Klappsnapparna och skoltjuven - Per Simonsson & Stefan Roos

- Vad är det här för ställe? viskade jag.
- Berätta inte för Madame. Men du har traskat rätt in i en räknekvarn.
- En räknekvarn? Vad är det?
- En skola. Det där är en skola, Charlie. 

Charlie vill börja i skolan med alla de andra barnen. Men det vill inte Madame Bovén eller Kurre. Klappsnapparna hör inte hemma i skolan, utan lär sig att tjuva på egen hand. Så vad gör Charlie? Jo, börjar skolan förstås! I smyg.

Omdöme: Ja, nu blir det en liten helomvändning mitt i sommaren med en vinterbok istället för strandbok. Jag längtar inte direkt tillbaka till vintern, men boken var mysig att läsa ändå!

Klappsnapparna och skoltjuven är fjärde boken i en serie inspirerad av julkalendern (och filmen) Tjuvarnas jul. Den passar med andra ord perfekt för alla de som gillade tv-versionen av Charlie och Klappsnapparnas äventyr. Den fångar dessutom den där tidskänslan perfekt med de fina illustrationerna och det lyxiga formatet (boken luktar svagt av krita, vilket jag älskar).

Med just den här boken har jag en känsla av att serien tar en ny vändning, där Charlie får möta andra perspektiv än just tjuvarnas. Är det verkligen rätt att stjäla, så länge de man stjäl från är rikare än man själv? Det blir intressant att se vad skolan kommer innebära för Charlie i fortsättningen, men jag vågar nog lita på att hon kommer fortsätta med sina roliga upptåg oavsett!

Betyg: En lättläst kapitelbok (typ LasseMajas svårighetsgrad med mycket luft) med superfina och roliga illustrationer av Lars Rudebjer. Charlie är en otroligt charmig huvudperson och hela konceptet med klappsnappare och svarthjälmar är så spännande i sig självt. Rekommenderas både som högläsningsbok och (kanske framförallt) en första "läsa själv"-bok!

Klappsnapparna och skoltjuven

Spionen på spökskolan - Jesper Lundqvist

- Kära vän. Jag försäkrar dig om att inget är fel med Silas, sa hon lugnt. Tvärtom. Hans tillstånd är fullkomligt normalt, under omständigheterna.
  - Omständigheterna? Lamita hade darr på rösten igen. Vad då för omständigheter?
  Vingela brast ut i ett stort leende.
  - Omständigheterna i att vara ett spöke så klart!

När Silas vaktmästare Vingela upptäcker att han kan bli osynlig blir han flyttad från Algbackaskolan tills dess nattliga version - i spöktimmen fylls skolan utav spöken, gastar och vampyrer. Men hör Silas hemma där?


Omdöme: Tokgillade! En sådan där mysrysig kapitelbok för de lite modigare (den var faktiskt mycket läskigare än jag hade förväntat mig). Lundqvist vågar verkligen ladda på oddsen och försätta sin stackars rädda huvudkaraktär i jobbiga situationer. Det känns verkligen som att han tar läsarna på allvar på det sättet.

Silas situation i skolan, där han känner sig ensam och förbisedd, är nog tyvärr delad av många. Likaså är känslan av att vara väldigt rädd innerst inne något jag tror att många barn upplever vid något tillfälle. Speciellt när man blir lämnad att själv ta ansvar för något väldigt stort som man inte vet om man klarar, utan att få hjälp. När vuxna sviker, liksom.

För Silas blir det lite som att alla lämnar honom att själv deal:a med en situation som skrämmer honom. Han hamnar dessutom emellan två läger, och släpps inte helt in i något utav dem, om han inte låtsas vara någon (och något) han inte är. Det bygger på både rädsla och ilska inom honom, som svämmar över när konflikten på skolan blir för mycket. Han är ju bara en vanlig, go kille, inte någon dubbelspion i konflikt med gastar och demoner. Eller?

Betyg: En bok jag definitivt kan rekommendera till lite modigare läsare (speciellt om man gillar att bli småskrämd!). Men jag kan också tänka mig att det kan bli en spännande högläsningsbok som öppnar upp för fina diskussioner.

Spionen på spökskolan

Isskeppet - Peter Bergting

"Något för oss att lösa!"
  "Eller inte? Varför kan vi inte bara låta dem ta hand om det själva?" frågade Emmi. "Några av landets tyngsta magiker, i vissa fall bokstavligt talat, är lärare på skolan. De borde kunna hantera det."
  Orville log. "Litar du på att de kan ta hand om det? Kom ihåg hur det gick sist."

Emmi hoppas få spendera nästa termin på Trolldomsakademien som det är tänkt - ordentligt och fokuserat på studierna. Men när veckorna inleds med ett mystiskt flygande skepp, lärare som försöker smussla med hemligheter och rykten om ett mysterium... så vill  vännerna Orville och Miranda förstås inget hellre än att anta nästa äventyr. Det gick trots allt bra förra gången.

Omdöme: Det här är ändå en himla härlig mellanåldersserie. Jag tycker om skolan i dess ostrukturerade, knasiga form och berättelserna den ger upphov till. Att eleverna smyger iväg och försöker lösa underliga mysterier känns helt naturligt. Det är de små sakerna som gör det, som dansmagi, flygande dronter och mystiska ravinmonster i glömda rum. Man vill nästan besöka skolan själv!

I typisk sequel-stil flöt karaktärerna iväg från varandra under bokens lopp - deras olika värderingar och utgångspunkter skaver då och då mot varandra. Jag kan rent allmänt tycka att det blir lite tjatigt, speciellt som det mest handlar om kommunikationsfel, men samtidigt kom det fram en del intressanta saker. Inflikningen om mobbning (att det ibland kan vara oavsiktligt) tyckte jag verkligen om. Det känns som ett ämne som passar för mellanåldern, och framkom diskret, utan att bli föreläsande eller övertydligt.

Berättelsen var kanske en aning seg (med målgruppen i åtanke) någonstans mellan början och mitt, men sedan tog det fart. Klassiskt deckarjobb blandat med spännande fantasyfaror blandar sig väldigt bra och får en att hela tiden vilja läsa vidare. Har man läst och gillat ettan ska det inte vara något problem även om man inte är en så van läsare.

Betyg: Funderar ni på en snäll och rolig fantasyserie för de som börjat komma igång med kapitelböcker kan jag definitivt rekommendera den här! Fin mångfald bland karaktärerna, underhållande och snabbläst, och fina illustrationer som pricken över i:et.

Isskeppet

Lite mer än en kram - Mårten Melin

"Vill du göra det igen med öppen mun?" viskade hon.
Jag märkte att mina ben skakade. Men jag nickade. Amanda fnissade till. 
"Det är lite som om jag lär upp dig. Lektion nummer två: Kyss med öppen mun."
"Fast i så fall har vi redan haft lektion två, vi gjorde..."
"Vi repeterar", avbryter Amanda. "Eller vill du inte?"

Manne är tretton år gammal. Han har en kompis som är besatt av tanken på sex, och en kropp som... kanske också är besatt av det. Åtminstone när syrrans nya kompis, Amanda, kommer på besök. Som tur är verkar hon inte ha något emot det. Hon verkar faktiskt till och med tycka om det!

Omdöme: Det här är ju en, minst sagt, kontroversiell bok. För de som vet något alls om Mårten Melin kanske det inte kommer som en chock, men jag vill bara förtydliga: det är en kontroversiell bok. Man ser nämligen inte alltför ofta böcker för 9 till 12-åringar som handlar om sex. För att inte tala om hur det säkert finns massvis med föräldrar som helst inte vill att deras barn ska läsa sådana böcker.

Melin är väldigt rak på sak i Lite mer än en kram. Fördelen med boken är kanske att den inte tassar som katten runt het gröt när det gäller ämnet - är du osäker på om du tror boken är något för dig/ditt barn, så öppna bara boken och läs de två första sidorna. De sätter på sätt och vis ribban. Är det för mycket: läs inte boken. Känns det spännande, eller helt normalt? Men dåså, fortsätt läs för all del!

Karaktärerna är välutvecklade, med egna personligheter och röster. De är skrivna så att man utan särskilt många beskrivningar ändå får en klar och tydlig bild av dem. Mannes "äventyr" med Amanda är realistiskt nog inte heller det enda som händer i hans liv, utan han försöker även anpassa sig till konceptet med skilda föräldrar som träffar nya partners. Mannes berättarröst tycker jag passar karaktären och storyn väldigt bra, och kändes väldigt verklighetstrogen, som om man verkligen var inne i huvudet på en kille i hans ålder.

Det kanhända att jag personligen blir lite njaa av att höra om trettonåringar i samband med sex. Till och med när jag var i den åldern själv fick jag samma känslor när jag fick höra om klasskompisars upplevelser av den sorten. Dessutom har jag svårt för könsord både i tal och i text, vilket förstås förekommer flitigt (om än den snällare sorten) i en bok som den här. Men bortser man från det är det här också en bok om känslor och att växa upp och in i sig själv, vilket jag tyckte berättades på ett fint och lättrelaterat sätt.

"Betyg": Kan tänka mig att läsare i mellanåldern kommer vallfärda mot den här boken - och smussla med den i väskan, tills de kommer till något ställe där de kan läsa i fred. Väldigt hemligt förstås. Med lite tur blir det också en sådan bok som "lurar" in motvilliga läsare till kapitelböckerna, med den perfekta kombinationen av ett spännande ämne och en skicklig författare.

Lite mer än en kram

Eldhäxan - Peter Bergting

"Så här är det, Miranda", fortsatte Orville. "Du vet lika mycket som vi nu. Antingen avslöjar du oss eller så hjälper du oss att lösa mysteriet. Enkelt, eller hur?"

Miranda, Orville och Emmi ska alla börja sin första termin på Trolldomsakademien i Morwhayle. Den mystiska skolan verkar skummare än någonsin, speciellt med ett mord i krökarna... de nyfunna vännerna bestämmer sig för att försöka hitta mördaren tillsammans. Samtidigt försöker förstås lärarstabben göra detsamma, och Scurvley Briskit anser det ett perfekt tillfälle att bjuda in den ökända demonprinsessan Malda som lärare. Det blir en minst sagt spännande termin.

Vad är det med trenden att göra namnet på serien tio gånger större än bokens titel? Väldigt förvirrande.

Omdöme: Det är inget litterärt mästerverk, men en spännande och snabbläst bok jag älskat i tio års-åldern. Eftersom handlingen är mycket viktigare än skrivtekniken (så länge den är okej) i böcker för den här åldern gör det absolut ingenting. Med tanke på hur jag sträckläste den nu skulle jag definitivt slukat den då.

Det jag kanske tyckte var lite jobbigt med boken var främst de typiskt långa fantasybeskrivningarna av miljön och karaktärer (etc. etc.) som drog ner på det annars fenomenala tempot och som man mest skumläste. Detta speciellt i början eftersom jag kan tänka mig att många oengagerade  läsare tröttnar innan de ens kommer in i handlingen. Jag la till exempel ifrån mig boken en hel vecka efter att ha tråkat mig igenom de första tio sidorna - efter det var jag helt fast från början till slut. Köpes den här boken till ett buttert barn i mellanåldern som hellre  spelar TV-spel än läser böcker rekommenderar jag därför att läsa de första kapitlen högt för honom eller henne. Det blir en mysig stund som (med tanke på den spännande storyn) snabbt kommer bana väg till egenläsning. Skulle jag tro, i varje fall.

Oj, vad längesen det var jag sist läste en illustrerad bok!

Karaktärsmässigt är det svårt att lära känna karaktärerna på djupet i en historia som den här. Likaså fick själva skoldelen av akademien hamna lite i skymundan för  att driva på handlingen (det kunde enligt mig bytt ut de många och långa beskrivningarna) vilket var synd, med tanke på potentialen i miljön. Malda hade jag lite svårt för, något man antagligen inte har om man stött på henne i Bergtings tidigare serie, men ja... ingen favorit alls. Något jag uppskattade var djupet i karaktärerna, som fick negativa och positiva egenskaper, rädslor och hemligheter,  samt bakgrundshistorier som tydligt format dem.

Favoritkaraktär var förstås den stöddiga kanindraken Potopor, för jag menar... en kanindrake? Dynamiken mellan de tre kompisarna, i synnerhet Miranda och Orville, tyckte jag också mycket om.

Ett sista mini-minus med boken var fantasynamnen. Det är svårt att få påhittade namn att låta bra och trovärdiga, och just här ligger Bergting lite i lä. Anders Björkelid (författare av Ondvinter) berättade att han lånade mycket från riktiga, men utdöda, språk för att det skulle låta riktigt. På samma sätt som Tolkien studerade språk till sina egna, påhittade. Oavsett tycker jag att man ska hålla sig till en stil, och inte blanda påhittade fantasynamn hejvilt med svenskklingande och engelska. Det blev lite för spretigt för mig.

Betyg: Spännande och äventyrlig - letar man efter en fantasybok att ge till en 10 till 12-åring skulle jag definitivt rekommendera Eldhäxan. Med en härligt skum skola, djärva elever  och småläskiga monster är den svår att inte sluka.

Trollkarlsakademien: Eldhäxan