Djupa ro - Lisa Bjärbo

Ludde sjönk ner bredvid mig på sängkanten.
  "Jonte är död."
  Hans röst bröts.
  "De hittade honom igår. Vi måste åka hem."

De var ett kompisgäng på fem stycken, i en liten småstad. Precis som de flesta småstadsbor ville de ingenting hellre än att få komma därifrån. David följer med Ludde till Norge för att rensa fisk och tjäna pengar, tjejerna åt varsitt håll... bara Jonathan blir kvar, han som är ett år yngre. När han dör skakar det om deras gemenskap i grundvalarna och väcker många frågor. Kände någon av dem honom egentligen? Hur ska de fortsätta vara kompisar nu när en är borta? Och sorgligt nog - är det egentligen så mycket som har förändrats?


Omdöme: Lisa Bjärbos nya bok. Peppen jag hade?! Tyvärr är för mycket hajp kanske inte alltid bra, för hos just mig nådde den inte riktigt upp till ribban. Språket är förstås fantastiskt på Bjärbo-vis, likaså dialogerna och jag älskar ju de detaljer hon väljer att lyfta fram hos sina karaktärer.

Men Djupa Ro handlar om sorg, att tackla ett dödsfall inom ett kompisgäng i en liten småstadshåla alla andra lämnat bakom sig. Och i alla recensioner jag läst om boken satt folk och grinade med den i händerna. Men jag, som gråter till nästan ALLT (Disney, dokumentärer, korta youtubeklipp från serier jag aldrig tittat på...) blev knappt tårögd någonstans. Vilket var en liten sorg i sig självt?

Det var något som inte riktigt berörde, helt enkelt. Antagligen hade det något att göra med att Jonathan, till skillnad från de andra, aldrig blev en riktig person för mig. Mer en schablonbild av den lite stela som är halvt utanför gänget och sen ingenting mer. Alla personer är väl "lite mer"? Annas hamnar de liksom inte i sådana kompisgäng.

Men bortsett från den lilla detaljen så är det förstås en riktigt, riktigt bra bok. Jag älskade väldigt många utav de klockrena stunderna mellan barndomskamraterna, och kemin de hade. David och Ludde på studsmattan, skämten om ketchup... på den punkten gick typ allt hem.

Betyg: Den blev kanske en fyra av fem för mig, men en sexa på många andras skala. Oavsett vilket så är en fyra aldrig dåligt och jag rekommenderar den verkligen. Fint, svenskt och så otroligt superskriven dialog!

Djupa Ro

Det här med svengelska i ungdomsböcker

Här kommer ett till temainlägg! Den här gången tänkte jag reflektera lite kring en lite nyare trend i ungdomslitteraturen: svengelska uttryck och inblandningen av engelska ord i svenska böcker.

Jag vet att det här är något som många läsare reagerar på och för att vara helt ärlig gör jag det själv också. Däremot har jag svårt att avgöra vad jag tycker om det, ibland är det okej och ibland blir det helt fel. Det beror alltså på boken och på hur det görs.

I böcker som är översatta från engelska tycker jag inte om när det blir svengelska (läs min recension på Evermore för att se mina åsikter om det) det blir nästan aldrig bra. Om det utspelar sig i en engelskspråkig miljö men språket är på svenska, då kan man inte fega ur halvvägs och behålla bara ett par ord eller fraser, inte enligt mig i alla fall. Det känns bara halvfärdigt, som om översättaren råkat hoppa över ett par ord ungefär. Framförallt sänks miljöns trovärdighet.

När det kommer till svenska böcker däremot blir jag mer kluven. Jag läste ett inlägg författaren Johanna Lindbäck skrev någonstans (kommer inte ihåg exakt varifrån) där hon skrev att det som vuxen gäller att lyssna mycket på verklighetens ungdomar för att få till dialogerna i ungdomsböcker. Och tonåringar idag (enligt henne) blandar in mycket engelsk slang. Det håller jag med om. Samtidigt läste jag en kommentar på en annan bokblogg (klicka här för att läsa det) där både recensenten och personen som  kommenterade svengelskan i Johanna Lindbäck och Lisa Bjärbos bok "Vi måste sluta ses på det här sättet" klagade på att det blev för mycket engelska. I kommentaren skrev hen också att hen "aldrig hört någon använda det så extremt mycket".

Om just det håller jag faktiskt  inte med (eller, jag skulle snarare säga att jag både gör det och inte gör det). De flesta ungdomar jag känner använder faktiskt ganska mycket engelska/svengelska när de pratar. Vi får det trots allt lassat på oss från alla håll: TV, internet, filmer, musik och spel. Speciellt så kallade "gamers" använder mycket engelska termer.

Björn Gustavsson med sin karaktär "Wow-Jocke"

På min skola använder vi ofantligt stora mängder engelska/svengelska när vi pratar. Jag använder alldeles för mycket svengelska när jag pratar. På Johanna Lindbäcks gamla skola där hon undervisade är jag övertygad om att de också gör det. Men det jag vill förtydliga är ju också att hon undervisade på den engelska linjen gymnasielinjen, IB. Och att jag går i en Internationell Engelsk skola. Så det är givet att vi använder mycket svengelska (himla mycket mer än i den där boken, kan jag avslöja). Fast även om vi kanske överanvänder svengelskan lite så ligger faktiskt resten av Sveriges ungdomar inte så långt efter.

Jag tycker inte riktigt att frågan är huruvida språket i böckerna speglar hur vi ungdomar pratar i verkliga livet, utan snarare om det är okej att använda svengelska i böcker. Precis som annat talspråk, t. ex. "ja" istället för "jag" och "e" istället för "är" och "å" istället för "och" så tror jag att det är lite av en smaksak.

Så vad tycker ni? :)

Vi måste sluta ses på det här sättet - Lisa Bjärbo & Johanna Lindbäck

"Jag kan inte hänga med er på måndag, för jag ska på dejt. Med vår typ lärare"

Handling: Hanna är arton år, trött på gymnasiet och helt uppfylld med drömmen att flytta till Paris efter studenten. Hon har till och med börjat räkna dagarna redan. En kväll träffar hon Jens vid en bar. Han är tjugofyra, precis separerad och har en gullig tvååring som väntar på honom hemma. För de två väntar en massa tillfällen att ses på sätt de kanske inte borde.

Omdöme: Jag har ju följt Lisas och Johannas gemensamma blogg sen den startade och gillade verkligen den lilla inblicken man fick i hur det funkar som författare, både tips när man skriver tillsammans och små detaljer om vad som sedan väntade på förlaget. Riktigt kul. Men om jag ska vara ärlig tänkte jag faktiskt inte läsa själva boken när den kom ut, för jag kände mig så himla stressad med allt skolarbete att jag bara inte orkade. Fast sen läste jag några av deras små "tjuvläsnings" inlägg på bloggen. Vid det fjärde insåg jag att, nej, jag måste nog ha den där boken i alla fall.

VMSSPDHS finns som e-bok, vilket jag verkligen rekommenderar om man har t. ex. iPhone eller läsplatta. Det är en riktigt mysig bok att läsa på bussen, jag lovar. Den är hela tiden lätt att komma tillbaka in i och det händer precis lagom mycket spännande/roliga/jobbiga saker för att man ska kvickna till under bussturen på morgonen.

Hanna och Jens som karaktärer var kanske inga favoriter, de kändes visserligen väldigt verkliga, som någon som kunde existera på riktigt, men de blev inte direkt mina bästa kompisar under resan. Däremot gillade jag verkligen Jens "gamla familj", hans f.d. sambo Kajsa och deras lilla dotter Rut. Jättesöta båda två.

Det bästa med den här boken, enligt mig, var nog faktiskt slutet. En bra bok ska ha ett bra slut som man faktiskt gillar, för det är det man kommer ihåg som bäst efteråt. Någonstans strax efter mitten av boken kände jag (Spoiler varning! Markera för att läsa) att jag helst bara ville att de skulle göra slut så att Hanna kunde flytta till Paris och att Jens fick komma vidare eller något. För mig kändes deras förhållande nämligen inte särskilt starkt just där och då, vilket som inte är ultimat. Man ska ju vilja att huvudkaraktärerna ska få vara tillsammans, det är ju det som är grejen. (Slut på spoilern!) Därför blev jag så himla glad när Johanna och Lisa avslutade boken som det gjorde, det blev som jag ville, fast ännu bättre!

Betyg: Inte min favoritbok med författarna, men definitivt inte dålig heller. En väldigt pirrigt mysig bok men som samtidigt hade vuxnare element med, vilket ger den stora pluspoäng. 3.5 av 5.

Vi måste sluta ses på det här sättet 

Sandor slash Ida - Sara Kadefors

"Tänk att det är så svårt att leva sig in i andra människor."

Handling: När allting verkar gå fel, när kompisarna inte är vad man vill att de ska vara och man bara mår skit finns det ett lätt sätt att hitta andra med samma problem: chatter på internet. (Eller i boken säger de "chatten" men det var 2001, nu är det ju lite större än så) Där träffar Sandor Ida och trots att de båda är totala motsatser så fattar de genast tycke för varandra, går och längtar på meddelanden hela tiden... men kan man verkligen "gilla" någon man aldrig träffat? Och hur vet man om det som sägs på nätet faktiskt är sant?

Omdöme: Nej, jag vet verkligen inte vad jag ska säga om den här boken. Jag har läst den totalt en och en halv gång (en gång bläddrade jag frivilligt igenom den och nu senast läste vi den i skolan.) Och jag förstår verkligen varför den är så populär, varför den vann Augustpris när den kom ut i 2001, varför lärare älskar att snacka om den och dess budskap... men riktigt så bra är den väl inte? Eller?

Den här boken läses utav tusentals svenska skolelever varje år och tillsammans med Tusen gånger starkare verkar det vara en av de mest populära svenska ungdomsböckerna som ingår i undervisningen. Både är, enligt mig, ganska utdaterade, uttjatade, ut...något. Har vi inte en massa andra bra svenska författare? En av anledningarna till Sandor slash Idas framgångar är temat den diskuterar - ungdomar som möts över internet. Idag är världen så pass globaliserad att detta är en daglig företeelse för väldigt många och jag tycker inte att det borde göra en bok så unik längre. Man får höra sen barnsben att man inte ska lämna ut personliga uppgifter på nätet, att man inte ska träffas hursomhelst osv av sina föräldrar. Själv lär man sig snabbt de bästa och roligaste sidorna för sin ålder. Jag tycker inte det finns så mycket att lära av det längre.

Sen är det det här med att de extremt utåt sett stereotypade karaktärerna visar sig vara så annorlunda på insidan, till slut vågar bryta sig ut ur grupptrycket och allas förväntningar och vågar vara sig själva. Jaha. Det är ju bra och så och jag menar, Kadefors lyckas klämma in en hel del alkohol, mobbning, grupptryck, hemma-vid-problem, dominerande mammor, internet, bögar, invandrare, fördomar, självmord, anorexia, sex, vänskap.... osv. Jaha. Det är ju bra men... Har vi ingen annan som kan skriva en nyare, lite fräschare bok vi kan få läsa istället? Lisa Bjärbo, Johanna Lindbäck? Har inte typ Katarina von Bredow skrivit en massa lärorika böcker? Eller någon annan?

Nu gick jag ju tyvärr in med inställningen att jag inte skulle gilla den när jag började läsa och alltså, så dålig är den inte. Vissa delar är faktiskt riktigt bra skrivna och jag gillar ändå att det finns en massa bra teman i det hela, även om jag klagat lite på det. Hade den varit lite mindre omskriven hade recensionen nog blivit mer positiv. Men nu blir jag snarare irriterad på att den har fått mer uppmärksamhet än vad den förtjänar, Sandor slash Ida planen borde ha lagts ner för minst fem år sedan. Är det skolornas budget som gör att alla fortfarande måste läsa den, för att de inte har råd att köpa in klassuppsättningar av någon annan bok? Vi har i och för sig läst Ondvinter av Anders Björkelid också, har någon annan läst någon annan bok med klassen? Är lite nyfiken, faktiskt.

Åter till boken, då så kan jag väl diskutera lite karaktärer. Är inte helsåld på varken Sandor eller Ida, men gillar henne bättre än honom i alla fall. Sandor blir lite för överlägsen, lite för utdömande och fördomsfull och lite för dryg för min smak. Blygspåret tappar han bort direkt, istället verkar han lite hänsynslös som kanske blir orättvist bemött men ändå... Ida är ju inte heller direkt älskvärd, men hon är så vilsen att jag tycker jag kan förlåta henne. Babak, Sandors mobbare, undrar jag om han inte själv är lite homosexuell och därför så rädd för det. Men när det gäller karaktärer: ja, Idas mamma och Vanja faktiskt. De är ganska raka och trevliga, även om Idas mamma gör en massa misstag hela tiden.

Betyg: 3.5 av 5. Alltså inte så illa, för trots att jag är emot en massa saker boken står för så betyder inte det att den är dålig. 

Det är så logiskt alla fattar utom du - Lisa Bjärbo

Handling: Johan och Ester har varit bästa kompisar sen lågstadiet. Suttit bredvid varandra på nästan alla lektioner, haft filmkvällar, gått på varandras födelsedagsmiddagar, allt möjligt. De trodde att de inte hade några hemligheter mellan varandra - ja, förutom det faktum att Johan varit kär i Ester sen sexan. När Ester börjar umgås med coola rockaren Adam och Johan upptäcker att hans pappa beter sig underligt börjar saker och ting hända som ingen är riktigt med på. Klarar deras vänskap av att sättas på prov?

Omdöme: För det mesta läser jag inte så mycket böcker av svenska författare, men jag har läst Lisa Bjärbos blogg ganska länge så när jag såg Det är så logiskt att alla fattar utom du på biblioteket tänkte jag; varför inte? Namnet är riktigt coolt och smart, förresten.

Jag vet inte om det är för att i princip alla “svensk-svenska”-böcker jag läser är av samma genre och typ (Katarina Bredow, Johanna Lindbäck och nu Lisa Bjärbo, t. ex) men den känns lite typisk svensk kärleksbok i själva stilen. Inte för att det är något negativt direkt. Johan och Ester är båda mitt uppe i tonåren med en massa viktiga frågor på gång - vem är jag? är jag kär? tycker han/hon om mig också? vad ska jag ha på mig på den där festen? vem kan jag prata med?

Jag tycker att misstagen karaktärerna gör i boken är vad som gör den bäst. Till och med en väldigt liten sak, som något man råkar säga till en kompis eller när man råkar glömma att ringa kan göra en jättestor skillnad. Ibland kan saker och ting gå väldigt, väldigt fel utan att man egentligen vill det. Men det går också att fixa det igen. Inget kan bli ogjort, men det går att göra bättre.Det här är något både Johan och Ester går igenom och upptäcker.

Annars tycker jag att Johan är väldigt, väldigt modig när han ringer till sin pappa och tar tag i situationen på egen hand. Likaså tycker jag att Ester på sätt och vis är modig när hon vågar resa sig igen efter att en massa saker gått snett och hon insett att hon kanske inte är den där tjejen hon trodde att hon var.

Karaktärerna känns trovärdiga, både huvudpersonerna och de i deras närhet. Jag gillar också sättet skolan blir beskriven, man får en tydlig bild och känsla i huvudet varje gång de är där. Bra, bra!

Betyg: En varm historia som kanske blir lite deppig emellanåt om hur allting ibland rasar samman - och hur man bygger upp det igen, sakta men säkert. Rekommenderas till de flesta tonåringar, tror att många killar också  skulle kunna tycka den är bra. 3.5 av 5.

Det är så logiskt att alla fattar utom du