Thursday, October 31, 2013

Thor 2 (film)

Igår var det Sverige-premiär på Thor: the Dark World, andra delen i serien om "the norse God" och sjunde delen i Marvel's Cinematic Universe-satsning. Jag är ett ganska stort Marvelfan, har läst en del av de gamla serierna men främst sett filmerna. Men till och med innan jag såg Thor och Avengers första gången så var jag ett stort fan av Tom Hiddleston. För er som inte vet är han en underbart charmig brittisk gentleman som bl. a. spelar Loki i Thor 1&2 och The Avengers. Att jag såg filmen igår var därför ganska självklart för mig.

 


















Jag ska inte spoila för mycket nu, men jag kan säga att jag tyckte den här filmen var grymt mycket bättre än ettan. Främst skulle jag kanske säga att det är mer humor, men också väldigt smarta och häftiga twister och bättre uppladdning mot klimax. Sen kan jag ju säga så här: ni som klarade av att se de två förra filmerna utan att falla för Loki. Hah!

Jag skulle vilja se den kvinna som kommer ut ur biosalongen utan att ha åtminstone en liten crush på Loki. Men det är lugnt, the army har plats, vi välkomnar alla! I mina ögon räddade han filmen många gånger och det tyckte också min kompis som tidigare inte alls gillat honom. 



Sen en liten-liten spoiler, markera för att läsa: Alltså jag grät så himla mycket efter att Loki dog. Hela filmen efter det faktiskt, vilket som är väldigt fånigt, för man såg ju i scenen med vakten på Svartalfheim att det var Loki. (Han "glittrade" ju till så där konsigt) så jag visste att han hade överlevt men grät ändå. Ojoj. 

Förresten så var det roligt att se Christopher Eccleston (9th doctor från Dr Who) på film, även om jag knappt kände igen honom först. 

Wednesday, October 30, 2013

I'd tell you I love you, but then I'd have to kill you - Ally Carter

“Oh.' I shot upright. 'I was in Mongolia.'
Note to self: learn to be a less extreme liar.” 



Handling: Cammies skola är inte som alla andras. Tjejerna som går där - som visserligen verkar vara snobbiga överklassare - utbildas till framtidens spioner. Det måste helt enkelt vara den coolaste skolan någonsin. 

Det verkar dock finnas en nackdel. Hur ska man hitta killar på en internatskola för tjejer? Cammie vet att det antagligen inte kommer bli några killar förrän efter att hon tagit examen. Men vad händer när hon, under ett specialuppdrag, råkar bli sedd av en pojke från byn? Är det okej att bryta några ytte-pytte-små regler ibland?

Omdöme: Jag har läst så himla många positiva recensioner på den här boken och gillade dessutom Ally Carters andra serie om Katarina Bishop jättemycket. När jag såg den här boken på Foyles, min favoritbokhandel i London, i somras, var det därför självklart att jag köpte den. Tyvärr blev jag ganska besviken.

Jag skulle inte säga att boken är dålig, definitivt inte, speciellt början högg tag i en och de första hundra sidorna eller något försvann i ett nafs. Men sen tror jag att mina höga förväntningar sakta men säkert började grusa sig, för precis så fantastisk som boken ser ut att vara och låter som om den ska vara... så bra var den faktiskt inte.

Det beror nog främst på att jag inte tyckte spänningen i boken riktigt höll eller ens passade in. Precis som boken i helhet blev den lite väl överhajpad. Jag menar, det är trevligt att Cammie blir kär i en kille, men efter ett tag kändes det mesta dumt. Helt ärligt var det väl efter att hon träffat Josh som allt gick down-hill.
     Jag förstår spänningen för Cammie när hon gång på gång smyger ut från skolan för att träffa Josh, men för mig som läsare väcktes det inte direkt några pirriga känslor. Vad skulle egentligen hända om hon åkte fast? Det värsta jag kunde tänka mig var att de skulle tvingas göra slut. Och jag menar, med tanke på kemin emellan dem (eller bristen därpå) så kändes det inte direkt som världens undergång.

Vissa av karaktärerna tyckte jag om, även om de flesta mest kändes ytliga. Själva idén med skolan och hur den framställs är väldigt häftigt, men även det förlorar lite av sin charm efter ett tag. Tyvärr inte alls en favorit med andra ord. Carters andra serie lovsjunger jag dock fortfarande.

Betyg: En bok som jag upplever inte riktigt höll måtten eller överlevde hypen. Kan tänka mig att den skulle passa mycket bättre som TV-serie än som bok. 


I'd tell you I love you, but then I'd have to kill you

Monday, October 28, 2013

Vacaciones al Sol (Att läsa på spanska)

Haha, är så äckligt stolt just nu! Jag har visserligen gått på spanska i tre år redan, men  intresset har inte kickat igång överhuvudtaget förrän nu i början av nian. Saker började plötsligt falla på plats mer (trodde jag i alla fall) och någonstans i mitt huvud har det kommit fram ett mål: jag vill kunna läsa böcker på spanska. Riktiga böcker alltså.

...men man måste ju börja någonstans. I mitt fall var det en supertunn nybörjarbok från biblioteket, på 33 sidor. Det låter väldigt lätt, men ska jag vara ärlig så gick det väldigt segt i början. Himla mycket google translate på gång där. Men efter hand blev det enklare och snabbare och de sista sidorna kunde jag läsa i ett flöde!


Min lilla plan för att nå målet ser ungefär ut så här:

  1. Låna två till liknande böcker i samma serie (Lola Lago-serien, finns på mitt bibliotek)
  2. Låna den något tjockare kapitelboken för barn från biblioteket (c.a. 70 sidor?)
  3. Unna mig själv att köpa Kalle och Chokladfabriken på spanska (längtar efter att få klottra i boken, det kommer verkligen att hjälpa)
  4. Köpa en annan bok på spanska när jag åker på semester till Kanarieöarna nästa år
  5. Köpa (och läsa) första Harry Potter-boken en español.

Får jag bara säga att böcker på spanska är GALET dyra om man vill köpa dem över internetbokhandlar. Bara det här tunna lilla häftet kostar 108 (!!!) kr, UTAN CD:n. Det är illa, alltså. 


Sunday, October 27, 2013

Det här med pris för bästa ungdomsbok...

Nu tänker jag klaga på prisvinnande ungdomsböcker igen. Det är något jag tidigare gjort i mina recensioner på bl. a. Sandor slash Ida och Dansar Elias? Nej!. Fast då mest ur vinkeln "varför tvingar svensklärare oss att läsa de här böckerna hela tiden?". Den här gången tänker jag klaga lite på typen av ungdomsbok som vinner dessa priser om och om igen.
      Just nu läser jag Lögnen på femte våningen, som vann det belgiska priset för bästa ungdomsbok 2008. Den har fått mig att inse jag antagligen borde sluta läsa dessa böcker, för jag  vet redan på förhand att jag inte kommer tycka om dem. På samma sätt som jag vet att 97% av alla mina klasskompisar inte heller kommer tycka om dem.

Min fråga är: vad är det som krävs för att bli "årets bästa ungdomsbok"? Är det en bok som ungdomarna faktiskt själva tycker om eller en bok som vuxna tycker är "nyttig" litteratur för ungdomar?



För mig känns det viktigt att ett pris för bästa ungdomsbok ska rekommendera böcker till ungdomar som de faktiskt kommer gilla, böcker som de själva kommer vilja köpa eller låna på biblioteket, en bok de självmant kommer välja när det ska läsas i skolan. En bok som samtidigt som den tar upp viktiga teman och frågor, också hjälper till att främja läslusten.

Det ska inte vara den sortens bok föräldrar får syn på i en tidning/bokhandel och köper till sina barn som i sin tur kanske öppnar den en gång och läser ett par sidor för att sedan tröttna på den och som till slut ställer den i en bokhylla där den oläst samlar damm.

Förvånansvärt många av böckerna i den senare kategorin upplever jag är ungdomsböcker som egentligen mest underhåller vuxna. Det är föräldrar/lärare/jurymedlemmar som tycker de är så himla, himla, bra... för allt man kan hitta mellan raderna. Eller för det (ibland lite krångliga), underbart målande bildspråket. Eller för att det, på ett poetiskt sätt, egentligen inte händer så mycket i boken annat än på det inre planet. Och det är dessa vuxna som sedan lassar böckerna vidare till sina barn.

Några av de här barnen kommer för all del gilla böckerna de också, för det är ju inte så att boken är dålig. Det är bara det att den på många sätt är en vuxenbok förklädd till ungdomsbok. Den hittar liksom inte riktigt målgruppen på det sätt den ska.

~ ¤ ~

Jag rekommenderar nästan aldrig den här sortens bok till mina kompisar. Inte bara för att jag personligen inte tycker böckerna är särskilt roliga att läsa, utan för att jag vet att de kommer tycka ännu sämre om den. För att jag vet att de hellre ser filmen "Sandor slash Ida" än faktiskt läser boken, trots att de fått lektionstid avsatt för just det. För att jag vet att de spenderar mycket tid till att googla på saker som förvirrar dem med boken. För att jag vet att de här personerna sedan kommer komma fram till mig och säga "alltså, jag fattar ingenting av den här boken." För det har hänt. Och de tycker inte att det är roligt alls och fortsätter stereotypiskt att tänka "nej, det här med böcker är ju helt värdelöst...".

Jag vill att fler ungdomar ska få chansen att upptäcka hur underbart roligt det är att läsa. Därför kommer jag inte hymla med vad som är bra litteratur eller inte. Jag kommer helt enkelt ge dem böcker som de faktiskt tycker är bra. Men det kanske bara är jag.

Bilden kommer här ifrån


Friday, October 25, 2013

Berövad - Liz Coley

"De försöker ta över mitt liv, Doktor Grant."



Handling: Angie Chapman är på väg hem från helgens scoutläger. Hon kommer ihåg exakt allt som hände - utom hur hon tog sig hem. Eller vart all hennes packning har tagit vägen. Den delen är lite suddig.

En trettonåring i en sextonåringskropp - vad har hänt med de tre senaste åren? Finns det någon som faktiskt minns vad som hände? Är det kanske Angie själv som har svaren någonstans inom sig?

Omdöme: Det här var verkligen en riktigt bra bok. Inte den sortens bok jag vanligen läser (eller ens skulle plockat upp på t. ex. biblioteket om jag såg den) och som jag antagligen aldrig blivit intresserad av om jag inte läst Boktycktes recension av den för någon vecka sedan. Vad jag vill säga med det här är: även om ni vanligtvis inte läser överlevar/offerhistorier från kidnappningar och dylikt, ge den här boken en chans. Den kommer antagligen visa sig vara något annat än vad du först trodde den skulle vara.

 Berövad är en psykologisk thriller och en fiktiv berättelse även om liknande saker - tro det eller ej - någonstans i världen pågår redan i dag. Och alla andra dagar för den delen. När jag läste boken hade jag lite svårt att köpa vissa saker. Jag tyckte de verkade väldigt överdrivna och orealistiska och att de bara var skrivna för att göra en coolare bok. Sånt gillar jag inte, men boken var så bra att jag ändå fortsatte läsa. Vid efterordet fick jag reda på hur mycket research som  faktiskt gjort och att allt faktiskt kan hända och händer i verkligheten. Det jag snackar om är Angies disorder som hon fått efter övergreppet. Kändes riktigt hemskt när man fick veta.

När det gäller karaktärerna så tyckte jag om hur de samspelade med varandra och stämningen dialogerna lätt väckte hos en, men vissa interaktioner var ganska B. Till exempel precis i början av boken när Angie kommer hem igen, återföreningen med föräldrarna kändes väldigt ytlig och konstig. Om man ska nämna några favoriter bland karaktärerna är det nog Kate och Abraim. Kärlek till dem för att de var så underbart verklighetstrogna och mellanbra men ändå underbara. Det Liv och Greg gjorde (mindre spoiler, markera för att läsa) däremot var så jäkla vidrigt! Förstår mig inte på vissa människor... (Slut på spoiler.)

Strukturen var bra, jag gillade verkligen uppdelningen i de tre delarna "Jag", "Du" och "Vi", som man förstår bättre ju längre in i boken man kommer. Spänningsuppbyggnaden var också riktigt, riktigt bra, man kunde inte sluta läsa och allt var så hemskt och kittlande på samma gång. Det enda minuset var väl att hon tappade mig som läsare vid själva upplösningen p.g.a (Spoiler, markera för att läsa!) det där med elden och Sam verkade helt ologiskt och överdrivet dramatiskt. Hur började huset brinna helt plötsligt samtidigt som hon försökte tända på sitt medvetande utan att det var hon som gjort det? Tycker hon kunde skippat den delen, det blev bara för mycket. (Slut på spolier)

Betyg: Lästips med stort L, helt klart. Också en sån där bok jag tror de flesta tonåringar, inklusive de mindre läsglada, skulle tycka om. Spännande, hemsk och tankvärd, men ändå en väldigt fin historia även om den kan vara lite svår att svälja emellanåt.


Berövad

Wednesday, October 23, 2013

Bokmärken

Jag scrollade igenom bloggen häromdagen och insåg att det blivit väldigt mycket recensioner på sistone, så nu tänkte jag skriva om något annat; nämligen bokmärken.

Förr i tiden använde jag aldrig bokmärken, nu gör jag det ibland.

Jag har aldrig varit typen som memorerade sidnummer, eftersom jag inte kan komma ihåg  siffran tillräckligt länge. Mitt minne kan jämföras med en guldfisk i det avseendet. Istället brukar jag bara bläddra i boken, för det mesta kommer jag till rätt stycke på en gång. Det krävs lite träning (eller disciplin?) för att man ska kunna göra det utan att spoila saker för sig själv, men jag har alltid gjort det så för mig funkar det.



EN AV DE STÖRSTA BOKMÄRKESSYNDERNA: folk som viker boksidor. UUUUUSCH, vad jag hatar att få böcker med en massa sidhörn nedflikade, det är så fult. Jag är i regel väldigt försiktig med mina böcker, så det tycker jag är riktigt onödigt. Det händer ärligt talat ganska ofta att jag sitter och viker upp alla sidhörn på låneböcker när jag får hem dem ;)

Vanliga bokmärken, typ som vykort fanns långsmala, tappar jag bort på en gång. Eller, jag håller reda på dem i en bok eller max två, men sen är de helt plötsligt bara försvunna. Jag undviker därför att använda fina bokmärken, för jag vet att jag kommer tappa bort dem ändå. Isåfall tycker jag bättre om att använda random papperslappar, t. ex kvitton. De kan man också klottra på, vilket är en fördel. Senast, när jag läste Drömgångare, hade jag en tjugolapp som bokmärke, vilket som också funkade bra.

Ett urval av mina bokmärken,de flesta i magnet


Mina absoluta favoriter: bokmärken med magneter som man kan sätta fast på sidorna! Den stora sorten kan vara fina att titta på (jag har två eller tre) men blir lätt lite sneda efter ett tag. De små, lite hårdare, däremot är kanon.

När brorsan och mamma var i London förrförra gången under London 2012 (the olympics) köpte de två små paket med sådana bokmärken till mig, som jag älskar. Så fina och lätta att ta med sig och hålla reda på! Älskälskälskälsk.

Hur gör ni med bokmärken? Någon som gör egna och har lite tips? :)

Friday, October 18, 2013

Drömgångare - Samantha Shannon

"Jag tänkte inte dö idag."



Handling: Paige Mahoney vet inte själv gränserna för sin förmåga. Hotad i en kontroll i t-banan råkar hon döda en vakt. Att undkomma kommer i princip att vara omöjligt. Ingen är efterlyst av Scion särskilt länge.
     Året är 2059. Det är tvåhundra år sedan Scion inrättades i Storbritannien; som ett säkerhetssystem, men alla vet vad det i själva verket är – en ockupationsmakt, ett växande imperium.
     Sedan hon var 16 har Paige arbetat åt Jaxon Hall i Londons kriminella undre värld. Hennes jobb är att skaffa information genom att bryta sig in i folks medvetanden. Paige är nämligen klärvoajant och därtill av en ytterst sällsynt sort: hon är drömgångare. Enligt Scion begår hon högförräderi bara genom att finnas till.
     Exakt hur åtråvärd hon är för sin fiende kommer hon tids nog att bli varse.
(Tagen från Modernistas hemsida.)

Jag ber om ursäkt på förhand för den enormt långa recensionen, förstår om det blir lite mycket att läsa, men jag tyckte boken var så himla bra att jag bara inte kunde låta bli. 

Omdöme: Ååååh, vilken bra bok! Jag har känt mig lite trött på alla YA-dystopier ett tag (med undantag för serier jag redan påbörjat) så Drömgångare kändes inte jättelockande när jag fick hem den. Jag hade ju inte hört något om den från "overseas" heller, så jag tänkte väl automatiskt att den här kan inte vara någon höjdare direkt... och ställde den i bokhyllan. En vecka senare tog jag fram den, tänkte att jag kunde försöka läsa första kapitlet i alla fall och fastnade sedan totalt.

Berättelsen hugger tag i en väldigt snabbt och man dras lätt med i den. Men i början får man en massa titlar, ord och begrepp slängda på sig som man inte förstår och omöjligen kan hålla reda på. Till och med när jag läst ut boken var det några av de där uttrycken jag inte alls var säker på. Mitt bästa tips är att inte tänka så mycket på alla nya ord, för i de allra flesta fall behöver man inte veta exakt vad de betyder för att förstå vad som händer och de viktigaste orden återkommer så pass ofta att man hinner lära sig dem till slut. Känner man att man verkligen vill lära sig allt finns dels en "karta" över de olika sorterna klärvoajans i början och dessutom en ordlista i slutet av boken. Jag skulle dock tro att det förstör läsflödet att slå upp saker och ting hela tiden så personligen skulle jag nog hellre ta det som det kommer.

Jag gillade Paige som karaktär, kanske mest för det faktum att man kan leda så många saker från hennes bakgrund till personen hon är nu. Man kan också tydligt se många av hennes vänner återspeglade i hennes personlighet, det går verkligen att se hur de har format henne, vilket ger henne lite djup. Men förutom Paige som är huvudperson kan man dela in alla andra karaktärer mer eller mindre i två kategorier: välutvecklade bikaraktärer och mindre utvecklade karaktärer.
     Den senare kategorin bestod främst av människor Paige mötte under bokens gång, snabbt blev väldigt bra kompis med, och som sedan blev ganska platta. Det fanns tre eller fyra sådana karaktärer i boken som jag störde mig på, men annars älskar jag bikaraktärerna. Nick, Jaxon, Arcturus, David och Nashira till exempel var riktigt intressanta.

Drömgångare är ganska svår att skriva om utan att det känns som om man avslöjar för mycket. Charmen med boken är på sätt och vis att samtidigt som det händer mycket i boken händelsemässigt, är det många andra typiska element för den här sortens bok som rör sig väldigt långsamt och på annorlunda sätt än vad man är van vid. Den sticker ut lite i mängden genom hur den berättas helt enkelt. Blir det någon kärlek? Mellan vilka? Blir det en kärlekstriangel någonstans? Kommer Paige bli en upprorsledare?

En annan sak, som också förlaget verkar ha tänkt på, är att boken blir så himla mycket bättre om man inte avslöjar för mycket. Redan efter 30-50 sidor tar den nämligen en riktigt stor vändning som jag verkligen inte räknat med efter att ha läst baksidestexten, som till skillnad från boken på orignalspråk, faktiskt inte avslöjar hela historian. Eller särskilt mycket av historien alls, fast man kan tro det vid första anblicken. Det hjälpte verkligen för att höja spänningen när twisten tog plats och drog verkligen med en i läsningen.

För er som läst boken (OBS! spoilers, markera för att läsa) lite funderingar:

  • Åh vad jag älskar att hon valde bort kärlekstriangeln genom det där smarta draget med Nick! Jag hade verkligen inte väntat mig det, men blev så himla glad.  Börjar bli så sjukt trött på kärlekstrianglar nu och tack vare att Nick var gay lyckades jag fortsätta tycka  om honom och dessutom tycka mer om Paige för att hon fortfarande stod för sin barndomskärlek men samtidigt visste att hon någon gång måste släppa taget.
  • Arcturus. Vad ska jag egentligen säga? Jag förälskade mig i honom som karaktär för att han är så annorlunda från den stereotypiska hjälten man ser i såna här böcker. Han är liksom varken bad boy eller en ultragod karaktär och fortsätter vara mystisk till och med efter bokens slut. I vanliga fall har killen blivit en mushy och superkär "loverboy" för länge sen vid det laget, men man vet fortfarande inte vad som rör sig i Arcturus huvud. Att han lyckas vara kär och samtidigt känslokall på ett sätt som känns trovärdigt och realistiskt är också riktigt imponerande. För att vara ärlig var jag inte ens säker på om det skulle bli någon romans alls i boken hela vägen fram till slutet och till och med efter det var det ju en väldigt annorlunda romans för en YA Fantasy.
  • ....vilket som leder oss till romansen. Ja! Tack! Äntligen en bok utan instalove, där romansen rör sig långsamt och i en realistisk takt och där den lyckas förvirra både karaktärerna och läsaren. Jag känner så otroligt mycket för Paige och Väktaren och deras kärlek, även om den nästan aldrig är nedskriven konkret i texten, flyter liksom ut från deras handlingar hela tiden. Jag kan verkligen känna omtanken och innerligheten även om jag inte får den slängd på mig. Att romansen inte heller är i fokus men fortfarande viktig ger den också ett stort plus.
Betyg: Från den otroligt långa recensioner (återigen, jag ber om ursäkt!) går det nog att se hur mycket jag tyckte om den här boken. Den är välskriven och medan den visar alla de gamla vanliga elementen för en romantisk YA fantasy bok, får man uppleva de på helt nya sätt. En uppskattad läsning, hela vägen igenom. 5 av 5.

Jag varnar dock för alla jämförelser med J.K. Rowling, för där håller jag inte med. Förvänta er inget Harry Potter när ni ska läsa Drömgångare, för det är inte den sortens bok alls.


Drömgångare

Saturday, October 12, 2013

Avgrundens Änglar - Magnus Nordin

"Vi är Avgrundens änglar, en oberoende auktionsgrupp. Vi kämpar för rättvisa och upprättelse åt de unga och utsatta som samhället misslyckats med att skydda."

Louise Hjelm är kriminalinspektör i staden. Det blir hennes sak att lösa fallen med de försvunna unga kvinnorna. För de är flera. Ett olöst fall kastar en mörk skugga över staden och polisen har inga spår, inga ledtrådar.

Men det är fler som engagerar sig i övergreppsbrotten och försvinnandena. Gymnasieläraren Molly Zetterholm tar saken i egna händer när hon samlar några unga människor kring sig. Genom aktioner skipar rättvisa på sitt sätt. Alice är en av Mollys änglar. Hon är på flykt och i Mollys aktionsgrupp finner hon en fristad. (Från Bonnier & Carlsens hemsida)

Omdöme: Jag fick ju den här boken på Bonnier Carlsens bloggträff  i våras. Då var den inte redigerad ännu, så en del slarvfel hade ju slunkit med och det är inte säkert att min version av boken är densamma som den som säljs nu. Några scener hit och dit kan vara ändrade, men jag hoppas att det inte spelar någon roll för recensionen.

Jäklar, vilken bra bok! Den var spännande hela vägen igenom och det faktum att den inte var jättelång gjorde den bara bättre. Jag tror den kan passa till en väldigt bred målgrupp av tonåringar, både killar och tjejer, för den är ganska "uni-sex" och dessutom tillräckligt koncentrerad och kort för att passa även dem som inte är bokslukare. Definitivt ett tips till högstadielärare i framtiden när det gäller böcker att läsa i klassrummet.

Boken tar upp ett aktuellt ämne på ett spännande sätt, vilket jag tycker är bra. Det finns många snyftarhistorier om grooming m.m. eller berättelser från offer,  som förstås är riktigt bra, men jag gillar att man får se en ny vinkel på det hela. Och gubben var så himla vidrig, usch, jag fick hela tiden rysningar när jag läste om honom. Det är äckligt att veta att sådana människor finns på riktigt.

Det enda jag inte riktigt förstod var en detalj på slutet. (Spoiler! Markera för att läsa) Det Avgrundens Änglar gjorde är ju olagligt i Sverige, det stod ju på flera ställen i texten. Polisen försökte ju till och med ta fast dem. Så hur kunde de fortsätta med sitt uppdrag efter att de "togs fast" efter all action med gubben? Borde det inte vara uppenbart för polisen vilka som är i farten? Eller väljer de bara att blunda för det "för den goda sakens skull"?(Slut på spolier)

Betyg: Avgrundens Änglar var en riktigt härlig nagelbitare som jag slukade i ett nafs. Rekommenderas till tonåringar runt femtonårsåldern. 4.5 av 5.

Avgrundens änglar

Friday, October 11, 2013

Liten ditten och datten och allt möjligt (Böcker och Prao)

Jag har lite saker att säga, men inte tillräckligt mycket ork för att skriva något smart och välplanerat inlägg så jag tänkte blanda ihop allt i ett litet "diverse" inlägg istället, om det går för sig.

Först och främst... jag har fått PRAOPLATS! Vecka 49 har nämligen niorna på min skola prao och under över alla under, förlaget jag helst ville prao:a hos sa ja! Första veckan i december kommer jag därför praktisera på Modernista Förlag i Stockholm. Riktigt, riktigt spännade/underbart/roligt, längtar dit!

Sen tänkte jag ha en liten "book haul" lite snabbt. Har nämligen fått tre böcker den senaste månaden och den fjärde, Berövad av Liz Coley, är på väg. Jag ser verkligen fram emot att läsa den, har smygkikat på andras recensioner de senaste dagarna och blev riktigt sugen. Böckerna jag redan fått är:


Lögnen på femte våningen är belgisk, vilket som är lite spännande. Oftast läser jag ju nämligen bara engelska och amerikanska författare, så något annat europeiskt blir intressant. Den vann också pris som bästa ungdomsbok för något år sedan så det verkar lovande. Jag känner dock att jag behöver lite paus från skolarbetet innan jag kan ta tag i den, för från det jag läst hittills verkar det vara en ganska poetisk "läsa-mellan-raderna"-sorts bok, av den sorten man ska njuta av i lugn och ro och verkligen ha tid att ta in detaljerna. Man missar så himla mycket fina saker annars.

Legend är ju otroligt hajpad, så den är jag 99.9% säker på att jag kommer gilla. Drömgångare däremot (som jag läser nu) var jag lite osäker på först. Jag har inte hört så mycket om den och litar i allmänhet inte på författare som kallas "den nya J.K. Rowling" (Stephenie Meyer-nivån är uppnåelig, men Rowling är som Tolkien - dit kommer man bara inte hur som helst) men det var ju helt onödigt. Herregud, så jäkla bra den är! Jag är på sidan sjuttio nu och vill helst bara sluka den! Ser fram emot en sömnlös natt vid det här laget och det kommer den antagligen att vara värd ;)

Sist men inte minst, så tänkte jag ta och recensera Magnus Nordins Avgrundens Änglar imorgon. Det var ett bra tag sen jag läste den så det har varit lite svårt att formulera sig men nu känner jag mig säker på den igen. Och var det någon som hann se/lyssna på David Levithan när han var här i Stockholm? Han är ju en av mina favoritförfattare, så jag blev så himla ledsen när jag upptäckte att jag inte kommer kunna se honom!

Ha det gott så länge!

Tuesday, October 8, 2013

Vi måste sluta ses på det här sättet - Lisa Bjärbo & Johanna Lindbäck

"Jag kan inte hänga med er på måndag, för jag ska på dejt. Med vår typ lärare"



Handling: Hanna är arton år, trött på gymnasiet och helt uppfylld med drömmen att flytta till Paris efter studenten. Hon har till och med börjat räkna dagarna redan. En kväll träffar hon Jens vid en bar. Han är tjugofyra, precis separerad och har en gullig tvååring som väntar på honom hemma. För de två väntar en massa tillfällen att ses på sätt de kanske inte borde.

Omdöme: Jag har ju följt Lisas och Johannas gemensamma blogg sen den startade och gillade verkligen den lilla inblicken man fick i hur det funkar som författare, både tips när man skriver tillsammans och små detaljer om vad som sedan väntade på förlaget. Riktigt kul. Men om jag ska vara ärlig tänkte jag faktiskt inte läsa själva boken när den kom ut, för jag kände mig så himla stressad med allt skolarbete att jag bara inte orkade. Fast sen läste jag några av deras små "tjuvläsnings" inlägg på bloggen. Vid det fjärde insåg jag att, nej, jag måste nog ha den där boken i alla fall.

VMSSPDHS finns som e-bok, vilket jag verkligen rekommenderar om man har t. ex. iPhone eller läsplatta. Det är en riktigt mysig bok att läsa på bussen, jag lovar. Den är hela tiden lätt att komma tillbaka in i och det händer precis lagom mycket spännande/roliga/jobbiga saker för att man ska kvickna till under bussturen på morgonen.

Hanna och Jens som karaktärer var kanske inga favoriter, de kändes visserligen väldigt verkliga, som någon som kunde existera på riktigt, men de blev inte direkt mina bästa kompisar under resan. Däremot gillade jag verkligen Jens "gamla familj", hans f.d. sambo Kajsa och deras lilla dotter Rut. Jättesöta båda två.

Det bästa med den här boken, enligt mig, var nog faktiskt slutet. En bra bok ska ha ett bra slut som man faktiskt gillar, för det är det man kommer ihåg som bäst efteråt. Någonstans strax efter mitten av boken kände jag (Spoiler varning! Markera för att läsa) att jag helst bara ville att de skulle göra slut så att Hanna kunde flytta till Paris och att Jens fick komma vidare eller något. För mig kändes deras förhållande nämligen inte särskilt starkt just där och då, vilket som inte är ultimat. Man ska ju vilja att huvudkaraktärerna ska få vara tillsammans, det är ju det som är grejen. (Slut på spoilern!) Därför blev jag så himla glad när Johanna och Lisa avslutade boken som det gjorde, det blev som jag ville, fast ännu bättre!

Betyg: Inte min favoritbok med författarna, men definitivt inte dålig heller. En väldigt pirrigt mysig bok men som samtidigt hade vuxnare element med, vilket ger den stora pluspoäng. 3.5 av 5.

Tuesday, October 1, 2013

Evermore - Alyson Noël





Handling: Efter kraschen där Evers hela familj dog vaknade hon upp med nya förmågor. Plötsligt hade alla människor fått auror som visade deras känslor och när Ever rörde vid dem kunde hon läsa deras tankar. Innan olyckan var hon en populär cheerleader, nu gömmer hon sig i säckiga kläder och har bara två (lite udda) kompisar i hela världen. Om man inte räknar hennes döda lillasyster som kommer tillbaka som spöke förstås.

Ever börjar bli trött på att ständigt tvingas dras med i andras kaotiska och hetsiga liv. Hon önskar att hon slapp höra allas innersta tankar slängda på henne. Då träffar hon den nya, mystiska och skitsnygga killen, Damen August. Han som av någon anledning inte verkar ha någon aura.

Omdöme: Det här är en sån där bok som jag tror är hyfsad egentligen, men som tack vare översättningen blev ganska irriterande eller åtminstone mindre verklighetstrogen än vad den annars kunde varit. Jag menar, handlingen var väl ganska bra i typisk YA Paranormal Romance stil, men översättningen? Nej tack!

Buster Nordic är ju ett ganska litet förlag så jag kan förstå om översättningen inte håller samma klass som de allra största, men ett stort tips: låt ungdomar provläsa boken. De vet nämligen hur de vill ha det. Ingen av mina kompisar skulle t. ex  säga "den där freaken" utan snarare "det där freaket" istället. Det var ganska många andra svengelska grejer som blev lite halvbra, men också ett par meningar som inte alls lät som dialog ungdomar emellan. Tråkigt.

Annars tyckte jag väl att karaktärerna var lite för platta, man fäste sig liksom aldrig vid någon av dem. Personligheterna hade coola element till dem, men något (inte bara dialogen) gjorde att de ändå inte fick det där lilla extra. Sen gick väl upplösningen på slutet kanske lite för fort fram, eller kom i alla fall lite för plötsligt. Det var liksom ingen ordentlig uppladdning.

Sedan fattade jag inte alls Damen + Ever förhållandet. (Spoiler!) För någon som spenderat typ trehundra år med att vara dödskär i en tjej märks det inte direkt i hur han beter sig omkring Ever. Edward Cullen är grymt mycket mer kärleksfull och avgudande osv osv och han har bara suktat efter Bella i ett år. Inte sprang han efter massvis av andra tjejer under tiden heller. Appropå det, kom det ens någon förklaring till varför Damen var efter hon dryga tjejen? Eller glömde författaren bara det? (Slut på spoiler.)

Betyg: En mindre kräsen läsare som gillar Paranormal Romance och YA kanske gillar den här. Själv tycker jag att många idéer och delar av boken hade kunnat bli bra, men inte riktigt lyckades. Översättningen fick också rejäla minuspoäng, så rekommenderas nog tyvärr på engelska istället. 

Evermore