Du känner mig så väl - David Levithan & Nina LaCour

Marks panik avtar och övergår i lättnad. Han suckar och drar med handen över ansiktet. När han tittar på mig igen är han beredd att lyssna.
  "Kan vi bli vänner?" frågar jag.
  Han lägger huvudet på sned.
  "Ursäkta?" 

Pridefestivalen drar in över San Fransisco den nästsista veckan av High School. Det blir en chans för Mark och Ryan att få vara sig själva utan att gömma sig, och en chans för Katie att äntligen träffa drömtjejen Violet. Men det är sällan saker och ting blir som man tänkt sig.

Mark och Katie kände inte varandra innan veckans början - men snart kan de knappt föreställa sig ett liv där de inte var vänner.


Omdöme: Jag kan bara börja med att säga att Levithans bok Nick & Norah's Infinite Playlist (med Rachel Cohn) är en av mina favoritböcker som hängt med ett tag. Så nu när han parat ihop sig med en annan författare jag verkligen tyckt om, och kört med samma koncept av alternerande kapitelberättare, var jag redo för att bli helt såld.

Men även om Du känner mig så väl är bra (för det är den, med vuxenblivande och vänskap och kärlek och allt!) så är det ingen fullträff. Ibland kommer Nick & Norah känslan in, den där bubbliga och typiskt tonåriga, och beskrivningarna av Pride-stämningen är fantastiska. Men samtidigt tyckte jag att själva berättandet var lite för konstruerat, det blev ingen berättelse man helt och fullt klev in i.

Hade det varit en film hade jag nog garvat över en del spänningsskapande moment, som hemlighetsmakeriet kring "den magiska festen". Mark och Katie gör en pakt att inte berätta för någon vad som hände så länge ingen frågar direkt. På så vis får inte läsaren heller veta vad som hänt, med undantag för beskrivningen av en Instagrambild som spridit sig. Men sen så återberättar de festen för varandra några dagar senare, som om de helt glömt bort vad som hänt, och det kändes lite billigt.

Likaså blev jag irriterad på Katies definierande karaktärsdrag: hennes tendens att fly från jobbiga situationer. Det blev liksom väldigt tydligt en plot-device som mest fanns till för att röra till allting och skapa möjlighet för karaktärsutveckling. På sätt och vis tycker jag det blir lite nedlåtande mot människor som faktiskt lider av ångest, för Katie beter sig själviskt och meddelar ingen om att hon inte klarar av situationen ens via sms, utan lämnar dem bara i sticket, gång på gång.

Men tillbaka till plussidan! Drivet är väldigt bra, och trots genomförandet så gillar jag verkligen hur Levithan och LaCour kan bygga upp stämningen inför den magiska festen och pride i allmänhet. Boken har många fina stunder och samtal och den handlar ju om en väldigt rörig tid i livet, vuxenblivande. Alla karaktärer, utom föräldrarna, hade dessutom någon form av hbtq+-tillhörighet!

Betyg: All in all en väldigt fin bok! Levithan och LaCour slätar inte över svårigheterna med att vara queer, men visar samtidigt hur stort och underbart livet och kärleken kan vara. Tröstande och exalterande på samma gång.

Du känner mig så väl

Two Boys Kissing - David Levithan

Love is so painful, how could you ever wish it on anybody? And love is so essential, how could you ever stand in it's way?

Vardagslivet myllrar på för jordens alla miljarder människor. De älskar, hatar, gråter, dansar... lever. Några av dem är, utan att veta om det, aldrig ensamma. Inte när de sover, inte när de äter, inte när de kysser varandra, inte när de bråkar. De människorna råkar vara pojkar som älskar pojkar. I deras resa genom livet följs de åt av tidigare resenärer - män och pojkar som dött i Aids flera år tidigare. Nu får vi ta del av några pojkars liv under några dagar i en historia berättad av de döda. I centrum av allt står två pojkar som ska dela en väldigt viktig, och väldigt lång, kyss. Two boys kissing.


Wow-wow-wow-wow! Vilken bok! 
David Levithan för mig är lite udda, unika, och otroligt varma böcker. De har visserligen varit av varierande kvalité (vissa var bara bra, andra älskade man men läste aldrig igen) men alltid väldigt speciella. Den här boken är inget undantag.
       Kanske är den inte exceptionellt bra. Men innehållet! Men upplägget! Men karaktärerna! Men budskapet! Jag kan inte låta bli att älska det. Snilledraget att berätta om de olika pojkarnas liv genom aidssmittade från 80-talet(-ish) gör historien så otroligt starkt. Perspektivet blir universellt och personligt på samma gång vilket som inte bara får boken att sticka ut från mängden men också att tala till en personligen.

Förutom den väldigt verkningsfulla berättarrösten så blir handlingen väldigt centrerad trots de många olika huvudkaraktärerna tack vare idén med att försöka slå världsrekord i längst kyss, Det var så smart, roligt och gjorde att de andras vardagsliv fick mer lyster. Boken hade inte blivit densamma utan det.

Ett annat enormt plus med den här romanen är att det inte bara är språket som är kaxigt vackert, utan även innehållet. Det finns så otroligt många kloka tankar intryckta på så få sidor att det är helt galet. Orkar ni inte läsa boken, googla i alla fall på citat från den. Så. Värt. Bäst är det förstås att läsa allt, för det är inte bara tankarna utan även stunderna som är fina. När Neil fick en familjekris vid matbordet och hans lillasyster stod upp för honom till exempel. Eller Coopers del i den främmande staden.

Jag kan rekommendera Levithans böcker till alla, speciellt om man är intresserad av att läsa lite pride-böcker. Helt klart en bra bok att läsa som tonåring, kanske till och med i skolan? Tänk en hel klass som satt och läste om människor som hanterar kärlek och fördomar istället för... ja, vad jag gissar att många klasser läser år efter år.

Two Boys Kissing (28/3)

Dash och Lilys Utmaningsbok - Rachel Cohn och David Levithan

Herregud, vilket fint omslag!

Handling: I New York ska två unga människor för första gången fira julen själva. Eller nästan i alla fall. För Dash del är solitäriteten självklar, men för Lily-även-kallad-Lillybjörnen... inte direkt. I och för sig är ju hennes brorsa och hans pojkvän hemma men de verkar inte vara förtjusta i att umgås med henne. Istället kommer de på en genialisk idé som innehåller en gammal dammig bokhandel, en röd anteckningsbok och en vilt främmande människa. Som råkar vara Dash. Det blir en jul likt ingen annan.

Omdöme: Åh vad härligt! Jag lyckades få julkänslor fast det är augusti och nästan sommar och fortfarande varmt och ljust och soligt. Vilket som var rätt välbehövligt nu när skolan börjat, julen är en så mysig tid känslomässigt. Riktigt bra stämningsmässigt av Cohn och Levithan i alla fall.

Dash och Lily var två ganska härliga figurer. Jag gillar speciellt att Dash var en ganska imperfekt snubbe. Visst, han såg väl helt okej ut och var en schysst kille men han kunde samtidigt uppfattas som snäsig. Att lyckas med att göra så att man kan tycka om en karaktär trots att man får hans sämre egenskaper slängda i ansiktet på en är skickligt. Lily tycker jag också om som karaktär, speciellt alla små komplicerade detaljer som gjorde henne till den hon var. Vrålis, till exempel. Och hela tjocka släkten.

Om man tittat lite regelbundet på min blogg kan man kanske ganska snabbt se att jag gillar David Levithan. Eller man kan anta det i alla fall. Nu har jag läst nästan alla hans böcker som finns på svenska (alla utom "...Parlör..."?) och jag tycker verkligen om dem. Både stilen, karaktärerna och den glada känslan som alltid finns där i bakgrunden, även när ämnet är jättejobbigt. Böckerna utstrålar på något sätt att: det är okej, det blir faktiskt bättre! Urgrymt tycker jag. Dessutom är det ju det där jag tjatat om ganska mycket; hur självklar homosexualitet är i hans böcker. Så som hans karaktärer framhävs i böckerna, så önskar jag att alla såg på sina medmänniskor, oavsett sexuella preferenser, utseende eller bakgrund.

Idén i den här boken, med två främlingar som lär känna varandra genom gåtor som passas runt i form av en röd anteckningsbok, gillar jag starkt. Blir nästan sugen på att försöka mig på något liknande, om väldigt många personer bestämde sig för att alla köpa en anteckningsbok och placera ut den någonstans med instruktioner... det hade varit riktigt häftigt. Jag undrar hur många som faktiskt skulle lyckas? Och hur man skulle genomföra det? En cool idé i alla fall.

Betyg: En riktigt julig feelgoodroman som man kan läsa när som helst, året om. Hett tips till de som gillar New York, lite pusselgåtor och varma, goa karaktärer som sveper med sig en i Levithans och Cohns påhittade julyra. Rekommenderas starkt!

Dash och Lilys Utmaningsbok

Naomi & Elys Kyssförbudslista - Rachel Cohn & David Levithan

 

Framsidan som jag inte direkt gillade och baksidan jag verkligen gillade.

Handling: Naomi och Ely har varit bästa vänner sedan för alltid. Eller, det är inte en tillräckligt bra beskrivning. De är så nära varandra man kan komma, i fullständig samklang. Det är i alla fall vad de tror, men det är inte alltid så lätt att veta exakt vad den andra tänker. Med en liten lögn lyckas fler lögner och en massa missförstånd smyga sig in i deras tvåsamhet. Till slut tvingas de inse att saker kanske inte alltid kommer att förbli vad de varit.

För Naomi tror att Ely kommer bli hennes första. Ely blir kär för första gången i en kille han absolut inte borde kyssa. Och Kyssförbudslistan verkar plötsligt ha fått gråzooner. Vad är det som hänt?

Omdöme: Första gången jag försökte läsa den här boken gick det inte alls. Jag tror det berodde på Naomis "röst", för ikoner och symboler istället för ord kan vara roliga, men de förstör flytet i texten. Ärligt talat tycker jag att de passar bäst i barnböcker. För visst, det var en fräsch ny grej, men som sagt, det tog för mycket tid att försöka lista ut vad de menade för att det skulle bli bra.

När man kom över den första förvirringen och hoppade till nästa karaktär började boken ta fart på riktigt. Man kan kanske tycka att det blir rörigt med så många karaktärer, vem som är vem och hur de passar in i historien osv, fast så var inte fallet med Naomi & Elys [...]. Man kan verkligen känna planeringen bakom valet av perspektiv och alla viktiga karaktärer får chansen att beskriva just deras del av Naomi och Elys historia vid något tillfälle.

Det jag gillar bäst med den här boken är ansträngningarna med karaktärernas olika berättarröster som speglar deras personligheter. T. ex Naomi, den unika, coola storstadsmänniskan som tänker i små bilder (tanken uppskattades i alla fall!) eller musikälskaren Gabriel som har en låt för alla tillfällen. Den jag tyckte mest om var dock Robin (♂) som visserligen bara fick c.a sex sidor men som ändå visade hur mycket omsorg de lagt ner i de olika rösterna. Man märker verkligen hans smått hypat förvirrade konstnärlighet och hans kärlek till att bli hög i hans kapitel. 

Sist men inte minst, älskade verkligen den lilla referensen till Nick & Norah i boken. Nu är jag sugen på att leta upp Dash & Lilly [...] och kolla om den också har nått i den stilen, ibland är det mysigt när författare knyter ihop berättelser på samma ställe utan att överdriva det. Till exempel som Sarah Dessen och Katarina von Bredow. Mums!

Betyg: Inte den bästa av David Levithan, men fortfarande riktigt rolig och härlig och... New York-ig. Om man älskar the big apple är det bara att leta upp någon David Levithans bok för nästan alla utspelar sig där och han beskriver staden på ett så underbart sätt.

Naomi & Elys Kyssförbudslista

Ibland Bara Måste Man - David Levithan

"Paul är utan tvekan gay och har en mycket god självkännedom."

Handling: Paul har alltid vetat att han var bög. Och till skillnad från många andra homosexuella tonåringar har det aldrig direkt skapat problem för honom i livet. Istället har han lyckats bli elevrådsordförande med kampanjen "Rösta på mig... Jag är Gay!", arrangerat fester på skolan, skaffat många unika vänner och till och med haft flera lyckade förhållanden. Men saker och ting förändras ibland och Paul verkar ha en väldigt prövande (och otroligt fabulös) månad framför sig.

Omdöme: Jag vill bara varna folk: LÄS INTE BESKRIVNINGEN PÅ BAKSIDAN! Den är så hemskt dålig att jag inte ens vill prata om det för a) den avslöjar i princip hela handlingen och b) den får det att låta som om det är en sådan där hafsigt ytlig bok med flera olika personers perspektiv. Den lassar nämligen på dig en massa namn och deras storylines. Så jag försökte göra en lite mildare beskrivning ifall någon som inte tidigare har hört talas om boken vill läsa den.

Istället är det här en otroligt söt och rolig bok om Paul som träffar Noah med de gröna ögonen. Men också om alla hans galna och coola kompisar (och ovänner). Där finns Joni och hennes av och på pojkvän Ted, Infinite Darlene som är en 180 cm lång biffig kvartsback och som en gång var Daryl, Tony som också är bög men som har extremt religiösa föräldrar och en massa andra.

Vad jag börjat älska med David Levithan är hur självklart bögar/drag queens/lesbiska/bisexuella o.s.v. är i hans böcker. Först i Nick and Norah så tänkte man inte så mycket på det, visst hans bästa kompisar var gay och så, men det tog ju inte så mycket plats. Naomi och Elys var det åratal sen jag läste men jag har för mig att han var bög. I Will Grayson, Will Grayson ("Den andra Will Grayson") är ju den ena Will homosexuell och den andra Wills bästa vän Tiny är helt klart bög. I Jag, En har jag redan diskuterat det här, men det finns ju i mångfald. Och nu även i "Ibland bara måste man".

Det som gör det så varmt och fantastiskt är de färgstarka personligheterna hos alla karaktärerna. Hela gay-konceptet presenteras med så mycket älskvärdhet och humor att man bara vill plocka ut dem ur böckerna och krama om dem. Den här boken är inget undantag. Jag kan tänka mig att Infinite Darlene måste vara enormt jobbig i verkligheten men när man läser om henne är hon så otroligt fabolous. Sedan Paul och Noah, de är så romantiskt gulliga på ett helt naturligt sätt. Jag kan lätt tro att de finns någonstans därute och myser i parker och what not. 

Litet smakprov på Levithans säregna, moderna språk:

          "Tvåhundrasextiotre", säger Noah till mig.

          "?!???" svarar jag.

          "Mitt skåpnummer", förklarar han. "Vi ses efter skolan." 

Betyg: Supermys, ska ta och leta rätt på Naomi och Elys, En bit av mig fattas eller Dash och Lillys utmaningsbok till helgen för mer feelgood-läsning. Hoppas verkligen fler författare hoppar på den här mysiga approachen till homosexualitet. 4.5 av 5.

Ibland Bara Måste Man

Jag, En - David Levithan

Handling: Lång, kort, smal, tjock, vacker, ful, sjuk, frisk, hetero eller homo. En har varit allt, för varje dag är han någon annan, samtidigt som han är sig själv. Han har aldrig riktigt synts tidigare, aldrig lämnat något riktigt avtryck. Men när han träffar Rhiannon för första gången förändras allt - hon ser honom. Eller är det bara han som vill att hon ska se honom?

Omdöme: Jag var osäker på om jag skulle gilla den här boken när den blev en sån snackis för jag har lite hatkärlek till David Levithan, äskar vissa av hans böcker, tycker inte alls om andra. Men Jag, En eller Everyday som den heter på engelska, ser ju så cool ut, så jag kunde inte låta bli att läsa den när jag såg den på biblioteket.

Hela upplägget till boken är väldigt intressant och ger plats för så många olika teman (och då menar jag inte som att man bara prackas på med onödiga små budskap). Det är inte bara det att En tar del av så många olika personligheter med en sådan självklarhet, utan också kontrasten när man också ser Rhiannon som inte kan låta bli att påverkas av och döma utsidan.

En vaknar visserligen upp som allt möjligt; deprimerade tonåringar, tonåringar med självmordstankar, missbrukare, sjuka... allt det där en tonåring kan vara. (Han vaknar alltid upp i någon med samma ålder.) Men det största temat i boken är helt klart homosexuella, bisexuella, transvestiter och allt som finns däremellan. Speciellt bögar är något som återkommer mycket i Levithans böcker men jag tycker att det diskuteras på ett särskilt bra sätt här. Många gånger när En vaknar upp får man höra om den där underbara pojkvännen och man tänker automatiskt att En är en flicka just den dagen, men det visar sig att det är en kille. Likaså kan han vakna upp i Vic, som är av kvinnligt kön men manligt genus. Inget konstigt med det.

Något annat som är lite intressant i den här boken är det stora kyrkliga temat. Det här är något man inte får höra om särskilt mycket i Sverige, för det är inte del av den amerikanska populärkulturen vi får se på t. ex. TV. Hör vi USA tänker vi väl på High School, hamburgare och amerikansk fotboll. Men stora delar av USA är ett väldigt kristet land på ett sätt som vi i Sverige, som lutar mer åt det sekulariserade hållet, kanske har svårt att riktigt förstå till fullo. Vi "tror" liksom på Gud, fast ändå inte, kyrkan är absolut inget tvång och på konfirmationen nuförtiden får man veta att man inte måste tro på Gud för att  vara med. I USA (beroende på i vilken delstat du är) kan "God bless you" o.s.v. vara vanliga uttryck och hälsningar och många tonåringar kan vara aktivt involverade och försöker sprida Guds budskap.

Skillnaden man märker på det här, för en gångs skull, är hur när Nathan i boken försöker sprida att han blivit besatt av djävulen för en dag, blir riktigt uppmärksammad. Och inte bara för att det låter galet. Nej, genom att använda namnet djävulen blir alla de kristna intresserade. Det hela blir uppblåst till vad vi i Sverige skulle kalla en löjlig nivå - ingen här skulle på allvar tro på djävulen. Därför verkade det ganska orealistiskt i boken. Men sanningen är den att det finns väldigt många församlingar som utan tvekan skulle göra det.

Betyg: En vacker men udda berättelse som många unga människor borde läsa och sedan ta sig en tankeställare om hur de behandlar och dömer andra. Jag tycker väldigt mycket om den, för den är väldigt intressant, men Rhiannon och slutet gjorde att den inte blev någon favorit - både karaktären och delen var bra, men bidrog till att det är en bok jag inte genast känner att jag vill läsa om. Någon dag blir det nog av, dock. 4.3 av 5.

Jag, En

24-timmars romaner

Jag är ganska intresserad av ungdomsromaner som utspelar sig på lopet av 24 timmar - de kan vara lika långa som hälften av en "vanlig bok" men består bara av ett dygn, medan många andra böcker kan ha hunnit flera månader, på samma sidmängd. Jag är inte säker på om det är för att boken är detaljerad, eller något annat, men jag tycker det är ganska underbart.

 

Den första boken jag skulle vilja nämna är Nick & Norah's Infinite Playlist (Nick och Norahs oändliga låtlista) av Rachel Cohn och David Levithan. Jag älskar den boken för pessimismen, sammanträffandena och hela konceptet med "the all-nighter" och nu stötte jag på en annan bok som också handlar om en kärlekshistoria - som bara utspelar sig på tjugofyra timmar.

Den Statistiska Sannolikheten för Kärlek vid Första Ögonkastet (löjligt lång titel, jag vet) som är skriven av Jennifer E. Smith. Hittade den på biblioteket idag och ser fram emot att läsa den :)