Fripassageraren - Christina Wahldén

Tre tropikhjälmar senare, en till oss var, var det så dags för fars begravning.

Omdöme: Den första svenska steampunkboken jag läst! Visserligen utspelar den sig inte i Sverige, utan tar avstamp i det mer klassiska England, men ändå härligt att subgenren kommit hit. Visst kan vi väl ta några sekunder till att dregla över den mekaniska hästen på omslaget också? Och klänningen... Tillbaka till ämnet: Jag har både positiva och negativa känslor för den här boken. Den var verkligen både lätt och rolig att läsa, huvudkaraktären Nell hade en underhållande röst, och jag uppskattade verkligen äventyrs- och steampunkelementen.


Men jag vet inte vad jag tycker om uppdelningen som duologi rent handlingsmässigt. Å ena sidan hände det saker hela tiden och alla enskilda spänningskurvor (i England, på skeppet, etc.) fungerade riktigt bra, men å andra sidan höll inte dramaturgin för hela boken i slutändan. Den känns mest som en tv-serie säsong som ges ut i två halvor - man kom aldrig till "säsongsfinalen", utan snuvades på ett ordentligt klimax i slutet.

Fripassagerarens slut består (istället för upptrappad spänning)  av att dubbla antalet obesvarade frågor till nästa bok, trots att inte en enda utav dem som presenterades i början avslutades. Det var knappt man fick någon ledtråd. För vad håll trädgårdsmästaren på med och varför är alla ute efter dem egentligen? Jag kan fortfarande knappt gissa. Och alla nya frågor hjälpte inte direkt.

Men för att saxa tillbaka till det positiva så tycker jag om hur Wahldén utnyttjar det spekulativa i steampunk. Under bokens gång leker hon t.ex. med det som spåddes omöjligt på den tiden (kvinnors rösträtt och människans förmåga att flyga) och även med sådant som Nell var övertygad om skulle försvinna "inom hundra år" (tvångsgifte av unga flickor). Hon lyckades dessutom (lite makabert) få in Sweeney Todd!

På sådant sätt togs många dagsaktuella frågor upp i romanen, men Wahldén öppnade även upp för reflektion om historiska sammahang, så som slavkultur och kolonisering. Mitt enda problem där var att det togs upp alltför många saker alldeles för spretigt så att ingen riktigt fördjupades. Det ledde i sin tur till att Nell blev en lite orealistisk karaktär som helt på egen hand lade märke till det märkliga eller inhumana i saker som andra i hennes samtid såg helt naturligt. Vissa saker, ja visst, men allt?

Sist men inte minst är jag lite tveksam till att placera en mörkhyad kvinna som Joy i rollen som antagonist där hon porträtteras som grym mot sina "vita slavar" och rent brutal i allmänhet, till skillnad från (t.ex.) Nell och Nicks vita mor.

Betyg: Trots de blandade omdömena ovan är jag helt klart positivt inställd till boken och serien överlag! Vill verkligen (äntligen!) få svar på alla frågor. Vem är Nells och Nick bror? Kan det (SNÄLLA) få bli en romans mellan Nell och Noggs? Osv. Osv.

Fripassageraren