Maze Runner: I dödens labyrint - James Dashner

"Shouldn't someone give a pep talk or something?" Minho asked, pulling Thomas attention away from Alby. 
"Go ahead," Newt replied.
Minho nodded and faced the crowd. "Be careful," he said wryly. "Don't die."

Thomas vaknar upp i en låda, på väg till en gård belägen mitt i en stor labyrint. Han minns inget annat än sitt namn. Det gör ingen annan heller. På gården lever flera pojkar som han, de s.k. "gläntingarna" i skräck från labyrinten, och försöker leva ett så normalt liv som möjligt. Thomas själv fascineras av labyrinten, dess dödlighet, och löparna, som varje dag ger sig ut i jakt på en utgång. På natten händer fasansfulla saker i labyrinten - och risken finns att de snart kommer försöka ta sig in till den tidigare skyddade gården också. De måste hitta en väg ut.


Omdöme: Såå nu har jag läst ut Maze Runner! C.a. två månader försent visserligen, och helt otajmat med tanke på att filmen gått på bio rätt länge vid det här laget, men utläst är den i varje fall. För att vara en så otroligt hajpad bok tycker jag kanske inte att den var jättespeciell eller så (även om den kanske är lite bättre på originalspråk) men den är snabbläst. Jag läste allt utom de sista fem kapitlen på bara en dag och hade nog läst klart den på en gång om jag inte lånat ut den till min lillasyster.

Handlingen var förstås spännande, speciellt när Thomas drog ut i labyrinten och så klart slutet. Men kanske ändå inte lika spännande som jag hade väntat mig. Trots att det kan verka som gjort för hur mycket action som helst, med en läskig labyrint, skumma varelser, och till synes onda övervakare... så blir det bara jättejättespännande två gånger, medan resten av boken är lugn. Jag vet inte om det var sättet historien var berättad på, eller att det var en manlig författare, men jag hade faktiskt väntat mig liiite mer action.

När jag började läsa störde jag mig på de påhittade slangorden som "gläntingarna" bara öser över Thomas när han kommer till labyrinten. De lät liksom fåniga, och lite dagisaktiga (t. ex. "klonk", "för "skit, vilket används väldigt ofta), vilket helt klart förstörde actionvibben det också. Men samtidigt förstår jag att det måste ha varit en väldigt svår bok att översätta, eftersom det måste vara snudd på omöjligt att hitta bra motsvarigheter till slangorden på svenska. Lite får man ha överseende med.

Min favoritaspekt av den här boken var ovissheten. Det är jävligt i labyrinten, men de kan inte hoppas på att det ska bli bättre om de tar sig ut. I en vanlig roman hade karaktärerna hållit hoppet starkt, och tänkt, "det kan inte bli värre än så här...", och kämpat för att ta sig ut. För gläntingarna däremot finns det en hel del som pekar mot att det kanske är ännu värre utanför labyrinten. Det är en väldigt intressant konflikt.

Betyg: Tycker du genast att det låter intressant när du får höra; pojke med minnesförlust, stor labyrint, läskiga monster... då är det här helt klart en bok för dig, du kommer inte att bli besviken! Språket är enkelt och lättläst, det händer något småspännande mest hela tiden, och gillar man action finns det en eller två scener du verkligen inte vill missa.

Maze Runner: I dödens labyrint

Det handlar om dig - Sandra Beijer

Folket på filtarna blir högljudda och någon skriker mitt namn med exakt samma betoning som du brukar ha. Det drabbar mig på ett sätt jag inte alls är beredd på och jag antecknar det någonstans i bakhuvudet, på den där listan med saker jag måste komma ihåg när det handlar om dig. 

En historia om hur ett femton år gammalt Jag träffar ett femton år gammalt Du. Om första kärleken, känslorna, det svarta och det rosa, i små episoder. Och nästan allt handlar om dig.


Omdöme: Det handlar om dig påminner mig om Katarina Sandbergs Vi är inte sådana som i slutet får varandra. Boken jag skrev "läste, älskade och inspirerades" om, eftersom jag föll pladask för språket. För Sandra Beijer har också det där gudomligt fina sättet att skriva, så att det känns poetiskt men ändå inte, där hon lyckas med att blanda in det vardagliga i det vackra utan att det blir konstigt. Men inte bara språket, utan även relationerna, är lika varandra. Det där lite råa i en relation där man verkligen känner passionerat för någon, helt enkelt. Den första kärleken (om än i olika åldrar).

Jag vill älska den, för den ser så fin ut, och språket är fint, och jag älskar hur den är upplagd och skriven... men jag älskar inte karaktärerna. Jag kände helt enkelt inte med dem, och hur fin texten än är, står jag inte och hejar på dem. Alls. Spontant känner jag att ett förhållande där man börja skrika, gråta, slå och klösa efter bara tre veckor är helt fel. För mig blev det helt obegripligt att någon av dem fortfarande kan tycka att det är en okej relation.

Nackdelen med att skriva på det här sättet (som båda nämnda romaner är skrivna på) är att man inte kommer i direkt samklang med huvudpersonen, dvs berättaren, när allt är så vackert och poetiskt. Det finns helt enkelt en distans i texten. Och när man inte känner med huvudkaraktären till att börja med så blir det svårt att förstå allt det där råa brutala i relationen, och jag hamnade vid sidan av historian. Det var som att jag läste boken för språket och inte för handlingens eller karaktärernas skull de sista hundra sidorna. Och det kanske inte är optimalt.

Men att jag läste hundra sidor bara för att jag tyckte att själva skriveriet var otroligt medryckande visar ju på att Beijer är en skicklig författare. Jag älskar den typen av språk, så jag hoppas verkligen att hon skriver något mer, och att jag då kommer kunna fastna för karaktärerna också.

Betyg: Jag är rätt säker på att jag missbrukat ordet "fin" i den här recensionen (jag har använt det fem gånger, kan någon en passande synonym skulle jag bli glad!) men det behövs verkligen för att kunna beskriva det här konstverket. För den här texten känns verkligen som konst. Wow.

Det handlar om dig

Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö - Håkan Nesser

"Det blir en hård sommar", sa min far. "Det är nog lika bra att vi riktar in oss på det." 

Erik är fjorton år gammal. Hans mamma ligger döende i cancer, och han ska få tillbringa sommaren tillsammans med sin bror och en klasskamrat ute vid familjens sommarstuga. Genesaret. På det hela taget ser det ut att bli en höjdarsommar... om det inte vore för den vackra Ewa Kaludis, som de tre unga herrarna alla tycks falla som furor för.

När Erik är fyrtioårsåldern ser han tillbaka på den här sommaren, sommaren då Det Fruktansvärda utspelade sig och beslutar sig för att skriva om vad som egentligen hände den där sommaren. 

Omdöme: I och med Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö har jag fått lära mig att A) Håkan Nesser skriver tydligen inte bara stereotypiska kriminalböcker (vilket jag kände mig lite för ung och kanske lite för ointresserad för att veta) och B) han har gått på samma gymnasieskola som jag gör nu och till och med undervisat i en högstadieskola i samma stad. Visserligen slutade han väl jobba när han blev en bästsäljande författare, men ändå, tänk att ha (haft) en sådan lärare!

Den stora charmen med den här romanen, eller åtminstone det som gör att den fortfarande är aktuell, är mystieriet: Nesser nämner aldrig vem som (SPOILER!) är mördaren. Det finns två alternativ, som båda är troliga, men inget egentligt svar. Själv är jag en sådan som tror på Edmund. Nesser släppte så vitt jag förstår en s.k. "Vit bok" där han påstod att han skulle avslöja mördaren i, åtta år efter att romanen ursprungligen publicerades, d.v.s. 2008. Men så vitt jag förstår det får man inget konkret svar där heller, bara fler motsägelser. Själv tycker jag nog om att det är lite ouppklarat.

Som yngre läsare kan det förstås finnas en del förvirrande saker i texten, eftersom berättelsen är väldigt tidstypisk. Vem Kim Novak faktiskt är kanske är lite utav ett mysterium, och ledtrådarna till vilken stad berättelsen utspelar sig i blir lite knepiga. Själv fick jag hjälp av min svensklärare med både bil- och mopedmodeller, skrivmaskiner, godis och fabriker... men Google funkar säkert precis lika bra.

Betyg: Helt klart en väldigt intressant bok, med en del små mysterier här och där i texten. Den är en kombination av en kriminalgåta och en bok om barndom och att växa upp, och jag tycker om båda aspekterna. Det något öppna slutet var en stor favorit!

Censurering i Pippi Långstrump

Det har ju (som jag förstått det) blivit lite av en mediestorm när SVT meddelade att de bland annat ska censurera ut ordet "negerkung" ur den på nytt sända TV-serien om Pippi Långstrump. Många har upprörts över hur deras älskade gamla Pippi aldrig kommer vara densamme igen, kallar det "kulturbrott" och anser att Astrid Lindgren skulle vända sig i graven om hon fick höra talas om det.

Sen hänvisas det också till en gammal intervju med Astrid Lindgren där hon sa:

”Ja, jag skulle ta bort en massa idiotier. […] Spiksäkert är att jag inte skulle ha gjort Pippis pappa till negerkung!”

Hon menade på att Pippi Långstrump-historierna var barn av sin tid, och inte alls stötande när de skrevs. När intervjun genomfördes förklarade hon också att hon, om hon skrivit historierna på nytt, skulle ha gjort honom till sjökapten eller pirat istället. Det var nämligen inte alls menat att vara rasistiskt.

Själv tycker jag att det är självklart att den typen av saker ska kunna censureras, om man också officiellt går ut med vad man tänker censurera och varför. Historien med Kalle Anka och den svarta dockan tyckte jag kanske var lite väl, eftersom jag själv inte såg det som vidare stötande att det fanns en del mångfald bland dockorna, men beteckning "Negerkung" för en vit man som åker till Söderhavet håller jag med Astrid Lindgren om att det kanske inte är något man vill drilla in i barn direkt. Dessutom förstör det ju inte historian att förkorta ett ord litegrann till "kung" kort och gott. Tror inte att något barn kommer tycka sämre om Pippi bara för det. 

Vad tycker ni?

Skrivtips: skriva till musik

Det här med att skriva till musik är på intet sätt något nytt, det vet jag förstås. Men det finns ju lite olika knep för hur man ska tänka när man väljer den där musiken, som kanske fungerar olika för person till person eller projekt till projekt. Jag tänkte skriva ner några tips/varianter jag hört, men om ni kan något annat, dela gärna med er!

1) Sätt på din egna favoritmusik

Det här är helt klart den snabbaste varianten. Man behöver inte slösa tid på att leta låtar, utan kan bara klicka igång en spellista direkt och köra på. Nackdelen kan ju vara att låtarna oftast inte hör ihop varken när det kommer till stämning eller takt och tempo, vilket kan göra skrivandet lite lösryckt. Är det ens absoluta favoritlåtar kanske det också är lite svårt att koncentrera sig.

2) Spela en och samma låt, som passar scenen du skriver, på repeat

Den här kör jag ibland, oftast när jag börjat med variant 1 och sen hittat en låt som passade perfekt. Fördelarna är ju att det blir enhetligt och känsloladdat, plus att låten, eftersom den är konstant, inte kommer distrahera särskilt mycket. Nackdelen är ju att man kan tröttna på den helt och hållet.

3) Sätta ihop en spellista till just ditt manus

De som är riktiga musikvetare brukar köra med den här, från vad jag sett. Själv känner jag inte att jag har tillräckligt bra minne av låtar för att kunna matcha dem till min story, för att inte tala om att det tar evigheter. Risken är alltså att man fastnar med att leta låtar istället för att skriva.

4) Välja ett soundtrack som passar din bok

Den här varianten fick jag höra talas om nyligen, och jag blev faktiskt väldigt nyfiken på det. Fördelen med det ska vara att de flesta soundtrack har både lugna, glada, sorgliga, dramatiska (etc,) låtar som alla går i samma stil.  Det ska helt enkelt hjälpa författaren att hålla samma ton igenom hela manuset. Jätteintressant tycker jag! Tyvärr är 90% av alla mina favoritsoundtrack från Marvel-filmer, och jag skriver ingenting som är så actionpackat att det riktigt passar hittills.

Lite mer än en kram - Mårten Melin

"Vill du göra det igen med öppen mun?" viskade hon.
Jag märkte att mina ben skakade. Men jag nickade. Amanda fnissade till. 
"Det är lite som om jag lär upp dig. Lektion nummer två: Kyss med öppen mun."
"Fast i så fall har vi redan haft lektion två, vi gjorde..."
"Vi repeterar", avbryter Amanda. "Eller vill du inte?"

Manne är tretton år gammal. Han har en kompis som är besatt av tanken på sex, och en kropp som... kanske också är besatt av det. Åtminstone när syrrans nya kompis, Amanda, kommer på besök. Som tur är verkar hon inte ha något emot det. Hon verkar faktiskt till och med tycka om det!

Omdöme: Det här är ju en, minst sagt, kontroversiell bok. För de som vet något alls om Mårten Melin kanske det inte kommer som en chock, men jag vill bara förtydliga: det är en kontroversiell bok. Man ser nämligen inte alltför ofta böcker för 9 till 12-åringar som handlar om sex. För att inte tala om hur det säkert finns massvis med föräldrar som helst inte vill att deras barn ska läsa sådana böcker.

Melin är väldigt rak på sak i Lite mer än en kram. Fördelen med boken är kanske att den inte tassar som katten runt het gröt när det gäller ämnet - är du osäker på om du tror boken är något för dig/ditt barn, så öppna bara boken och läs de två första sidorna. De sätter på sätt och vis ribban. Är det för mycket: läs inte boken. Känns det spännande, eller helt normalt? Men dåså, fortsätt läs för all del!

Karaktärerna är välutvecklade, med egna personligheter och röster. De är skrivna så att man utan särskilt många beskrivningar ändå får en klar och tydlig bild av dem. Mannes "äventyr" med Amanda är realistiskt nog inte heller det enda som händer i hans liv, utan han försöker även anpassa sig till konceptet med skilda föräldrar som träffar nya partners. Mannes berättarröst tycker jag passar karaktären och storyn väldigt bra, och kändes väldigt verklighetstrogen, som om man verkligen var inne i huvudet på en kille i hans ålder.

Det kanhända att jag personligen blir lite njaa av att höra om trettonåringar i samband med sex. Till och med när jag var i den åldern själv fick jag samma känslor när jag fick höra om klasskompisars upplevelser av den sorten. Dessutom har jag svårt för könsord både i tal och i text, vilket förstås förekommer flitigt (om än den snällare sorten) i en bok som den här. Men bortser man från det är det här också en bok om känslor och att växa upp och in i sig själv, vilket jag tyckte berättades på ett fint och lättrelaterat sätt.

"Betyg": Kan tänka mig att läsare i mellanåldern kommer vallfärda mot den här boken - och smussla med den i väskan, tills de kommer till något ställe där de kan läsa i fred. Väldigt hemligt förstås. Med lite tur blir det också en sådan bok som "lurar" in motvilliga läsare till kapitelböckerna, med den perfekta kombinationen av ett spännande ämne och en skicklig författare.

Lite mer än en kram

En enda natt - Simona Ahrnstedt

Åsa lutade sig mot stolsryggen och log så brett att hennes ansikte lyste. "Bossen, minnsan", sa hon. "Mister Riskkapitalist himself. Finansvärldens meste bad boy." Hon la huvudet på sned. "Lova att du tänker ligga med honom."

Natalia De la Grip tillhör Sveriges adliga elit. Trots familjens bakgrund som ägare av Sveriges största och starkaste företag jobbar hon hårt för att skapa sig en egen karriär på The Bank of London. Mitt uppe i en stor affär får hon plötsligt en förfrågan om att luncha med David Hammar. Dödligt snygg, stenrik, hänsynslös - och med en frostig relation till De la Grip-familjen. David och Natalia upptäcker en passionerad laddning mellan varandra, känslor som ställer till problem för en av dem. Det verkar trots allt som om Natalia inte är den enda med en stor affär på gång...

Omdöme: Det här är alltså Simona Ahrnstedts första nutida roman. Jag kan tänka mig att det funnits en del oro för den plötsliga förändringen. Sveriges romancedrottningen är trots allt förknippad med frasande medeltidsklänningar, grevar, riddare och slottsmiljöer. Kanhända att jag själv oroade mig en aning, för ifall att det skulle bli "en bok som alla andra". Men Ahrnstedt håller förstås måttet även i En enda natt.

Simonas karaktärer kanske liknar varandra väldigt mycket från bok till bok (mörka åtråvärda hunken, självständiga och smarta kvinnan) men det gör åtminstone inte mig något. Karaktärerna lyckades förstås väldigt bra i övergången från historien till Finansvärldens Stockholm, där könsrollerna tydligen hänger kvar till viss del. Natalia är så där exemplariskt föredömlig som kvinnliga karaktärer helst ska vara idag, men känns samtidigt mänsklig.

En utav mina favoritaspekter med Simona Ahrnstedts böcker har alltid varit sidospåren. Hennes böcker har i regel en eller två intriger vid sidan av, som jag älskar, eftersom de levandegör bikaraktärerna riktigt bra. I det här fallet connectade jag kanske inte alltför mycket till Åsa och hennes historia, men den om familjen Grips förflutna med David tyckte jag väldigt mycket om.

Egentligen tyckte jag kanske bättre om de historiska miljöerna, men med det sagt tyckte jag också att En enda natt var väldigt intressant. Precis som i de historiska romanerna får man lära sig väldigt mycket om en annan "livsstil" genom att läsa det här. Det går verkligen känna den noggranna researchen författaren lagt ner, utan att bli för mycket.

Betyg: Det är precis vad man väntar sig när man hör Simona Ahrnstedt - heta känslor, humor och livliga intriger fullpackade med drama. En bok man inte kan lägga ifrån sig. Dramat är om möjligt till och med bättre än i de tidigare böckerna, uppladdningen perfekt.

En enda natt

När man inte läser instruktionerna...

Jag tänkte skriva en mini-novell, s.k. "Flash Fiction" till den här tävlingen. Det blev lite knepigt men med artistiska nedskärningar kändes det till slut riktigt riktigt bra. Minimalistiskt och allting! Lyckades med många om och men få ner det till exakt hundra ord.

Sen läste jag lite noggrannare och insåg att gränsen låg på 500 och inte hundra... känns så lagom typiskt.

Alla som skriver romance: STOR tävling hos Harlequin!

Harlequin har, allmänt känt, inte en endast svensk författare i hela sin enorma franchise. Men det vill de ha ändring på nu.

Med en stor tävling har du (eller någon du känner) chansen att vinna ett bokkontrakt hos Harlequin, som är ett av världens största förlag, för att inte tala om störst inom romance. De ger även ut feel good och krim.

Allt du behöver göra är att:

Skicka in ditt bidrag bestående av det första kapitlet (max 5000 ord) och ett synopsis på 100 ord, som förmedlar berättelsens detaljer såsom genre, handling, karaktärer, konflikter och miljö.

Maila in ditt bidrag till tavling@harlequin.se. Glöm inte att skriva FÖRFATTARTÄVLING i ämnesraden.

Ett bidrag per person tack!

Deadline den 10/10

Sedan kommer tjugofem bidrag väljas ut, och dessa tjugofem finalister ska skriva färdigt sina manus, utav dessa sållas ytterligare fem ut, som sedan läggs upp på nätet där läsarna kan rösta fram en vinnare.Väldigt spännande.

För mer information, se Harlequins hemsida.

Född fenomenal - Josephine Bornebusch

Albert upptäckte pappa och skrattade.
"Är det därför du inte svarat på mina fyrtio samtal?"
"Femtiosex."
"Det kan inte vara möjligt att jag ringt dig femtiosex gånger." 

Född Fenomenal är Ruts dagbok, inspirerad av Anne Franks dagbok Kitty. Ett dokument att lämna till eftervärlden.

Till en början följer den Ruts personlighet och tankemönster med "50 % Anne Frank, 30 % andra världskriget och 20 % lite nutida saker, som vad det blir till middag och sånt."

Men under tiden hon skriver dagbok håller hon också på att ändras som person: hon tvingas vara ledare i en resekommitté, bli kär - och kanske få åka till Amsterdam och se Anne Franks hus. Om hon spelar sina kort rätt.

Omdöme: Jag älskar verkligen tonen och personligheten som genomsyrar Ruts berättarröst! Det är precis vad man förväntar sig från en bok av Josephine Bornebusch, och man kommer rätt in i berättelsen och Ruts liv. Fakta och humor lyckas blandas på ett riktigt underhållande sätt.

Någonstans före mitten blev den dock väldigt seg, på gränsen till repetitiv, eftersom det kändes som om det inte rört sig alls från början av boken. Jag la ifrån mig boken i någon vecka där. Mitt största tips: ge inte upp här! Efter två-tre sega kapitel kastar sig storyn framåt i full fart igen, och det blir bara bättre och bättre.

Rut som berättare tyckte jag alltså väldigt, väldigt mycket om, men Rut som karaktär blev så där riktigt bra först i sista halvan. Då släppte hon taget lite av sin (enligt min tolkning) intalade bild av sig själv, slutade följa den, och bara slappnade av. Mycket mycket bättre! De andra bikaraktärerna, om än inte helrundade, är helt klart så särpräglade att man minns dem. Speciellt Ruts bror och bästa kompis skrattade man ofta åt.

Jag gillade också kärleksbeskrivningen som kändes väldigt vardaglig och realistisk, på ett sätt som får en att tänka; ja, det är ju sådär det ska gå till! Inget magiskt bok-hokus-pokus.

Betyg: Född fenomal utgör verkligen en (väldigt välkommen) bredd i den här genren av svensk ungdomsbok. Det är smart, ärligt, intressant men framförallt roligt. Rekommenderas verkligen!

Född fenomenal