte jag att det var så roligt att Falun kallades Norrland av jaget, som aldrig varit längre norrut än till Stockholm, pga jag tänker ju inte alls på Stockholm som norr om något alls ungefär). Hon har något slags plan om att bli ett nytt, bättre jag, men inte på något överdrivet sätt, utan sådär som jag tror många hoppas, att en ny miljö ska göra en till en starkare och intressantare person ungefär.

Men allt är förstås inte roligt, även om en egen lägenhet är riktigt häftigt. Ibland vill man kanske ha stödet hemifrån, ibland vet man inte riktigt vem man är, ibland går man sönder av längtan. Jaget blir kär i Dena på introduktionen till programmet och hela boken är riktad till henne. Det bidrar förstås till det finstämda och tajta i berättelsen, men blir också lite... trångt. Jaget får inte riktigt plats att lyfta, kan jag tycka.

Jag gillar verkligen att läsa om hur det är att flytta till en ny stad och bli tvungen att definiera sig själv på nytt. Huvudpersonen är inte alltid helt sympatisk utan agerar och tänker ofta själviskt, men det är också en del av charmen. Att göra en hel del misstag, men att inse att det är mänskligt, och att det mesta löser sig ändå. Och historien med Dena är himla fin på sitt sätt, den också.

Betyg: Gillar! Språket är en upplevelse i sig, men jagets resa med identitet och egna förmågor, samt möten med vänskap, förälskelse, förtvivlan och kärlek bidrar också till en otroligt fin helhet. En coming of age-historia som knappast är världsomvälvande men just därför genuin och läsvärd.

Allt jag inte sa

Det är försent att vilja hoppa av - Stephanie Tromly

"Det här är Bullet Times ställe", sa Digby. "Jag hittade det."
  "Jag visste att du styrde in oss på ett av dina uppdrag. Vänta. Är det här crackkvarten som männen i kostym skulle ha hyrt för att ha nånstans att låsa in Sally? Det var konstigt." Jag såg mig omkring. "Jag får inte direkt några läskiga vibbar här..."
  "Hör hur du låter", sa Digby. "Inget skrämmer väl dig?"

Nio månader har gått sen Digby lämnade stan och Zoe har nu fått det där "normala" livet hon drömde om. Två bästisar och en snygg pojkvän från fotbollslaget, kan det bli bättre? Men så kommer Digby tillbaka för att fortsätta utreda sin syster Sallys försvinnande och hela hennes värld vänds upp och ner igen.


Omdöme: Är så svag för den här serien! Den är så otroligt underhållande (snudd på Hollywood-känsla på det bästa sättet) med massor av action och väldigt egna karaktärer. Zoe och Digby har så bra kemi och deras relation är riktigt rolig att läsa om, särskilt delarna när de går varandra på nerverna. Älskar sådana där hat-älsk-relationer där man vet att båda verkligen finns där för varandra.

Språket är inte helt hundra vilket jag tyvärr tror beror på översättningen och möjligen sättet boken är skriven på. Det är väldigt mycket oneliners och "coola" repliker, vilket brukar göra sig väldigt bra på engelska... och rätt dåligt på svenska. Vi har liksom inte språk för det där coola riktigt? Man anar effekten i texten att det som sagts var dramatiskt/effektfullt/fräckt men istället för att uppleva det så själv sitter man och gissar hur det var skrivet på originalspråk.

Men inte ens stundtals styltigt språk kan få mig att ogilla "planet Digby" och det hindrade mig definitivt inte från att plöja boken i två sittningar. Jag blev väl kanske trött på Zoes dryga pojkvän (eller underhållen, det var dubbelsidigt) men jag ÄLSKAR de motvilliga och konstiga vänskapsrelationerna och sättet Zoe och Digby bara kastar sig in i allehanda faror på. Liksom illegala hembrännare, skumma miljardärer och råa knarklangare? Why not!!

Vissa trådar från första boken har fått en tydligare form nu i tvåan och väcker en hel del frågor inför nästa del i serien. Problemen som tidigare var "fristående" och något separerade från Zoe och Digby själva blir med ens mycket mer angelägna och personliga. Slutet på boken känns ungefär som ett öppet sår vilket bådar gott inför nästa del i serien.

Betyg: Ja!!! 100x om för fartfylld och underhållande ung vuxen/ungdomsserie med karaktärer som vågar vara lite konstiga och utstickande på gott och ont.

Det är försent att vilja hoppa av 

Saker ingen ser - Anna Ahlund

Johannes ser bort mot Karin Boye-tavlan och gör en liten teckning av hennes ansikte med några drag i nederkanten av pappret.
  "Kanske", säger han.
  Sebastian böjer sig fram och ser på hans skiss.
  "Så vem ska du kyssa i år?" säger han.
  Johannes ler och suger på piercingen han har i underläppen.  Han trycker pennudden lite hårdare mot pappret för att få till svärtan i Boyes hår.
  "Det är ditt nyårslöfte, inte mitt." 

Ett år är en lång tid för gymnasieelever, då nästan allt kan hända. Gänget på Byllis (och Linn och hennes bror Aron i utkanten) får kämpa med individuella förändringar och motgångar, men också uppleva himla, himla mycket fint.

Omdöme: Efter att ha blivit dunderförälskad i Du, bara och Anna Ahlunds instagram förra året är det nog inte så konstigt att Saker ingen ser varit en av de böcker jag sett mest fram emot i år. Det är liksom hångel, ungdomar, bortblåst heteronormativitet och så mycket pirrande tonårskänslor, i Uppsala (!!!).

Jag älskar konceptet och uppbyggnaden som gör att man får följa karaktärerna ett helt år på ett sätt som känns naturligt. Det finns ju alltid långa block av tråkighet i ens liv när inget särskilt händer men i "vanliga" böcker får man oftast inte den känslan. Karaktärerna är nästan för coola för att gå på toaletten, typ. I Saker ingen ser vet man att det händer massor mellan avsnitten, men man kan också gissa att det är vanligt tråkigt skolarbete/vardag/liv som man kanske inte saknar för mycket. Dessutom gör det att man får känna in karaktärerna mer för att se vad de fokuserar på i början av året jämfört med slutet av året.

Karaktärerna är förstås också det bästa med boken. De är många, ett helt kompisgäng plus två till, vilket kanske kan bli knepigt om man har svårt att hålla isär personer. Men jag gillar att de är så pass olika att man kan välja favoriter att hålla lite extra på och så pass mänskliga att man alltid hittar något att gilla. Att nästan alla är engagerade i något kreativt är också underbart (jag älskar att läsa om karaktärer som målar och fotograferar och spelar musik och läser! osv osv!) samt att det finns en och annan som inte gör det.

Samtidigt är Saker ingen ser inte riktigt lika mycket av en favorit som Du, bara. Det är svårt att sätta fingret på exakt varför men för mig berodde det nog på två saker. För det första är det mycket hångel och sex (vilket Anna Ahlund skriver SÅ BRA) som jag ibland inte tycker fyller någon funktion utan finns "bara för att". Det driver liksom varken storyn eller karaktärsutveckling/relationer. Och sedan hade jag svårt för klimax-delen i Johannes och Yodits historia, jag tycker att Johannes situation och tillstånd blev utnyttjat för dramatik på ett sätt som skavde lite för ett så pass allvarligt ämne. Men hanteringen efteråt var väldigt fin så det blev väl plus/minus noll.

Betyg: Älskar man att verkligen grotta ner sig i ett gäng och deras värld (i detta fall estetgymnasiet Byllis!) så storrekommenderar jag Saker ingen ser. Samma sak om man gillar att läsa om hångel, kärlek, identitet, queera personer i en bok med den där "bara nååååågra sidor till!"-känslan.

Saker ingen ser

Du känner mig så väl - David Levithan & Nina LaCour

Marks panik avtar och övergår i lättnad. Han suckar och drar med handen över ansiktet. När han tittar på mig igen är han beredd att lyssna.
  "Kan vi bli vänner?" frågar jag.
  Han lägger huvudet på sned.
  "Ursäkta?" 

Pridefestivalen drar in över San Fransisco den nästsista veckan av High School. Det blir en chans för Mark och Ryan att få vara sig själva utan att gömma sig, och en chans för Katie att äntligen träffa drömtjejen Violet. Men det är sällan saker och ting blir som man tänkt sig.

Mark och Katie kände inte varandra innan veckans början - men snart kan de knappt föreställa sig ett liv där de inte var vänner.


Omdöme: Jag kan bara börja med att säga att Levithans bok Nick & Norah's Infinite Playlist (med Rachel Cohn) är en av mina favoritböcker som hängt med ett tag. Så nu när han parat ihop sig med en annan författare jag verkligen tyckt om, och kört med samma koncept av alternerande kapitelberättare, var jag redo för att bli helt såld.

Men även om Du känner mig så väl är bra (för det är den, med vuxenblivande och vänskap och kärlek och allt!) så är det ingen fullträff. Ibland kommer Nick & Norah känslan in, den där bubbliga och typiskt tonåriga, och beskrivningarna av Pride-stämningen är fantastiska. Men samtidigt tyckte jag att själva berättandet var lite för konstruerat, det blev ingen berättelse man helt och fullt klev in i.

Hade det varit en film hade jag nog garvat över en del spänningsskapande moment, som hemlighetsmakeriet kring "den magiska festen". Mark och Katie gör en pakt att inte berätta för någon vad som hände så länge ingen frågar direkt. På så vis får inte läsaren heller veta vad som hänt, med undantag för beskrivningen av en Instagrambild som spridit sig. Men sen så återberättar de festen för varandra några dagar senare, som om de helt glömt bort vad som hänt, och det kändes lite billigt.

Likaså blev jag irriterad på Katies definierande karaktärsdrag: hennes tendens att fly från jobbiga situationer. Det blev liksom väldigt tydligt en plot-device som mest fanns till för att röra till allting och skapa möjlighet för karaktärsutveckling. På sätt och vis tycker jag det blir lite nedlåtande mot människor som faktiskt lider av ångest, för Katie beter sig själviskt och meddelar ingen om att hon inte klarar av situationen ens via sms, utan lämnar dem bara i sticket, gång på gång.

Men tillbaka till plussidan! Drivet är väldigt bra, och trots genomförandet så gillar jag verkligen hur Levithan och LaCour kan bygga upp stämningen inför den magiska festen och pride i allmänhet. Boken har många fina stunder och samtal och den handlar ju om en väldigt rörig tid i livet, vuxenblivande. Alla karaktärer, utom föräldrarna, hade dessutom någon form av hbtq+-tillhörighet!

Betyg: All in all en väldigt fin bok! Levithan och LaCour slätar inte över svårigheterna med att vara queer, men visar samtidigt hur stort och underbart livet och kärleken kan vara. Tröstande och exalterande på samma gång.

Du känner mig så väl

When Dimple Met Rishi - Sandhya Menon

She looked too sincere to be messing with him. He felt the beginnings of doubt begin to creep in. "You are Dimple Shah, right? From Fresno? The daughter of Vijay and Leena Shah?"
  Her eyes widened and she stepped back. "You know an awful lot about me."
  Oh great. Now he was freaking her out again. He should just say it. "That's because we... we're supposed to be getting married."

Dimple och Rishi åker på ett sommarläger för unga datorprogrammerare. Hon är där för att uppfylla sin dröm om karriärlivet - han är där för att träffa sin blivande fru. Problemet är att deras önskningarna (och personligheter) krockar totalt. Rishi är traditionalist. Dimple raka motsatsen.

Omdöme: Den här boken finns alltså som e-bok för 10 kr på Bokus, så fynda på! Det är en sån där gullig kärleksroman som passar perfekt för sträckläsning på stranden eller i hängmattan. Större delen av tiden jag läste hade jag ett leende lika stort som tjejen på omslaget och jag skrattade definitivt högt ett par gånger.

Vartannat kapitel är skrivet ur Dimples perspektiv och vartannat ur Rishis. De ger båda varsin inblick i en indisk-amerikansk vardag, vilket jag verkligen gillade. Dimple håller nämligen hårt på den amerikanska delen av sin nationalitet medan Rishi väljer att framhäva sin indiska. Det skapar en frontalkrock mellan dem när de först träffas (Dimple har ju PRECIS lyckats övertala sin mamma att se henne som något annat än en framtida brud, medan Rishi är SÅ förväntansfull över att få påbörja de första stegen mot ett traditionellt, arrangerat äktenskap) men det öppnar också upp för ömsesidig karaktärsutveckling.

På det stora hela tycker jag att When Dimple Met Rishi är urgullig. Den har lite Bollywood-film-känsla men är samtidigt väldigt amerikansk och jag tror att den skulle kunna göra sig väldigt bra som tonårsfilm. Förutom romansen gillade jag verkligen Dimples relation med sina föräldrar (speciellt mamman), den var fint skildrad och sådär jobbig som föräldrarelationer ofta är.

Det enda minuset är väl att jag ibland tyckte att författarens feministiska/pk-punkter blev väldigt påklistrade istället för naturliga, och speciellt i Dimples fall ofta ganska skenheliga. Är man en sådan som ofta stör sig på karaktärer och tycker de är irriterande finns också en liiiiten risk att Dimple blir en jobbig bekantskap, men mig störde det som tur var inte förrän möjligen efteråt.

Betyg: En rolig, fartfylld och lite pirrigt kärleksfylld tonårsbok (för alla åldrar!) som är perfekt för sommarläsning. Är man ett fan av Bollywood-filmer så är den, i alla fall om man ska tro Goodreads, ett måste! Men den funkar förstås lika bra för alla som bara gillar en härlig ungdomsbok om kärlek med många tillfällen för skratt.

When Dimple Met Rishi

Lägret - Lena Ollmark

"När polisen kom hade Louisa inte gjort något motstånd. Det var som om hon ville bli inspärrad och bestraffad", sa Amanda. "Som om det på något sätt skulle skydda henne från det onda hon bar inom sig."
  Det blev alldeles tyst runt elden. 

Hannah har åkt på konfirmationsläger på gården Björknäs mitt ute i ingenstans. Hon tror visserligen inte på Gud och tycker att kristna verkar rätt tråkiga, men barndomskompisen Emil ska dit, och hon vill knyta kontakt med honom igen. Dessutom vill hon äntligen lära sig spela gitarr. Men ingenting blir riktigt som hon tänkt sig på lägret, där den främmande varma kristna gemenskapen tycks gömma en hel del mörker. Vad händer egentligen på Björknäs?

Omdöme: Det här är nog faktiskt mitt första möte med skräck i bokform (om inte Miss Peregrines hem för besynnerliga barn räknas) vilket helt klart var spännande! Kanske speciellt med tanke på att det här är en ungdomsbok för cirka 12+, som därmed balanserar mellan gränserna "läskigt" och "inte för läskigt". Kusligt, men kanske inte "du kommer sova med nattlampa och ändå drömma mardrömmar i flera veckor framöver"-skrämmande.

Det coolaste med skräck som genre är ju hur "monstren" och det okända kan användas som metaforer för saker som händer i samtiden, saker som skaver eller skrämmer. Jag var och lyssnade på Ollmark prata på en bokträff anordnad av några Stockholms förlag, och då pratade hon om att skräck är som en kontrollerad plats för barn och unga att möta rädsla och skrämmande saker på.

Även om man skulle kunna tro att Lägret diskuterar religiös extremism eller liknande, så är det inte alls fallet. Snarare är det en ganska realistisk bild av konfirmation och Svenska Kyrkan idag (så som jag upplevt det under konfirmationsläger med två olika församlingar); en plats som förespråkar gemenskap och tillit och inte ställer krav på den enskilda individens Gudstro. Det boken istället riktar in sig på är känslan av utanförskap, vilket jag tror är något många unga oroar sig för, och följder av kunskap och okunskap, när sanningen borde komma fram och inte.

Jag älskar just utanförskapstemat, för Hannah blir i själva verket verkligen insläppt i gruppen där alla är öppna och vänliga, men känner sig ändå utanför. Och jag har alltid älskat "ensam bland andra"-koncept, för de är så vanliga och realistiska.

Det enda jag egentligen kunde önska annorlunda är nog slutet. Jag tycker verkligen om epilogen och hur tråden med Jonatan (och Hannahs egen utveckling) löstes på ett bra sätt, men dessförinnan finns det en del jag tycker saknas. Det som verkligen var intressant med skräckdelen var trots allt egentligen en specifik karaktärs beteende, vilket inte alls blev utforskat i större omfattning efter "the big reveal". Kontrasten mellan skräcken och verkligheten, samt tråden med Emil, blev också väldigt abrupt avklippta - jag skulle ha velat se alla tre behandlade närmare. Men men!

Betyg: En mysrysig och snabbläst bok som passar bra att läsa innan man själv ska konfirmera sig om man är i den åldern, eller om man bara är sugen på ett skräckmysterium som får en att tänka och känna. Mer kuslig än läskig, men jag tror att det passar de flesta bra!

Lägret

The Drowning of Arthur Braxton - Caroline Smailes

That's when she sings again, louder this time. I stay very still, I can't move. 
  She stops. She stares at me. 
  "Why aren't you moving?" she asks.
  I don't speak.
  "Why aren't you drowning, like the others?" she asks.

Arthur är mobbad i skolan, har en frånvarande pappa, och är allmänt trött på livet. Men allt förändras när han kliver in i det stängda badhuset The Oracle och hittar en naken kvinna simmande i en av bassängerna. De magiska källorna som rinner igenom badhuset skyddar inte bara henne, utan en mängd udda figurer, däribland Delphina. Den vackraste person Arthur någonsin sett. Men under all magi i The Oracle gömmer sig också ett mörkt förflutet som hotar att komma upp till ytan.

Omdöme: Det bästa sättet att beskriva The Drowning of Arthur Braxton på är nog "udda och unik". Den har fått lite utav en kult-following i Storbrittanien och jag tror det är en sådan bok som antingen verkligen fascinerar, blir en storfavorit, eller som man helt enkelt inte förstår sig på.

Jag är kanske inte upp-över-öronen förälskad i boken, men den är verkligen speciell. Dels både hatar jag och älskar hur Smailes valt att berätta Arthurs delar av boken på genuin nordbrittisk engelska (med tillkommande slang, så som "maybes", "owt" och "nowt") och dels är jag ganska såld på den gåtfulla strukturen. Berättelsen är både formmässigt och innehållsmässigt ett mysterium och uppmuntrar under läsningens gång smått besatthet av att försöka ta reda på hur allt verkligen hänger ihop.

Ex: Vad betyder de små "missing people"-inslagen i början av alla Arthurs delar? Vem är egentligen Lauren? Vad har the flood för betydelse för storyn? Vilka personer representerar resten av elementen, utöver Arthur och Delphina? Vad betyder det? Och VART ÄR ALLT PÅ VÄG???!

Det är en modern, ärlig och närapå brutal uppväxtskildring full av magi, som växlar mellan förtrollande lätthet och ett mörker som påminner mig om gamla sagor. Vackert, men hotfullt. Det som verkligen fascinerade mig var hur Smailes hela tiden fick mig att undra vems historia det egentligen var hon berättade – och slutet är en perfekt blandning av en käftsmäll och ett happily ever after. (Ja, jag grät, jag erkänner).

Betyg: En av de mest innovativa och fängslande ung vuxen-böcker jag läst på länge, i all sin underlighet! Jag rekommenderar den verkligen till alla som vill prova något lite ovanligt, och som gillar böcker med trolska och mörka stämningar.

The Drowning of Arthur Braxton

Ordbrodösen - Anna Arvidsson

Du ska ha svarta kläder. Det är en gammal säkerhetsåtgärd. 
  "En säkerhetsåtgärd?" 
  Om någonting går fel tas ditt block ifrån dig. Det har bara hänt en gång, men den kvinnan bar vita kläder och lyckades skriva vidare på dem. Konsekvenserna Svarta kläder är det som gäller. 

Alba tillhör en gammal värmländsk släkt av ordbrodöser. När hon fyller arton ska hon genomgå ett inträdesprov för att i sin tur få kraften, men något går snett, trots att provet egentligen bara är en formalitet. Nu skickas hon iväg till Stockholm medan släkten tar reda på vad som blockerar hennes kraft. Men tillsammans med sin handledare inser Alba att hemligheten är större än någon kunnat ana - och hon vet inte vem hon kan lita på.

Omdöme: Åh den är så förbaskat fin! Vill mest krama hela boken, känns det som. Jag gillar verkligen bakgrunden med den gamla värmländska släkten och dess traditioner, och hur Alba sedan tvingas ifrågasätta allting hon någonsin vetat när hon kommer därifrån och får mer (otäcka) perspektiv på saker och ting.

Boken är skriven som ett mysterium, där det finns både en hemlighet och ett hot att luska ut. Varför misslyckades Alba med provet? Vem är det som är så angelägen om att ändra på detta? Jag vill inte avslöja så mycket mer än att det blir en kamp mot klockan, och jag tyckte att Arvidsson gjorde det väldigt skickligt. Ledtrådarna är invävda hela vägen genom texten, leder än hit än dit, och man förstår alltid delarna, men aldrig helheten. På så sätt blir det inte förutsägbart sådär så att man stör sig på ledtrådar huvudpersonen missar, utan snarare spännande när man försöker pussla ihop allting.

Jag kan säga att jag var väldigt nära, alla bitarna fanns där vid slutet, men det var först i upplösningen som allt föll helt på plats. Och det är väl precis så man vill att böcker ska vara?

Sedan älskade jag verkligen personerna. Mormodern som kommunicerar genom lappar, fantastiska Lo och Klara som är riktiga powerkvinnor borta i Stockholm, de mystiska trillingsystrarna, de två personerna Alba hittar i sitt sökande efter svar... Allt föll så fint på plats i slutändan, det kändes verkligen som att det inte kunnat bli på något bättre sätt. Sen får jag väl erkänna att jag grät lite i epilogen? För det gjorde jag.

Betyg: En lågmäld fullträff, men fullträff likaså! Vet inte om det är något med Värmland vs. Stockholm (är halv värmlänning själv, men bor i Stockholm/Uppsalatrakten), det enkla men fina språket, eller användandet av ord och bilder i berättandet, men Ordbrodösen var verkligen den där sortens bok man bara vill gå tillbaka och bläddra i.

Ordbrodösen

The Awesome - Eva Darrows

"Do you want me to..."
  "No. Stay put."
  'Stay put' apparently meant 'vacate his vehicle and follow me into my yard as I jog toward the house'.
  "Maggie, wait", he hissed. "What's wrong?"
  "The vampire job from yesterday. We nuked some elder's first born. Go back to the car. I don't want you getting killed."
  "No! I'm not going to let you go in there alone if it's dangerous."
  "Don't have time for this chivallry crap, Ian."  I pulled out my keys to unlock the van, sliding the back door open and fumbling for a couple of silver blades that I strapped to my wrists.


Omdöme: Jag har helt ärligt ingen aning om varför jag någon gång köpte den här (med tanke på dess sjuka koncept) men det berodde nog på A) att den var billig, B) att sidorna är svarta på utsidan (så snyggt!) och C) att den verkade som rolig och kravlös läsning. Vilket det var! Med vissa bonusar, dessutom.

Handlingen är så här: Maggie är en bad-ass tonårig monsterjägare. Eller, hon ska bli en bad-ass tonårig monsterjägare i alla fall. Än så länge är hon bara lärling hos sin mamma. Som lärling får man ta hand om tre-stjärniga jobb som spöken, vålnader och tomtar. Men Maggie vill slåss mot the real deal: vampyrer och varulvar. Problemet är att vampyrer är off limits för oskulder, vilket lägger upp för ett helt nytt sorts uppdrag - att hitta en dejt. Och ha sex för första gången, med sagda dejt.

Med tanke på alla möjliga YA-klichéer den här boken skulle kunna falla in i blev jag faktiskt positivt överraskad. The Awesome är egentligen en sorts girlpower-skildring om allt läskigt nytt som händer i tonåren, som att försöka passa in, gå på fester, ha sex, bli kär för första gången... med lite extra krydda i form av vampyrkomplotter, en ny sorts mutantzombie, och en monstermördande hjältinna med förkärlek för svordomar.

Även om Maggies berättarröst ibland var lite väl sarkastisk och inriktad på humor, så gillade jag verkligen sårbarheten det också öppnade upp för. För Maggie må vara definitionen av en "självständig ung kvinna" med god självkänsla (hon kallar sig trots allt för THE Awesome), men hon har också ögonblick av osäkerhet som hon försöker täcka upp. Som när hon råkar hamna i ett jobbigt gräl med sin mamma. Eller när hon börjar undra vad hennes dejt tycker om hennes utseende. Det kändes väldigt mänskligt, och Darrows sätt att behandla ämnet var väldigt fint, insprängt mellan alla vampyrslagsmål och komplotter.

Betyg: En positivt överraskande bok! The Awesome blandar häftig monsterjägaraction med tonårens alla överraskningar och utmaningar på ett sarkastiskt men ärligt vis, med en stentuff tjej i huvudrollen. En helt ny take på den första kärlekens alla highs and lows.

The Awesome

Olyckornas tid - Moïra Fowley-Doyle

"Vi måste hitta henne, Cara", säger Sam. "Allvarligt talat."
  "Jag vet", viskar jag. Jag är så glad att han också förstår det. Behovet av att prata med Elsie är så starkt, det fyller alla mina sinnen. "Vi måste hitta henne snart."

Oktober är olyckornas tid för familjen Morris. De gömmer sig i lager av kläder, lindar in möbler i bubbelplast och stoppar undan elektriska föremål. Allt för att försöka skydda sig mot oundvikliga blåmärken, brutna benen och krossade hjärtan. Men det här året ska bli ett av dem värsta. Allt börjar med en flicka från Caras barndom, som plötsligt tycks ha försvunnit, med en vak av hemligheter bakom sig. Vad händer när de kommer upp till ytan?

Omdöme: Alltså wow vad häftigt med en genuint irländsk YA paranomal bok! Älskade verkligen att få ett icke-amerikanskt perspektiv på saker och ting, och att få suga åt sig den där trolska, förhäxande stämningen som Fowley-Doyle lyckats skapa.

Till en början verkade det här som en vanlig YA-historia, med den udda bästa kompisen, outsiders gänget, den söta killen, och så det paranormala hotet. Väldigt high school över alltsammans. Men sen gjorde Fowley-Doyle något helt annat av komponenterna, och jag kan inte låta bli att älska det. Hur dynamiska huvudpersonerna och deras relationer är. Hur fantasin och det övernaturliga flyter samman med verkligheten i de märkliga gråzonerna som skapas inuti hemligheter.

Cara, Alice, Bea och Sam hade ett eget sätt att se på världen som man gärna dras med i. Det är som om de berättar en berättelse för sig själva om allt som händer, inuti själva handlingen, på ett mer mystiskt och häxlikt poetiskt, men samtidigt hemlighetsfullt sätt. På så sätt blir de där gråzonerna lite av ett pussel - precis som personerna. Tillsammans med Cara (och ibland före henne) får man bit för bit av allas hemligheter och kan pussla ihop historien och sanningen om olyckssäsongen.

Jag tyckte det blev himla fint gjort! Och jag tyckte det var lite intressant att slippa den amerikanska snällhetscensuren också. Tonåringarna var fria att dricka alkohol och röka, kyssa tjejer som killar, på ett sätt som inte är lika vanligt i den amerikanska tonårslitteraturen. Det gjordes ingen större grej av det och det blev varken förskönat eller svartmålat.

Betyg: En lite "svårare" och trolsk paranormal young adult historia som lämnar mycket att tolka och ta ställning till som läsare. Men samtidigt otroligt inbjudande, egen, och lockande! Man vill veta hur det utvecklar sig för Cara och de andra, vad den här olyckssäsongen gör med dem och vad som egentligen lurar där under ytan.

Olyckornas tid 

Tala är guld - Cammie McGovern

"Man betalar inte människor för att vara ens vän, Amy. Jag gillar inte tanken."
  Amy drev på hårdare. "UNGDOMAR BEHÖVER JOBB. JAG HAR ETT SOM DE KAN GÖRA."

Amy har cerebral pares, vilket bland annat betyder att hon inte kan prata utan en Pathway-maskin. Hon har aldrig haft jämnåriga vänner, så sista året i High School bestämmer hon sig för att helt enkelt anlita några. Matthew är en av dem. Han har tvångssyndrom, men vill inte erkänna det för sig själv. Det här är historian om deras osannolika men fantastiska vänskap.


Omdöme: Alltså WOW VILKEN BOK!!! är allt jag kan säga. Den golvade mig totalt, från första till sista mening. Matthews och Amys röster (och mejlkonversationer) sitter så jäkla bra och jag ville bara prata om dem med alla jag träffade, vilket antagligen var irriterande för mina vänner och min familj, men den liknar faktiskt inte någon annan YA-bok jag läst.

Utifrån premissen kände jag mest att så mycket kunde gå fel. Att det skulle bli ytligt, eller för Hollywood. Men McGovern låter både Amy och Matthew bli riktiga personer med både stora och små problem, och skapar en historia som är grundad i tonårslivet, inte i deras respektive funktionsnedsättningar. Faktiskt gör det mig lite nyfiken på varför McGovern valt att skriva just den här berättelsen, för hon lyckades verkligen SÅ BRA.

Det mest fantastiska med den här boken (och sortens bok i allmänhet, när de träffar rätt) är att de verkligen öppnar ens ögon och vidgar vyerna. Det kanske inte är den bästa bok man läst, men helt klart minnesvärd. Jag kunde inte sluta tänka på Matthew och Amy mellan lässtunder, och ja - historien tog verkligen inte alltid vägen dit jag trodde, utan överraskade och höll en på tårna.

Betyg: Det kommer väl inte som någon överraskning, men LÄS LÄS LÄS! räcker nog för att sammanfatta. Ni behöver inte älska (även om jag förstås hoppas att ni gör det) men läs i alla fall! Riktigt häftig bok.

Tala är guld

Book Haul: Sveriges yngsta författare tillbaka!

Den här damp ner i brevlådan för någon dag sen! Det är Maj Lundgrens andra bok, som ska bli jätteintressant att läsa. När hon debuterade 2013 med Hjärtat fortsätter att slå så var det en lättläst bok för ungdomar av en ungdom. Nu tre år senare är det inte lättläst som gäller längre (vilket jag på sätt och vis tycker är synd också!) men det sistnämnda gäller nog fortfarande! Blir superspännande att se hur Maj utvecklats som författare sedan sist :) 

Du, bara - Anna Ahlund

"Du spelar Nick Drake", säger jag och vänder mig mot disken.
  Det glittrar till i Franks ögon. Jag drar händerna över armarna, försöker torka av dem, men det gör bara att jag blir blöt om handflatorna också.
  Frank lägger huvudet på sned.
  "Var det därför du kom in? För att berätta att jag spelar Nick Drake?"

John och hans syster Caroline spenderar sommaren själva i lägenheten inne i stan. Caroline jobbar, John väntar ut lovet och antagningsbeskedet från fotbollsgymnasiet. Allt är lugnt, tills Caroline kommer hem med Frank från butiken bredvid hennes, Frank med mörkt hår och elektriska ögon. Som båda syskonen vill ha.

Omdöme: Åååh vilken fin och härlig bok! Jag har velat läsa Du, bara ända sen Anna Ahlund blev en av 2016:s debutantbloggare, så när jag väl fick tag på den läste jag den i en enda sittning. (Med lite lyckorusch-fnitter-pauser ibland för att allt bara var så tonårskärlekshärligt).

Boken är verkligen fylld med kärlek och allt det som fyller ett tonårsliv. Orosmoment, osäkerhet, oövervinnerlighet, tårar och skratt, närhet och kärlek. Jag blir lite glad bara av att hålla i den. Framförallt älskar jag att allt är så vardagligt, både karaktärerna och situationen, och att det är det som gör det så himla bra. Kanske känner jag mig så nära personerna just för att boken utspelar sig i Uppsala (där jag går i skolan), eller så var det Ahlunds skrivsätt, för det kändes verkligen som om John och Frank var verkliga personer.

När jag några dagar efter att ha läst boken hörde någon prata om en Frank på ett kafé var min första tanke att det var den Frank, för jag glömde bort att han var en bokkaraktär och inte en kompis kompis eller liknande. (Och visst måste väl Frank gå på Katte? Han känns verkligen som en Katedralist, ända ut i fingertopparna!)

Nu skulle jag kunna tjata om hur fantastiskt enkla dialogerna är (faktiskt skriver jag kanske något separat om det) men det jag verkligen vill lyfta är bokens syn på kärlek. Ahlund har sagt att hon skrivit en berättelse där kärlekens rätt att existera inte ska vara konflikten, dvs. där ingen behöver "komma ut" eller ifrågasättas för sin kärlek till någon annan, oavsett kön eller situation. Och jag fattade inte hur välbehövligt det var förrän jag läste Du, bara. För jag har läst en hel del "komma ut"-böcker där allting slutar i acceptans osv... men det har gjort mig lite låst till strävan efter just acceptans, som ju egentligen ska vara förutsättningslös. Och jag insåg medan jag läste att jag hela tiden satt och spände mig inför den där konflikten när Johns syster skulle inse att han hade känslor för Frank. Eller när Franks mamma skulle inse att han hade känslor för John. Men det kom aldrig. Och det var en otrolig lättnad.

Betyg: Läs, läs, läs! En otroligt fin berättelse både för hyllan och hjärtat som är en mer än värdig hängmattekompanjon i sommar. Hälsa John, Elli och Frank från mig!

Jag lever, tror jag - Christine Lundgren

"Du borde studera vidare", säger Stig när jag kommer till kyrkogården och berättar om den ljusnande framtid som är vår. 
  "Du menar att jag har pluggat i mer än halva mitt liv och att jag ska fortsätta? Är du säker på att du inte fått en hjärnblödning?"
  Stig rycker på axlarna.
  "Kanske. Jag tillbringar trots allt mina nätter på en kyrkogård, så nåt fel i huvudet har jag väl."
  Jag önskar att du var min morfar, tänker jag. 

Moa och Amanda var en självklarhet i Kims liv. De var en trio som var starkare än allt annat. Men när Moa en dag kör in i ett träd och slutar att finnas, är inget längre självklart i Kims liv. Vem är hon utan sin bästa vän?


Omdöme: Ännu en utav Rabén & Sjögrens unga ungdomsboksdebutanter! Precis som Petra Backström har Lundgren en vass ton och en huvudperson med egen stil som vägrar att be om ursäkt för den hon är. Men jag har faktiskt lättare att knyta an till Kim och hennes raserade värld, än Majs privilegierade vardag.

Kim går igenom sorg. Sådan där tung och absolut sorg som tar över allt annat och låser in en i ett privat sorts fängelse, en sådan sorg som inte kunde komma vid ett sämre tillfälle - Kim ska sluta gymnasiet, ska ut i livet, men hon vill inte längre. Hur kan hon göra det utan Moa? Och vad jag framförallt gillar med sorgearbetet (även om jag ibland bara vill ruska om henne i frustration) är att Kim får vara arg. Och elak. Alla de där fula sidorna man annars kanske inte visar om sorg.

Hon får vara taskig mot sina föräldrar, orättvis mot storebrodern till hennes döda bästa vän, oförstående inför sin enda kvarvarande kompis... och samtidigt också svag. Det finns något otroligt fint i hur hon hittar stöd hos en annan sörjande i formen av en gammal änkeman, på en kyrkogård mitt i natten. Just att Lundgren pusslar ihop bitar som först inte verkar passa ihop, men sedan visar sig göra precis det.

Betyg: Kanske inte den mest spännande eller minnesvärda boken, men jag uppskattar verkligen sorgeskildringen. Ungdomslitteraturen mår bra av lite ilska tror jag! Och självklart också av förlåtelse och fina kramar i slutet.

Jag lever, tror jag

M - Varken mer eller mindre av Petra Backström

Vi har exet som jag fortfarande ligger med
vi har stalkern som aldrig ger sig
vi har kompisens pappa som stöter på mig
och vi har killen som jag inte vet om jag borde falla för
Det är lätt att se tillbaka och tänka: Vad såg jag i dom andra tre?
Men man vet ju så lite innan allt har hänt.

Maj är 19 år och tycker om när saker är lättkategoriserade och logiska. När man efter en kort överläggning kan komma fram till ett klockrent beslut genom att väga fördelar mot nackdelar. Då är kärleken en svår nöt att knäcka. Nu har Maj trasslat in sig i fyra kärlekshistorier samtidigt. För att lösa situationen uppfinner hon ett känsloexperiment. Hur vore det att helt enkelt testa att bara gå på känsla ett tag och se vad som händer?

Omdöme: En av två ung vuxen-debuter jag läst från Rabén & Sjögren i år! Gillar verkligen att de lyfter fram böcker av unga författare med lite vassare toner och kaxigare karaktärer som känns autentiska. 

Maj är kaotisk samtidigt som hon vill ha allting helt och hållet under kontroll. Även om hennes väldigt privilegierade tillvaro där hon driver runt i Stockholm utan att egentligen bry sig om jobb och framtid är lite främmande för mig (inte det privilegierade, men det ekonomiskt säkra driftandet) så tror jag att just det där kaotiska vilsna är väldigt lätt att känna igen sig i under de övre tonåren. Vem har egentligen en plan? Och hur vet man vem man vill vara och hur man ska vara sådan?

Majs personlighet och ton som berättare beskrivs ofta som unik och lite taggig, enligt förlaget "en huvudperson som är omöjlig att värja sig för och ett språk som slår knockout". Just därför var jag till att börja med orolig för att det skulle ta för mycket plats och bli tjatigt, speciellt eftersom Majs tillvaro egentligen är ganska enformig. Det är bara från en kille till en annan, runt runt, mellan de där fyra.

Men för att vara ärlig så växte både språket, personerna och storyn för mig ju längre in i boken jag kom (vilket var motsatsen till vad jag trodde) och i slutet var jag helt full av myskänslor. Allra härligast tror jag dock boken är för stockholmare, för den droppar en hel del geografiska markörer som säkert är menade att skapa igenkänning. Insiderklubb ungefär?

Betyg: Fin, rapp och lättläst ungvuxen-bok med härligt kaxig huvudperson! En tripp in i Majs huvud sitter inte helt fel så här på våren när man behöver lite energi, och jag fäste mig överraskande mycket för flera av bipersonerna (det finns något sympativänligt i det ofrivilligt patetiska som människa, känner jag). Ser fram emot mer av Bakström!

M - Varken mer eller mindre

Släppa taget - Katarina von Bredow

Tydligen är jag inte hopplöst bortgjord. Tydligen gillar han mig trots sjukt skrattanfall som nästan blev ett gråtanfall. Tydligen tycker han att det är helt okej att man bär sig lika galet åt som Willy Wonka. Vill jag ens vara med en kille som kan gilla en sådan som jag?
  Ja, det vill jag. Om killen är Elliot. 

Elsa går i nian i samma klass som sin tvillingsyster Stella. De som alltid varit väldigt lika, både när det kommer till utseende, kompisar och skolval (estetiskt). Men medan Stella är en energisk, social skådespelerska är Elsa en tystare målare. Skillnaderna är ingenting de tänkt på, men bara växer när dramaläraren Vincent kommer in i bilden och utmanar dem. Och när Elsa blir kär.


Omdöme: Den här boken riktar sig (skulle jag gissa) till ungdomar mellan 12-15 år, men funkar absolut till både yngre och äldre. Att läsa om kärlek "och sånt" är ju spännande när man är sisådär tio, och jag vet att den kan gå snabbt hem hos de som är lite äldre. Jag råkade nämligen lämna en kompis ensam på rummet med Släppa taget ca tjugo minuter och när jag kom tillbaka låg hon i sängen och läste och ropade "DE ÄR SÅ GULLIGA!". Sedan lånade hon boken och läste ut den redan samma dag.

Släppa taget handlar inte bara om den första fnittriga, halvt besatta förälskelsen (även om jag uppskattade hur gulligt pinsamt men mysigt de delarna var beskrivna!) utan även om andra centrala ungdomsteman, som att hitta sig själv, att våga ta steget ifrån sin familj för att skapa egna värderingar, och förstås att göra en del misstag.

Allt är berättat på det där fina Bredow-sättet, där det inte märks så mycket att man får en historia berättad för sig, utan man snarare kliver rakt in i den. Bredow är inte en utav vår tids mesta ungdomsförfattare för intet. Men just lättheten är vad som gör att den är så lätt att bara plocka upp och sträckläsa, oavsett vilken läsvana man har. Fint!

Betyg: Letar man efter action kanske man får leta vidare, men vill man ha en gullig och varm vardagsberättelse med en hel del kärlek (både till killar, familj och konsten) så rekommenderar jag Släppa taget. En snabb och mysig läsning!

Det är dags att inte freaka ut - Stephanie Tromly

"Jag får gissa. Han har dragit in dig i nåt trassel", sa Henry. 
  "Inte än, men jag är rätt säker på att det han planerar i kväll kommer att leda till trassel", sa jag.
  "Nej, det är försent. Du har redan engagerat dig. Du befinner dig på planeten Digby nu. Du är redan indragen."

När Zoe flyttar ut med mamman till River Heights "en urtråkig håla" med lika liten och tråkig skola, är det endast tillfälligt. Hon planerar att så fort som möjligt flytta tillbaka hem till pappan och styvmamman för att gå på Prentiss, en matarskola till Princeton, universitetet hennes pappa gick på. Men livet i River Heights blir inte så tråkigt som hon föreställt sig - det är svårt att ha tråkigt när Philip Digby vill ha en med sig på sina äventyr.

Omdöme: Det är dags att inte freaka ut är en sådan där härlig bok som står ut. Karaktärerna är långt ifrån perfekta, storyn en blandning mellan skum och fantastisk och den står och fingrar på underbara klichéer precis lagom länge. Läsupplevelsen blir helt enkelt bättre och bättre ju längre man kommer.

Berättelsen är på många sätt ett deckar/spionäventyr, på en skala som är stor och liten på samma gång, och allting hänger på Digby, som man aldrig riktigt vågar lita på. (Eller ja, fram till slutet alltså. Då kände jag mig ganska trygg med hans galenskaper.) Jag tycker om att det inte var förutsägbart, att man så klart visste var en vanlig detektiv skulle ta det hela, men inte hade någon aning om vad Digbys plan egentligen var. Det lyckades baka in flera mysterier i varandra utan att jag först kunde se vad de hade för koppling.

Men det jag gillar bäst med boken, och kommer komma ihåg i efterhand, är Zoe och Digbys relation. Ingen av dem är karaktärer jag skulle vara alltför intresserade av var för sig (Zoe är så mycket contemporary typisk YA-tjej, Digby så... Digby ;)) men när man sätter dem tillsammans... POOF! Magi. Jag älskar att läsa om hur de bråkar och nästan skaver mot varandra, hur de hela tiden försöker läsa av men ofta missförstår, och hur självklart det känns. En utav de mest minnesvärda vänskapsrelationerna jag läst om någonsin, tror jag.

Betyg: Jag följer med strömmen och säger "en toppendebut!" för det är det. Inte perfekt, men excentrisk med en egen touch och otroligt charmig. Full med både karaktärer och intrig jag gärna spenderar många fler timmar med. Längtar till att se vart nästa bok tar duon!

Det är dags att inte freaka ut

Den blomstertid nu kommer - Marie-Chantal Long

Drömmer jag en mardröm? tänker Fred. Vafan gör jag här? Det här är helt fel. Helt fel. Backa filmen liksom. Backa.
  Den blomstertid nu kommer... Backa tillbaka dit. Till sången. Till aulan. Till skolavslutningen. Till innan vi tog bilen och stack iväg. Till innan vi krockade. Till innan vi kidnappade en liten fransos som gråter. Till innan. Tänker Fred och mår illa.

Ibland sätter ett litet misstag igång en brutal dominoeffekt som inte går att stoppa. Livet går i kras ett steg i taget tills man inte vet var man ska ta vägen längre. Fred ville bara ha lite mer pengar, kanske till något nytt spel, eller annat roligt under sommarlovet. Istället spenderar han de soliga veckorna svettig - men inte från värmen utan från skräcken. Tänk om någon vet att det var han?

Omdöme: Något väldigt häftigt med just den här boken är typen av spänning. Det hela inleds förstås med en bilkrasch och boken handlar om både rån och kidnappning, men egentligen händer det nästan ingenting. Ändå sitter man och "biter naglarna" och på vissa sidor svettades jag nästan lika mycket som Fred. Long lyckades otroligt väl med att skildra hur just väntan kan skapa en otroligt intensiv psykologisk spänning.

Språket var enkelt och luftigt vilket jag uppskattade. Historien hade lätt kunnat bli lite för "tung" annars, nu blev den svårare att lägga ifrån sig. Dialogerna satt inte alltid klockrent (har svårt för vresigt och nervöst tonårssvammel där "va", "typ" och "liksom" vävs in för ofta) men det var ingenting som störde. Sedan kanske inte allt alltid stämde grammatiskt, men jag valde att tolka det som om man släppts in direkt i Freds huvud, vilket gjorde det enklare att sympatisera med och förstå honom. Tack vare det kunde jag vara med i processen till och med på punkterna jag var solklart emot personligen.

Annat? Jag tyckte om vinkeln med Wahid och hans familj. Att Long skrev en "varierad" bok med karaktärer från olika bakgrunder och kulturer utan att göra det för stereotypt, speciellt med "bad guys". Ökad förståelse för sådant man inte förstår och annars lätt kan tycka är läskigt får alltid ett plus i kanten.

Betyg: Intressant och spännande med mycket små medel = en luftig nagelbitar som lämnar frågor. Vad är egentligen rätt och fel, vem bestämmer det och hur mycket spelar det roll? Älskar dilemmat som ställs och (det öppna) slutet.

Den blomstertid nu kommer

Hälsningar från havets botten - Christina Lindström

När hon väl börjar sjunga strimlar hon publiken. Hon gör ungefär som hon gör med mig i tre enkla steg: 1) Får oss att älska henne. 2) Krossar dem. 3) Lämnar oss allihop som urvridna trasor. Det är så hon gör. Hon darrar och blir lyft och ger allt och sedan lämnar hon oss alla som ett bylte av känslor.

Fille är en helt normal sjuttonåring. Han har visserligen inte träffat sin mamma på flera år, har en pappa med lite väl mycket av barnasinnet i behåll men det är väl som det ska vara. Kompisarna funkar, skolan funkar, livet funkar... tills Hanna Drugge kommer tillbaka in i hans liv. Tjejen han varit kär i sedan första dagen i ettan. Som försvunnit och nu är tillbaka. Helt plötsligt känns allt inte så normalt längre.


Omdöme: Vi kan väl börja den här recensionen med att prata lite om det här med karaktärer och relationer? För alltså, shit vad Christina Lindström är duktig på det! (Så där lagom akademiskt men väldigt överlyckligt konstaterat). Ungdomsböcker med litet eller inget fokus på vänner och familj är verkligen alltför vanliga och när jag läser om Fille och hans pappa och farmor vill jag mest hoppa runt med boken och överlyckligt skrika Men JAAAA! Det är SÅ HÄR det ska se ut!

Boken ska kanske enligt baksidan handla om Fille och Hanna. Men jag vill hela tiden mest av allt bara veta hur det ska gå där hemma. Lindström lyckas med att inte bara ge "ett fint fokus" på familjen som jag brukar skriva om böcker som har härliga familjeskildringar, utan att med små detaljer göra det så verkligt och sårbart och bara underbart. Speciellt känslan med att "tvingas välja sida" och vilja älska (och älskas) av båda och hålla båda glada kände jag igen så mycket. Men helt ärligt var persongalleriet i boken överlag så fantastiskt. Fäste mig vid så många karaktärer och de glimtar man fick se av var dem var just för tillfället (Louise, Edwin, Jonte och hans "underbara" familj haha). Kändes också väldigt svenskt?

Om jag ska lugna mig lite med lovsången till de verklighetstrogna karaktärerna så ska jag väl erkänna att jag till en början var tveksam till boken. (Till synes) sunkiga killar ur första personperspektiv som är helt sålda på mystiska tjejer som "spelar svåra" har aldrig varit min grej. (Nej, jag läste inte ut Var är Alaska? för tre år sedan). Men som ni kanske märkt har jag svängt helt om i just det här fallet. Måste läsa Lindströms nästa ungdomsbok!

Betyg: Vill man lära sig om (eller bara njuta av) hur man skapar älskvärt imperfekta, sårbara, arga, ledsna, kaxiga, glada, verkliga karaktärer så rekommenderas den här till 100%. Igenkänningsfaktorn var hela tiden så hög för till synes minimala saker. Underbart.

Några tillägg: Ja, jag inser att jag (för en gångs skull) skrev en hel recension utan att ens nämna något om kärleksintresset eller paret i fråga, men det gäller att prioritera. Also, följer ni Christina Lindström på Debutantbloggen? Tyckte om henne redan då men tycker om henne så mycket mer nu, när jag också kan säga att jag verkligen, verkligen gillar hennes bok. Ska ge mig på bilderboksversionen av Brott och straff också, tror jag. Tycker hon förtjänar lite hybris. 

Hälsningar från havets botten