Lollo - Linna Johansson

Det var jag och det var Lidija och det var Aspy. Ja, det var naturligtvis fler också men framförallt var det vi. Ni tror kanske att ni vet något om oss för att ni läst om oss. Det gör ni inte. I tidningarna påstod man till exempel att jag var "den oerfarna" och Lidija "den pådrivande". Det var inte sant. Mycket lite av det som skrevs om oss var sant. Därför ska jag berätta om oss, om vad vi gjorde, och vad som egentligen hände.

Lollo och hennes bästa vän Lidija håller till i ett sorts paus-läge. De har lämnat gymnasiet bakom sig, men inte sökt sig till något nytt. Inget plugg, inga stadiga jobb, ingenting. Bara ett permanent tillstånd av alkohol och promenader i förorten Aspy. Men ju fler månader som går, desto mer börjar de leta efter något... annat.

Omdöme: Jag har en egen liten backstory kring den här boken, som går tillbaka till december 2013. Då var jag PRAO-elev hos Modernista en vecka och fick prova på allt möjligt på förlaget, samt träffa de som jobbade där. Och vid ett skrivbord satt faktiskt Linna och jobbade på sin bok. Är inte det ganska häftigt? Där satt hon och skrev (och, har jag för mig, sa att karaktärerna inte alls samarbetade med henne den dagen) och två år senare stod jag här med just den boken i handen!

Lollo jobbar väldigt mycket med stämning och ton. Det är egentligen kanske det som driver berättelsen framåt, snarare än intrigen, även om det förstås finns sådan också. I början står man med ett stort frågetecken till vad som hänt och vad det är jag-et (Lollo) hela tiden refererar till, och det hakar fast i en och får en att vilja fortsätta läsa. Men efter ett tag, när man lärt känna Lollo och Lidija och börjar förstå vart allt barkar, så är det nog just stämningen som håller fast i en. Den rör sig långsamt, men effektfullt och det är svårt att inte dras med.

Boken tog inte alls den riktning jag förväntat mig. Faktiskt känner jag mig nästan förvirrad när jag går tillbaka och läser de allra första kapitlen i efterhand, för pilarna där pekar åt ett helt annat håll än berättelsens slutstation. Och lite utav ett antiklimax är det kanske också, men inte direkt den sorten som gör en besviken, utan snarare en som får en att fundera.

I början av Lollo är det trots allt medias synvinkel man får smakprov på, inte Lollos egen. När man sedan får se allt som hon själv har att berätta (om man nu kan lita på just allt) är det många andra vinklar som kommer fram i ljuset. Och det "onda" i historien visar sig inte vara det man trott. Man får en helt annan bild på hennes situation, och på hur det är att vara ung, utan plan, trött på samhällets förväntningar av en.

Betyg: Åh, jag har svårt att sätta fingret på exakt vad jag tyckte om den här boken! Men har man inte något emot att tempot är litet långsamt, och tycker om romaner med genomarbetat språk och stämning, som dessutom är smarta och faktiskt säger något, så kan Lollo vara något för dig!

Lollo