Operation Mimer - Fredrik Brounéus

Kocken stack ner handen i fickan, tog upp en liten glasflaska och ställde den på bänken. Burken var smal som ett lillfinger och till hälften fylld med vitt pulver.
  "Vad är det där?" sa Timo.
  "Du känner mig. Jag vill inte veta", sa kocken och stirrade bedrövad på burken. "Men jag har fått order om att hälla den i doktorns portvin." 

Ett undervattensäventyr i en framtida värld på brinken till världskrig över kolonierna på havsbotten. Skeppspojken Timo tvingas fly från piraterna han jobbar för och hittar en oväntad bundsförvant i tångflickan Ira. Men intrigerna från skeppet tätnar under vattenytan och allting verkar leda till kolonin Nya Stockholm och Operation Mimer...

Omdöme: Här får man verkligen det som utlovas i form av ett fartfyllt och roligt äventyr, intressant världsbygge och fina karaktärer. Brounéus undervattensvärld är fascinerande och genomtänkt, med tångfolk, gruvkolonier och nomadiska kelpfarmare, samtidigt som den har en väldigt fantasifull känsla som passar mellanåldern. Jag gillar att äventyr och allvar blandas, ena sekunden pratar man om hur skepp dras av valar och nästa om fördrivningen av tångfolk. Boken innehåller en hel del samhällskritik och även om allt kanske inte fångas upp av yngre läsare tror jag det kan ge tillfälle för fina diskussioner, särskilt om man läser den tillsammans med en vuxen.

Timo och Ira är motvilliga protagonister som till en början helst av allt vill hitta sina syskon snarare än att ta reda på vad Operation Mimer egentligen handlar om. Båda får möta egna utmaningar, frestelser om besvikelser under resans gång. Jag gillar Iras vilja att bevisa sig själv inför sin bror och sin pappa, samt hennes förmåga att på något sätt reda ut allting efter att ha tagit sig vatten över huvudet. Timos resa är mer ensam och stundtals sorglig, vilket skapar en fin balans till kraftfullheten hos Ira och hennes haj.

Jag läser Operation Mimer som kritik mot exploatering av utvecklingsländer och jordens resurser, parallelliserat i kolonier i en undervattensvärld. Det finns säkert många andra sätt att läsa den på, men ett stort fokus ligger på orättvisor, människosyn och vad resursbrist betyder för olika människor. En nio till tolvårig läsare lär kanske inte tänka lika mycket på teman (varför analysera om man istället kan dras med i äventyret?) men det viktiga är ju inte frågorna boken tar upp, utan hur man knyter an till dem. Poängen är att man som läsare ska kunna känna identifiera sig med och känna empati för karaktärerna och deras situation. Där tycker jag att Brounéus har lyckats bra.

Betyg: Spännande underhavsäventyr med piratkänsla, inflätad samhällskritik och en helt ny värld att upptäcka. Viker inte från de mindre fina delarna av den fiktiva verkligheten men lämnar en med en tro på goda människor i massan. Passar för barn från cirka nio och upp!

Länk till: Bokus & Adlibris

Isporten: Mörkt vatten & Andra sidan - Jonna Berggren

Ismail tog sats på nytt, drog ett djupt andetag och tittade rakt på Jamila och Milo.  - Ni är ju inte riktigt som andra, eller hur? Ni har förmågor som inte andra har. Ni tål kyla, kan dyka länge under vatten utan att andas och ni kan tala med djur, eller hur?

Milo har just flyttat till Frillesås men passar inte in. Han är arg på skolan, de nya kompisarna, och sin mamma. Men så träffar han Jamina, som är "konstig" på samma sätt som han. Tillsammans utforskar de egenskaperna som gör dem unika - och väcker klassmorfar Ismails uppmärksamhet. 

Omdöme: Är lite kluven till den här serien! Å ena sidan tycker jag mycket om storyn (inlandsis, portalfantasy, magi, nordisk mytologi!) men å andra sidan tycker jag att språket ofta är klumpigt och övertydligt. Det har inget riktigt flyt och tar inte läsarna på allvar, ibland blir känslan referat snarare än berättelse. Det blir dock bättre i andra boken, så i tredje delen kanske jag inte har något att klaga på alls?

Karaktärsmässigt tycker jag väldigt mycket om hur Jamila och Milo är tydligt annorlunda, på det där jobbiga utstickande sättet, och tacklar det på olika sätt. Jamila är tuff och trygg i sig själv och bryr sig inte om vad andra tycker, medan Milo gärna vill passa in och vara som andra. Det är fint att båda sidorna får komma fram, och att de hittar vänner i varandra redan innan äventyret drar igång och de visar sig vara isfolksättlingar.

Första delen utspelar sig i vår värld på Frillesåsskolan och tacklar många vardagsnära problem, som att vara ny i klassen, att känna sig lätt mobbad och att förhålla sig till äldre elever på skolan. Det är lugnt och snällt och handlar om saker som jag tror är lätta att känna igen och identifiera sig med. Men det är först i andra delen, när Jamila och Milo anländer till Islandet, som jag tycker att allting verkligen tar fart. I och med prologen får vi veta att mer står på spel än vi först trott, och de höjda insatserna gör åtminstone mig mycket mer intresserad och engagerad som läsare.

Islandet bär på drag från både Island och istid, med ett hopkok av varelser från nordisk mytologi, forntid och mer klassisk fantasy. Så roligt att läsa om! Kombinationen inlandsis och nordisk mytologi fungerar verkligen bra och gör nytolkningen av varelserna mer verkningsfull (och mindre klyschig kanske?) än i många andra serier, vilket jag verkligen uppskattar.

Betyg: Fartfylld fantasy för mellanåldern med ett mer nordiskt och forntida fokus än genrenormativa världsbyggen. Har goa karaktärer, spännande varelser och bra driv!


Mörkt vatten & Andra sidan

Klappsnapparna och skoltjuven - Per Simonsson & Stefan Roos

- Vad är det här för ställe? viskade jag.
- Berätta inte för Madame. Men du har traskat rätt in i en räknekvarn.
- En räknekvarn? Vad är det?
- En skola. Det där är en skola, Charlie. 

Charlie vill börja i skolan med alla de andra barnen. Men det vill inte Madame Bovén eller Kurre. Klappsnapparna hör inte hemma i skolan, utan lär sig att tjuva på egen hand. Så vad gör Charlie? Jo, börjar skolan förstås! I smyg.

Omdöme: Ja, nu blir det en liten helomvändning mitt i sommaren med en vinterbok istället för strandbok. Jag längtar inte direkt tillbaka till vintern, men boken var mysig att läsa ändå!

Klappsnapparna och skoltjuven är fjärde boken i en serie inspirerad av julkalendern (och filmen) Tjuvarnas jul. Den passar med andra ord perfekt för alla de som gillade tv-versionen av Charlie och Klappsnapparnas äventyr. Den fångar dessutom den där tidskänslan perfekt med de fina illustrationerna och det lyxiga formatet (boken luktar svagt av krita, vilket jag älskar).

Med just den här boken har jag en känsla av att serien tar en ny vändning, där Charlie får möta andra perspektiv än just tjuvarnas. Är det verkligen rätt att stjäla, så länge de man stjäl från är rikare än man själv? Det blir intressant att se vad skolan kommer innebära för Charlie i fortsättningen, men jag vågar nog lita på att hon kommer fortsätta med sina roliga upptåg oavsett!

Betyg: En lättläst kapitelbok (typ LasseMajas svårighetsgrad med mycket luft) med superfina och roliga illustrationer av Lars Rudebjer. Charlie är en otroligt charmig huvudperson och hela konceptet med klappsnappare och svarthjälmar är så spännande i sig självt. Rekommenderas både som högläsningsbok och (kanske framförallt) en första "läsa själv"-bok!

Klappsnapparna och skoltjuven

Spionen på spökskolan - Jesper Lundqvist

- Kära vän. Jag försäkrar dig om att inget är fel med Silas, sa hon lugnt. Tvärtom. Hans tillstånd är fullkomligt normalt, under omständigheterna.
  - Omständigheterna? Lamita hade darr på rösten igen. Vad då för omständigheter?
  Vingela brast ut i ett stort leende.
  - Omständigheterna i att vara ett spöke så klart!

När Silas vaktmästare Vingela upptäcker att han kan bli osynlig blir han flyttad från Algbackaskolan tills dess nattliga version - i spöktimmen fylls skolan utav spöken, gastar och vampyrer. Men hör Silas hemma där?


Omdöme: Tokgillade! En sådan där mysrysig kapitelbok för de lite modigare (den var faktiskt mycket läskigare än jag hade förväntat mig). Lundqvist vågar verkligen ladda på oddsen och försätta sin stackars rädda huvudkaraktär i jobbiga situationer. Det känns verkligen som att han tar läsarna på allvar på det sättet.

Silas situation i skolan, där han känner sig ensam och förbisedd, är nog tyvärr delad av många. Likaså är känslan av att vara väldigt rädd innerst inne något jag tror att många barn upplever vid något tillfälle. Speciellt när man blir lämnad att själv ta ansvar för något väldigt stort som man inte vet om man klarar, utan att få hjälp. När vuxna sviker, liksom.

För Silas blir det lite som att alla lämnar honom att själv deal:a med en situation som skrämmer honom. Han hamnar dessutom emellan två läger, och släpps inte helt in i något utav dem, om han inte låtsas vara någon (och något) han inte är. Det bygger på både rädsla och ilska inom honom, som svämmar över när konflikten på skolan blir för mycket. Han är ju bara en vanlig, go kille, inte någon dubbelspion i konflikt med gastar och demoner. Eller?

Betyg: En bok jag definitivt kan rekommendera till lite modigare läsare (speciellt om man gillar att bli småskrämd!). Men jag kan också tänka mig att det kan bli en spännande högläsningsbok som öppnar upp för fina diskussioner.

Spionen på spökskolan

Döden i Skuggmyra - Elsie Petrén

"Jag har nu pratat med alla Harrys söner", sa Tobbe. "Tyvärr är det så att... Harry har... dött."
  "Va?!" utropade Selma och såg förtvivlad ut. "Varför då?"
  "Allt tyder på att han dog av ett ovanligt kraftigt epilepsianfall", sa Tobbe. "Han var ju dessutom åttio år..."

Det är sommarlov när Selma, Tim och Marvin hittar Selmas granne Harry avsvimmad i trädgården. De vuxna säger att Harry dött av ett epilepsianfall, men kompisarna är inte lika säkra... Varför har Harrys tre söner blivit så osams med både honom och varandra, och vad är det egentligen för pengar de snackar om? Kan Harry till och med ha blivit mördad?


Omdöme: Åh vilken positiv överraskning! Boken är riktad till mellanåldern (9 till 12 ungefär) och gav mig direkt samma känsla som de fantastiska deckarna jag själv läste i slukaråldern (Lasse-Maja, Laura Trenter, tvillingarna Petrini!).

Det som verkligen lyfter Döden i Skuggmyra är dynamiken mellan huvudpersonerna. Speciellt just rivaliteten och osäkerheten hos Tim och Marvin, som brottas med deras nya kompisformation som trio: Tim gillar inte att behöva dela Selma med någon och Marvin är rädd för att hamna utanför, nu när hans egen bästis är bortrest. Fast bäst av allt är nog coola Selma som bara kör på utan att tycka det är konstigt alls att de ska hänga alla tre.

Sedan var själva mysteriet precis så som man vill att det ska vara, kompisarna lyckas med nyfikenhet och list upptäcka skurkarna och det hela trappas upp till en superspännande upplösning. Jag kan avslöja att det innehåller en biljakt, en stentuff mormor, och en maffig sportbil. Plus ett par korkade poliser, så klart.

Betyg: Storrekommenderar verkligen den här deckaren för mellanåldern! Härligt kompisgäng, spännande mysterium och rejält bladvändartempo när storyn väl tar fart. Allt det man letar efter i en mysdeckare!

Döden i Skuggmyra

Isskeppet - Peter Bergting

"Något för oss att lösa!"
  "Eller inte? Varför kan vi inte bara låta dem ta hand om det själva?" frågade Emmi. "Några av landets tyngsta magiker, i vissa fall bokstavligt talat, är lärare på skolan. De borde kunna hantera det."
  Orville log. "Litar du på att de kan ta hand om det? Kom ihåg hur det gick sist."

Emmi hoppas få spendera nästa termin på Trolldomsakademien som det är tänkt - ordentligt och fokuserat på studierna. Men när veckorna inleds med ett mystiskt flygande skepp, lärare som försöker smussla med hemligheter och rykten om ett mysterium... så vill  vännerna Orville och Miranda förstås inget hellre än att anta nästa äventyr. Det gick trots allt bra förra gången.

Omdöme: Det här är ändå en himla härlig mellanåldersserie. Jag tycker om skolan i dess ostrukturerade, knasiga form och berättelserna den ger upphov till. Att eleverna smyger iväg och försöker lösa underliga mysterier känns helt naturligt. Det är de små sakerna som gör det, som dansmagi, flygande dronter och mystiska ravinmonster i glömda rum. Man vill nästan besöka skolan själv!

I typisk sequel-stil flöt karaktärerna iväg från varandra under bokens lopp - deras olika värderingar och utgångspunkter skaver då och då mot varandra. Jag kan rent allmänt tycka att det blir lite tjatigt, speciellt som det mest handlar om kommunikationsfel, men samtidigt kom det fram en del intressanta saker. Inflikningen om mobbning (att det ibland kan vara oavsiktligt) tyckte jag verkligen om. Det känns som ett ämne som passar för mellanåldern, och framkom diskret, utan att bli föreläsande eller övertydligt.

Berättelsen var kanske en aning seg (med målgruppen i åtanke) någonstans mellan början och mitt, men sedan tog det fart. Klassiskt deckarjobb blandat med spännande fantasyfaror blandar sig väldigt bra och får en att hela tiden vilja läsa vidare. Har man läst och gillat ettan ska det inte vara något problem även om man inte är en så van läsare.

Betyg: Funderar ni på en snäll och rolig fantasyserie för de som börjat komma igång med kapitelböcker kan jag definitivt rekommendera den här! Fin mångfald bland karaktärerna, underhållande och snabbläst, och fina illustrationer som pricken över i:et.

Isskeppet

Stjärnstenen - Jo Salmson

- Lycka till idag! ropar Nipa bortifrån vaktkuren. 
  Gamle Kvanne linkar fram för att öppna den lilla dörren vid sidan om porten åt henne.
  - Det är väl trettio år sedan sist, säger han allvarligt. Det är på tiden att vi får en ny stjärntolkare i Hammar. Vi håller tummarna för att du klarar dig lika fint som din far.

Nea är utvald att ta ett speciellt prov för att se om hon har Gåvan. Då ska hon få bli mäster Fenels lärling och hjälpa till att varsla Hammars befolkning om faror hon ser i Stjärnstenen. Samtidigt verkar inte alla tycka om att hon, som är barn till en drakryttare, ska få en så pass mäktig position. Klankrigare rövar i skogarna och drakarna syns inte till... En gåva som Neas behövs!

Omdöme: Jag gick något fördomsfullt in i den här boken, eftersom det märktes på språket att det var för yngre läsare. Vissa saker hintades tidigt på ett sätt som jag nu tycker är väldigt tydligt, men som jag antagligen inte alls skulle uppfattat för några år sedan. Men vad jag upptäckte? Serveras man en tillräckligt bra berättad historia glömmer man allt det där.

Det är framförallt tempot jag verkligen tycker om i Stjärnstenen. Man kommer väldigt snabbt in i berättelsen och sedan går resten av bara farten. Jag läste ut den på bara en eftermiddag, eftersom Salmson verkligen lyckades med att ha ett ständigt framåtdriv. Man ville veta vad som skulle hända! Och precis så ska böcker vara, speciellt för barn och ungdomar. Att spontankänslan när jag började närma mig slutet var när kommer nästa? ger också en stjärna i kanten.

Eftersom fantasy är en genre jag växte upp med, men inte besöker lika ofta längre, tyckte jag att det var jättekul här att få smaka på en svensk variant. Magi, drakar, medeltida byar... det är så himla mysigt! För att inte tala om att hitta en karta på första sidan... Det väcker förstås en hel del förväntningar, men de tyckte jag att Stjärnstenen uppfyllde med bravur.

Betyg: Riktigt bra fantasy för unga! Rekommenderas som inköp till sommarläsning eller julklapp senare i år (det gäller att vara tidig ;)). Spännande fängslande läsning som väcker lust till mera.

Stjärnstenen

Huset mittemot - Alex Haridi

Den nittonde oktober 1992 cyklade Jonathan Andersson hem från skolan. Han åt sitt mellanmål och gjorde sina läxor. Sedan gick han upp på vinden och hängde sig. Han var bara tretton år gammal.

Ibland slutar det förflutna aldrig att fascinera - kanske för att det som hänt då kan ligga så nära det som händer nu. Joel bor mittemot Jonathan Anderssons hus och kan historien som alla andra. Det är något man berättar för varandra för att skrämmas. Men när det blir dags att skriva uppsats till en tävling och Joel smugit in i huset med sin kompis Kalle... blir det början på ett nytt kapitel i husets historia.

Vad hände egentligen? Och varför känner Joel igen sig så mycket i Jonathan och hans liv?

Omdöme: Väldigt positiv överraskning! Huset mittemot är en sådan där historia med flera lager som kan uppskattas av läsare av olika åldrar och erfarenheter. Allting är upp till tolkning och stämningen i boken väger minst lika tungt som handlingen.

Alla karaktärer i boken har små brister, rädslor eller problem som skiner igenom på ett subtilt sätt. Jag älskar verkligen hur Haridi gjort det. Vill man läsa sig in i vad varje karaktär går igenom har han lämnat allting där; bakgrund, tankar, hur de pratar eller beter sig. Men han säger det aldrig rätt ut. Så vill man bara koncentrera sig på handlingen går det, men annars finns det en mängd tolkningar att göra, vilket gett karaktärerna djup utan att ha slösat på ord.

Det kanske inte fungerar för alla, men jag tycker om det där, med att man får tänka medan man läser. Att det är otroligt stämningsfullt och enhetligt är förstås också ett jättestort plus i kanten (känslan är precis samma som omslaget!) och jag tycker om vart allt tog vägen i slutändan. Det var trösterikt och fint.

Betyg: Läsvärd bok som ligger i gränslandet mellan mellanåldern och vuxna läsare, den är liksom både och på samma gång. Kanske inte så mycket skrämsel, men mycket psykologiskt och suspense. Plus att boken är så otroligt skön att ha i handen!

Huset mittemot

Prismaglaxen: Den spruckna planeten - Ingrid Remvall

"Hej, allihopa", Davids röst tystade surret av röster i rummet. "Än en gång välkomna hit. Vi kommer ha en fantastiskt intressant vecka tillsammans." Flera röster mumlade instämmande. "Det finns vara en sak som är viktigare än att ha kul den här veckan..."
  "Och det är att slå det andra forskningsteamet!" ropade Jordania.
  David skrattade. "Nja, jag tänkt säga er säkerhet. Men du är på rätt spår." 

Nova och hennes vänner är tillbaka på ännu en spännande forskningsvecka, denna gång på den outforskade planeten Isukaan. Precis som alltid är det dock farligheter på gång i kulisserna...

Omdöme: Spännande doldisfantasy (eller om det nu är science fiction) för mellanåldern som utspelar sig i yttre rymden. Remvall har helt klart visat på stor fantasi när det kommer till miljö och varelser. Något roligt med just den här boken är de 647 teckningarna längst bak, från unga läsare landet över, på de olika varelserna och karaktärerna.

Boken innehåller de klassiska komponenterna för en spännande kapitelbok: flera misstänkta, roliga tvister, farliga möten, hemligheter och ledtrådar som leder fram till den stora finalen. Jag tycker Remvall lyckats väldigt bra med att hålla kvar det där suget att läsa vidare, framför allt under den sista halvan.

Tyvärr tycker jag också att boken kunde gått igenom ett par redigeringsrundor till. Helst: stryk, stryk, stryk! Det var väldigt många onödiga ord i meningar och framförallt hela sidor med långa (tråkiga) beskrivningar. Tekniken var förstås en viktig del av resan men att redan i tredje kapitlet dränkas i detaljer kring pincetter, holografer och behållare är knappast optimalt i en barnbok.

Betyg: Allt som allt en spännande och kreativ bok, och detaljen med läsarnas teckningar var rolig! De finns däremot bara i e-boken, så vill man se dem rekommenderar jag det formatet över den fysiska boken.

Prismagalaxen: Den spruckna planeten

Lite mer än en kram - Mårten Melin

"Vill du göra det igen med öppen mun?" viskade hon.
Jag märkte att mina ben skakade. Men jag nickade. Amanda fnissade till. 
"Det är lite som om jag lär upp dig. Lektion nummer två: Kyss med öppen mun."
"Fast i så fall har vi redan haft lektion två, vi gjorde..."
"Vi repeterar", avbryter Amanda. "Eller vill du inte?"

Manne är tretton år gammal. Han har en kompis som är besatt av tanken på sex, och en kropp som... kanske också är besatt av det. Åtminstone när syrrans nya kompis, Amanda, kommer på besök. Som tur är verkar hon inte ha något emot det. Hon verkar faktiskt till och med tycka om det!

Omdöme: Det här är ju en, minst sagt, kontroversiell bok. För de som vet något alls om Mårten Melin kanske det inte kommer som en chock, men jag vill bara förtydliga: det är en kontroversiell bok. Man ser nämligen inte alltför ofta böcker för 9 till 12-åringar som handlar om sex. För att inte tala om hur det säkert finns massvis med föräldrar som helst inte vill att deras barn ska läsa sådana böcker.

Melin är väldigt rak på sak i Lite mer än en kram. Fördelen med boken är kanske att den inte tassar som katten runt het gröt när det gäller ämnet - är du osäker på om du tror boken är något för dig/ditt barn, så öppna bara boken och läs de två första sidorna. De sätter på sätt och vis ribban. Är det för mycket: läs inte boken. Känns det spännande, eller helt normalt? Men dåså, fortsätt läs för all del!

Karaktärerna är välutvecklade, med egna personligheter och röster. De är skrivna så att man utan särskilt många beskrivningar ändå får en klar och tydlig bild av dem. Mannes "äventyr" med Amanda är realistiskt nog inte heller det enda som händer i hans liv, utan han försöker även anpassa sig till konceptet med skilda föräldrar som träffar nya partners. Mannes berättarröst tycker jag passar karaktären och storyn väldigt bra, och kändes väldigt verklighetstrogen, som om man verkligen var inne i huvudet på en kille i hans ålder.

Det kanhända att jag personligen blir lite njaa av att höra om trettonåringar i samband med sex. Till och med när jag var i den åldern själv fick jag samma känslor när jag fick höra om klasskompisars upplevelser av den sorten. Dessutom har jag svårt för könsord både i tal och i text, vilket förstås förekommer flitigt (om än den snällare sorten) i en bok som den här. Men bortser man från det är det här också en bok om känslor och att växa upp och in i sig själv, vilket jag tyckte berättades på ett fint och lättrelaterat sätt.

"Betyg": Kan tänka mig att läsare i mellanåldern kommer vallfärda mot den här boken - och smussla med den i väskan, tills de kommer till något ställe där de kan läsa i fred. Väldigt hemligt förstås. Med lite tur blir det också en sådan bok som "lurar" in motvilliga läsare till kapitelböckerna, med den perfekta kombinationen av ett spännande ämne och en skicklig författare.

Lite mer än en kram

Lite Ihop - Johanna Lindbäck

"Jag har bråkat med min bästa kompis, det är därför."
"Åh. Om vadå?"
 Jag ryckte på axlarna. "Att vi är så olika. Jag pratar inte om killar. Eller med killar. Och det gör hon. Typ nåt sånt i alla fall. Jag vet faktiskt inte riktigt."
"Eeh, jaha? Är det... Vad tråkigt."
"Mmm."
"Fast vi pratar ju nu?" sa han prövande. "Och jag är en kille."
   
Nu var det jag som slängde en blick på honom och han slog ursäktande ut med händerna igen. Jag lovar, jag är det. 


Majken går i sexan. Med en trygg bästis och en supercool fiollärare är det mesta bra. Men när kompisen börjar umgås med någon annan istället (och prata killar) blir allt plötsligt mycket jobbigare. Varför vill hon inte vara med Majken? Det känns som om det är på grund av just killar. För att inte verka sämre blir Majken kompis med Ivan. Han är nyinflyttad, så det är ett perfekt tillfälle. Men vad gör man egentligen när man umgås med killar?

Omdöme: Jag vet inte om det var för att det var en bok för mellanåldern, eller för att Johanna Lindbäck skriver bra (jag har bara läst en annan bok av henne, så jag har ingen aning) men den här boken sträckläste jag verkligen. Sträckläste som i: jag lånade hem den som e-bok från bibliotekets hemsida klockan åtta på morgonen efter att ha läst en inspirerande recension och tre timmar senare hade jag läst ut den. Som i: jag spenderade hela morgonen i min säng och bara läste. Det var den helt klart värd.

När det kommer till språket är det lite sisådär vad jag tycker, jag kan inte riktigt bestämma mig. Ganska motvilligt tvingas jag erkänna att sexor antagligen låter/pratar/tänker så där som de gjorde i boken (antagligen med ännu värre språk till och med) men det bär mig ändå emot att se det i en bok. Svengelska. Lindbäck har ju gjort det förut, i Vi måste sluta ses på det här sättet, men i den här boken var det mycket mycket mer. Det enda jag kan säga är väl egentligen att vid slutet av boken är man van.

Förutom svengelskan var det bara en sak jag hade lite problem med, och det var det väldigt stereotypiskt velandet över "vuxengrejer" som kyssar och killar etc. etc. Jag förstår att man tänker mycket på sådant i den åldern, men nivån i den här boken är inget jag känner igen mig i direkt. Räknar man bort de här detaljerna så tyckte jag om allt med boken. Karaktärerna kändes levande, så det var väldigt lätt att bara kasta sig in i historian och uppslukas.

Betyg: En rolig, välskriven och trevlig bok om hur det känns när killar plötsligt blir killar och när man kanske börjar utvecklas åt olika håll jämfört med sina kompisar. Tror det finns en hög igenkänningsfaktor i den här boken och jag skulle rekommendera den till alla som gillar feelgood, vare sig man är på väg in i mellanåldern, mitt i den, eller passerat den för längesen.

Lite Ihop