Eldhäxan - Peter Bergting

"Så här är det, Miranda", fortsatte Orville. "Du vet lika mycket som vi nu. Antingen avslöjar du oss eller så hjälper du oss att lösa mysteriet. Enkelt, eller hur?"

Miranda, Orville och Emmi ska alla börja sin första termin på Trolldomsakademien i Morwhayle. Den mystiska skolan verkar skummare än någonsin, speciellt med ett mord i krökarna... de nyfunna vännerna bestämmer sig för att försöka hitta mördaren tillsammans. Samtidigt försöker förstås lärarstabben göra detsamma, och Scurvley Briskit anser det ett perfekt tillfälle att bjuda in den ökända demonprinsessan Malda som lärare. Det blir en minst sagt spännande termin.

Vad är det med trenden att göra namnet på serien tio gånger större än bokens titel? Väldigt förvirrande.

Omdöme: Det är inget litterärt mästerverk, men en spännande och snabbläst bok jag älskat i tio års-åldern. Eftersom handlingen är mycket viktigare än skrivtekniken (så länge den är okej) i böcker för den här åldern gör det absolut ingenting. Med tanke på hur jag sträckläste den nu skulle jag definitivt slukat den då.

Det jag kanske tyckte var lite jobbigt med boken var främst de typiskt långa fantasybeskrivningarna av miljön och karaktärer (etc. etc.) som drog ner på det annars fenomenala tempot och som man mest skumläste. Detta speciellt i början eftersom jag kan tänka mig att många oengagerade  läsare tröttnar innan de ens kommer in i handlingen. Jag la till exempel ifrån mig boken en hel vecka efter att ha tråkat mig igenom de första tio sidorna - efter det var jag helt fast från början till slut. Köpes den här boken till ett buttert barn i mellanåldern som hellre  spelar TV-spel än läser böcker rekommenderar jag därför att läsa de första kapitlen högt för honom eller henne. Det blir en mysig stund som (med tanke på den spännande storyn) snabbt kommer bana väg till egenläsning. Skulle jag tro, i varje fall.

Oj, vad längesen det var jag sist läste en illustrerad bok!

Karaktärsmässigt är det svårt att lära känna karaktärerna på djupet i en historia som den här. Likaså fick själva skoldelen av akademien hamna lite i skymundan för  att driva på handlingen (det kunde enligt mig bytt ut de många och långa beskrivningarna) vilket var synd, med tanke på potentialen i miljön. Malda hade jag lite svårt för, något man antagligen inte har om man stött på henne i Bergtings tidigare serie, men ja... ingen favorit alls. Något jag uppskattade var djupet i karaktärerna, som fick negativa och positiva egenskaper, rädslor och hemligheter,  samt bakgrundshistorier som tydligt format dem.

Favoritkaraktär var förstås den stöddiga kanindraken Potopor, för jag menar... en kanindrake? Dynamiken mellan de tre kompisarna, i synnerhet Miranda och Orville, tyckte jag också mycket om.

Ett sista mini-minus med boken var fantasynamnen. Det är svårt att få påhittade namn att låta bra och trovärdiga, och just här ligger Bergting lite i lä. Anders Björkelid (författare av Ondvinter) berättade att han lånade mycket från riktiga, men utdöda, språk för att det skulle låta riktigt. På samma sätt som Tolkien studerade språk till sina egna, påhittade. Oavsett tycker jag att man ska hålla sig till en stil, och inte blanda påhittade fantasynamn hejvilt med svenskklingande och engelska. Det blev lite för spretigt för mig.

Betyg: Spännande och äventyrlig - letar man efter en fantasybok att ge till en 10 till 12-åring skulle jag definitivt rekommendera Eldhäxan. Med en härligt skum skola, djärva elever  och småläskiga monster är den svår att inte sluka.

Trollkarlsakademien: Eldhäxan