När hundarna kommer - Jessica Schiefauer

Isak håller fortfarande Esters hand. De flämtar häftigt, svett rinner nerför deras ryggar. Röken svävar ut över sjön. 
  - Ska vi ringa brandkåren?
  Han ser på röken. 
  - Nä. De fixar det.
  Så släpper han hennes hand, lägger armen om henne istället. 
  - Kom, jag följer dig till bussen.

Det är sommaren då två unga människor möter den första stora kärleken, går upp i den och glömmer allt annat. Men det är också sommaren då en ung pojke blir brutalt slagen och dör en sen kväll vid sjön. En sommar som förändrar allt och lämnar djupa sår i alla den berör.


Omdöme: Jag är väl mer än lovligt sen till festen (hej hej anglicism) när det kommer till den här augustvinnaren från 2015. Faktiskt fick jag den redan innan den kom ut i form av en tjock bunt utskrivna A4 sidor, som jag inte hann läsa förrän boken kom ut, och när den väl gjort det kändes det dumt att inte läsa det färdiga resultatet snarare än min oredigerade bunt. Det tog sin tid, men nu har jag också läst den!

Det bästa sättet att beskriva läsupplevelsen på är väl att säga att jag blev golvad. Dels är jag väldigt förtjust i den avskalade och nästan prosalyriska stilen, hur dialogen får stå för sig själv på ett kargt sätt. Dels är det så mycket hemskt som sker på ett så välberättat och plågsamt verklighetstroget sätt, när man följer karaktärerna från en oskyldig början till rått slut.

Boken har två huvudhandlingar, varav den ena handlar om mordet och påminner mycket om en verklig motsvarighet i mordet på John Hron. Själva offret skymtar knappt i berättelsen, fokuset är på de som begår våldshandlingen, och det är så skickligt berättat. Jag kommer aldrig kunna förlika mig med det som gjort men kan samtidigt inte låta bli att känna sympati med karaktärerna. Se det de varit, det de är och det som kunde blivit, vad som ledde till våldet. Det går inte att förstå, men ändå följer man med på den resan. Hundarna i berättelsen bidrog mycket till den anknytningen för mig.

Något jag fastnade för när jag tänker tillbaka på boken är hur vi ser på olika nivåer av destruktivitet. Mordet är en sådan skoningslös grymhet man inte kan väja för, men även i den andra sidohandlingen förekommer olika nyanser av... våld. Nynazistiska strömningar är också närvarande i hela deras samhälle. Schiefauer värderar ingenting i boken, så det är upp till läsaren att fundera och ta ställning och påverkas av det som sker.

Måste också säga att det fanns en sida i den här boken där mamman till en av mördarna försöker hitta fotfästet igen efter att sonen häktats som var så jäkla fin och gripande att jag helst vill rama in den. Schiefauers skildring är fenomenal, den går rätt in i hjärtat och vrider åt helt hänsynslöst.

Betyg: Förtjänar helt klart all hyllning och kritikerrosning den fått, jag är verkligen glad att jag äntligen läst den. Har man svårt för typen av lyriskt språk kanske det inte blir en fullträff (man kanske inte ens tycker om den eller karaktärerna på samma sätt?) men åh så viktig och bra och svår.

Länk till: Bokus & Adlibris 

Allt jag inte sa - Yrsa Walldén

"Vill du ha en?" frågar du och håller fram ditt nyköpta cigarettpaket när jag kommer ut.
  "Nej, jag röker inte", säger jag och du tar upp en cigarett själv och tänder den.
  "Inte jag heller", säger du och drar ett djupt bloss och blåser ut röken ovanför mitt huvud. "I alla fall inte om min mamma frågar."
  Jag skrattar och du ler så dina vita framtänder syns och på vägen tillbaka till parken frågar du mig vad jag heter. 

Nytt: livet i Falun, egna lägenheten, utbildningen i manus för tv och film, breddgraden, vännerna. Kärleken. För allt är bara du, du, du.


Omdöme: En sådan där bok där huvudnumret nog ändå är språket, som är sådär förbenat fint. Påminner mig väldigt mycket om Sandra Beijers Det handlar om dig - det är korta, korta kapitel, väldigt koncentrerat berättande i första person riktat till ett specifikt du, och språket har den där lyriska karaktären. Man vill bara bläddra vidare hela tiden.

Allt jag inte sa behandlar en del av ung vuxen-livet som ofta hamnar i skymundan inom sagda genre, nämligen universitetet och flytten hemifrån som detta ofta innebär. Huvudpersonen flyttar från Malmö till Falun (som Uppsalabo tyckte jag att det var så roligt att Falun kallades Norrland av jaget, som aldrig varit längre norrut än till Stockholm, pga jag tänker ju inte alls på Stockholm som norr om något alls ungefär). Hon har något slags plan om att bli ett nytt, bättre jag, men inte på något överdrivet sätt, utan sådär som jag tror många hoppas, att en ny miljö ska göra en till en starkare och intressantare person ungefär.

Men allt är förstås inte roligt, även om en egen lägenhet är riktigt häftigt. Ibland vill man kanske ha stödet hemifrån, ibland vet man inte riktigt vem man är, ibland går man sönder av längtan. Jaget blir kär i Dena på introduktionen till programmet och hela boken är riktad till henne. Det bidrar förstås till det finstämda och tajta i berättelsen, men blir också lite... trångt. Jaget får inte riktigt plats att lyfta, kan jag tycka.

Jag gillar verkligen att läsa om hur det är att flytta till en ny stad och bli tvungen att definiera sig själv på nytt. Huvudpersonen är inte alltid helt sympatisk utan agerar och tänker ofta själviskt, men det är också en del av charmen. Att göra en hel del misstag, men att inse att det är mänskligt, och att det mesta löser sig ändå. Och historien med Dena är himla fin på sitt sätt, den också.

Betyg: Gillar! Språket är en upplevelse i sig, men jagets resa med identitet och egna förmågor, samt möten med vänskap, förälskelse, förtvivlan och kärlek bidrar också till en otroligt fin helhet. En coming of age-historia som knappast är världsomvälvande men just därför genuin och läsvärd.

Allt jag inte sa