Handling: Zoe är den tysta, beniga "fågelflickan" som går runt med ett anteckningsblock fullt av dikter. Med långt svart hår och blek hy hade hon varit vacker om det inte vore för den sorgsna dysterheten som hänger över henne och ilskan hon ibland inte kan skaka av sig. Zoes mamma ligger döende i cancer, hennes pappa verkar glömma bort att hon existerar och hennes bästa kompis ska flytta.
Zoe känner sig bortglömd av alla och fylld av så många tankar och hemligheter och känslor att det känns som om hon kommer gå sönder. En natt träffar hon Simon. Han har också letat efter någon att prata med, även om han inte riktigt förstått det själv. Problemet är bara att Zoe är mänsklig och Simon är vampyr och de senaste veckorna har flera unga kvinnor hittats tömda på blod med uppskurna halsar.
Omdöme: Wow. Alltså, jag har ju läst Blod & Choklad, så jag vet ju att Annette Kurtis Klause inte skriver den typiska sortens paranormal romance/young adult och jag borde ha varit förberedd på att den inte skulle följa mallen jag mer eller mindre hade i huvudet när jag började läsa, men ändå. Jag tror att anledningen till att jag blev så förvånad var det faktum att Blod & Choklad (som var en okej bok, jag tyckte om den men inte överdrivet) visserligen trotsade en del oskrivna regler i den här genren, t. ex allmänhetens reaktion, huvudpersonens oskuldsfullhet/oskyldighet, en ganska abrupt vändning på kärleksfronten... men det var inte direkt delikat gjort, utan ganska rått.
The Silver Kiss är lika len som namnet tack vare att karaktärerna är så speciella. De påminner mig om Sam och Grace i Frost-serien, jag vet inte om det är att berättarstilen eller inte, men det är lite förvånande för Simon och Zoë är fortfarande väl medvetna om monsterdelen av en vampyr. Simon glömmer till och med ibland bort hur det egentligen är att tänka och känna som en människa.
Jag tycker om Anette Curtis Klause sätt att ifrågasätta massor utav det som ofta blir så självklart när man läst för många paranormal romance-böcker där det mesta handlar om den eviga kärleken och om gott och ont, rätt och fel. Till exempel hur folk (speciellt huvudpersonerna) reagerar på och reflekterar på de övernaturliga. Men också det där med hur den övernaturliga ser på människan, vilket jag tror är ganska viktigt. Det svämmar liksom över med naiva tjejkaraktärer och killar som ögonblickligen faller för dem och "aldrig skulle kunna tänka sig att skada dem". Simon drabbas inte direkt av någon insta-love, utan är snarare mittemellan nyfikenhet och hunger sådär i början.
Om vi går vidare till karaktärerna är väl de två som får ett riktigt fokus (boken går ganska snabbt fram) Simon och Zoë. Annars finns det fyra större karaktärer som man inte lär känna mer än man vill eller behöver. Zoë som karaktär är helt okej, inte överdrivet minnesvärd men inte heller störande. Jag tycker bättre om Simon däremot, för jag gillar verkligen hur han är sammansatt som karaktär. Han kombinerar liksom sin egen personlighet med den oundvikliga naturen hos en vampyr. Det blir oftast mest av den ena hos den typen av karaktär, så jag gillar kontrasten. Man märker också att han genom Zoë utvecklar sin personlighet eftersom hon påminner honom om alla mänskliga delar han begravt inom sig.
Sist men inte minst, slutet: det gör mig lyckligt på något konstigt sätt. (Spoiler! Markera för att läsa!) Jag råkade bli spoilad i förväg om att slutet skulle vara sorgligt, men det är nästan bra, för jag fick en helt annan bild av hur det skulle sluta. Jag antog bara att Zoë skulle bli skadad på nåt sätt eller att Simon skulle attackera henne, men så blev det inte. Istället blev det ganska vackert och nästan hoppfullt istället för sorgligt. Visst, de fick inte varandra, men de skulle ändå inte ha kunnat bli lyckliga tillsammans och jag gillade ändå att de insåg det i viss mån. Simons beslut gjorde allt så sjukt gulligt och han verkade så lycklig där på slutet och jag tycker ärligt talat att han förtjänar det. (Spoiler slut.)
Betyg: Jag tyckte om den här mer än jag trodde jag skulle och märkte inte ens av att den var skriver 1992 (!) alltså mer än tjugo år sedan, utan den kändes väldigt modern. Simon och Zoë känns bedårande söta och verkliga ut på samma gång, hela boken är vacker och den diskuterar döden på ett berömvärt sätt. Tycker den borde bli mycket mer uppmärksammad än vad den är, för den är bra, även om den kanske inte är någon topp 10 favorit. 4 av 5.
Förresten, omslagen? Har hittills sett tre olika omslag och de här två är mina favoriter, men jag tror jag gillar den första bäst. Simon är visserligen inte alls snygg, men den andra passar inte riktigt bokens stil enligt mig. Påmminer mig lite om Stiefvater-böcker däremot.
