Som om jag vore fantastisk - Sofia Nordin

Från och med nu ska jag aldrig mer tänka på den sista kvällen. Inte på mamma eller pappa eller min bästis Feray när de var döda. Inte på den krypande tomheten när man tittar på någon man älskar, och plötsligt fattar att livet har försvunnit och att det bara är kroppen kvar. Inte på veckorna efteråt när jag irrade runt och inte fattade vad jag skulle ta mig till. När jag inte ens visste om jag var ensam kvar.
  Jag ska bara ha kvar de bra minnena. Från när alla levde. Som ett fotoalbum. Vem skulle lägga upp bilder på hemska och sjuka saker? Det är de fina minnena man sparar. 

Ella och Nova ska lämna tryggheten på gården och ge sig ut på en road trip till Umeå, med hopp att det finns andra överlevare där. Ella längtar också efter en häftig födelsedagsfest, men riskerar att bara finna mer död och sjukdom...

Omdöme: Min första reaktion på Som om jag vore fantastisk var egentligen "wow, vilket språk!". Inte för att Sofia Nordin skriver fint eller utstickande, men det är koncentrerat och har bra flyt, och framförallt kan jag inte hitta ett enda ställe i hela boken där det skarvar. Och då tycker jag ändå att svenska är ett språk som har lätt för att just skarva.

Första halvan av boken älskade jag. Ella som karaktär, representationen för mänsklighetens kanske mindre älskliga drag, i kombination med Nora på en ganska hemsk men ändå exalterande road trip - me like! Men sen fick historien en vändning (hint för de som läst boken: från och med motorcyklarna) och därefter tappade jag kontakten känslomässigt med både Ella och hela situationen.

Eftersom jag tyckte om språket och Nordins värld, med smittan och tonåringar och svenskheten, är jag väldigt nyfiken på de första två böckerna i serien. Faktiskt ångrar jag att jag inte tog mig tid att läsa allihop på rad som jag först tänkt (även om det gått bra att läsa boken bara så där också), men men... nu har jag ju det bästa framför mig!

Betyg: Högklassig svensk ungdomsroman! Jag tycker verkligen om att Nordin kan skildra det lite fula hos människor på ett sätt man kan känna igen sig i och att något rakt och enkelt kan bli fint.

Som om jag vore fantastisk