The Drowning of Arthur Braxton - Caroline Smailes

That's when she sings again, louder this time. I stay very still, I can't move. 
  She stops. She stares at me. 
  "Why aren't you moving?" she asks.
  I don't speak.
  "Why aren't you drowning, like the others?" she asks.

Arthur är mobbad i skolan, har en frånvarande pappa, och är allmänt trött på livet. Men allt förändras när han kliver in i det stängda badhuset The Oracle och hittar en naken kvinna simmande i en av bassängerna. De magiska källorna som rinner igenom badhuset skyddar inte bara henne, utan en mängd udda figurer, däribland Delphina. Den vackraste person Arthur någonsin sett. Men under all magi i The Oracle gömmer sig också ett mörkt förflutet som hotar att komma upp till ytan.

Omdöme: Det bästa sättet att beskriva The Drowning of Arthur Braxton på är nog "udda och unik". Den har fått lite utav en kult-following i Storbrittanien och jag tror det är en sådan bok som antingen verkligen fascinerar, blir en storfavorit, eller som man helt enkelt inte förstår sig på.

Jag är kanske inte upp-över-öronen förälskad i boken, men den är verkligen speciell. Dels både hatar jag och älskar hur Smailes valt att berätta Arthurs delar av boken på genuin nordbrittisk engelska (med tillkommande slang, så som "maybes", "owt" och "nowt") och dels är jag ganska såld på den gåtfulla strukturen. Berättelsen är både formmässigt och innehållsmässigt ett mysterium och uppmuntrar under läsningens gång smått besatthet av att försöka ta reda på hur allt verkligen hänger ihop.

Ex: Vad betyder de små "missing people"-inslagen i början av alla Arthurs delar? Vem är egentligen Lauren? Vad har the flood för betydelse för storyn? Vilka personer representerar resten av elementen, utöver Arthur och Delphina? Vad betyder det? Och VART ÄR ALLT PÅ VÄG???!

Det är en modern, ärlig och närapå brutal uppväxtskildring full av magi, som växlar mellan förtrollande lätthet och ett mörker som påminner mig om gamla sagor. Vackert, men hotfullt. Det som verkligen fascinerade mig var hur Smailes hela tiden fick mig att undra vems historia det egentligen var hon berättade – och slutet är en perfekt blandning av en käftsmäll och ett happily ever after. (Ja, jag grät, jag erkänner).

Betyg: En av de mest innovativa och fängslande ung vuxen-böcker jag läst på länge, i all sin underlighet! Jag rekommenderar den verkligen till alla som vill prova något lite ovanligt, och som gillar böcker med trolska och mörka stämningar.

The Drowning of Arthur Braxton

Ordbrodösen - Anna Arvidsson

Du ska ha svarta kläder. Det är en gammal säkerhetsåtgärd. 
  "En säkerhetsåtgärd?" 
  Om någonting går fel tas ditt block ifrån dig. Det har bara hänt en gång, men den kvinnan bar vita kläder och lyckades skriva vidare på dem. Konsekvenserna Svarta kläder är det som gäller. 

Alba tillhör en gammal värmländsk släkt av ordbrodöser. När hon fyller arton ska hon genomgå ett inträdesprov för att i sin tur få kraften, men något går snett, trots att provet egentligen bara är en formalitet. Nu skickas hon iväg till Stockholm medan släkten tar reda på vad som blockerar hennes kraft. Men tillsammans med sin handledare inser Alba att hemligheten är större än någon kunnat ana - och hon vet inte vem hon kan lita på.

Omdöme: Åh den är så förbaskat fin! Vill mest krama hela boken, känns det som. Jag gillar verkligen bakgrunden med den gamla värmländska släkten och dess traditioner, och hur Alba sedan tvingas ifrågasätta allting hon någonsin vetat när hon kommer därifrån och får mer (otäcka) perspektiv på saker och ting.

Boken är skriven som ett mysterium, där det finns både en hemlighet och ett hot att luska ut. Varför misslyckades Alba med provet? Vem är det som är så angelägen om att ändra på detta? Jag vill inte avslöja så mycket mer än att det blir en kamp mot klockan, och jag tyckte att Arvidsson gjorde det väldigt skickligt. Ledtrådarna är invävda hela vägen genom texten, leder än hit än dit, och man förstår alltid delarna, men aldrig helheten. På så sätt blir det inte förutsägbart sådär så att man stör sig på ledtrådar huvudpersonen missar, utan snarare spännande när man försöker pussla ihop allting.

Jag kan säga att jag var väldigt nära, alla bitarna fanns där vid slutet, men det var först i upplösningen som allt föll helt på plats. Och det är väl precis så man vill att böcker ska vara?

Sedan älskade jag verkligen personerna. Mormodern som kommunicerar genom lappar, fantastiska Lo och Klara som är riktiga powerkvinnor borta i Stockholm, de mystiska trillingsystrarna, de två personerna Alba hittar i sitt sökande efter svar... Allt föll så fint på plats i slutändan, det kändes verkligen som att det inte kunnat bli på något bättre sätt. Sen får jag väl erkänna att jag grät lite i epilogen? För det gjorde jag.

Betyg: En lågmäld fullträff, men fullträff likaså! Vet inte om det är något med Värmland vs. Stockholm (är halv värmlänning själv, men bor i Stockholm/Uppsalatrakten), det enkla men fina språket, eller användandet av ord och bilder i berättandet, men Ordbrodösen var verkligen den där sortens bok man bara vill gå tillbaka och bläddra i.

Ordbrodösen

Fiendish - Brenna Yovanoff

One of his friends spoke then, slow and soft. "Fischer this is just too freaky."
  "I know," he said, holding my face between his hands.
  "Well, how do you know she ain't some creep downhollow?
  Fischer crouched over me, still scrubbing my face and my cheeks. "I don't, so just shut up. God, look at all this soot."

När hemska saker började hända i New South Bend skylldes det på de gamla familjerna, de som kunde trollkonster. Deras hus brändes ner. Clementines mamma dog. Själv spärrades hon in bortglömd i en källare där hon överlevde flera år med hjälp av magi. En hjälplös staty, tills pojken Fischer kommer och släpper ut henne.

Men staden är full av magi, och när Clementine återvänder till ytan igen börjar historien upprepas. Varför? Och vem var det egentligen som spärrade in henne i källaren från första början?

Omdöme: Brenna Yovanoff ingår i en liten "författar-trio" på tre kvinnor som är bästa vänner, skriver Young Adult-romaner, och har drivit en blogg tillsammans där de turades om att skriva noveller. De andra två medlemmarna i trion är Maggie Stiefvater och Tessa Gratton. Jag älskar Stiefvaters böcker, men tyckte inte alls om Grattons Blodsmagi, så jag var lite nervös när jag läste den här. Plockade mest upp den för den otroliga baksidestexten (googla, det är den engelska!) och det underbara omslaget.

Jag kan väl säga så här: älskar du Maggie Stiefvater... så kommer du med största sannolikhet också älska den här!

Faktum är att de är väldigt lika i språket (fint och nästan poetiskt, så att varje ord känns omsorgsfullt utvalt), miljön (en liten småstad någonstans, ganska avsides, men väldigt mysigt och naturnära!) och det smått magiska. Stiefvater har använt sig av allt möjligt; varulvar, "fey", vattenhästar osv. men the fiends och crafters i Fiendish är bara för underbara. De är vackra och intressanta men har en udd. Farliga. Hela staden, med dess folk, traditioner och hemligheter, är så sagolikt och drömskt att jag vill flytta in, trots alla dess skavanker.

Karaktärerna är levande och färgstarka, men känns inte som någon man skulle snubbla över ute på stan, utan som något man förväntar sig att hitta i en stad som New South Bend. Unika, excentriska, hemlighetsfulla och en gnutta farliga. Otroligt vackra på ett vilt sätt. Det finns så många att titta på som jag gillar (nästan hela listan) men ska inte tråka ut någon med vem och varför. Läs boken så märker ni nog själva.

Sedan älskar jag också strukturen. Hela boken (versionen jag har åtminstone) är perfekt från pärm till pärm. Jag älskar trädet på omslaget! Men framförallt är den jättejättefin att bläddra i - den är uppdelad i flera delar med namn som får mig att rysa av lycka (Dirt, Heat, Creek m.m) men varje kapitel har också genomtänkta namn, mystiska och inbjudande. Man kan inte sluta läsa! Att kapitlen är korta hjälper också. Och nämnde jag att det är en standalone? Jag älskar standalones...

Betyg: Helt klart en ny favoritbok! Rekommenderas till alla Stiefvater-fans men också de som vill läsa något med vackert språk, en sagolik värld, härliga karaktärer, och lite, lite mörker inblandat i det hela.

Fiendish