Hälsningar från havets botten - Christina Lindström

När hon väl börjar sjunga strimlar hon publiken. Hon gör ungefär som hon gör med mig i tre enkla steg: 1) Får oss att älska henne. 2) Krossar dem. 3) Lämnar oss allihop som urvridna trasor. Det är så hon gör. Hon darrar och blir lyft och ger allt och sedan lämnar hon oss alla som ett bylte av känslor.

Fille är en helt normal sjuttonåring. Han har visserligen inte träffat sin mamma på flera år, har en pappa med lite väl mycket av barnasinnet i behåll men det är väl som det ska vara. Kompisarna funkar, skolan funkar, livet funkar... tills Hanna Drugge kommer tillbaka in i hans liv. Tjejen han varit kär i sedan första dagen i ettan. Som försvunnit och nu är tillbaka. Helt plötsligt känns allt inte så normalt längre.


Omdöme: Vi kan väl börja den här recensionen med att prata lite om det här med karaktärer och relationer? För alltså, shit vad Christina Lindström är duktig på det! (Så där lagom akademiskt men väldigt överlyckligt konstaterat). Ungdomsböcker med litet eller inget fokus på vänner och familj är verkligen alltför vanliga och när jag läser om Fille och hans pappa och farmor vill jag mest hoppa runt med boken och överlyckligt skrika Men JAAAA! Det är SÅ HÄR det ska se ut!

Boken ska kanske enligt baksidan handla om Fille och Hanna. Men jag vill hela tiden mest av allt bara veta hur det ska gå där hemma. Lindström lyckas med att inte bara ge "ett fint fokus" på familjen som jag brukar skriva om böcker som har härliga familjeskildringar, utan att med små detaljer göra det så verkligt och sårbart och bara underbart. Speciellt känslan med att "tvingas välja sida" och vilja älska (och älskas) av båda och hålla båda glada kände jag igen så mycket. Men helt ärligt var persongalleriet i boken överlag så fantastiskt. Fäste mig vid så många karaktärer och de glimtar man fick se av var dem var just för tillfället (Louise, Edwin, Jonte och hans "underbara" familj haha). Kändes också väldigt svenskt?

Om jag ska lugna mig lite med lovsången till de verklighetstrogna karaktärerna så ska jag väl erkänna att jag till en början var tveksam till boken. (Till synes) sunkiga killar ur första personperspektiv som är helt sålda på mystiska tjejer som "spelar svåra" har aldrig varit min grej. (Nej, jag läste inte ut Var är Alaska? för tre år sedan). Men som ni kanske märkt har jag svängt helt om i just det här fallet. Måste läsa Lindströms nästa ungdomsbok!

Betyg: Vill man lära sig om (eller bara njuta av) hur man skapar älskvärt imperfekta, sårbara, arga, ledsna, kaxiga, glada, verkliga karaktärer så rekommenderas den här till 100%. Igenkänningsfaktorn var hela tiden så hög för till synes minimala saker. Underbart.

Några tillägg: Ja, jag inser att jag (för en gångs skull) skrev en hel recension utan att ens nämna något om kärleksintresset eller paret i fråga, men det gäller att prioritera. Also, följer ni Christina Lindström på Debutantbloggen? Tyckte om henne redan då men tycker om henne så mycket mer nu, när jag också kan säga att jag verkligen, verkligen gillar hennes bok. Ska ge mig på bilderboksversionen av Brott och straff också, tror jag. Tycker hon förtjänar lite hybris. 

Hälsningar från havets botten