De förlorade - Henrik Fexeus

Synen av hålet i marken hade fått Ky att helt glömma bort honom. 
  "Du har ingen aning om vad jag tänker", väste hon tillbaka. "Det där hålet..."
  "Jag vet. Det är väldigt trångt. Du gillar inte det. Men vill du verkligen vara kvar här uppe? Det finns ingenstans att ta vägen utan att bli upptäckt. Och jag tror att de som står borta vid bilen är betydligt obehagligare än ett trångt hål. Gå nu. Snälla." 

Allt börjar med ett hål i väggen och konstiga syner. Sedan är varken Stockholm eller vardagen densamma för Adam eller Ky längre, som tvingas fly ner i stadens tunnelsystem för att undgå de mystiska grå.

Omdöme: Klaustrofobisk och gåtfull fantasy som utspelar sig i ett Stockholm som är främmande för de allra flesta. Det är lite utav ett genidrag att använda sig av tunnelsystem under Stockholm tycker jag, för det leker med ens förutfattade bild av staden och vänder upp och ner på allt som annars känns alldagligt. Det är både en spännande och lite obehaglig påminnelse om att mysterium faktiskt skulle kunna gömma sig mitt framför ögonen på en även i verkligheten.

Fexeus avslöjar inte mycket av sin värld, varken hotet eller premisserna, under bokens gång. Det är inte en sådan bok där huvudpersonerna snabbt träffar en mentor som kan förklara vad som pågår och vad de behöver lära sig. Istället är både karaktärerna och läsaren ute på djupt vatten och försöker pussla ihop spridda ledtrådar till någon sorts helhet.

Det är en hårfin gräns mellan att bli så främmande att läsaren ger upp och så intressant att man bara måste bläddra vidare. I det här fallet GILLAR jag verkligen att inte fatta någonting och hela tiden behöva komma på teorier med alldeles för lite underlag för att egentligen komma någonvart. Liksom: vem kan man lita på? Ingen aning! Vad är det egentligen som pågår? Ingen aning! Men vill jag veta mer? Absolut!

Jag älskar att den här första delen i serien egentligen bara väckt mer frågor än den svarat på och att Fexeus vågar behålla känslan av mysterium. Jag har absolut ingen aning om vart han tänker ta sin värld härnäst men ser fram emot att få ta reda på det!

Betyg: Snudd på outgrundlig, spännande och psykologisk fantasy i ett Stockholm som vi aldrig sett Stockholm förut. Ky och Adam blir knuffade in i en skrämmande intrig som förändrar reglerna för deras verklighet. Passar extra bra för de som gillar att tänka några varv extra medan de läser!

Länk till: Bokus & Adlibris

Isporten: Mörkt vatten & Andra sidan - Jonna Berggren

Ismail tog sats på nytt, drog ett djupt andetag och tittade rakt på Jamila och Milo.  - Ni är ju inte riktigt som andra, eller hur? Ni har förmågor som inte andra har. Ni tål kyla, kan dyka länge under vatten utan att andas och ni kan tala med djur, eller hur?

Milo har just flyttat till Frillesås men passar inte in. Han är arg på skolan, de nya kompisarna, och sin mamma. Men så träffar han Jamina, som är "konstig" på samma sätt som han. Tillsammans utforskar de egenskaperna som gör dem unika - och väcker klassmorfar Ismails uppmärksamhet. 

Omdöme: Är lite kluven till den här serien! Å ena sidan tycker jag mycket om storyn (inlandsis, portalfantasy, magi, nordisk mytologi!) men å andra sidan tycker jag att språket ofta är klumpigt och övertydligt. Det har inget riktigt flyt och tar inte läsarna på allvar, ibland blir känslan referat snarare än berättelse. Det blir dock bättre i andra boken, så i tredje delen kanske jag inte har något att klaga på alls?

Karaktärsmässigt tycker jag väldigt mycket om hur Jamila och Milo är tydligt annorlunda, på det där jobbiga utstickande sättet, och tacklar det på olika sätt. Jamila är tuff och trygg i sig själv och bryr sig inte om vad andra tycker, medan Milo gärna vill passa in och vara som andra. Det är fint att båda sidorna får komma fram, och att de hittar vänner i varandra redan innan äventyret drar igång och de visar sig vara isfolksättlingar.

Första delen utspelar sig i vår värld på Frillesåsskolan och tacklar många vardagsnära problem, som att vara ny i klassen, att känna sig lätt mobbad och att förhålla sig till äldre elever på skolan. Det är lugnt och snällt och handlar om saker som jag tror är lätta att känna igen och identifiera sig med. Men det är först i andra delen, när Jamila och Milo anländer till Islandet, som jag tycker att allting verkligen tar fart. I och med prologen får vi veta att mer står på spel än vi först trott, och de höjda insatserna gör åtminstone mig mycket mer intresserad och engagerad som läsare.

Islandet bär på drag från både Island och istid, med ett hopkok av varelser från nordisk mytologi, forntid och mer klassisk fantasy. Så roligt att läsa om! Kombinationen inlandsis och nordisk mytologi fungerar verkligen bra och gör nytolkningen av varelserna mer verkningsfull (och mindre klyschig kanske?) än i många andra serier, vilket jag verkligen uppskattar.

Betyg: Fartfylld fantasy för mellanåldern med ett mer nordiskt och forntida fokus än genrenormativa världsbyggen. Har goa karaktärer, spännande varelser och bra driv!


Mörkt vatten & Andra sidan

Uprooted - Naomi Novik

Our Dragon doesn't eat the girls he takes, no matter what stories they tell outside our valley. We hear them sometimes, from travelers passing through. They talk as though we were doing human sacrifice, and he were a real dragon.

Agnieszka bor i byn Dvernik, i dalen närmast den mystiska och blodtörstiga Skogen. Allt som skyddar folket i dalen från Skogens ondska är trollkarlen the Dragon. Vart tionde år väljer han ut en flicka från dalen till sitt vita torn, vilket förändrar dem för alltid. Agnieszka och hennes familj har alltid vetat att vackra Kasia, den bästa vännen, kommer bli tagen. Men när dagen väl kommer är det inte Kasia som Draken väljer.


Omdöme: Åh vad jag älskar den här boken! Den var fantastisk från början till slut, och jag hoppas verkligen att den tar sig till Sverige, så att fler kan läsa den. Jag älskade språket, karaktärerna, premissen, världen, och så vidare, och så vidare (ni fattar!). Ellen DeGeneres står dessutom som producent om den blir film, så hur mycket bättre kan det bli?!

Novik har ett språk som verkligen låter sig själv ta tid och följer sin egen rytm. Det gjorde att texten ibland fick nyanser som jag fick läsa två gånger för att få ordning på, men det gjorde också att man som läsare blir helt invävd i berättelsen. Uprooted gjorde för mig det som fantasy ultimat ska göra, den där upplevelsen av att man helt enkelt kliver in i världen tillsammans med karaktärerna.

Polsk folktro väger tungt i boken, vilket jag älskar. Det ger allting mer djup och man märker verkligen hur det är skrivet med kärlek, som ett led i en lång berättartradition. På sätt och vis för Novik vidare sin mammas berättelser till sin dotter, som hon skriver i efterordet. Jag kan knappt något alls om polsk eller slavisk kultur, men känner igen en del av stämningen från de svenska folksagorna och kan inte låta bli att dras med.

Sen älskar jag förstås också Agnieszka och the Dragon (i all hans snobbighet), och jag gillar verkligen systerskapet mellan Agnieszka och Kasia. Men häftigast var nog själva idén med the Woods, och hur skickligt och dynamiskt Novik bygger upp den. Samt de två olika sorternas magi, och sättet de interagerar på, det tyckte jag verkligen var fint.

Betyg: Storrekommenderas! Är du lite avig när det kommer till "poetiskt" språk kanske du får känna dig fram lite försiktigt, men jag blev verkligen kär. Uprooted är som en bubbla man helt enkelt inte vill kliva ut ur. Jag sträckläste i sängen över två dagar och ville inte släppa taget (istället satt jag och läste om partier flera gånger innan jag kände mig redo).

Uprooted

The Princess Bride - William Goldman

Hello there," Inigo hollered when he could wait no more.
  The man in black glanced up and grunted.
  "I've been watching you."
  The man in black nodded.
  "Slow going," Inigo said.
  "Look, I don't mean to be rude," the man in black said finally, "but I'm rather busy just now, so try not to distract me."
  "I'm sorry," Inigo said.
  The man in black grunted again.
  "I don't suppose you could speed things up," Inigo said.
  "If you want to speed things up so much," the man in black said, clearly quite angry now, "you could lower a rope or a tree branch or find some other helpful thing to do.” 

Omdöme: Får man säga att det här är en "klassiker"? För det känns som en klassikerrecension, även om filmen kanske är kändare än boken. Och precis som jag älskar filmen finns det en hel del älsk med boken också, men det är lite blandat med fundersamheter också, så lika mycket fullträff är det kanske inte.

The Princess Bride är skriven som en "abridgment", en förkortad version av en fiktiv historisk roman med samma namn, som bara innehåller "the good bits". Det vill säga pirater, fäktning, jättar, bestar, eldträsk, tortyr och äkta kärlek. Inte så mycket drabbel om klänningar. Till förkortningen medföljer även författarens egna kommentarer samt tre olika förord, där författaren berättar om sitt (fiktiva) liv och hur det hör ihop med boken.

Jag vet inte hur man bäst ska lägga upp läsningen, men jag läste det första (tidsmässigt) förordet, sedan boken, sedan nästa förord, sedan det första och enda kapitlet Goldman var "juridiskt tillåten" att bifoga, och sedan det absolut sista förordet. Men nästa gång jag läser kommer jag nog göra en liten egen abridgment med bara de bästa bitarna: dvs skippa de två sista förorden. För det är själva huvudhistorien som är bäst, helt klart.

Det jag älskar med boken är hur den visar mer bakgrund till ens favoritkaraktärer. Speciellt Iñigo! Älskade hans bakgrundshistoria. Sen är tonen förstås fenomenal, Buttercup får en helt annan personlig utveckling, och början av historien (med Buttercup och Westley) är himla härlig.

Det jag är tveksam till är det lite sunkigt sexistiga perspektivet ibland, speciellt i Goldmans "egna" delar (eftersom det är fiktivt gissar jag att han gör sig själv till ett asshole med flit? den är ju dessutom skriven på 70-talet). Men även när det kommer till Buttercup och Westley, de ca 40 sidorna mellan bergsrullningen och slutet av the fire swamp-delen. Hon är självisk och bidrar med 0, medan han, av någon oförklarlig anledning, älskar henne ännu mer för det och arbetar ännu hårdare för att hjälpa och rädda henne osv osv.

Men å andra sidan räddar Goldman det sedan genom just Buttercups personliga utveckling, på ett sätt som faktiskt är bättre genomfört än i filmen. Och helt ärligt, älskar man filmen så går man verkligen miste om något ifall man inte sedan läser boken!

Betyg: Trots lite tveksammare partier så måste jag ju säga att det är en favorit ändå! En av höjdarna inom sarkastisk äventyrsfantasy som klarar av att driva med sig själv och genren, och gör det med bravur. Den illustrerade versionen är också galet fin!

The Princess Bride 

Röd drottning - Victoria Aveyard

“It's nice to hear that I'm not completely alone in feeling out of place."
  "That's something you should know about us Silvers. We're always alone. In here, and here," he says, pointing between his head and his heart.
  "It keeps you strong.”

Mare är en röd som lever i Norta under silvrarnas styre. Hennes dagar som ficktjuv är snart räknade - utan jobb skickas hon till armén när hon fyller arton. Där ska hon, som alla andra röda, kämpa och dö i ett meningslöst krig för silvrarna - de kalla, mäktiga människorna med dödliga krafter, rikedomar och resurser. Men förändring är nära: en hemlig upprorsrörelse lurar in Mare i silvrarnas intrigspel, där hon måste låtsas vara "röd i huvudet och silver i hjärtat".

Omdöme: Hypen för den här boken har varit ENORM. Just därför blev jag väldigt otaggad på att läsa den, vilket gjorde att jag blev hooked (och överlycklig) två kapitel in. Första tredjedelen är verkligen grym. Den har ett otroligt driv, fina karaktärer, lovande story... allt man kan tänkas vilja ha för det klassiska "jag ska bara läsa ett kapitel... vänta va, har det gått fem timmar redan?!"-scenariot. Det höll visserligen inte i sig hela vägen, men som helhet var boken väldigt, väldigt bra.

Något väldigt stort boken lyckades med? Att få mig, som hatar triangeldrama, att läsa och tycka om en bok med just det. Och aldrig lägga ifrån mig den med en UUGH! känsla. Den kändes på något sätt ganska naturlig, med tanke på vad de båda stod för vid olika tillfällen och hur förvirrad Mare var (till skillnad från t ex Hungergames-triangeln...) vilket jag verkligen uppskattade.

Det enda stora minuset med boken har mitten, det var där den droppade från fem till fyra stjärnor för mig. I slutändan handlade det om originalitet. Röd drottning jämförs med andra serier i samma genre (Hungergames, Divergent, Den unga Eliten, etc.) eftersom det är lätt att dra paralleller. Det i sig har jag inget emot, inget är helt unikt, ingen av de sistnämnda heller. Men i mitten föll den mycket på stereotyper för genren, och blev lite platt för mig. Det känns lite som om Aveyard gjorde det bekvämt och lätt för sig själv i den delen, Mare blev typiskt "heroine", killarna typiska drömprinsar, andra bifigurer smälte bort... etc, etc. De var alla så otroligt utbytbara i hela den delen.

Lyckligtvis landade slutet i samma anda som början - jag tycker verkligen om vad Aveyard gjorde med sina karaktärer och sin story där. Fina plot-twists, personutvecklingar och tankar, action, spänning, det var suveränt. Och borta var (tack och lov!) den Mare som ville se allt (och då speciellt killarna i boken) så svart och vitt och aldrig tänkte sig för.

Betyg: Förväntningarna på nästa del är STORA just nu, och jag längtar efter att Glass Sword ska komma ut. En stark rekommendation för alla som har abstinensbesvär efter Divergent och Hungerspelen (speciellt om man gillar när personer har "unika förmågor" á la X-men!).

Röd drottning

Isskeppet - Peter Bergting

"Något för oss att lösa!"
  "Eller inte? Varför kan vi inte bara låta dem ta hand om det själva?" frågade Emmi. "Några av landets tyngsta magiker, i vissa fall bokstavligt talat, är lärare på skolan. De borde kunna hantera det."
  Orville log. "Litar du på att de kan ta hand om det? Kom ihåg hur det gick sist."

Emmi hoppas få spendera nästa termin på Trolldomsakademien som det är tänkt - ordentligt och fokuserat på studierna. Men när veckorna inleds med ett mystiskt flygande skepp, lärare som försöker smussla med hemligheter och rykten om ett mysterium... så vill  vännerna Orville och Miranda förstås inget hellre än att anta nästa äventyr. Det gick trots allt bra förra gången.

Omdöme: Det här är ändå en himla härlig mellanåldersserie. Jag tycker om skolan i dess ostrukturerade, knasiga form och berättelserna den ger upphov till. Att eleverna smyger iväg och försöker lösa underliga mysterier känns helt naturligt. Det är de små sakerna som gör det, som dansmagi, flygande dronter och mystiska ravinmonster i glömda rum. Man vill nästan besöka skolan själv!

I typisk sequel-stil flöt karaktärerna iväg från varandra under bokens lopp - deras olika värderingar och utgångspunkter skaver då och då mot varandra. Jag kan rent allmänt tycka att det blir lite tjatigt, speciellt som det mest handlar om kommunikationsfel, men samtidigt kom det fram en del intressanta saker. Inflikningen om mobbning (att det ibland kan vara oavsiktligt) tyckte jag verkligen om. Det känns som ett ämne som passar för mellanåldern, och framkom diskret, utan att bli föreläsande eller övertydligt.

Berättelsen var kanske en aning seg (med målgruppen i åtanke) någonstans mellan början och mitt, men sedan tog det fart. Klassiskt deckarjobb blandat med spännande fantasyfaror blandar sig väldigt bra och får en att hela tiden vilja läsa vidare. Har man läst och gillat ettan ska det inte vara något problem även om man inte är en så van läsare.

Betyg: Funderar ni på en snäll och rolig fantasyserie för de som börjat komma igång med kapitelböcker kan jag definitivt rekommendera den här! Fin mångfald bland karaktärerna, underhållande och snabbläst, och fina illustrationer som pricken över i:et.

Isskeppet

Ett vingslag - Madelene Schoug

Det blir alldeles tyst bland träden. Allt som hörs är grenar som sakta rör sig i takt med vinden. Det ger ett kusligt men ändå lugnande sus ifrån sig. När chocken efter nyheten lagt sig reser sig en man upp.
  - Jag ska göra allt som står i min makt för att hjälpa dig. Nea är som en dotter för mig med och grifferna ska få veta vem de har att göra med!

När vingern Nea faller ner från sin faders rygg under en flygtur ser det illa ut - det finns griffer nere på marken redo att kidnappa henne. Lyckligtvis räddas hon utav en dolbfamilj, men det vet inte hennes pappa om. Brister i kommunikation leder till att Nea stannar hos dolberna medan pappan drar ut med ett stort vingerfölje... för att konfrontera grifferna på hemmaplan.


Omdöme: Det här är ett egenpublicerat verk, vilket många har fördomar mot (av förklarliga skäl). Oftast är det tre fallgropar självutgivna manus kan trilla ner i: språk som inte håller måttet, omslag som ser billigt/opassande ut eller en tråkig/ologisk handling. Tyvärr föll även Ett vingslag offer för ett av dem tre enligt min mening.

Jag tycker verkligen om världen Schoug byggt upp med sina dolber på marken och vingers i luften (för att inte tala om de där grifferna, jag visste aldrig riktigt var jag hade dem!), historien var toppen med bra tempo och fina vändningar, karaktärerna hade potential... men allt föll på språket. Schoug hade en tendens att skriva läsaren på näsan och förklara allt för mycket. Jag släpptes aldrig riktigt in i berättelsen utan fick allt bara platt serverat för mig. Trots att ledtrådar fanns för läsaren att gissa sig till t.ex. hur en karaktär mådde och varför så fick hen istället en hel sida lång förklaring av just det. Blev tyvärr väldigt, väldigt tradigt i längden även om historien fick mig att vilja läsa vidare.

Betyg: Trots att Ett vingslag i slutändan inte blev något för mig skulle jag gärna vilja läsa en fortsättning på Neas historia, eller något annat av Schoug. Så länge det är ordentligt genomarbetat av någon duktig redaktör eller liknande.

Ett vingslag

Stjärnstenen - Jo Salmson

- Lycka till idag! ropar Nipa bortifrån vaktkuren. 
  Gamle Kvanne linkar fram för att öppna den lilla dörren vid sidan om porten åt henne.
  - Det är väl trettio år sedan sist, säger han allvarligt. Det är på tiden att vi får en ny stjärntolkare i Hammar. Vi håller tummarna för att du klarar dig lika fint som din far.

Nea är utvald att ta ett speciellt prov för att se om hon har Gåvan. Då ska hon få bli mäster Fenels lärling och hjälpa till att varsla Hammars befolkning om faror hon ser i Stjärnstenen. Samtidigt verkar inte alla tycka om att hon, som är barn till en drakryttare, ska få en så pass mäktig position. Klankrigare rövar i skogarna och drakarna syns inte till... En gåva som Neas behövs!

Omdöme: Jag gick något fördomsfullt in i den här boken, eftersom det märktes på språket att det var för yngre läsare. Vissa saker hintades tidigt på ett sätt som jag nu tycker är väldigt tydligt, men som jag antagligen inte alls skulle uppfattat för några år sedan. Men vad jag upptäckte? Serveras man en tillräckligt bra berättad historia glömmer man allt det där.

Det är framförallt tempot jag verkligen tycker om i Stjärnstenen. Man kommer väldigt snabbt in i berättelsen och sedan går resten av bara farten. Jag läste ut den på bara en eftermiddag, eftersom Salmson verkligen lyckades med att ha ett ständigt framåtdriv. Man ville veta vad som skulle hända! Och precis så ska böcker vara, speciellt för barn och ungdomar. Att spontankänslan när jag började närma mig slutet var när kommer nästa? ger också en stjärna i kanten.

Eftersom fantasy är en genre jag växte upp med, men inte besöker lika ofta längre, tyckte jag att det var jättekul här att få smaka på en svensk variant. Magi, drakar, medeltida byar... det är så himla mysigt! För att inte tala om att hitta en karta på första sidan... Det väcker förstås en hel del förväntningar, men de tyckte jag att Stjärnstenen uppfyllde med bravur.

Betyg: Riktigt bra fantasy för unga! Rekommenderas som inköp till sommarläsning eller julklapp senare i år (det gäller att vara tidig ;)). Spännande fängslande läsning som väcker lust till mera.

Stjärnstenen

Den unga eliten - Marie Lu

Jag är Adelina Amouteru, viskade vålnaderna till min far och en korus av röster formulerade mina fulaste och mest hatiska tankar. Mitt hat. Jag tillhör ingen. I natt svär jag att jag kommer sätta mig över allt som du någonsin har försökt lära mig. Jag kommer att bli en kraft som den här världen hittills aldrig har skådat. Jag kommer att få så stor makt att ingen kommer att våga skada mig igen.

Adelina tillhör den unga eliten, de som överlevt blodfebern och utvecklat övernaturliga förmågor. Men hennes kraft är dödlig och inuti gömmer sig ett stort mörker som kan komma att avgöra om hon får leva eller inte. Fångad emellan Teren Santoro som svär på att utrota alla elitärer, och Enzo Valenziano, som vill åt rikets tron måste hon göra allt för att skydda sig själv och sin syster.

Omdöme: Jag var ju inte helsåld på Lus hajpade Legend-serie, men nu med Den unga eliten har jag helt klart hoppat på tåget! Berättelsen är spännande, karaktärerna fängslande och man ville hela tiden verkligen (och ibland VERKLIGEN INTE) veta vad som skulle hända näst.

Valet av berättarperspektiv, som växlade mellan Adelinas första person och korta inblickar i övriga karaktärers liv genom tredje person tyckte jag verkligen om. Det kändes fräscht, gjorde att man slapp förvirring, och gav bättre inblick och förståelse.

Det enda jag egentligen inte gillade med Den unga eliten är på samma gång det som gjorde att jag verkligen tyckte om den: det är en sådan där bok där allting som kan gå fel faktiskt går outhärdligt fel. Kändes det som. En sådan bok fungerar bara om man verkligen bryr sig om karaktärerna, och med tanke på hur många gånger jag blev tvungen att lägga ifrån mig boken och tänka "nej, nej, nej, nej!" så har Lu verkligen lyckats.

Slutet innehöll också en minnesvärd twist och cliffhanger inför nästa bok. Summan på kardemumman var väl egentligen att jag nu längtar tills den släpps, det känns som om jag måste få veta om det som hintas faktiskt kommer att hända, och hur det i så fall kommer bli!

Betyg: Verkligen rekommenderat - Den unga eliten har verkligen allt jag skulle kunna önska av en dystopi/fantasy och jag känner på mig att serien kommer att bli en ny favorit. Läs den!

Den unga eliten 

Prismaglaxen: Den spruckna planeten - Ingrid Remvall

"Hej, allihopa", Davids röst tystade surret av röster i rummet. "Än en gång välkomna hit. Vi kommer ha en fantastiskt intressant vecka tillsammans." Flera röster mumlade instämmande. "Det finns vara en sak som är viktigare än att ha kul den här veckan..."
  "Och det är att slå det andra forskningsteamet!" ropade Jordania.
  David skrattade. "Nja, jag tänkt säga er säkerhet. Men du är på rätt spår." 

Nova och hennes vänner är tillbaka på ännu en spännande forskningsvecka, denna gång på den outforskade planeten Isukaan. Precis som alltid är det dock farligheter på gång i kulisserna...

Omdöme: Spännande doldisfantasy (eller om det nu är science fiction) för mellanåldern som utspelar sig i yttre rymden. Remvall har helt klart visat på stor fantasi när det kommer till miljö och varelser. Något roligt med just den här boken är de 647 teckningarna längst bak, från unga läsare landet över, på de olika varelserna och karaktärerna.

Boken innehåller de klassiska komponenterna för en spännande kapitelbok: flera misstänkta, roliga tvister, farliga möten, hemligheter och ledtrådar som leder fram till den stora finalen. Jag tycker Remvall lyckats väldigt bra med att hålla kvar det där suget att läsa vidare, framför allt under den sista halvan.

Tyvärr tycker jag också att boken kunde gått igenom ett par redigeringsrundor till. Helst: stryk, stryk, stryk! Det var väldigt många onödiga ord i meningar och framförallt hela sidor med långa (tråkiga) beskrivningar. Tekniken var förstås en viktig del av resan men att redan i tredje kapitlet dränkas i detaljer kring pincetter, holografer och behållare är knappast optimalt i en barnbok.

Betyg: Allt som allt en spännande och kreativ bok, och detaljen med läsarnas teckningar var rolig! De finns däremot bara i e-boken, så vill man se dem rekommenderar jag det formatet över den fysiska boken.

Prismagalaxen: Den spruckna planeten

Dealing with Dragons - Patricia Wrede

"No proper princess would come out looking for dragons," Woraug objected.
  "Well I'm not a proper princess then!" Cimorene snapped. "I make cherries jubillee and I volunteer for dragons, and I conjugate Latin verbs -- or at least I would if anyone would let me. So there!"

Prinsessan Cimorene har aldrig velat vara så som prinsessor ska vara. Att vara en sykunnig, dansande, blyg prydnad till någon prins lockar henne inte ett dugg - istället vill hon fäktas och lära sig att trolla. Så när hennes föräldrar bestämmer att hon ska gifta sig med Prins Therandil bestämmer hon sig för att följa en talande grodas råd och ger sig ut på ett äventyr. (Svensk titel: Prinsessa söker drake)


Omdöme: En barndomsfavorit! Eftersom den gallrades ut av mitt lokala bibliotek för flera år sedan och inte längre finns i lager på svenska var det åratal sedan jag läste den sist, men fick den engelska utgåvan i födelsedagspresent, så nu har jag läst den igen. Och den var precis så bra som jag mindes den.

Dealing With Dragons har en sarkastisk och underhållande ton, med en tuff tjej i huvudrollen som vågar sticka ut och ifrågasätta normerna. Sättet den är berättad på gör att den kan uppskattas av både den tänkta målgruppen (mellanåldern) och äldre läsare.

Just självständiga och driftiga tjejer är lite utav ett tema i boken, där inte bara Cimorene utan också hennes drake utmanar könsrollerna. Men jag tycker nästan mer om hur Wrede med prinsessan Alionora visat att man kan vara stark och modig och tycka om fluffigt rosa klänningar, skrika när man ser möss, och förlita sig mer på sin snällhet än sin list.

Betyg: Ett fantasyäventyr med drakar, prinsar och prinsessor, berättad med glimten i ögat. Passar perfekt för unga killar och tjejer, men även lite äldre. Påminner mycket om Howl's Moving Castle (sv: Det levande slottet) så tycker man om den rekommenderar jag den här!

Dealing With Dragons

Eldhäxan - Peter Bergting

"Så här är det, Miranda", fortsatte Orville. "Du vet lika mycket som vi nu. Antingen avslöjar du oss eller så hjälper du oss att lösa mysteriet. Enkelt, eller hur?"

Miranda, Orville och Emmi ska alla börja sin första termin på Trolldomsakademien i Morwhayle. Den mystiska skolan verkar skummare än någonsin, speciellt med ett mord i krökarna... de nyfunna vännerna bestämmer sig för att försöka hitta mördaren tillsammans. Samtidigt försöker förstås lärarstabben göra detsamma, och Scurvley Briskit anser det ett perfekt tillfälle att bjuda in den ökända demonprinsessan Malda som lärare. Det blir en minst sagt spännande termin.

Vad är det med trenden att göra namnet på serien tio gånger större än bokens titel? Väldigt förvirrande.

Omdöme: Det är inget litterärt mästerverk, men en spännande och snabbläst bok jag älskat i tio års-åldern. Eftersom handlingen är mycket viktigare än skrivtekniken (så länge den är okej) i böcker för den här åldern gör det absolut ingenting. Med tanke på hur jag sträckläste den nu skulle jag definitivt slukat den då.

Det jag kanske tyckte var lite jobbigt med boken var främst de typiskt långa fantasybeskrivningarna av miljön och karaktärer (etc. etc.) som drog ner på det annars fenomenala tempot och som man mest skumläste. Detta speciellt i början eftersom jag kan tänka mig att många oengagerade  läsare tröttnar innan de ens kommer in i handlingen. Jag la till exempel ifrån mig boken en hel vecka efter att ha tråkat mig igenom de första tio sidorna - efter det var jag helt fast från början till slut. Köpes den här boken till ett buttert barn i mellanåldern som hellre  spelar TV-spel än läser böcker rekommenderar jag därför att läsa de första kapitlen högt för honom eller henne. Det blir en mysig stund som (med tanke på den spännande storyn) snabbt kommer bana väg till egenläsning. Skulle jag tro, i varje fall.

Oj, vad längesen det var jag sist läste en illustrerad bok!

Karaktärsmässigt är det svårt att lära känna karaktärerna på djupet i en historia som den här. Likaså fick själva skoldelen av akademien hamna lite i skymundan för  att driva på handlingen (det kunde enligt mig bytt ut de många och långa beskrivningarna) vilket var synd, med tanke på potentialen i miljön. Malda hade jag lite svårt för, något man antagligen inte har om man stött på henne i Bergtings tidigare serie, men ja... ingen favorit alls. Något jag uppskattade var djupet i karaktärerna, som fick negativa och positiva egenskaper, rädslor och hemligheter,  samt bakgrundshistorier som tydligt format dem.

Favoritkaraktär var förstås den stöddiga kanindraken Potopor, för jag menar... en kanindrake? Dynamiken mellan de tre kompisarna, i synnerhet Miranda och Orville, tyckte jag också mycket om.

Ett sista mini-minus med boken var fantasynamnen. Det är svårt att få påhittade namn att låta bra och trovärdiga, och just här ligger Bergting lite i lä. Anders Björkelid (författare av Ondvinter) berättade att han lånade mycket från riktiga, men utdöda, språk för att det skulle låta riktigt. På samma sätt som Tolkien studerade språk till sina egna, påhittade. Oavsett tycker jag att man ska hålla sig till en stil, och inte blanda påhittade fantasynamn hejvilt med svenskklingande och engelska. Det blev lite för spretigt för mig.

Betyg: Spännande och äventyrlig - letar man efter en fantasybok att ge till en 10 till 12-åring skulle jag definitivt rekommendera Eldhäxan. Med en härligt skum skola, djärva elever  och småläskiga monster är den svår att inte sluka.

Trollkarlsakademien: Eldhäxan

Vinterbestyr (Henrik Larsson)

Jag fick ännu en novell av Henrik Larsson häromdagen! Han är (som ni kanske vet) min favorit när det kommer till svenska fantasyförfattare, även om jag hittills inte hunnit läsa sista delen i trilogin Blodsarvet än. Detta beror främst på att det är en ganska komplicerad serie karaktärs- och händelsemässigt, så innan jag ger mig på Profetens Tid tänkte jag läsa om de två första böckerna. Här är min recension på Krigarhjärta.

Vinterbestyr är, i min mening, bättre än hans första Livgård novell Sista Kvädet. Den här novellen påminner lite om en blandning mellan en klassisk saga (den gamla rysliga sorten) och fantasyberättelsen vi känner igen från Blodsarvet. Vi får följa två furstsöner från Islandet, furstens favorit Runs och den mindre och svagare yngstingen Uve. Det festas för fullt i Islandet, men sönerna skickas dag efter dag ut på uppdrag, s.k. "vinterbestyr" där de överraskas av ett oväntat motstånd. Frågan är bara: vem vill skada dem?

Jag tycker verkligen om den här sortens "saga", men också att Uve, trots att han är en underdog, är så lugn igenom hela berättelsen. Man känner verkligen att han är en Isvarg, och de har alltid varit mina favoriter bland folket i Livgård. Berättelsen rör sig med ett lagom tempo, blir mer spännande allteftersom och slutar på ett briljant sätt. Roligast är kanske de tydliga kopplingarna till både Blodsarvet och Sista Kvädet. Synnerligen rekommenderad läsning ifall ni är ute och letar efter noveller. 

Här kan ni köpa Vinterbestyr för 19 kr på CDON

Workshop med Billy Bob Buttons

I tisdags var jag med på en workshop biblioteket i Knivsta anordnade. Allt jag visste var att det hette "Skriva på engelska" och ärligt talat var jag bara med för att en bibliotekarie mejlade mig och min kompis sedan övertalade mig. Nu i efterhand är jag glad att jag gjorde det. Trodde det skulle vara en tråkig kurs med någon engelskalärare som inte har någon superduper engelska eller som vill sitta och rabbla grammatik (jag går i en engelsk skola så jag är ganska bra på det vid det här laget). Men nej, det var en livslevande och tydligen ganska känd engelsk författare!

Billy Bob Buttons är en pseudonym, egentligen heter han Edward Hugh Trayer och han bor i Knivsta, samma ort som mig. Han kan ytterst lite svenska och trots att han bor här är hans böcker inte översatta till svenska (men däremot finns de i bl. a tyska och franska.) Varje månad åker han till England en vecka för författarbesök och för att prata med förlaget. Förra månaden till exempel, hann han med elva stycken besök i skolor (elva stycken! Hur hinner han med det och möten med förläggaren på sju dagar?!) Han skriver middlegrade böcker om fantasy eller spänning som är väldigt populära i engelsktalande länder. Några exempel är Felicity Brady-serien, The Legend of Gullfoss och Tor-serien med Tor Assasin Hunter i spetsen, som han vann  People's Book Prize Award för.

Workshopen handlade om "How to plan (and write) a fantasy/action story for kids/teenagers"

Den var visserligen bara tre timmar lång, men det är något han gör ofta och det märktes, han var väldigt effektiv. Alla deltagare fick en anteckningsbok och en penna där vi kunde skriva ner tips och planera vår story. Sen ska vi få skicka dem till honom så ska han korrekturläsa och ge konstruktiv kritik, osv. 

Jag tyckte att det var väldigt lärorikt och jättebra av biblioteket att anordna. Tycker ärligt talat att stadsbiblioteket i Uppsala borde hoppa på, med en så framgångsrik och erfaren författare så pass nära. Jag sitter och filar lite på min egen historia just nu, men även om man hört en del av de här förut tänkte jag att jag kunde dela med mig av hans främsta tips:

Skriva action:

• Variera verben - det är urttråkigt att läsa "and he ran, and he ran, and he ran" hela tiden, speciellt för barn.
• "Speed up the pace" - viktigt när man skriver spänning och fantasy för yngre läsare. Det ska gå snabbare ju mer spännande det är, utan att bli hafsigt. Hans främsta tips var att börja kapitlet med lite beskrivningar och längre meningar och sedan korta av dem ju mer spännande det blir. 
• Ingen dialog under action - det förstör flytet enormt. Okej med rop och korta meningar, det kan höja stämningen, men inga samtal. Ingen vill se James Bond stanna upp och konversera med skurken mitt i en jakt. 
• "The perfect setting" - speciellt för barn blir det mycket mer spännande om omgivningen stämmer överens med händelsen. En fäktningsscen blir läskigare på en kyrkogård än på IKEA.
• "Ticking Bomb" - den här tekniken går ut på att något katastrofalt kommer hända om inte protagonisten (hjälten) gör något fort. T. ex blir hela Midgård slavar om inte Frodo förstör Ringen. Deadlines ökar stämningen något otroligt, när klockan tickar. BBB använder "the ticking bomb" mycket, han räknar ofta ner tiden/avståndet till fienden lite smått i någon actionscen. Man blir själv nästan stressad då och dras in i boken!
• "Reason and development" - ha inget onödigt action i boken. Alla actionscener ska dels vara logiska; de får inte bara fajtas helt randomly utan anledning, det hakar läsare lätt upp sig på och tycker är onödigt (som när Tris sköt en viss person i Divergent t. ex, vet att många hakade upp sig på det.) Det ska också utveckla/tillföra något till historian. Man kan låta hjälten slåss mot en ond underhuggare och sedan fråga ut den personen och få information, eller hitta en ledtråd genom actionscenen. 
• PLANERING - alla actionscener och också hela boken blir bättre om de planeras långt i förväg. Då kan du också lämna små ledtrådar till vad som kommer hända och varför, eller hur karaktären kommer reagera. Har du t. ex en hjälte som är höjdrädd kan det vara bra att meddela det innan, så "känner" läsaren honom/henne redan tillräckligt bra för att veta om hur svår fajten på taket blir.

Om karaktärer:

• "Make the reader LOVE your character" - detta är enligt BBB det viktigaste och en av anledningarna till att J.K Rowling är så underbart bra. Man måste sälja karaktärerna till läsarna, de ska bry sig om dem, annars spelar det ingen roll hur bra själva handlingen är. Ge hen små personliga kännetecken, svagheter och styrkor, smeknamn, låt läsarna lära känna karaktärerna!
• Känn din karaktär - du som författare ska veta ALLT om din/a karaktärer. Sitt och planera dem innan du börja skriva. Hur ser hon ut, var kommer hon ifrån, vad är hennes favoritglass? Vet du allt om karaktären blir texten konsekvent och de små men viktiga detaljerna kommer mycket lättare. Det här är något både Roald Dahl och J.K Rowling pratat om.
• Liknelser och metaforer - jättebra när man skriver för barn, speciellt när man beskriver fantasyvarelser. De vet ju inte hur din karaktär ser ut, men det här är ett roligt sätt för dem att ta reda på det. "Hon var smal och benig som ett skelett" t. ex. Undvik att använda för svåra liknelser barnen inte känner  till och att använda existerande karaktärer. De ska inte få bilden av någon annan person när de läser om just Din karaktär.
• En del av familjen - när du skrivit klart boken ska huvudpersonen kännas som en medlem av din familj. Då vet du att du lagt ner den där tiden på karaktärsutvecklingen och planeringen. Visste ni att J.K Rowling planerade sina karaktärer i fyra år innan hon började skriva böckerna till exempel?
• Undvik perfektion - din hjälte får inte vara helt perfekt, för då blir han tråkig. För att läsaren ska kunna känna igen sig i eller känna med karaktären måste han också ha lite brister. På samma sätt för antagonisten (skurken) inte bara vara ond. Då blir han eller hon lätt förutsägbar och undvik förutsägbara karaktärer och handlingar!

Tänkte avrunda med att snacka lite om Billy Bob Buttons kommande bok som släpps i September, I think  I murdered Miss. Så här står det på baksidan av boken:

"My name is Simon Spittle and I think - no, I know, I murdered Miss Belcher. I don t carry a gun. Or a knife. Or even a toothpick, but yesterday, in French, I wished for her to be run over by a bus and, later that very day, she was. A big, red double-decker with yellow wheels and a picture of a clown on the bonnet. A Billy Smart's Circus bus."

Vi fick höra honom läsa första kapitlet om Simon som har aspberger, hans kompis Isabella och den stora frågan. Kan Simon döda folk bara genom att önska det? Det lät jättespännande i alla fall, ser fram emot att läsa den i höst!

En väldigt mörk bild, men min mobil klarar inte bättre 

med ljus bakom och vi hann inte flytta på oss.

Tack så mycket Knivsta Bibliotek och Billy Bob Buttons för en produktiv och lärorik eftermiddag!

Sista Kvädet (Henrik Larsson)

Jag fick en kort fantasy (tror det var fantasy i alla fall) novell utav MIX Förlag, skriven av Henrik Larsson. Han räknas ju som en av Sveriges största fantasyförfattare och skriver episk fantasy-serien Blodsarvet. Min recension av första boken, Krigarhjärta, hittar ni här. 

Sista Kvädet är en kort historia som, om jag förstått det rätt, ska ha en liten koppling till Blodsarvet och den utspelar sig i samma värld. Det var dock så länge sen jag var helt insatt i trilogin så jag kan inte riktigt upptäcka kopplingen. Kanske hittar någon ledtråd i Profetens Tid? Lånade just hem den i alla fall.

Novellen handlar i alla fall om Storskald och hans sista morgon efter att han.... ja, vad är det han har gjort egentligen? Mest intressanta karaktär var nog Blodröd, hoppas att det är han man kan hitta i Blodsarvet, han lät cool.

Här kan du köpa Sista Kvädet för 9 kr på CDON.

Krigarhjärta - Henrik Larsson

Jag läste någonstans (jag tror att det var på någons bokblogg) att sista delen i Blodsarvet skulle komma ut snart. Den kommer visserligen inte förrän i mars 2013, men jag tänkte läsa om de andra delarna i serien tills dess och så fick jag syn på Krigarhjärta på biblioteket... sagt och gjort!

Handling: "De första, gripbara minnena jag har av mitt liv är bland de allra blodigaste." En dag kommer ett söderländskt krigarfölje till Eriks by i Nordland. Han togs till fånga tillsammans med en del andra bybor, medan de svaga och gamla mördades. Krigarföljet för med sig fångarna till Söderland, där Erik blir slav på ett stenbrott. 

     Under årens gång bara växer och växer Erik och snart börjar folk misstänka att han inte bara är en vanlig bondpojke från Nordland. Men vem är han då?

Omdöme: Henrik Larsson är hittills den bästa svenska fantasy-författaren jag stött på. By far. Jag har trots allt redan läst Krigarhjärta två gånger nu och är redan sugen på att göra det igen (fast jag lär nog vänta ett år eller så för full effekt). 

Krigarhjärta är en sådan där underbart trolsk fantasy-roman. Den spinner över flera år, med flertalet platser och boningar med viktiga personer, förhatliga och galna fiender, episka krigsscener och en väldigt stor personlig-utveckling. Det finns visserligen inga drakar eller troll, utan bara en stor mängd krigare, slavar, herrefolk, kungar och en del shamaner.

Boken är skriven i förstapersonsperspektiv, vilket jag tror är ganska ovanligt för fantasy-berättelser. Erik återberättar i alla fall sitt liv från och med de där blodiga minnena han har från nioårsåldern. Ibland har boken en del sega, långa beskrivningar, men det hör nästan till tjocka fantasyböcker av det här slaget. Språket är dessutom ganska bekvämt och inte lika gammalt och uttröttande som t. ex Tolkiens lätt kan bli.

Karaktärerna i stort är bra uppbyggda med särpräglade personligheter och drag och de flesta är lätta att hålla isär. Det största problemet med dem är väl att ens favoriter har tenderat att bli lite skrämmande med tiden. 

Betyg: Den bästa svenska klassiska fantasyboken jag har läst. Att följa Eriks väg från Lilla Varg till den stora Krigarhjärta är både spännande och roligt och Henrik Larsson har gjort ett bra jobb med världen Livgård. Fyra av fem.

Ett roligt citat: Jag brukar vanligtvis inte skriva ner citat, eller ens tänka: det här borde jag anteckna! men den här meningen dök väldigt överraskande upp precis i slutdelen av en strid och den skar sig lite mot den sedvanliga berättarstilen på ett ganska komiskt sätt. Tyckte jag i alla fall. Så här gick det: "Att klyva bålar kan vara egendomligt beroendeframkallande om man har fallenhet för det."

Krigarhjärta av Henrik Larsson