Det handlar om dig - Sandra Beijer

Folket på filtarna blir högljudda och någon skriker mitt namn med exakt samma betoning som du brukar ha. Det drabbar mig på ett sätt jag inte alls är beredd på och jag antecknar det någonstans i bakhuvudet, på den där listan med saker jag måste komma ihåg när det handlar om dig. 

En historia om hur ett femton år gammalt Jag träffar ett femton år gammalt Du. Om första kärleken, känslorna, det svarta och det rosa, i små episoder. Och nästan allt handlar om dig.


Omdöme: Det handlar om dig påminner mig om Katarina Sandbergs Vi är inte sådana som i slutet får varandra. Boken jag skrev "läste, älskade och inspirerades" om, eftersom jag föll pladask för språket. För Sandra Beijer har också det där gudomligt fina sättet att skriva, så att det känns poetiskt men ändå inte, där hon lyckas med att blanda in det vardagliga i det vackra utan att det blir konstigt. Men inte bara språket, utan även relationerna, är lika varandra. Det där lite råa i en relation där man verkligen känner passionerat för någon, helt enkelt. Den första kärleken (om än i olika åldrar).

Jag vill älska den, för den ser så fin ut, och språket är fint, och jag älskar hur den är upplagd och skriven... men jag älskar inte karaktärerna. Jag kände helt enkelt inte med dem, och hur fin texten än är, står jag inte och hejar på dem. Alls. Spontant känner jag att ett förhållande där man börja skrika, gråta, slå och klösa efter bara tre veckor är helt fel. För mig blev det helt obegripligt att någon av dem fortfarande kan tycka att det är en okej relation.

Nackdelen med att skriva på det här sättet (som båda nämnda romaner är skrivna på) är att man inte kommer i direkt samklang med huvudpersonen, dvs berättaren, när allt är så vackert och poetiskt. Det finns helt enkelt en distans i texten. Och när man inte känner med huvudkaraktären till att börja med så blir det svårt att förstå allt det där råa brutala i relationen, och jag hamnade vid sidan av historian. Det var som att jag läste boken för språket och inte för handlingens eller karaktärernas skull de sista hundra sidorna. Och det kanske inte är optimalt.

Men att jag läste hundra sidor bara för att jag tyckte att själva skriveriet var otroligt medryckande visar ju på att Beijer är en skicklig författare. Jag älskar den typen av språk, så jag hoppas verkligen att hon skriver något mer, och att jag då kommer kunna fastna för karaktärerna också.

Betyg: Jag är rätt säker på att jag missbrukat ordet "fin" i den här recensionen (jag har använt det fem gånger, kan någon en passande synonym skulle jag bli glad!) men det behövs verkligen för att kunna beskriva det här konstverket. För den här texten känns verkligen som konst. Wow.

Det handlar om dig