Singoalla - Viktor Rydberg

Men Assims moder dansade kring Singoalla och pekade på henne med fingret. Och de andra kvinnorna, såväl de äldre, vilka tänkte på Assim för sina egna döttrars räkning, som de yngre, vilka avundades Singoallas skönhet och gillade sina mödrars tankar, ropade:

- Gå! Bort! Gå till din främling!

Singoalla förde lockarne ur pannan, vände sig till sin far och sade:

- Jag skall gå fader. Ja, jag går gärna till den blonde gossen, ty jag älskar honom, och han älskar mig; han är min man, och jag hans hustru. 


Omdöme: Viktor Rydbergs Singoalla är en svensk klassiker, skriven i romantisk anda, om tragisk kärlek mellan en riddarson och en romska. Den utspelar sig på trettonhundratalet och har en del uppenbara brister i och med att den A) är s.k. "anakronistisk" eftersom romer inte fanns i Sverige vid den tidpunkten och B) eftersom synen på romer som Rydberg beskriver är relativt antiziganistisk, för att inte tala om rasistisk. Han underhåller t. ex. fördomen att romer ska vara tjuvaktiga och ohederliga. Men eftersom samhällsnormer och idéer förändras över tid är det sådant man får räkna med när man läser klassiker.

Språket är förstås rätt komplicerat på så sätt att det är gammalsvenskt (exempel återfinns i citatet ovan) och de allra flesta meningarna är långa och flådiga, vilket kan göra det svårare för läsförståelsen. Så även om den är kort rekommenderar jag den inte till sådana som har det lite kämpigt med läsningen. Å andra sidan är det förstås väldigt vackert, speciellt med de trolska miljöbeskrivningar Rydberg använder sig av.

Boken är uppdelad i två delar, precis som det allra mesta av innehållet slits mellan motsatser, vilket skapar intressanta (om än uppenbara) kontraster. Det jag tycker är mest "spännande" med verket är att det tydligen finns mer än ett slut på Singoalla, då Rydberg skrivit om den med några års mellanrum. Jag tänker inte avslöja särskilt mycket, annat än att ett är mycket mer tragiskt och absolut än det andra. Själv kan jag inte riktigt bestämma mig för vilket som passar bäst till berättelsen, för båda har sina fördelar...

"Betyg": En svensk klassiker! Det skadar aldrig att ha läst något sådant. Rydberg räknas dessutom som Sveriges sista romantiska författare, så är man intresserad av den epoken ur svenskt perspektiv (väldigt nordiskt) är det här definitivt ett verk att ha i åtanke!

Singoalla 

Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö - Håkan Nesser

"Det blir en hård sommar", sa min far. "Det är nog lika bra att vi riktar in oss på det." 

Erik är fjorton år gammal. Hans mamma ligger döende i cancer, och han ska få tillbringa sommaren tillsammans med sin bror och en klasskamrat ute vid familjens sommarstuga. Genesaret. På det hela taget ser det ut att bli en höjdarsommar... om det inte vore för den vackra Ewa Kaludis, som de tre unga herrarna alla tycks falla som furor för.

När Erik är fyrtioårsåldern ser han tillbaka på den här sommaren, sommaren då Det Fruktansvärda utspelade sig och beslutar sig för att skriva om vad som egentligen hände den där sommaren. 

Omdöme: I och med Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö har jag fått lära mig att A) Håkan Nesser skriver tydligen inte bara stereotypiska kriminalböcker (vilket jag kände mig lite för ung och kanske lite för ointresserad för att veta) och B) han har gått på samma gymnasieskola som jag gör nu och till och med undervisat i en högstadieskola i samma stad. Visserligen slutade han väl jobba när han blev en bästsäljande författare, men ändå, tänk att ha (haft) en sådan lärare!

Den stora charmen med den här romanen, eller åtminstone det som gör att den fortfarande är aktuell, är mystieriet: Nesser nämner aldrig vem som (SPOILER!) är mördaren. Det finns två alternativ, som båda är troliga, men inget egentligt svar. Själv är jag en sådan som tror på Edmund. Nesser släppte så vitt jag förstår en s.k. "Vit bok" där han påstod att han skulle avslöja mördaren i, åtta år efter att romanen ursprungligen publicerades, d.v.s. 2008. Men så vitt jag förstår det får man inget konkret svar där heller, bara fler motsägelser. Själv tycker jag nog om att det är lite ouppklarat.

Som yngre läsare kan det förstås finnas en del förvirrande saker i texten, eftersom berättelsen är väldigt tidstypisk. Vem Kim Novak faktiskt är kanske är lite utav ett mysterium, och ledtrådarna till vilken stad berättelsen utspelar sig i blir lite knepiga. Själv fick jag hjälp av min svensklärare med både bil- och mopedmodeller, skrivmaskiner, godis och fabriker... men Google funkar säkert precis lika bra.

Betyg: Helt klart en väldigt intressant bok, med en del små mysterier här och där i texten. Den är en kombination av en kriminalgåta och en bok om barndom och att växa upp, och jag tycker om båda aspekterna. Det något öppna slutet var en stor favorit!

Från Holmes till Sherlock - Mattias Boström

Ständigt denna Sherlock Holmes.

Jag har aldrig varit särskilt mycket för faktaböcker (med undantag för en manisk hundperiod när jag slukade i princip hela Hundhyllan på biblioteket och några böcker om grekisk mytologi) men nu när jag fyllde år fick jag en jättejättefin bok av min bror. Den omtalade svenska Sherlock Holmes-boken (som på sätt och vis inte har särskilt mycket med Holmes själv att göra, utan omgivningens syn på honom genom olika tidsperioder.) En riktigt bra present, om jag får säga det själv.

För egen del har jag både varit ett stort fan av böckerna själv (Sir Arthur Conan Doyle skriver trots allt mästerligt) och ett ännu större fan av TV-serien på BBC med Benedict Cumberbatch och Martin Freeman. Jag trodde mitt intresse låg i Sherlock Holmes delen av Sherlock Holmes. Men tydligen går det hur bra som helst att läsa och förkovra mig om vad som pågick "bakom kulisserna", före och efter Sir Conan Doyle skapat sin folkkära detektiv.

Ett stort plus till Boström: att lyckas skriva en faktabok som är spännande (så att man vill fortsätta läsa för att se med Sherlock Holmes-franchisen så väl som människorna som arbetar kring ämnet) och intressant är en viktig egenskap som gör en bra bok. På vissa ställen tänkte jag knappt på att det inte var en skönlitterär bok jag läste och ändå lärde jag mig en hel del.

Personerna i boken framhävdes och blev levande, men förskönades inte på något sätt. Stundtals tyckte man väldigt mycket om någon, bara för att sedan tycka att han eller hon är dum i huvudet. Det är verkliga människor man läser om. Bäst gillade jag vad som hände under Sir Arthurs levnadstid, bröderna Conan Doyle var stundtals olidliga att läsa om, så dumma de kunde vara. Fast mysigast i boken verkade ändå Nigel Bruce vara!

På minussidan har jag bara två klagomål, det ena hade jag egentligen inget problem med utan märkte bara av en enda gång. Det var hoppandet mellan personer, som fungerade, men när de hoppade från en liten kille som kallades Kit till en Chris tjugo år senare fick jag fundera över vem det var en stund. För någon som inte läser boken i ett svep (eller nästan i alla fall) blir det nog jobbigt. Men jag tyckte om mångfalden av karaktärer, så det tycker jag inte man ska bry sig om. En lista med viktiga personer hade dock kunnat hjälpa!

Men framförallt fick jag problem med den allra sista delen i boken. I den övergick Boström från det objektiva tredjepersonsperspektivet till en massa "jag" och "vi". Alla sammanhang där Sherlockianer ingick förvandlades till ett "vi" - vilket som för mig gjorde att det upplevdes som hans personliga åsikter snarare än efterforskningar. Det blev lite utav en biografi om Mattias Boström. Eller snarare: som ett väldigt långt blogginlägg. Jag förstår förstås att han är en av världens ledare Sherlock Holmes-experter (kolla bara på all research, herrejösses!) men det är inte honom jag är intresserad av att läsa om. Jag bryr mig inte om hur hans "nördiga jag fick leva ut i excesser" och han har inte beskrivit någon annan person med det språket, varför sig själv?

Och precis i slutet blev det nästan drygt att läsa när han skulle rada upp hur dagens Sherlockianer visar sin uppskattning till detektiven. Det blev en himla massa fanart, fanvids, fanfics vilket jag upplevde som onödigt med svengelska. Som "uppväxt" med de här begreppen tyckte jag det var onödigt och det kändes som om författaren mest ville briljera med sina kunskaper i ämnet, dvs hur modern han är. För äldre Holmesianer blir det nog istället bara förvirrade. Varför inte bara skriva att de knåpade ihop egna videor och ritade bilder till detektivens ära?

Betyg: Allt som allt är det här en riktigt, riktigt bra faktabok. Den är intressant och rymmer så otroligt många detaljer, jag är jätteimponerad! Läsvärd, helt klart. (Speciellt om man är en s.k. "sherlockian" eller tycker om att läsa om människor från hundra år sedan. Sir Conan Doyle kände enormt många viktiga människor från sin tid.)

Från Holmes till Sherlock

PSST! Får ni chansen att titta på den inbundna boken under dustcovern - gör det! Så himla fin!

De Skandalösa - Simona Ahrnstedt

"Du är inte klok", sa Ossian med eftertryck.

(till Greve Gabriel Gripklo)

Handling: På Wadenstierna, det ökänt vackra vita slottet i Uppland, planerar änkegrevinnan Gripklo hålla en två veckor lång sommarfest. Och vilken fest det blir! Svenska  adeln som tidigare tyckt att ett par hysteriska fästmöar och flådiga husköp var saftigt skvaller står inför en mycket spännande sommar. Något med slottet släpper nämligen fram ens mest oväntade sidor... dags att vara skandalösa.

Magdalena Swärd och hennes jungru Beata har sedan länge avsagt sig  all bekantskap med "fint folk". Men de har det kärvt med ekonomin och när ett brev levereras där en viss friherrinna ber henne vara förkläde åt yngsta dottern finns det inte så mycket att välja mellan. Och det är ju bara ett par veckor. Hon planerar att bara åka dit, undvika skandaler och för mycket uppmärksamhet, och se till att fröken Venus och Greve Gripklo förlovar sig. Lättare sagt än gjort, för alla verkar ha egna viljor därute på slottet. När sedan Joel Skyheilm utmanar greven på ett vad sätts saker oåterkalleligt i rullning. En sak är säker, det här är en fest man inte vill missa!

Omdöme: Jag var faktiskt inte så taggad när jag började läsa den här boken. Jag vet, det är SIMONA AHRNSTEDT(!) men dels hämtade jag den i tron att det var en annan bok jag väntat på och dels hade jag läst en ganska negativ recension samma morgon. Oj, oj, oj, vad jag fick tji. Och det är jag glad för!

Enligt mig var det här den bästa boken av Ahrnstedt hittills. Den var inte lika plågsamt orättvist sorglig som Överenskommelser (herregud vad jag grät när jag läste den boken. läs den!) men samtidigt mycket mer intrigfull och spännande än Betvingade (i och med de olika sidohistorierna i den här, men Betvingade är den nästbästa i serien enligt mig, så läs den också!). Det var så otroligt mycket att älska i den; epoken, kläderna, karaktärerna, intrigerna, alla plötsliga vändningarna, dialogerna... jag tycker man kan se utvecklingen Simona Arhnstedts skrivande tagit sig, allt är så klockrent nu. (och jag är lite tacksam över att jag bara behöver sträckläsa och inte sträckgråta den här gången. Överenskommelser tog nästan livet av mina tårkanaler, någon måtta får det vara.)

Det jag gillade mest med den här boken var nog den där somriga festkänslan dock. Alla var samlade på samma ställe, som i en liten bubbla. Den där känslan av att alla kan se och höra en hela tiden och att alla sitter och skvallrar om vad de andra gör. Och konceptet med att alla ungmöer vill gifta sig med greven, som värsta Disneyfilmen. Och den ungdomliga våghalsigheten vadet tillför. Som läsaren blir man nämligen insatt i ALLA små skandaler som pågår och man sitter där och gissar - kommer de bli upptäckta? Vem blir upptäckt först? Men gud, kan de verkligen göra så? Nähää!

Förutom romansen mellan Gabriel (greven) och Magdalena pågår det två andra lite mindre affärer vid sidan av. Jag är så himla glad att jag kunde gissa dem redan tidigt (fast för att vara ärlig trodde jag aldrig att hon skulle genomföra dem, så jag blev överraskad ändå, helt otroligt.) Jag kan ju avslöja att en av dem, min favorit, innehöll Magdalenas protegé, Venus. Hon råkar vara en sån där orättvist underskön flicka som dessutom är jättetrevlig. Gabriel och Magdalena gillar jag bäst för deras muntra dialoger, det är så lättläst och roligt när de munhöggs.

Det enda jag kan klaga på: Jag avskyr när författare väljer att låta en karaktär ge en annan karaktär ett smeknamn mitt i boken. Då har man liksom redan fått en bild av karaktären som fästs direkt till det namnet. När sedan  det nya smeknamnet dyker upp förstörs flytet i minst tio-femton sidor, vilket som inte är direkt ultimat. Och Magda hade jag väl klarat av, men Malla? Det får i alla fall mig att tänka på dagisbarn. Så förbered er på det innan ni läser boken. Magdalena, Malla, Magdalena, Malla, Magdalena, Malla.... och så en liten sak till. Tjejen på omslaget? Hallå? Vad hände med det underbara håret?!

Betyg: Kan man inte få lite mer? Simona kallas ju Sveriges romance drottning och jag är böjd att hålla med. Riktigt glad över att ha den här boken i min bokhylla just nu, en sträckläsning jag aldrig blev trött eller irriterad på. 5 av 5.

Rekommenderas inte för: Folk som inte vill ha en bok som kretsar runt kärlek och där det inte händer så mycket förutom en massa plansmiderier bakom folksryggar. Men genren heter faktiskt ROMANCE, så duuh? rekommenderas för alla som gillar "vuxen" kärlek och äldre svenska miljöer. 


De Skandalösa