Massolit Book Blog Awards - så gick det!

"Finalen" (eller vad man nu ska kalla det) i Massolit Book Blog Awards gick av stapeln i tisdags, på en väldigt mysig förlagsvåning. Det var massor av folk där (bland annat inköpare från bibliotek, förläggare, författare och så klart bokbloggare) och var väldigt fint.

Jag önskar att jag kunde säga att jag gick därifrån med massor av nya och intressanta kontakter (för det fanns väldigt många människor där som såg väldigt intressanta ut) men jag är uppenbarligen inte särskilt bra på mingel och pratade bara med några få och inte så länge. Men men! Bättre lycka nästa gång ;)

Väljer att ha en liten, suddig bild, ifall
någon inte skulle vilja synas tydligt.

Vinnarna i de olika kategorierna var i varje fall:

Kulturkollo i kategorin "Årets bokblogg" och "Årets bokbloggsinlägg" - GRATTIS!

Och Feministbiblioteket i kategorin "Årets nischade bokblogg" - GRATTIS!




Jag vill bara passa på och tacka ännu en gång till de som eventuellt röstade på mig och ja, det var förstås jätteroligt att få vara där! Det är något speciellt med att besöka förlag... älskar det, helt enkelt.

Tjusig bokdekoration inne i lokalen - böckerna är upphängda i krokar!

På västfronten intet nytt - Erich Maria Remarque

Denna bok vill varken vara en anklagelse eller en bekännelse. Den vill endast vara ett försök att berätta om en generation som förstördes av kriget -- även om den undkom granaterna. 

På västfronten intet nytt är en till stor del självbiografisk roman om E.M. Remarques upplevelser under första världskriget. Den är berättad ur perspektivet av den unga tyska soldaten Paul Baumer. Han beskriver det tuffa, eländiga, omänskliga samt den nödvändiga mentaliteten hos soldaterna på ett sätt som fått många att kalla romanen "den mest skakande krigsskildringen".

Omdöme: Det här är onekligen en klassiker, men utav den sorten jag har mer respekt för än t. ex. Brott och straff eller något verk av Jane Austen. Remarques sätt att skildra kriget är så absolut att det inte riktigt går att värja sig ifrån - till och med i soldaternas bästa stunderna får jag som läsare en tydlig obehagskänsla och det går verkligen inte att blunda för hur meningslöst kriget var. Det är de små detaljerna som gör det, de vardagliga sakerna bara en av soldaterna skulle kunna tänka på eller komma ihåg, som får boken att kännas brutalt verklig och gå hem på ett sätt andra krigsskildringar oftast inte gör.

Det är inte en bok att sträckläsa, utan att läsa lite i taget utav. Berättelsen är skickligt skriven, med mycket stämning och känsla under raderna, och den ställer hela tiden frågor. Varför dör soldaterna för ett krig de själva inte bett om? Vad gör det med en människa att ligga där ute vid fronten? Vad händer efteråt? Varje kapitel har även ett underliggande tema och gemensamt cementerar de verkligen den där "skakande" känslan.

Jag skrev ner många tankvärda citat under läsningens gång och tog även till mig en del berättarteknik av Remarque. Framförallt tänker jag då på hans otroligt effektfulla slut, där han använde en ovanlig, men väldigt intressant teknik som man verkligen kan analysera.

Betyg: Det här är en bok jag tror aldrig kommer att bli inaktuell. Remarque lyckas med konststycket att skildra första världskriget på ett brutalt sätt utan att fokusera på våldet och det dramatiska man ser i filmer, utan genom känslorna hos en liten grupp individer, och det är verkligen läsvärt. Krig kan man aldrig lära sig för lite om.

På västfronten intet nytt

The Red Necklace - Sally Gardner

If things were different, if there were no revolution, no war, no threads of light, if he were rich, would he go back to London with her and ask for her hand in marriage? He smiled, for the answer was simple. Yes, yes, he would. 

Frankrike kokar med den förestående revolutionen och folket förbereder sig för massaker av aristokratin, som i sin tur låtsas som ingenting, övertygade om sin överhöghet. Mitt i allting finns en romsk pojke som heter Yann och som tillsammans med sin vän, dvärgen Tetu, reser runt och visar upp sina magiska krafter. En dag har de en föreställning på ett stort gods där Yann träffar familjens undangömda svarta får, flickan Sido. Mellan dessa ödesbestämda unga människor vävs nu en historia av tragedi och kärlek, orkestrerad av en skrämmande Greve Kalliovski...

Omdöme: Först och främst vill jag bara berätta att TOM HIDDLESTON LÄSER LJUDBOKEN! Han lever sig verkligen in i berättelsen och sex och en halv timme känns nästan för kort. Det var den största anledningen till att jag skaffade ljudboken men berättelsen visade sig (som tur var) också vara spännande. Blandningen av den historiska miljön och magin går ihop och får boken att sticka ut.

Att Yann och Tetu var romer tyckte jag var en väldigt intressant detalj och jag önskar att Gardner skrivit mer om deras kultur än vad hon gjorde. Att deras magiska krafter inte var alltför stereotypa utan gick ihop till viss del med deras ursprung var också något positivt och jag tyckte om hur hon valde att använda dockor. (Vem tycker inte att dockor är läskiga?)

Sido som "underdog" med sin komplicerade relation till pappan, och den förödmjukande hältan, var förstås lätt att sympatisera med även om jag för det mesta föredrog Yann. Antagonisten Kalliovski däremot var inte någon större favorit, han hade inte tillräckligt djup för min smak, men han lyckades åtminstone med att vara obehaglig.

Betyg: Tycker du om att läsa berättelser i historisk miljö, med magisk twist och karaktärer med ovanliga ursprung? Då är The Red Necklace något för dig! Speciellt om du tycker om Tom Hiddleston ;) (Ungdomsbok, men går förstås att läsas av vuxna också.)

The Red Necklace

Amerikanskt drama mellan författare och bokbloggare

Jag tittade på en booktube-video för någon dag sedan och fick höra att "jag vet att Kathleen Hale är ett no-no för bokbloggare..." och blev så klart JÄTTEnyfiken. Varför säger man att en författare är ett no-no? Är hen fruktansvärt dålig på att skriva, eller kanske öppet rasistisk i sociala media, eller något?

Bild från den här artikeln.

Tja, storyn går (i korta drag) så här:

• Kathleen Hales bok förhandsläses utav bloggare, och speciellt en negativ recension fastnar - en bloggare som bl. a. skrivit "fuck this" och även kritiserat den för att ha en något romantiserad bild på våldtäkt och enligt författaren följaktligen fått i princip alla andra bokbloggare att därefter ge sågningar med hänvisning till recensionen
• Visst drama pågår när författaren blir smått besatt utav denna bloggare som hon påstår försöker provocera henne till att gå till motattack, så att hennes karriär förstörs
• Författaren tar kontakt med andra som också "trakasserats" av bloggaren
• Författaren stalkar bloggarens facebook och twitter och börjar misstänka att personen ljuger om sin identitet, och får till och med tag på bloggarens adress från ett bokförlag
• Författaren åker till adressen men fegar ur innan hon ringer på dörren
• Författaren ringer till personen som bokförts på adressens jobb och berättar om att någon använder hennes bilder m.m. på sin blogg, och sedan ännu en gång, när hon konfronterar henne
• Bloggaren försvinner nästan helt från internet
• Författaren skriver en artikel om det hela i The Guardian

Alltså: dålig recension + viss förolämpningskampanj mot författare = besatt författare på stalking turné

Artikeln hittar ni här. En kortare version av historien, som täcker fler vinklar, hittas på buzzfeed här. 

Bild från Hales twitter.

Jag tycker att Hales artikel är otroligt välskriven, och jag kan tänka mig att historien hon berättar skulle kunna bli en riktigt bra roman, där man sympatiserar med huvudkaraktären. Jag förstår trots allt hennes reaktion, det är jobbigt att ta kritik, och lite för enkelt att kolla upp folks sociala mediasidor. 

Men att ringa och konfrontera bloggaren så som hon gjorde (visst, det är oärligt att använda sig av falsk identitet och dålig stil att göra livet surt för författare, men det gäller väl att ta med en en nypa salt? Man får kritik, så är det bara. Till och med omogen kritik.) var att gå för långt.

Att åka till någons hus är förstås INTE okej. Men precis som många andra skrivit är väl något av det mest obehagliga i historien att människor från bokförlag m.m. uppmuntrade författaren att göra detta, och dessutom gav författaren bokbloggarens adress. Hm?

Det här var med andra ord en (gammal) nyheter från den amerikanska bokbloggsvärlden. Har någonting liknande hänt i Sverige? Själv har jag aldrig hört talas om personligt påhopp av bokbloggare på författare, så det enda jag kommer att tänka på är när Mikael Niemi kastade en tårta i ansiktet på en annan författare (här och här), men det hade ju ingenting med bokbloggare att göra.

Black Ice - Becca Fitzpatrick

They say that when you're about to die, your life flashes before your eyes. They never tell you that when you watch someone you once loved dying, hovering between this life and the next, it's twice as painful, because you're reliving two lives that traveled one road together. 

Britt och hennes bästa kompis ska upp till kompisens stuga i bergen under lovet. Britt ser fram emot att fotvandra ute i den karga miljön och äntligen få klara sig själv. Men när hon får veta att kompisens bror, tillika Britts expojkvän, ska följa med dem vet hon inte vad hon ska tycka. Vill hon ha honom tillbaka? Eller visa honom hur bra hon klarar sig utan honom?

Inte blir det bättre av att de kidnappas i en snöstorm med en mördare lös heller.

Omdöme: Det mest intressanta med Black Ice var de moraliska dilemman Britt ställs inför. Jag ska försöka att inte spoila något nu, men tanken är - är det okej att tycka om någon som gör elaka, rentav olagliga och oförlåtliga, saker? Mord i allmänhet är (med rätta) ett otroligt tabu i vårt samhälle. Samtidigt är det uppenbart vart Fitzpatrick ville komma med sitt kärleksintresse - man ska falla hals över huvud för honom. Och i en fantasy, antingen i en fantasyvärld eller i en version där killarna är övernaturliga, skulle man svalt det utan vidare. Men i en realistiskt roman känns det lite obehagligt.

Något annat jag tyckte om var stämningen i romanen. Fitzpatrick lyckas verkligen med den där kvävande panikkänslan av att vara i livsfara hela tiden. Britts liv hänger på en skör tråd, och man kan verkligen känna det.

Boken är snabbläst och spännande, med den osannolika kombinationen rosa fluff och mörkhet, som på något sätt faktiskt lyckas. Perfekt tonårsläsning. Det enda tråkiga var att jag kunde lista ut den stora twisten redan efter halva boken (visserligen lyckades Fitzpatrick få mig tvivla på det några gånger, men jag blev ändå inte överraskad när sanningen kom fram). Slutet var dessutom cheesy, och Britt var ibland lite jobbig, men resten gillade jag.

Betyg: Ungdomsroman med bra takt, visst mörker, spännande mord och en del moraliska dilemman. Handlar mycket om överlevnad men också hur det är att inte kunna lita på någon annan än sig själv... eller?

Black Ice

Nominerad för Årets bokbloggsinlägg!

Yes, idag avslöjades det vilka bloggar och inlägg som blivit finalister i Massolit Book Blog Awards. Ett utav mina inlägg lyckades faktiskt ta sig in till "the final three" i kategorin Årets bokbloggsinlägg! Tack så mycket till den som nominerade mig :D

Inlägget känns förstås inte lika proffsigt som Kulturkollos eller Den döda zonens (det var inte meningen heller, eftersom det var så mycket personliga åsikter i det) men jätteroligt hursomhelst! Mest av allt slogs jag dock av hur proffsiga bilder de andra bloggarna hade medan jag hade min rätt fula panda jag ritade i Paint för tre år sedan.... menmen!

Nu är det fritt fram att rösta till och med den 11:e mars, så jag rekommenderar er till att gå in och kika på finalisterna. Om inte annat kan ni hitta nya favoritbloggar :) Länk har ni här.

Det blir nog inget bokigt inlägg idag...

Jag hade "storslagna" planer på inlägg jag tänkte skriva nu till helgen, eftersom jag var fylld av energi i torsdag och fredags. Men det har ju varit lite tomt här (varken någon Haul, eller inlägg om den sortens svenska man läser på IB, eller någon recension, eller någonting) och anledningen är den att jag i fredags gick och la mig jättejättetidigt, i lördags steg upp halv fem och...

ÅKTE TJEJVASAN!!!

Jag och min mamma precis innan start...

Jag vet, jag är lite chockad själv faktiskt. I väntan på att min hjärna ska återhämta sig från den upplevelsen (den tror fortfarande den är kvar därborta i Dalarna och stryker runt spåret i jakt på blåbärssoppa, ungefär) kaaaaaaan det vara så att jag inte får något skrivet alls.

Men nu blev det inte en helt inläggslös helg i varje fall! Var det någon annan som åkte?

Som om jag vore fantastisk - Sofia Nordin

Från och med nu ska jag aldrig mer tänka på den sista kvällen. Inte på mamma eller pappa eller min bästis Feray när de var döda. Inte på den krypande tomheten när man tittar på någon man älskar, och plötsligt fattar att livet har försvunnit och att det bara är kroppen kvar. Inte på veckorna efteråt när jag irrade runt och inte fattade vad jag skulle ta mig till. När jag inte ens visste om jag var ensam kvar.
  Jag ska bara ha kvar de bra minnena. Från när alla levde. Som ett fotoalbum. Vem skulle lägga upp bilder på hemska och sjuka saker? Det är de fina minnena man sparar. 

Ella och Nova ska lämna tryggheten på gården och ge sig ut på en road trip till Umeå, med hopp att det finns andra överlevare där. Ella längtar också efter en häftig födelsedagsfest, men riskerar att bara finna mer död och sjukdom...

Omdöme: Min första reaktion på Som om jag vore fantastisk var egentligen "wow, vilket språk!". Inte för att Sofia Nordin skriver fint eller utstickande, men det är koncentrerat och har bra flyt, och framförallt kan jag inte hitta ett enda ställe i hela boken där det skarvar. Och då tycker jag ändå att svenska är ett språk som har lätt för att just skarva.

Första halvan av boken älskade jag. Ella som karaktär, representationen för mänsklighetens kanske mindre älskliga drag, i kombination med Nora på en ganska hemsk men ändå exalterande road trip - me like! Men sen fick historien en vändning (hint för de som läst boken: från och med motorcyklarna) och därefter tappade jag kontakten känslomässigt med både Ella och hela situationen.

Eftersom jag tyckte om språket och Nordins värld, med smittan och tonåringar och svenskheten, är jag väldigt nyfiken på de första två böckerna i serien. Faktiskt ångrar jag att jag inte tog mig tid att läsa allihop på rad som jag först tänkt (även om det gått bra att läsa boken bara så där också), men men... nu har jag ju det bästa framför mig!

Betyg: Högklassig svensk ungdomsroman! Jag tycker verkligen om att Nordin kan skildra det lite fula hos människor på ett sätt man kan känna igen sig i och att något rakt och enkelt kan bli fint.

Som om jag vore fantastisk

Etiquette & Espionage - Gail Carriger

A flutter of ooohs swept through the hall, and everyone pretended not to glance in Sophronia's direction. The thing about a finishing school that trains intelligencers, thought Sophronia, is that everyone knows your business, sometimes before you do. And occasionally they'll make it up simply for entertainment. 

Gail Carrigers steampunk värld med varulvar och vampyrer är tillbaka, denna gång med unga flickor på en internatskola vars syfte är att träna upp spioner och lönnmördare. I huvudrollen finns (som vanligt) en färgstark hjältinna som inte alltid följer konvenansen men helt klart får saker och ting gjorda. Att vänta finns också färgsprakande bikaraktärer, knäppa maskiner, viktorianskt mode och förstås ett spännande mysterium.

Omdöme: Kan jag börja med att säga hur missvisande omslaget är? Jag menar, det är ursnyggt, men kvinnan på omslaget ser ut att vara minst tjugo och har man läst Carrigers första serie, Själlös, förväntar man sig en ung vuxen kvinna. Men Sophronia är faktiskt bara fjorton! Blev väldigt överraskad. Å andra sidan är språket definitivt inte förenklat för den sakens skull (tack och lov) utan den enda stora skillnaden är att det inte är något sex i den här boken.

Jag älskar verkligen världen Carriger byggt upp, samt hennes rappa språk och underbara namn. Den här boken är inget undantag. Boken hör på sätt och vis ihop med den andra serien och några utav karaktärerna från Själlös går att känna igen i Etiquette & Espionage fast i yngre tappning, vilket var uppskattat! En ny favorit är däremot sootien Soap, som hade en riktigt härlig personlighet. Men även Dimity och mechanimalhunden Bumbelsnoot gick förstås hem.

Mysteriet delar plats med Sophronias upptäckter kring själva skolan som huvudhandling och rör sig inte alltid framåt alltför snabbt, men det gjorde åtminstone mig ingenting. Det var inte mycket pussel för läsaren att underhålla sig med men spänningen och den rappa dialogen gjorde upp för det. Några ställen fick mig faktiskt att skratta högt.

Betyg: Behöver jag säga mycket mer än att den rekommenderas? Gillar man steampunk, vampyrer, varulvar, spioner och internat är den här perfekt. Är man nyfiken på Själlös-serien men inte mycket för erotik passar den också ypperligt.

Etiquette & Espionage

Prismaglaxen: Den spruckna planeten - Ingrid Remvall

"Hej, allihopa", Davids röst tystade surret av röster i rummet. "Än en gång välkomna hit. Vi kommer ha en fantastiskt intressant vecka tillsammans." Flera röster mumlade instämmande. "Det finns vara en sak som är viktigare än att ha kul den här veckan..."
  "Och det är att slå det andra forskningsteamet!" ropade Jordania.
  David skrattade. "Nja, jag tänkt säga er säkerhet. Men du är på rätt spår." 

Nova och hennes vänner är tillbaka på ännu en spännande forskningsvecka, denna gång på den outforskade planeten Isukaan. Precis som alltid är det dock farligheter på gång i kulisserna...

Omdöme: Spännande doldisfantasy (eller om det nu är science fiction) för mellanåldern som utspelar sig i yttre rymden. Remvall har helt klart visat på stor fantasi när det kommer till miljö och varelser. Något roligt med just den här boken är de 647 teckningarna längst bak, från unga läsare landet över, på de olika varelserna och karaktärerna.

Boken innehåller de klassiska komponenterna för en spännande kapitelbok: flera misstänkta, roliga tvister, farliga möten, hemligheter och ledtrådar som leder fram till den stora finalen. Jag tycker Remvall lyckats väldigt bra med att hålla kvar det där suget att läsa vidare, framför allt under den sista halvan.

Tyvärr tycker jag också att boken kunde gått igenom ett par redigeringsrundor till. Helst: stryk, stryk, stryk! Det var väldigt många onödiga ord i meningar och framförallt hela sidor med långa (tråkiga) beskrivningar. Tekniken var förstås en viktig del av resan men att redan i tredje kapitlet dränkas i detaljer kring pincetter, holografer och behållare är knappast optimalt i en barnbok.

Betyg: Allt som allt en spännande och kreativ bok, och detaljen med läsarnas teckningar var rolig! De finns däremot bara i e-boken, så vill man se dem rekommenderar jag det formatet över den fysiska boken.

Prismagalaxen: Den spruckna planeten