Etiquette & Espionage - Gail Carriger

A flutter of ooohs swept through the hall, and everyone pretended not to glance in Sophronia's direction. The thing about a finishing school that trains intelligencers, thought Sophronia, is that everyone knows your business, sometimes before you do. And occasionally they'll make it up simply for entertainment. 

Gail Carrigers steampunk värld med varulvar och vampyrer är tillbaka, denna gång med unga flickor på en internatskola vars syfte är att träna upp spioner och lönnmördare. I huvudrollen finns (som vanligt) en färgstark hjältinna som inte alltid följer konvenansen men helt klart får saker och ting gjorda. Att vänta finns också färgsprakande bikaraktärer, knäppa maskiner, viktorianskt mode och förstås ett spännande mysterium.

Omdöme: Kan jag börja med att säga hur missvisande omslaget är? Jag menar, det är ursnyggt, men kvinnan på omslaget ser ut att vara minst tjugo och har man läst Carrigers första serie, Själlös, förväntar man sig en ung vuxen kvinna. Men Sophronia är faktiskt bara fjorton! Blev väldigt överraskad. Å andra sidan är språket definitivt inte förenklat för den sakens skull (tack och lov) utan den enda stora skillnaden är att det inte är något sex i den här boken.

Jag älskar verkligen världen Carriger byggt upp, samt hennes rappa språk och underbara namn. Den här boken är inget undantag. Boken hör på sätt och vis ihop med den andra serien och några utav karaktärerna från Själlös går att känna igen i Etiquette & Espionage fast i yngre tappning, vilket var uppskattat! En ny favorit är däremot sootien Soap, som hade en riktigt härlig personlighet. Men även Dimity och mechanimalhunden Bumbelsnoot gick förstås hem.

Mysteriet delar plats med Sophronias upptäckter kring själva skolan som huvudhandling och rör sig inte alltid framåt alltför snabbt, men det gjorde åtminstone mig ingenting. Det var inte mycket pussel för läsaren att underhålla sig med men spänningen och den rappa dialogen gjorde upp för det. Några ställen fick mig faktiskt att skratta högt.

Betyg: Behöver jag säga mycket mer än att den rekommenderas? Gillar man steampunk, vampyrer, varulvar, spioner och internat är den här perfekt. Är man nyfiken på Själlös-serien men inte mycket för erotik passar den också ypperligt.

Etiquette & Espionage

Hemlös - Gail Carriger

Handling: Alexia Tarabotti är tillbaka, fullt upptagen med att (åtminstone är Londons societet övertygade om det) återhämta sig från årets största skandal. Men allt är inte lugnt för Lady Maccon, som kanske helst skulle vilja ta det lugnt och vara rasande på sin make. Ett par ondskefulla nyckelpigor, ett ovanligt inspektakulärt vampyrförsvinnande och en flirtig hattmakare tvingar henne till slut att fatta ett beslut. Italien nästa!

Omdöme: Jag älskar Alexia Tarabotti/Maccon. Hon är underbar. Jag älskar också Gail Carriger för hennes språk. Kort sagt älskar jag hela den här serien. Men om jag ska vara ärlig tyckte jag lite sämre om den här boken än de tidigare två. Det var fortfarande en underbar miljö, charmiga underbara karaktärer och en snärtig dialog - MEN översättningen höll inte riktigt i den här. Eller jo, den var underbar och jättebra, men den höll inte riktigt måttet.

Var det bara jag som störde mig på hur texten skrevs när Lord Maccon var full? Eller på alla evinnerliga "nä" och "nåt"? Enligt mig ska språket vara ganska korrekt för att jag ska känna mig helt inne i världen. Adekvat osv. Texten fick liksom inte samma "blåstrumpe-sväng" som de tidigare böckerna. Men det är klart: får jag välja mellan att böckerna släpps snabbare eller att översättningen bearbetas längre är jag helt klart för det första. Den var trots allt långt ifrån dålig, bara inte lika bra. Enligt mig, då.

Men den är ändå helt klart LÄSVÄRD, precis som de andra böckerna. Så det jag mest av allt vill säga är läs!läs!läs!

I Hemlös kommer vi mycket närmare bl. a Professor Lyall och Madame Lefoux. Vissa karaktärer tycker jag har förändrats lite överraskande i personligheten, men det kan bero på att det var så länge sedan jag läste de tidigare två. Själv kan jag inte låta bli att lite spontant tycka om Channing Channing, fast man kanske inte ska. Någon annan som tycker så? Och någon annan som grät vid Lord Akeldamas bit? Jag gjorde det helt klart.

Om ni vill höra lite mer om den här serien eller Gail Carrigers underbara språk, dialoger, karaktärer, miljöer osv osv så kan ni kolla några av mina tidigare recensioner på Själlös eller Chanslös.

Betyg: Jag kanske inte behöver skriva så mycket här. Fem av fem.

Hemlös

Chanslös - Gail Carriger

Ville bara börja med att berätta att jag gillar den här boken äckligt mycket. Jag är så glad att jag har Alexia och Lord Maccon i min bokhylla. De är så riktigt mysiga och jag tar ner båda böckerna och ströläser i dem ibland.

Plot: Alexia Tarabotti, numera Lady Maccon, trivs i sin nya tillvaro som fru till Conall Maccon, Londonvarulvarnas alfa. Men hennes idylliska tillvaro störs snart då varulvsregementet återvänder från utlandet och slår ner sina tältpinnar på hennes gräsmätta. samtidigt sveper en farsot in över London, och den påverkar stadens övernaturliga invånare på ett skrämmande sätt.

På order av drottningen fattar Alexia sitt para­soll, går ombord på ett luftskepp och ger sig av mot Skottland, ursinniga varulvar och en märklig egyptisk mumie. Men det verkar som om någon helst ser att hon inte når sin destination och Alexia måste inse att det finns situationer som inte ens en kopp te kan rädda! 

Opinions: Gail Carriger har en så speciell "röst" när hon skriver: den är vitsig, smart, charmig och fängslande. Och hennes karaktärer kan bara beskrivas som underbara, beskrivna som de är ur Alexias synpunkt. Med många författare försvinner den där förälskningen till karaktärerna lätt i andra boken, men så är inte fallet med Parasollprotetktoratet.

Alexia och Lord Maccons förhållande är precis lika underbart charmerande som i första boken, de är nästan mysigare som gifta. Sedan får vi också lära känna Miss Ivy Hisselpenny och Tunstell lite närmare - fast man ser ganska lite av Lord Akeldama, vilket som kanske är lite sorgligt. Jag hoppas han kommer tillbaka mer i tredje boken. 

Man lär känna flertalet nya personer i den här boken också. Gammahannen till Woolsey-flocken kommer hem från Indien, Lord Maccons gamla flock i Skottland och så den mystiska hattmakaren Madame Lefoux. Men främst så får man en liten fördjupning i de äldre karaktärerna och speciellt paret Maccon.

Något annat jag gillar med böckerna är de små mysterierna i dem. Det är lite deckarstuk i det hela, men främst skvaller och detaljer från den viktorianska societeten och massvis med humor. Blandningen är väldigt lyckad. 

Madame Lefoux är förresten en ganska intressant karaktär, speciellt fascinerad blev jag av hennes klädstil. Jag tänkte mig det som en väldigt elegant version av Õji-lolite, med kläder lite som de här:

Och sedan, något riktigt viktigt,

Cliffhangern: Gud, jag kände mig ändå ganska trygg när det började närma sig slutet av boken. I Själlös (minor spoiler) så slutar allt på ett trevligt och mättande sätt. Man längtar självklart efter tvåan redan då, eftersom boken var så sjuhundransbra men det var inte en alltför galen längtan. Jag kan dock avslöja att tvåan definitivt har en cliffhanger i slutet. Den kom väldigt överraskande, var ganska hjärtslitande och jag håller på att dö i väntan på trean. Vilket som sort-of suger, eftersom jag bestämt mig för att vänta tills den kommer ut på svenska, vilket som lär ta månader. Åh gud.

Betyg: Jag kan  inte göra något annat än älska den, Alexia är fortfarande så otroligt fyndig och kvick och hennes Lord Maccon är helt underbar. Trots att en stor del av boken utspelar sig på ett flygskepp så blir det inte trist någon gång. Rekommenderas till alla, så fantastisk är den (och Själlös).

Chanslös av Gail Carriger (Styxx fantasy, 2012)

Själlös - Gail Carriger

Det här är mitt alldeles första Recensions Exemplar och jag är så himla, himla glad över det. (Tack så mycket för boken, Styxx!) För jag älskar verkligen den här boken och allt med den. Omslaget, karaktärerna, miljön, tidpunkten, handlingen, författaren... Gud, det tar aldrig slut!

Plot: Att vara Alexia Tarabotti i det viktorianska London är inte det lättaste. För det första har hon ingen själ. För det andra är hon redan tjugofem år och fortfarande ungmö ett faktum som inte blir bättre av att hon är rejält kurvig, frispråkig och värst av allt halv italienska. Men detta är bara början på Alexias problem. Döda vampyrer, alldeles för stiliga varulvar och hemliga sällskap är snart vardagsmat och frågorna hopar sig: Är hennes själlösa förmågor verkligen en tillgång? Vem är fienden egentligen? Och viktigast av allt: Finns det te? (Från bokens baksida)

Opinions: Det finns alltför mycket som är fantastiskt med den här boken, jag vet knappt var jag ska börja. Alexia är en underbar huvudperson, för hon delger händelser och andra karaktärer på ett medryckande och roande sätt. Jag älskar hennes tankegångar och hur små detaljer kan vara så viktigt för henne. Att en vampyr nyss attackerat henne är inte så viktigt, men att han råkade snubbla över en kolbakelse är hemskt. Det är sådana småsaker som gör boken och skrivsättet så underbart, det blir så personligt.

    Alla hennes kvicka kommentarer gör det hela bara bättre, hon tycks komma på något smart att säga vid vilket tillfälle som helst. Samtidigt är hon väldigt viktorianskt artig, även om många förfäras av hennes rättframhet. 

     

Något annat jag tycker om är Carrigers karaktärer, för de känns så väldigt passande. Naturligtvis ska det finnas en lite bögig och skandalös vampyr som älskar att klä upp sig och ständigt använder ord som "sockerplommon" och "käraste". Den Engelska drottningen? Visst, släng in henne också! 

Och de övernaturliga i den här boken - vampyrer, varulvar, spöken - är inte de oemotståndliga, oövervinnerliga personerna som alla andra verkar skriva om. Nej, de är långt ifrån perfekta och några kan betraktas som ointressanta - åtminstone till den charmerande Miss Tarabotti.

Sist men inte minst: Lord Maccon. Han är skotte, varulv, stor, brysk och allt det som behövs för att vara ett kärleksintresse till någon som Alexia. Han förstår sig inte riktigt på henne, men vet att han måste ha henne. Han har inte heller något problem med hennes utsvävande personlighet, den verkar snarare passa honom.

Betyg: Det här är bok som man sträckläser, älskar och sedan stirrar dumt på när man inser att den plötsligt är slut. Vart är tvåan? Jag längtar redan.

Steampunk: Det här är ju en Steampunk-roman, men jag gissar att alla kanske inte vet vad begreppet betyder? Steampunk är som "en ångdriven dåtidsframtid" och utspelar sig förr i tiden, fastän världen har förändrats något. T. ex i Själlös, så finns det luftskepp och övernaturliga. Vill du läsa lite mer om Steampunk och få en kort sammanfattning kan du kolla här: Nittonde Stolen - Steampunk

Och ett sista plus i kanten: Jag älskar verkligen att sidorna är svarta utvändigt, det är snyggt, det är annorlunda och det är... Alexia Tarabotti.

Själlös av Gail Carriger (Inbunden, 2012)