Röd drottning - Victoria Aveyard

“It's nice to hear that I'm not completely alone in feeling out of place."
  "That's something you should know about us Silvers. We're always alone. In here, and here," he says, pointing between his head and his heart.
  "It keeps you strong.”

Mare är en röd som lever i Norta under silvrarnas styre. Hennes dagar som ficktjuv är snart räknade - utan jobb skickas hon till armén när hon fyller arton. Där ska hon, som alla andra röda, kämpa och dö i ett meningslöst krig för silvrarna - de kalla, mäktiga människorna med dödliga krafter, rikedomar och resurser. Men förändring är nära: en hemlig upprorsrörelse lurar in Mare i silvrarnas intrigspel, där hon måste låtsas vara "röd i huvudet och silver i hjärtat".

Omdöme: Hypen för den här boken har varit ENORM. Just därför blev jag väldigt otaggad på att läsa den, vilket gjorde att jag blev hooked (och överlycklig) två kapitel in. Första tredjedelen är verkligen grym. Den har ett otroligt driv, fina karaktärer, lovande story... allt man kan tänkas vilja ha för det klassiska "jag ska bara läsa ett kapitel... vänta va, har det gått fem timmar redan?!"-scenariot. Det höll visserligen inte i sig hela vägen, men som helhet var boken väldigt, väldigt bra.

Något väldigt stort boken lyckades med? Att få mig, som hatar triangeldrama, att läsa och tycka om en bok med just det. Och aldrig lägga ifrån mig den med en UUGH! känsla. Den kändes på något sätt ganska naturlig, med tanke på vad de båda stod för vid olika tillfällen och hur förvirrad Mare var (till skillnad från t ex Hungergames-triangeln...) vilket jag verkligen uppskattade.

Det enda stora minuset med boken har mitten, det var där den droppade från fem till fyra stjärnor för mig. I slutändan handlade det om originalitet. Röd drottning jämförs med andra serier i samma genre (Hungergames, Divergent, Den unga Eliten, etc.) eftersom det är lätt att dra paralleller. Det i sig har jag inget emot, inget är helt unikt, ingen av de sistnämnda heller. Men i mitten föll den mycket på stereotyper för genren, och blev lite platt för mig. Det känns lite som om Aveyard gjorde det bekvämt och lätt för sig själv i den delen, Mare blev typiskt "heroine", killarna typiska drömprinsar, andra bifigurer smälte bort... etc, etc. De var alla så otroligt utbytbara i hela den delen.

Lyckligtvis landade slutet i samma anda som början - jag tycker verkligen om vad Aveyard gjorde med sina karaktärer och sin story där. Fina plot-twists, personutvecklingar och tankar, action, spänning, det var suveränt. Och borta var (tack och lov!) den Mare som ville se allt (och då speciellt killarna i boken) så svart och vitt och aldrig tänkte sig för.

Betyg: Förväntningarna på nästa del är STORA just nu, och jag längtar efter att Glass Sword ska komma ut. En stark rekommendation för alla som har abstinensbesvär efter Divergent och Hungerspelen (speciellt om man gillar när personer har "unika förmågor" á la X-men!).

Röd drottning