Det är försent att vilja hoppa av - Stephanie Tromly

"Det här är Bullet Times ställe", sa Digby. "Jag hittade det."
  "Jag visste att du styrde in oss på ett av dina uppdrag. Vänta. Är det här crackkvarten som männen i kostym skulle ha hyrt för att ha nånstans att låsa in Sally? Det var konstigt." Jag såg mig omkring. "Jag får inte direkt några läskiga vibbar här..."
  "Hör hur du låter", sa Digby. "Inget skrämmer väl dig?"

Nio månader har gått sen Digby lämnade stan och Zoe har nu fått det där "normala" livet hon drömde om. Två bästisar och en snygg pojkvän från fotbollslaget, kan det bli bättre? Men så kommer Digby tillbaka för att fortsätta utreda sin syster Sallys försvinnande och hela hennes värld vänds upp och ner igen.


Omdöme: Är så svag för den här serien! Den är så otroligt underhållande (snudd på Hollywood-känsla på det bästa sättet) med massor av action och väldigt egna karaktärer. Zoe och Digby har så bra kemi och deras relation är riktigt rolig att läsa om, särskilt delarna när de går varandra på nerverna. Älskar sådana där hat-älsk-relationer där man vet att båda verkligen finns där för varandra.

Språket är inte helt hundra vilket jag tyvärr tror beror på översättningen och möjligen sättet boken är skriven på. Det är väldigt mycket oneliners och "coola" repliker, vilket brukar göra sig väldigt bra på engelska... och rätt dåligt på svenska. Vi har liksom inte språk för det där coola riktigt? Man anar effekten i texten att det som sagts var dramatiskt/effektfullt/fräckt men istället för att uppleva det så själv sitter man och gissar hur det var skrivet på originalspråk.

Men inte ens stundtals styltigt språk kan få mig att ogilla "planet Digby" och det hindrade mig definitivt inte från att plöja boken i två sittningar. Jag blev väl kanske trött på Zoes dryga pojkvän (eller underhållen, det var dubbelsidigt) men jag ÄLSKAR de motvilliga och konstiga vänskapsrelationerna och sättet Zoe och Digby bara kastar sig in i allehanda faror på. Liksom illegala hembrännare, skumma miljardärer och råa knarklangare? Why not!!

Vissa trådar från första boken har fått en tydligare form nu i tvåan och väcker en hel del frågor inför nästa del i serien. Problemen som tidigare var "fristående" och något separerade från Zoe och Digby själva blir med ens mycket mer angelägna och personliga. Slutet på boken känns ungefär som ett öppet sår vilket bådar gott inför nästa del i serien.

Betyg: Ja!!! 100x om för fartfylld och underhållande ung vuxen/ungdomsserie med karaktärer som vågar vara lite konstiga och utstickande på gott och ont.

Det är försent att vilja hoppa av 

Saker ingen ser - Anna Ahlund

Johannes ser bort mot Karin Boye-tavlan och gör en liten teckning av hennes ansikte med några drag i nederkanten av pappret.
  "Kanske", säger han.
  Sebastian böjer sig fram och ser på hans skiss.
  "Så vem ska du kyssa i år?" säger han.
  Johannes ler och suger på piercingen han har i underläppen.  Han trycker pennudden lite hårdare mot pappret för att få till svärtan i Boyes hår.
  "Det är ditt nyårslöfte, inte mitt." 

Ett år är en lång tid för gymnasieelever, då nästan allt kan hända. Gänget på Byllis (och Linn och hennes bror Aron i utkanten) får kämpa med individuella förändringar och motgångar, men också uppleva himla, himla mycket fint.

Omdöme: Efter att ha blivit dunderförälskad i Du, bara och Anna Ahlunds instagram förra året är det nog inte så konstigt att Saker ingen ser varit en av de böcker jag sett mest fram emot i år. Det är liksom hångel, ungdomar, bortblåst heteronormativitet och så mycket pirrande tonårskänslor, i Uppsala (!!!).

Jag älskar konceptet och uppbyggnaden som gör att man får följa karaktärerna ett helt år på ett sätt som känns naturligt. Det finns ju alltid långa block av tråkighet i ens liv när inget särskilt händer men i "vanliga" böcker får man oftast inte den känslan. Karaktärerna är nästan för coola för att gå på toaletten, typ. I Saker ingen ser vet man att det händer massor mellan avsnitten, men man kan också gissa att det är vanligt tråkigt skolarbete/vardag/liv som man kanske inte saknar för mycket. Dessutom gör det att man får känna in karaktärerna mer för att se vad de fokuserar på i början av året jämfört med slutet av året.

Karaktärerna är förstås också det bästa med boken. De är många, ett helt kompisgäng plus två till, vilket kanske kan bli knepigt om man har svårt att hålla isär personer. Men jag gillar att de är så pass olika att man kan välja favoriter att hålla lite extra på och så pass mänskliga att man alltid hittar något att gilla. Att nästan alla är engagerade i något kreativt är också underbart (jag älskar att läsa om karaktärer som målar och fotograferar och spelar musik och läser! osv osv!) samt att det finns en och annan som inte gör det.

Samtidigt är Saker ingen ser inte riktigt lika mycket av en favorit som Du, bara. Det är svårt att sätta fingret på exakt varför men för mig berodde det nog på två saker. För det första är det mycket hångel och sex (vilket Anna Ahlund skriver SÅ BRA) som jag ibland inte tycker fyller någon funktion utan finns "bara för att". Det driver liksom varken storyn eller karaktärsutveckling/relationer. Och sedan hade jag svårt för klimax-delen i Johannes och Yodits historia, jag tycker att Johannes situation och tillstånd blev utnyttjat för dramatik på ett sätt som skavde lite för ett så pass allvarligt ämne. Men hanteringen efteråt var väldigt fin så det blev väl plus/minus noll.

Betyg: Älskar man att verkligen grotta ner sig i ett gäng och deras värld (i detta fall estetgymnasiet Byllis!) så storrekommenderar jag Saker ingen ser. Samma sak om man gillar att läsa om hångel, kärlek, identitet, queera personer i en bok med den där "bara nååååågra sidor till!"-känslan.

Saker ingen ser

Du känner mig så väl - David Levithan & Nina LaCour

Marks panik avtar och övergår i lättnad. Han suckar och drar med handen över ansiktet. När han tittar på mig igen är han beredd att lyssna.
  "Kan vi bli vänner?" frågar jag.
  Han lägger huvudet på sned.
  "Ursäkta?" 

Pridefestivalen drar in över San Fransisco den nästsista veckan av High School. Det blir en chans för Mark och Ryan att få vara sig själva utan att gömma sig, och en chans för Katie att äntligen träffa drömtjejen Violet. Men det är sällan saker och ting blir som man tänkt sig.

Mark och Katie kände inte varandra innan veckans början - men snart kan de knappt föreställa sig ett liv där de inte var vänner.


Omdöme: Jag kan bara börja med att säga att Levithans bok Nick & Norah's Infinite Playlist (med Rachel Cohn) är en av mina favoritböcker som hängt med ett tag. Så nu när han parat ihop sig med en annan författare jag verkligen tyckt om, och kört med samma koncept av alternerande kapitelberättare, var jag redo för att bli helt såld.

Men även om Du känner mig så väl är bra (för det är den, med vuxenblivande och vänskap och kärlek och allt!) så är det ingen fullträff. Ibland kommer Nick & Norah känslan in, den där bubbliga och typiskt tonåriga, och beskrivningarna av Pride-stämningen är fantastiska. Men samtidigt tyckte jag att själva berättandet var lite för konstruerat, det blev ingen berättelse man helt och fullt klev in i.

Hade det varit en film hade jag nog garvat över en del spänningsskapande moment, som hemlighetsmakeriet kring "den magiska festen". Mark och Katie gör en pakt att inte berätta för någon vad som hände så länge ingen frågar direkt. På så vis får inte läsaren heller veta vad som hänt, med undantag för beskrivningen av en Instagrambild som spridit sig. Men sen så återberättar de festen för varandra några dagar senare, som om de helt glömt bort vad som hänt, och det kändes lite billigt.

Likaså blev jag irriterad på Katies definierande karaktärsdrag: hennes tendens att fly från jobbiga situationer. Det blev liksom väldigt tydligt en plot-device som mest fanns till för att röra till allting och skapa möjlighet för karaktärsutveckling. På sätt och vis tycker jag det blir lite nedlåtande mot människor som faktiskt lider av ångest, för Katie beter sig själviskt och meddelar ingen om att hon inte klarar av situationen ens via sms, utan lämnar dem bara i sticket, gång på gång.

Men tillbaka till plussidan! Drivet är väldigt bra, och trots genomförandet så gillar jag verkligen hur Levithan och LaCour kan bygga upp stämningen inför den magiska festen och pride i allmänhet. Boken har många fina stunder och samtal och den handlar ju om en väldigt rörig tid i livet, vuxenblivande. Alla karaktärer, utom föräldrarna, hade dessutom någon form av hbtq+-tillhörighet!

Betyg: All in all en väldigt fin bok! Levithan och LaCour slätar inte över svårigheterna med att vara queer, men visar samtidigt hur stort och underbart livet och kärleken kan vara. Tröstande och exalterande på samma gång.

Du känner mig så väl

Vattnet drar - Madeleine Bäck

"Stenen." Viktor bryr sig inte om att han avbryter. "Visst. Jag tar ner madonnan. Men först stenen."
  Calle ler, men inte med ögonen.
  "Annars vadå?" säger han. "Dödar du oss alla, eller?"
  "Jag kan inte svara på det."

Allt börjar med stenen Viktor hittar under inbrottet i Ovansjö kyrka. Den som är varm och len i hans hand, som viskar saker till honom om kraft och styrka. Saker och ting vaknar till liv i Gästrikland, och ställer till det för dem som bor där. Viktor och hans gäng. Beata och hennes bästa kompis Celia. Krister och Tjäder på deras respektive jobb. Naturen är onaturligt skakad ur balans.


Omdöme: Det här är nog mitt allra första möte med skräck i bokform tror jag. Spontant trodde jag inte att det skulle vara min genre, men Vattnet drar tycker jag faktiskt verkligen om. "It grows on you" (eller i alla fall mig), sakta men säkert.

Början var helt ärligt ganska seg, eftersom det är tre/fyra perspektiv som introduceras i rask följd. Man får ingen riktig kontext kring hur de hänger ihop, vilket gjorde boken i helhet svår att greppa. MEN med det sagt tycker jag också att de många perspektiven och bristen på information var något av det bästa med boken. Det var väldigt svårt att veta vart berättelsen skulle ta vägen eller vilken roll de olika personerna hade.

Gillar man att tänka och pussla mycket när man läser tycker jag Vattnet drar är perfekt, så den är nog inget för de som gillar att bara dras med och få allt förklarat i realtid. Men jag älskar verkligen känslan när allt faller på plats och man verkligen ser hur alla trådarna tillsammans bildar en väv genom berättelsen.

Mitt enda frågetecken är nog kring huruvida det egentligen borde vara en ung vuxen-bok. Många av perspektiven är nämligen vuxna, och de yngsta karaktärerna är ca 22 år gamla. Vad jag läst i vissa recensioner är att yngre personer haft lite svårt att identifiera sig med dem, och jag tycker också att boken känns lite "vuxen". På skräcksidan är det mer groteskt (med många fantastiskt äckliga och unika detaljer!) än direkt läskigt, vilket jag uppskattar, och väldigt bundet till Sverige och svensk natur, kultur och historia.

Betyg: Är man skräckfan (eller sån som gillar mörkare fantasy) och gillar böcker som kräver en del tankekraft av läsaren så rekommenderar jag definitivt Vattnet drar! Tonen är väldigt rå, vilket kan ta ett tag att vänja sig vid, men passar Bäcks Gästrikland som handen i handsken.

Uprooted - Naomi Novik

Our Dragon doesn't eat the girls he takes, no matter what stories they tell outside our valley. We hear them sometimes, from travelers passing through. They talk as though we were doing human sacrifice, and he were a real dragon.

Agnieszka bor i byn Dvernik, i dalen närmast den mystiska och blodtörstiga Skogen. Allt som skyddar folket i dalen från Skogens ondska är trollkarlen the Dragon. Vart tionde år väljer han ut en flicka från dalen till sitt vita torn, vilket förändrar dem för alltid. Agnieszka och hennes familj har alltid vetat att vackra Kasia, den bästa vännen, kommer bli tagen. Men när dagen väl kommer är det inte Kasia som Draken väljer.


Omdöme: Åh vad jag älskar den här boken! Den var fantastisk från början till slut, och jag hoppas verkligen att den tar sig till Sverige, så att fler kan läsa den. Jag älskade språket, karaktärerna, premissen, världen, och så vidare, och så vidare (ni fattar!). Ellen DeGeneres står dessutom som producent om den blir film, så hur mycket bättre kan det bli?!

Novik har ett språk som verkligen låter sig själv ta tid och följer sin egen rytm. Det gjorde att texten ibland fick nyanser som jag fick läsa två gånger för att få ordning på, men det gjorde också att man som läsare blir helt invävd i berättelsen. Uprooted gjorde för mig det som fantasy ultimat ska göra, den där upplevelsen av att man helt enkelt kliver in i världen tillsammans med karaktärerna.

Polsk folktro väger tungt i boken, vilket jag älskar. Det ger allting mer djup och man märker verkligen hur det är skrivet med kärlek, som ett led i en lång berättartradition. På sätt och vis för Novik vidare sin mammas berättelser till sin dotter, som hon skriver i efterordet. Jag kan knappt något alls om polsk eller slavisk kultur, men känner igen en del av stämningen från de svenska folksagorna och kan inte låta bli att dras med.

Sen älskar jag förstås också Agnieszka och the Dragon (i all hans snobbighet), och jag gillar verkligen systerskapet mellan Agnieszka och Kasia. Men häftigast var nog själva idén med the Woods, och hur skickligt och dynamiskt Novik bygger upp den. Samt de två olika sorternas magi, och sättet de interagerar på, det tyckte jag verkligen var fint.

Betyg: Storrekommenderas! Är du lite avig när det kommer till "poetiskt" språk kanske du får känna dig fram lite försiktigt, men jag blev verkligen kär. Uprooted är som en bubbla man helt enkelt inte vill kliva ut ur. Jag sträckläste i sängen över två dagar och ville inte släppa taget (istället satt jag och läste om partier flera gånger innan jag kände mig redo).

Uprooted

The Drowning of Arthur Braxton - Caroline Smailes

That's when she sings again, louder this time. I stay very still, I can't move. 
  She stops. She stares at me. 
  "Why aren't you moving?" she asks.
  I don't speak.
  "Why aren't you drowning, like the others?" she asks.

Arthur är mobbad i skolan, har en frånvarande pappa, och är allmänt trött på livet. Men allt förändras när han kliver in i det stängda badhuset The Oracle och hittar en naken kvinna simmande i en av bassängerna. De magiska källorna som rinner igenom badhuset skyddar inte bara henne, utan en mängd udda figurer, däribland Delphina. Den vackraste person Arthur någonsin sett. Men under all magi i The Oracle gömmer sig också ett mörkt förflutet som hotar att komma upp till ytan.

Omdöme: Det bästa sättet att beskriva The Drowning of Arthur Braxton på är nog "udda och unik". Den har fått lite utav en kult-following i Storbrittanien och jag tror det är en sådan bok som antingen verkligen fascinerar, blir en storfavorit, eller som man helt enkelt inte förstår sig på.

Jag är kanske inte upp-över-öronen förälskad i boken, men den är verkligen speciell. Dels både hatar jag och älskar hur Smailes valt att berätta Arthurs delar av boken på genuin nordbrittisk engelska (med tillkommande slang, så som "maybes", "owt" och "nowt") och dels är jag ganska såld på den gåtfulla strukturen. Berättelsen är både formmässigt och innehållsmässigt ett mysterium och uppmuntrar under läsningens gång smått besatthet av att försöka ta reda på hur allt verkligen hänger ihop.

Ex: Vad betyder de små "missing people"-inslagen i början av alla Arthurs delar? Vem är egentligen Lauren? Vad har the flood för betydelse för storyn? Vilka personer representerar resten av elementen, utöver Arthur och Delphina? Vad betyder det? Och VART ÄR ALLT PÅ VÄG???!

Det är en modern, ärlig och närapå brutal uppväxtskildring full av magi, som växlar mellan förtrollande lätthet och ett mörker som påminner mig om gamla sagor. Vackert, men hotfullt. Det som verkligen fascinerade mig var hur Smailes hela tiden fick mig att undra vems historia det egentligen var hon berättade – och slutet är en perfekt blandning av en käftsmäll och ett happily ever after. (Ja, jag grät, jag erkänner).

Betyg: En av de mest innovativa och fängslande ung vuxen-böcker jag läst på länge, i all sin underlighet! Jag rekommenderar den verkligen till alla som vill prova något lite ovanligt, och som gillar böcker med trolska och mörka stämningar.

The Drowning of Arthur Braxton

Ordbrodösen - Anna Arvidsson

Du ska ha svarta kläder. Det är en gammal säkerhetsåtgärd. 
  "En säkerhetsåtgärd?" 
  Om någonting går fel tas ditt block ifrån dig. Det har bara hänt en gång, men den kvinnan bar vita kläder och lyckades skriva vidare på dem. Konsekvenserna Svarta kläder är det som gäller. 

Alba tillhör en gammal värmländsk släkt av ordbrodöser. När hon fyller arton ska hon genomgå ett inträdesprov för att i sin tur få kraften, men något går snett, trots att provet egentligen bara är en formalitet. Nu skickas hon iväg till Stockholm medan släkten tar reda på vad som blockerar hennes kraft. Men tillsammans med sin handledare inser Alba att hemligheten är större än någon kunnat ana - och hon vet inte vem hon kan lita på.

Omdöme: Åh den är så förbaskat fin! Vill mest krama hela boken, känns det som. Jag gillar verkligen bakgrunden med den gamla värmländska släkten och dess traditioner, och hur Alba sedan tvingas ifrågasätta allting hon någonsin vetat när hon kommer därifrån och får mer (otäcka) perspektiv på saker och ting.

Boken är skriven som ett mysterium, där det finns både en hemlighet och ett hot att luska ut. Varför misslyckades Alba med provet? Vem är det som är så angelägen om att ändra på detta? Jag vill inte avslöja så mycket mer än att det blir en kamp mot klockan, och jag tyckte att Arvidsson gjorde det väldigt skickligt. Ledtrådarna är invävda hela vägen genom texten, leder än hit än dit, och man förstår alltid delarna, men aldrig helheten. På så sätt blir det inte förutsägbart sådär så att man stör sig på ledtrådar huvudpersonen missar, utan snarare spännande när man försöker pussla ihop allting.

Jag kan säga att jag var väldigt nära, alla bitarna fanns där vid slutet, men det var först i upplösningen som allt föll helt på plats. Och det är väl precis så man vill att böcker ska vara?

Sedan älskade jag verkligen personerna. Mormodern som kommunicerar genom lappar, fantastiska Lo och Klara som är riktiga powerkvinnor borta i Stockholm, de mystiska trillingsystrarna, de två personerna Alba hittar i sitt sökande efter svar... Allt föll så fint på plats i slutändan, det kändes verkligen som att det inte kunnat bli på något bättre sätt. Sen får jag väl erkänna att jag grät lite i epilogen? För det gjorde jag.

Betyg: En lågmäld fullträff, men fullträff likaså! Vet inte om det är något med Värmland vs. Stockholm (är halv värmlänning själv, men bor i Stockholm/Uppsalatrakten), det enkla men fina språket, eller användandet av ord och bilder i berättandet, men Ordbrodösen var verkligen den där sortens bok man bara vill gå tillbaka och bläddra i.

Ordbrodösen

The Awesome - Eva Darrows

"Do you want me to..."
  "No. Stay put."
  'Stay put' apparently meant 'vacate his vehicle and follow me into my yard as I jog toward the house'.
  "Maggie, wait", he hissed. "What's wrong?"
  "The vampire job from yesterday. We nuked some elder's first born. Go back to the car. I don't want you getting killed."
  "No! I'm not going to let you go in there alone if it's dangerous."
  "Don't have time for this chivallry crap, Ian."  I pulled out my keys to unlock the van, sliding the back door open and fumbling for a couple of silver blades that I strapped to my wrists.


Omdöme: Jag har helt ärligt ingen aning om varför jag någon gång köpte den här (med tanke på dess sjuka koncept) men det berodde nog på A) att den var billig, B) att sidorna är svarta på utsidan (så snyggt!) och C) att den verkade som rolig och kravlös läsning. Vilket det var! Med vissa bonusar, dessutom.

Handlingen är så här: Maggie är en bad-ass tonårig monsterjägare. Eller, hon ska bli en bad-ass tonårig monsterjägare i alla fall. Än så länge är hon bara lärling hos sin mamma. Som lärling får man ta hand om tre-stjärniga jobb som spöken, vålnader och tomtar. Men Maggie vill slåss mot the real deal: vampyrer och varulvar. Problemet är att vampyrer är off limits för oskulder, vilket lägger upp för ett helt nytt sorts uppdrag - att hitta en dejt. Och ha sex för första gången, med sagda dejt.

Med tanke på alla möjliga YA-klichéer den här boken skulle kunna falla in i blev jag faktiskt positivt överraskad. The Awesome är egentligen en sorts girlpower-skildring om allt läskigt nytt som händer i tonåren, som att försöka passa in, gå på fester, ha sex, bli kär för första gången... med lite extra krydda i form av vampyrkomplotter, en ny sorts mutantzombie, och en monstermördande hjältinna med förkärlek för svordomar.

Även om Maggies berättarröst ibland var lite väl sarkastisk och inriktad på humor, så gillade jag verkligen sårbarheten det också öppnade upp för. För Maggie må vara definitionen av en "självständig ung kvinna" med god självkänsla (hon kallar sig trots allt för THE Awesome), men hon har också ögonblick av osäkerhet som hon försöker täcka upp. Som när hon råkar hamna i ett jobbigt gräl med sin mamma. Eller när hon börjar undra vad hennes dejt tycker om hennes utseende. Det kändes väldigt mänskligt, och Darrows sätt att behandla ämnet var väldigt fint, insprängt mellan alla vampyrslagsmål och komplotter.

Betyg: En positivt överraskande bok! The Awesome blandar häftig monsterjägaraction med tonårens alla överraskningar och utmaningar på ett sarkastiskt men ärligt vis, med en stentuff tjej i huvudrollen. En helt ny take på den första kärlekens alla highs and lows.

The Awesome

Olyckornas tid - Moïra Fowley-Doyle

"Vi måste hitta henne, Cara", säger Sam. "Allvarligt talat."
  "Jag vet", viskar jag. Jag är så glad att han också förstår det. Behovet av att prata med Elsie är så starkt, det fyller alla mina sinnen. "Vi måste hitta henne snart."

Oktober är olyckornas tid för familjen Morris. De gömmer sig i lager av kläder, lindar in möbler i bubbelplast och stoppar undan elektriska föremål. Allt för att försöka skydda sig mot oundvikliga blåmärken, brutna benen och krossade hjärtan. Men det här året ska bli ett av dem värsta. Allt börjar med en flicka från Caras barndom, som plötsligt tycks ha försvunnit, med en vak av hemligheter bakom sig. Vad händer när de kommer upp till ytan?

Omdöme: Alltså wow vad häftigt med en genuint irländsk YA paranomal bok! Älskade verkligen att få ett icke-amerikanskt perspektiv på saker och ting, och att få suga åt sig den där trolska, förhäxande stämningen som Fowley-Doyle lyckats skapa.

Till en början verkade det här som en vanlig YA-historia, med den udda bästa kompisen, outsiders gänget, den söta killen, och så det paranormala hotet. Väldigt high school över alltsammans. Men sen gjorde Fowley-Doyle något helt annat av komponenterna, och jag kan inte låta bli att älska det. Hur dynamiska huvudpersonerna och deras relationer är. Hur fantasin och det övernaturliga flyter samman med verkligheten i de märkliga gråzonerna som skapas inuti hemligheter.

Cara, Alice, Bea och Sam hade ett eget sätt att se på världen som man gärna dras med i. Det är som om de berättar en berättelse för sig själva om allt som händer, inuti själva handlingen, på ett mer mystiskt och häxlikt poetiskt, men samtidigt hemlighetsfullt sätt. På så sätt blir de där gråzonerna lite av ett pussel - precis som personerna. Tillsammans med Cara (och ibland före henne) får man bit för bit av allas hemligheter och kan pussla ihop historien och sanningen om olyckssäsongen.

Jag tyckte det blev himla fint gjort! Och jag tyckte det var lite intressant att slippa den amerikanska snällhetscensuren också. Tonåringarna var fria att dricka alkohol och röka, kyssa tjejer som killar, på ett sätt som inte är lika vanligt i den amerikanska tonårslitteraturen. Det gjordes ingen större grej av det och det blev varken förskönat eller svartmålat.

Betyg: En lite "svårare" och trolsk paranormal young adult historia som lämnar mycket att tolka och ta ställning till som läsare. Men samtidigt otroligt inbjudande, egen, och lockande! Man vill veta hur det utvecklar sig för Cara och de andra, vad den här olyckssäsongen gör med dem och vad som egentligen lurar där under ytan.

Olyckornas tid 

M - Varken mer eller mindre av Petra Backström

Vi har exet som jag fortfarande ligger med
vi har stalkern som aldrig ger sig
vi har kompisens pappa som stöter på mig
och vi har killen som jag inte vet om jag borde falla för
Det är lätt att se tillbaka och tänka: Vad såg jag i dom andra tre?
Men man vet ju så lite innan allt har hänt.

Maj är 19 år och tycker om när saker är lättkategoriserade och logiska. När man efter en kort överläggning kan komma fram till ett klockrent beslut genom att väga fördelar mot nackdelar. Då är kärleken en svår nöt att knäcka. Nu har Maj trasslat in sig i fyra kärlekshistorier samtidigt. För att lösa situationen uppfinner hon ett känsloexperiment. Hur vore det att helt enkelt testa att bara gå på känsla ett tag och se vad som händer?

Omdöme: En av två ung vuxen-debuter jag läst från Rabén & Sjögren i år! Gillar verkligen att de lyfter fram böcker av unga författare med lite vassare toner och kaxigare karaktärer som känns autentiska. 

Maj är kaotisk samtidigt som hon vill ha allting helt och hållet under kontroll. Även om hennes väldigt privilegierade tillvaro där hon driver runt i Stockholm utan att egentligen bry sig om jobb och framtid är lite främmande för mig (inte det privilegierade, men det ekonomiskt säkra driftandet) så tror jag att just det där kaotiska vilsna är väldigt lätt att känna igen sig i under de övre tonåren. Vem har egentligen en plan? Och hur vet man vem man vill vara och hur man ska vara sådan?

Majs personlighet och ton som berättare beskrivs ofta som unik och lite taggig, enligt förlaget "en huvudperson som är omöjlig att värja sig för och ett språk som slår knockout". Just därför var jag till att börja med orolig för att det skulle ta för mycket plats och bli tjatigt, speciellt eftersom Majs tillvaro egentligen är ganska enformig. Det är bara från en kille till en annan, runt runt, mellan de där fyra.

Men för att vara ärlig så växte både språket, personerna och storyn för mig ju längre in i boken jag kom (vilket var motsatsen till vad jag trodde) och i slutet var jag helt full av myskänslor. Allra härligast tror jag dock boken är för stockholmare, för den droppar en hel del geografiska markörer som säkert är menade att skapa igenkänning. Insiderklubb ungefär?

Betyg: Fin, rapp och lättläst ungvuxen-bok med härligt kaxig huvudperson! En tripp in i Majs huvud sitter inte helt fel så här på våren när man behöver lite energi, och jag fäste mig överraskande mycket för flera av bipersonerna (det finns något sympativänligt i det ofrivilligt patetiska som människa, känner jag). Ser fram emot mer av Bakström!

M - Varken mer eller mindre

Fripassageraren - Christina Wahldén

Tre tropikhjälmar senare, en till oss var, var det så dags för fars begravning.

Omdöme: Den första svenska steampunkboken jag läst! Visserligen utspelar den sig inte i Sverige, utan tar avstamp i det mer klassiska England, men ändå härligt att subgenren kommit hit. Visst kan vi väl ta några sekunder till att dregla över den mekaniska hästen på omslaget också? Och klänningen... Tillbaka till ämnet: Jag har både positiva och negativa känslor för den här boken. Den var verkligen både lätt och rolig att läsa, huvudkaraktären Nell hade en underhållande röst, och jag uppskattade verkligen äventyrs- och steampunkelementen.


Men jag vet inte vad jag tycker om uppdelningen som duologi rent handlingsmässigt. Å ena sidan hände det saker hela tiden och alla enskilda spänningskurvor (i England, på skeppet, etc.) fungerade riktigt bra, men å andra sidan höll inte dramaturgin för hela boken i slutändan. Den känns mest som en tv-serie säsong som ges ut i två halvor - man kom aldrig till "säsongsfinalen", utan snuvades på ett ordentligt klimax i slutet.

Fripassagerarens slut består (istället för upptrappad spänning)  av att dubbla antalet obesvarade frågor till nästa bok, trots att inte en enda utav dem som presenterades i början avslutades. Det var knappt man fick någon ledtråd. För vad håll trädgårdsmästaren på med och varför är alla ute efter dem egentligen? Jag kan fortfarande knappt gissa. Och alla nya frågor hjälpte inte direkt.

Men för att saxa tillbaka till det positiva så tycker jag om hur Wahldén utnyttjar det spekulativa i steampunk. Under bokens gång leker hon t.ex. med det som spåddes omöjligt på den tiden (kvinnors rösträtt och människans förmåga att flyga) och även med sådant som Nell var övertygad om skulle försvinna "inom hundra år" (tvångsgifte av unga flickor). Hon lyckades dessutom (lite makabert) få in Sweeney Todd!

På sådant sätt togs många dagsaktuella frågor upp i romanen, men Wahldén öppnade även upp för reflektion om historiska sammahang, så som slavkultur och kolonisering. Mitt enda problem där var att det togs upp alltför många saker alldeles för spretigt så att ingen riktigt fördjupades. Det ledde i sin tur till att Nell blev en lite orealistisk karaktär som helt på egen hand lade märke till det märkliga eller inhumana i saker som andra i hennes samtid såg helt naturligt. Vissa saker, ja visst, men allt?

Sist men inte minst är jag lite tveksam till att placera en mörkhyad kvinna som Joy i rollen som antagonist där hon porträtteras som grym mot sina "vita slavar" och rent brutal i allmänhet, till skillnad från (t.ex.) Nell och Nicks vita mor.

Betyg: Trots de blandade omdömena ovan är jag helt klart positivt inställd till boken och serien överlag! Vill verkligen (äntligen!) få svar på alla frågor. Vem är Nells och Nick bror? Kan det (SNÄLLA) få bli en romans mellan Nell och Noggs? Osv. Osv.

Fripassageraren

Enklav - Ann Aguirre

Twist nickade mot mig. "Det här är din nya partner. Silke har rankat henne på första plats i sin grupp."
  "Jaså?" Tåligs röst lät egendomlig.
  Jag mötte hans blick och höjde på hakan. Han får inte tro att jag är rädd för honom. "Ja. Jag fick tio av tio på kastprovet."
  Han granskade mig med en föraktfull blick. "Du är klen."
  "Och du är snabb att döma."

Ovan jord är New York närmast ödelagt, härjat av pesten. Under jord gömmer sig människor i tunnelbanan. De har glömt solljus, seder och bruk. Lever på egna regler där de äldste bestämmer allt och rädslan härjar. Spadertvå har kämpat för att få bli jägarinna istället för avlare. Men hennes nya liv (och nya partner) blir inte som hon tänkt sig.

Omdöme: Det här är en sådan där bok man har "seen around" väldigt väldigt länge. Lokala bibblans engelska exemplar har jag till exempel vägt i handen flera gånger, men alltid tänkt naah, det blir nog något annat. Men redan så där trettio sidor in var nästan det enda jag kunde tänka varför har jag inte läst den här förut?! 

Av någon anledning förväntade jag mig zombier bekämpade med stål av rädda ungdomar i storstadsmiljö. Ni vet, de där som lämnats kvar utan förklaring, eftersom alla vuxna dog för si så där fem år sedan. Det är en berättelse jag verkligen tröttnat på. I verklighetens Enklav däremot möts man av en välutvecklad dystopi (då syftar jag på ordagrann bemärkelse och inte genre) med tuffa men samtidigt älskvärda karaktärer och ett rafflande driv.

Jag tycker verkligen om Spadertvå och Tålig. Älskar hur de försöker anpassa sig till varandra och samhället, hur båda går igenom personlig utveckling under bokens gång och att man kan se hur de formats och av vad. Jag är också väldigt nyfiken på vad som händer i nästa del och vad Aguirre tänker göra med sin dystopiska värld. En sak kan jag vara ganska säker på: det kommer bli spännande, och det kommer att bli bra.

Betyg: Rekommenderas! Spännande läsning för de som älskar YA dystopier, överlevnadsberättelser och hjältinnor som kan hold their own i en fight. Lite kärlek kan det förstås också bjudas på. Och någon sorts zombier?

Enklav

An Abundance of Katherines - John Green

"The problem exactly is that she dumped me. That I'm alone. Oh my god, I'm alone again. And  not only that, but I'm a total failure in case you haven't noticed. I'm washed up. I'm former. Formerly the boyfriend of Katherine XIX. Formerly a prodigy. Formerly full of potential. Currently full of shit."

Colin Singleton är ett före detta underbarn på väg att troligtvis inte bli ett geni och har just blivit dumpad av sin nittonde flickvän. Dessa tre faktorer försätter honom i en sorts för tidig medelålderskris (underbarn är alltid lite snabbare i utvecklingen). Hans bästa vän Hassan föreslår då att de två ska ut på en road trip. Med ambitiösa planer hamnar de i en håla som kallas Gutshot där de träffar Lindsay och Hollis, får ett överbetalt jobb och lär sig några hemligheter om livet.

Omdöme: Personligen tror jag att det här kan vara min favorit John Green efter TFiOS. Jag gillar verkligen att den bryter ut från resten av hans produktion och vågar stå för sig själv - väldigt många av hans böcker går trots allt i nästan exakt samma tema. Men här var det nytt och fräscht och ändå lika skickligt.

En rolig detalj i An Abundance of Katherines är fotnoterna i boken. De förstärker den vetenskapliga känslan (och därmed Colins personlighetsdrag och sätt att tänka) samtidigt som det ger känslan av att författaren själv, på sätt och vis, är med en i läsningen. Jag tolkar i varje fall det som att fotnoterna är John Green och inte Colin Singleton, vilket som funkar eftersom boken är berättad i tredje person.

Något jag älskar med John Green är att han är så otroligt smart när han skriver. Det finns så många små detaljer i hans böcker jag bara älskar. När de vistas i totalmörker under två etapper i den här boken, till exempel, består hela texten bara av dialog. Varje stycke består enbart av repliker och det finns inga beskrivningar eftersom sinnena är till viss del satta ur bruk. Eller det faktum att boken är uppdelad i lika många kapitel som Colin haft flickvänner. Små saker!

Mer om historien så finns det förstås väldigt rolig dialog, charmiga och imperfekta karaktärer och en underhållande "twist". Berättelsen är snabbtuggad och underhållande men det jag njöt mest av var nog John Greens olika fiffiga berättartekniker.

Betyg: Vill du inspireras i ditt skrivande (speciellt för ung vuxen-åldern) rekommenderar jag definitivt den här. Vill du ha en rolig historia om kärlek, vänskap och livet kan jag också definitivt rekommendera den här, speciellt om du är trött på konventionella tonårsberättelser.

An Abundance of Katherines