Ett askunge-komplex (när rik möter fattig)

Det här är ett sådant där inlägg där jag jämför två böcker med snarlika handlingar. De tidigare har handlat om att dumpa en musiker, och den typiska good girl-bad boy vinkeln. För några veckor sen snubblade jag på en annan klassisk handling: en kärlekshistoria över klasskillnader, eller som det är i nutida ungdomsromaner: när rik faller för fattig (och tvärtom).

Böckerna jag tänkte jämföra är Racing Savannah av Miranda Keneally och The Distance Between Us av Kasie West. Racing Savannah handlar om en tjej som heter just Savannah, och som älskar galopphästar. Hennes pappa är nämligen en känd tränare. Tyvärr är det ingen pengabringande karriär, och med en ny, gravid fru att försörja tvingas familjen att flytta. Det första Savannah får lära sig på den nya gården är att familjen som äger den (de rika Goodwins) och de anställda inte ska beblanda sig. Trots detta verkar hon och Jack Goodwin ohjälpligt attraheras till varandra...

The Distance Between Us handlar om Caymen vars mamma driver en dockbutik på randen till konkurs. Caymen har alltid lärt sig att hålla sig borta från de rika i staden, eftersom mamman misstror dem och är rädd för att en ung rik pojke ska se en fattig tjej som Caymen som ett tidsfördriv, en leksak man kan slänga bort. När Caymen träffar Xander Spence utmanas allt hon fått lära sig om de rika, men kan någon som han verkligen gilla någon som hon?

Är handlingarna lika varandra? 

Till skillnad från mina tidigare tema-inlägg skulle jag säga att de här böckerna inte är alltför lika varandra, eller att de åtminstone inte följer varandras handling till punkt och pricka på samma sätt. Förutsättningarna är ju desamma, rik möter fattig, men därifrån rör de sig i olika riktningar. Jag tror att det beror lite på att stereotyperna om rikedom och miljonärer inte är lika tydliga som "the bad boy"s eller kändisskap. Det är mycket mer bundet till hur författaren personligen föreställer sig någon stenrik och dess sociala kretsar. Keneally (Racing Savannah) valde att gå på den arroganta och smått ignoranta versionen, en kille som växt upp och in i ett överklassliv, och blint accepterar normerna. West å andra sidan porträtterar en mer jordnära kille, som försöker göra det rätta och lyssna på sitt hjärta, men inte alltid lyckats. Det här är alltså grundförutsättningarna.

Hur bemöts det klassiska temat?

Jag skulle säga att det är svårare att skriva något i stil med The Prince and the Pauper idag, vilket t. ex. April Lindner diskuterade gällande sin moderna version av Jane Eyre. Hon valde att göra sin huvudkaraktär till rockstjärna (d.v.s. kändis) istället, men det är ju en helt annan historia. Varken Jack Goodwin eller Xander Spence är kändisar, utan bara väldigt rika. Det tar förstås udden av en hel del tabun, och därmed spänning och drama. För att öka klyftan har författarna istället valt att illustrera gapet genom att låta tjejerna arbeta i ett sammanhang där de tjänar killen. Detta används minimalt i Caymens historia, där hon säljer ett par dockor till Xanders faster som han hämtar upp, men desto mer i Savannahs. Eftersom hennes pappa är anställd, och bor på, Jacks pappas gård, är det lite farligt att umgås med Jack - det kan leda till att pappan får sparken. Savannah passar även på att vikariera för sin gravida styvmamma... som hembiträde hos familjen Goodwin. En scen när hon tvingas servera frukost åt Jack och hans föräldrar är speciellt stark.

Fanns det några stora skillnader?

De här två böckerna utforskar på sätt och vis varsin sida av de två världarna, samtidigt som de beskriver samma sak. I The Distance Between blir det mycket mer om fördomarna mot rika människor än tvärtom. Xander är den som tvingas kliva in i Caymens värld, för hon vill till en början inte ha mycket med hans att göra. Det är hon som bestämmer villkoren i deras relation, till och med när hon tror motsatsen, för hon tänker inte kompromissa med den hon är. I Racing Savannah utforskas den mer typiska versionen, där tjejen trånar efter killen hon inte kan få. Men är hon inte på något sätt nedvärderande gentemot sig själv, tycker aldrig att hon är värd mindre, och tar ingen skit (tack och lov). Tyvärr är det i hennes fall Jack som leder valsen, och hon följer efter honom, förblindad av sina egna känslor. Han är inte lika tillfreds med att låta världen (hans pappa) veta vem han dejtar, som Savannah, och ger henne en riktig tankeställare. Den ena historien får fokus på att våga visa tillit, medan den andra visar vad som kan hända om man litar för mycket på någon.

Charmen med den här sortens bok?

Tja, alla drömmer väl om att bli tillsammans en snygg, rik, rolig drömkille? Att läsa om hur någon annan får den drömmen uppfylld är nog bland det närmaste man kan komma. Sedan är det ett intressant sätt att i ungdomslitteraturen kunna undersöka klasskillnader som de ser ut idag (även om det då kunnat vara mer intressant med t. ex. "interracial" interaktioner - som de säger i USA, själv tycker jag ordet "ras" i människosammanhang är urdumt - än just pengar). Huvudkaraktärerna är också starka, självständiga och förnuftiga, samtidigt som de är helt vanliga tonåringar, vilket är uppfriskande. Det finns så många olika varianter av handlingen med olika vinklar att jag tror det bli svårt att helt kunna tröttna på den.

Andra versioner?

Det finns massvis! Som tidigare nämnt har t. ex. Jane Eyre det här temat, men även många romaner av Jane Austen. Nutida versioner som de här finns även dem i stora kvantiteter, så det är bara att välja och vraka. Något min kompis kommenterade när jag valde tema och böcker var att jag inte valde någon historia med utbytta könsroller, där tjejen kommer från de "finare" klasserna och faller för en fattigare kille. Även de historierna har trots allt blivit vanliga (vet inte om de fanns på samma sätt förr i tiden? känner till en del som snubblat på temat, men ingen som främst handlat om det) t. ex. My Life Next Door, men även en del av Sarah Dessens böcker. Nu är jag inte helt säker, men jag tror att hennes Mitt Perfekta Liv har en vinkling åt det hållet. Av någon anledning brukar en rik tjej dock få en helt annan personlighet och beskrivning än en kille... 

Three Hype Disappointments

Vi har nog alla stött på dem. De otroligt, underbart, fenomenalt, otroligt, fantastiska böckerna som du bara måste läsa (!!!!) Majoriteten av de här böckerna lever faktiskt upp till förväntningarna, överlever hypen och blir nya favoriter. Tyvärr finns det också böcker som inte gör det.

Jag tänkte dela med mig av tre sådana besvikelser.

1. Shatter Me av Tahereh Maffi

Jag vet inte riktigt om den här räknas, för jag läste den innan hajpen kom till Sverige, d.v.s. när knappt någon pratade om den. Vad jag tyckte kan man läsa här, men det faktum att jag aldrig ens skrev någon recension säger väl allt. Att den blev så populär kom lite som en överraskning för mig, och jag kanske ger den ännu ett försök för att se om jag bara råkade missa förtrollningen. 

2. Cirkeln (Engelfors-trilogin) av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren

Låt mig förklara: jag tycker verkligen inte att det här var en dålig bok. Tvärtom tyckte jag väldigt mycket om den. Den var ju jättebra! Och jättesvensk! Ändå har jag inte haft någon vidare lust att läsa varken Eld eller Nyckeln hittills, och det har gått mer än två år. Så den hypen har jag tyvärr inte kunnat haka på, men hoppas kunna göra det innan filmen kommer.

Recension finns tyvärr inte, eftersom jag läste den innan bloggen startades.

3. Hemligheternas  rike av Kristin Cashore

Den här svider fortfarande lite. Jag älskade ju nästan de två första böckerna i serien, de var så himla bra. När jag såg omslaget för första gången var jag hur taggad som helst, ville verkligen läsa den, på en gång helst! Men av någon anledning har jag inte lyckats ta mig igenom den efter ett par tappra försök. Vi klickar inte, helt enkelt. Eftersom jag dessutom spenderat tvåhundra spänn på boken är det en rejäl besvikelse. Värst är väl att många andra kallar den bäst i serien. Jag vill också känna så! 

Det här med svengelska i ungdomsböcker

Här kommer ett till temainlägg! Den här gången tänkte jag reflektera lite kring en lite nyare trend i ungdomslitteraturen: svengelska uttryck och inblandningen av engelska ord i svenska böcker.

Jag vet att det här är något som många läsare reagerar på och för att vara helt ärlig gör jag det själv också. Däremot har jag svårt att avgöra vad jag tycker om det, ibland är det okej och ibland blir det helt fel. Det beror alltså på boken och på hur det görs.

I böcker som är översatta från engelska tycker jag inte om när det blir svengelska (läs min recension på Evermore för att se mina åsikter om det) det blir nästan aldrig bra. Om det utspelar sig i en engelskspråkig miljö men språket är på svenska, då kan man inte fega ur halvvägs och behålla bara ett par ord eller fraser, inte enligt mig i alla fall. Det känns bara halvfärdigt, som om översättaren råkat hoppa över ett par ord ungefär. Framförallt sänks miljöns trovärdighet.

När det kommer till svenska böcker däremot blir jag mer kluven. Jag läste ett inlägg författaren Johanna Lindbäck skrev någonstans (kommer inte ihåg exakt varifrån) där hon skrev att det som vuxen gäller att lyssna mycket på verklighetens ungdomar för att få till dialogerna i ungdomsböcker. Och tonåringar idag (enligt henne) blandar in mycket engelsk slang. Det håller jag med om. Samtidigt läste jag en kommentar på en annan bokblogg (klicka här för att läsa det) där både recensenten och personen som  kommenterade svengelskan i Johanna Lindbäck och Lisa Bjärbos bok "Vi måste sluta ses på det här sättet" klagade på att det blev för mycket engelska. I kommentaren skrev hen också att hen "aldrig hört någon använda det så extremt mycket".

Om just det håller jag faktiskt  inte med (eller, jag skulle snarare säga att jag både gör det och inte gör det). De flesta ungdomar jag känner använder faktiskt ganska mycket engelska/svengelska när de pratar. Vi får det trots allt lassat på oss från alla håll: TV, internet, filmer, musik och spel. Speciellt så kallade "gamers" använder mycket engelska termer.

Björn Gustavsson med sin karaktär "Wow-Jocke"

På min skola använder vi ofantligt stora mängder engelska/svengelska när vi pratar. Jag använder alldeles för mycket svengelska när jag pratar. På Johanna Lindbäcks gamla skola där hon undervisade är jag övertygad om att de också gör det. Men det jag vill förtydliga är ju också att hon undervisade på den engelska linjen gymnasielinjen, IB. Och att jag går i en Internationell Engelsk skola. Så det är givet att vi använder mycket svengelska (himla mycket mer än i den där boken, kan jag avslöja). Fast även om vi kanske överanvänder svengelskan lite så ligger faktiskt resten av Sveriges ungdomar inte så långt efter.

Jag tycker inte riktigt att frågan är huruvida språket i böckerna speglar hur vi ungdomar pratar i verkliga livet, utan snarare om det är okej att använda svengelska i böcker. Precis som annat talspråk, t. ex. "ja" istället för "jag" och "e" istället för "är" och "å" istället för "och" så tror jag att det är lite av en smaksak.

Så vad tycker ni? :)

Det här med pris för bästa ungdomsbok...

Nu tänker jag klaga på prisvinnande ungdomsböcker igen. Det är något jag tidigare gjort i mina recensioner på bl. a. Sandor slash Ida och Dansar Elias? Nej!. Fast då mest ur vinkeln "varför tvingar svensklärare oss att läsa de här böckerna hela tiden?". Den här gången tänker jag klaga lite på typen av ungdomsbok som vinner dessa priser om och om igen.
      Just nu läser jag Lögnen på femte våningen, som vann det belgiska priset för bästa ungdomsbok 2008. Den har fått mig att inse jag antagligen borde sluta läsa dessa böcker, för jag  vet redan på förhand att jag inte kommer tycka om dem. På samma sätt som jag vet att 97% av alla mina klasskompisar inte heller kommer tycka om dem.

Min fråga är: vad är det som krävs för att bli "årets bästa ungdomsbok"? Är det en bok som ungdomarna faktiskt själva tycker om eller en bok som vuxna tycker är "nyttig" litteratur för ungdomar?

För mig känns det viktigt att ett pris för bästa ungdomsbok ska rekommendera böcker till ungdomar som de faktiskt kommer gilla, böcker som de själva kommer vilja köpa eller låna på biblioteket, en bok de självmant kommer välja när det ska läsas i skolan. En bok som samtidigt som den tar upp viktiga teman och frågor, också hjälper till att främja läslusten.

Det ska inte vara den sortens bok föräldrar får syn på i en tidning/bokhandel och köper till sina barn som i sin tur kanske öppnar den en gång och läser ett par sidor för att sedan tröttna på den och som till slut ställer den i en bokhylla där den oläst samlar damm.

Förvånansvärt många av böckerna i den senare kategorin upplever jag är ungdomsböcker som egentligen mest underhåller vuxna. Det är föräldrar/lärare/jurymedlemmar som tycker de är så himla, himla, bra... för allt man kan hitta mellan raderna. Eller för det (ibland lite krångliga), underbart målande bildspråket. Eller för att det, på ett poetiskt sätt, egentligen inte händer så mycket i boken annat än på det inre planet. Och det är dessa vuxna som sedan lassar böckerna vidare till sina barn.

Några av de här barnen kommer för all del gilla böckerna de också, för det är ju inte så att boken är dålig. Det är bara det att den på många sätt är en vuxenbok förklädd till ungdomsbok. Den hittar liksom inte riktigt målgruppen på det sätt den ska.

~ ¤ ~

Jag rekommenderar nästan aldrig den här sortens bok till mina kompisar. Inte bara för att jag personligen inte tycker böckerna är särskilt roliga att läsa, utan för att jag vet att de kommer tycka ännu sämre om den. För att jag vet att de hellre ser filmen "Sandor slash Ida" än faktiskt läser boken, trots att de fått lektionstid avsatt för just det. För att jag vet att de spenderar mycket tid till att googla på saker som förvirrar dem med boken. För att jag vet att de här personerna sedan kommer komma fram till mig och säga "alltså, jag fattar ingenting av den här boken." För det har hänt. Och de tycker inte att det är roligt alls och fortsätter stereotypiskt att tänka "nej, det här med böcker är ju helt värdelöst...".

Jag vill att fler ungdomar ska få chansen att upptäcka hur underbart roligt det är att läsa. Därför kommer jag inte hymla med vad som är bra litteratur eller inte. Jag kommer helt enkelt ge dem böcker som de faktiskt tycker är bra. Men det kanske bara är jag.

Bilden kommer här ifrån

Duktiga flickor faller för dåliga pojkar...

...åtminstone i de här två böckerna av Cherrie Lynn och Jay Crownover. Jag fick de som gratis e-böcker genom en sida för just sådana (även om formatet inte var någon favorit direkt) och har inte orkat skriva någon ordentlig recension. Men sen kom jag att tänka på de kusligt lika handlingarna, om man får uttrycka sig så och tänkte göra ett till inlägg i stil med "Varning! Dejta aldrig en popstjärna!" Hittade dock inte någon lika klatschig tagline, vilket som var lite synd.

Kan ju börja med att avslöja att inget av omslagen imponerar mig direkt, men... I både Rock Me och Rule får man följa historian genom de båda huvudkaraktärernas perspektiv. I den ena är det Brian och Candace, i den andra är det Rule och Shaw. Båda tjejerna har pressade familjeförhållanden och kommer från rika och "fina" kretsar med en påfrestande mamma. De känner sedan tidigare också killen, han som är så långt bort ifrån svärmorsdrömmen man kan komma och ja... det var kärlek vid första ögonkastet. 

Men något ser till att de inte kan vara tillsammans och sen efter en lång tid har passerat, så händer något och helt plötsligt påminns/upptäcker badboy:en att hon är sjukt het och att han vill ha henne. Vilket som ganska snart övergår till kärlek. Det här är grundhandlingen till hälften av alla badboy-good girl böckerna, annars kanske karaktärerna av någon anledning kanske tvingas vara tillsammans eller så blir det insta-love från killens sida. Jag funderade ett tag på att ta Underbara Helvete eller Rules of Attraction som exempel också, men de här två böckerna har många fler likheter.

Både Rule och Brian inte bara jobbar på utan råkar också äga ett tatueringsställe. Båda ger också tjejen en tatuering vid minst ett tillfälle. De råkar också ha liknande problem inom familjen - föräldrar som inte riktigt kan acceptera deras utseende, brorsan som var mycket bättre... Jag behöver kanske inte rabbla upp mer? 

Den här sortens bok är trots allt ganska vanlig och jag tror nog inte att den någonsin kommer bli helt ute, för det kommer alltid att växa upp nya tjejer som vill läsa om hur en "vanlig" tjej kan lyckas fånga en sån kille. Men eftersom det också råkar vara ett perfekt tillfälle till en massa smoking hot-romance scener, så lär väl kvalitén variera.

På Goodreads är båda böckerna (nästan) med på topp tio listan av good-girl-bad-boy-böcker. Rock Me förstår jag faktiskt för den är väl lite kliché på sina ställen men fortfarande bra. Ärligt talat tror jag att det är precis den sortens bok man letar efter ifall man är sugen på den här kategorin. (Om man inte vill ha en snällare variant, då rekommenderar jag Simone Elkes Perfect Chemistry böcker istället). Rule, däremot... nja. Jag vet, återigen råkade jag hitta en bok jag gillade och en jag inte gillade, men jag tycker verkligen inte att berättarrösten eller grammatiken i Rule är särskilt bra. Dialogerna var en plåga. I Rock Me finns det en del klichéartade teman - i Rule är allt kliché på ett störande, överdrivet sätt. Tyvärr.

“Too many people around plus I think kicking his ass would only encourage him.  The guy has a whole tool box of screws loose.  It isn’t even about Shaw it’s all about how it looks that she dumped him and is hanging out with me.  His ego is out of this world I seriously don’t know what we’re going to do about it because he’s right about his dad being able to cover for him, he already proved it once.”

Men hm, ja, det räcker lite nu. Det var helt okej i början, överkomligt och så där, men framemot slutet ville man helst spy över det. Ärligt talat fick jag kämpa mig igenom klimax-dialogen, så irriterad blev jag på den. Jag menar, okej som talspråk, men i en bok? Snälla?

Lite snabb info om båda böckerna:

Rule: Shaw har varit kär i den bångstyriga och tatuerade Rule sedan hon var tretton. Men hela hans familj har alltid trott hon är ihop med hans tvilling Remy och Rule verkar inte tycka om henne alls. När allt börjar förändras efter en natts festande vågar Shaw nästan börja tro att lyckan finns inom räckhåll. Men problem kommer från både hennes och Rules familj och hennes ex verkar ha svårt att förstå att det är slut mellan dem. Som om inte det vore nog börjar Rule också bete sig underligt. Älskar han henne verkligen tillbaka?

Rock Me: Candace har varit kär i sin kusins pojkvän Brian sen första gången hon träffade honom. Med sin humor, coola attityd och många tatueringar är han inte direkt välkommen i familjen, men varken hon eller kusinen bryr sig. Nästan ett år efter att paret gjort slut bestämmer sig Candace för att trotsa sin mamma - och skaffa en tatuering hos Brian. Väl där inser både hon och Brian att de saknat varandra mer än de trott. Men är det verkligen tillräckligt för att hålla dem tillsammans?

Kommer jag läsa en till sån här bok om jag får tillfälle? Jag tänker inte säga nej, för jag lär läsa någon mer någon gång (de är ändå ganska populära) men det är inte som om jag tänker kasta mig över dem. Fast det där är lite av en lögn, för jag tänker beställa hem Walking Disaster vilken dag som helst nu...

Några sista funderingar... är det en oskriven regel att tjejen måste vara oskuld och har sparat den i väntan på "den rätta"? Eller som i de här fallen, på den där "dåliga" killen? Och vad är det med sådana hära böcker som gör att killen och hans många bröder måste ha namn som börjar på samma bokstav? Travis, Thomas, Trenton och Rule, Remy, Rome... är det med flit, månne?

Varning! Dumpa aldrig en popstjärna!

Jag har (som ni kanske vet) läst "Audrey" av Robin Benway och recenserat den för några dagar sedan. Vad ni kanske inte vet är att jag läste en liknande bok; "Indigo Blues" av Danielle Joseph för ett par månader sedan. Vad de har gemensamt? Handlingen.

Båda böckerna handlar om en ganska vanlig tjej som har varit ihop med en kille väldigt länge, men som inte känner att de vill fortsätta vara tillsammans, av olika anledningar. Killen råkar vara med i ett band, men de är inte kända och kom igen, typ alla killar är med i ett band vid något tillfälle i livet. Problemet är bara att killen inte tar "the break-up" särskilt bra och skriver en låt om det. Som genast (såklart) blir hur känd som helst och börjar spelas i hela landet/världen och den har tjejens namn i titeln!

Några andra likheter mellan de här två böckerna är den coola, roliga och förstående bästa kompisen som försöker hjälpa till med att hantera den nya stardomen och dessutom försöker hitta en ny kille åt tjejen. Sen finns det ju förstås en person i tjejens närhet som försöker "utnyttja" hennes publicitet (inte nödvändigtvis på ett dåligt sätt), jobbet på en glassbar/godisbutik, en massa paparazzis och framemot slutet: en TV-sändning tillsammans med killen som "förstörde" hennes liv, där hon försonas med alla och inser att sin situation inte är så dålig i alla fall (eller något i den stilen. Risken finns att hon bara försöker förstöra allas liv också.)

Jag vet inte om det finns fler böcker i den här "kategorin" för jag antar att handlingen redan är på väg att bli lite uttjatad, men jag tror att det handlar lite om hur man leverar storyn. Indigo Blues var till exempel inte en favorit - jag skrev inte ens en recension på den. Audrey däremot var riktigt bra.

Varför? Jag tror att det ligger lite i det faktumet att man letar efter en kärlekshistoria när man läser en sån här bok. Visst, den börjar med ett riktigt surt slut på ett förhållande, men man vet redan på förhand att den kommer att handla om att gå vidare och då hoppas man ju åtminstone på lite kärlek. I Audrey ligger fokuset på henne själv, hur hon hanterar sitt nya liv och alla dess för och nackdelar. Hon försöker verkligen fortsätta som en vanlig tonåring och har därför inga problem när det kommer till söta killar. Indigo däremot har lite svårare att hamna i fokus utan att kännas bitchig. Vartannat kapitel är nämligen Adams (killen som skrev låten) och han har inte kommit över henne än. Så det blir lite svårt att få hela "Gå Vidare"-biten att kännas genuin för båda. I Audrey har ju Evan kommit över henne för länge sen när han blir känd och när de träffas igen och ber om ursäkt för varandras beteende och blir vänner igen - känns det äkta. När Indigo och Adam träffas igen (SPOILER!!!) känns det inte ens som om man vet om de kommit över allt och varandra, utan verkar snarare vara tillbaka på ruta ett. Så som boken slutar vet man inte ens om de kanske kommer försöka igen.

Något jag funderat över är massmedia i böckerna. Båda låtarna blir ju enormt stora nästan på en gång (takten i Audrey är till en början lite troligare än den i Indigo Blues) och ja, vissa låtar fortsätter spelas i flera månader, som i Audrey. Men de flesta gör inte det. Sen är det lite hur paparazzi osv reagerar på "tjejen från låten", hon som "krossade pojkstjärnans hjärta". Indigo får en massa publicitet och uppmärksamhet men mest Haters. Audrey däremot får en massa fans och positiva följder, till exempel VIP-förmåner med mera. Men fortsätter pressen verkligen vara intresserad av en "vanlig" tjej så länge? Vet inte riktigt hur trovärdig den aspekten är, men den är ju underhållande så det gör inget.

Om jag kommer läsa en sån här bok igen vid tillfälle? Om jag stöter på en till med den här typen av handling tror jag faktiskt att jag kommer göra det. Okej, det kanske blir lite upprepande men - folk läser hundratals Paranormal Romance-böcker som är nästan exakt likadana och ingen klagar alltför mycket på det. Dessutom vill jag se om någon annan lyckas lika bra som Robin Benway, eller om de kör fast i Indigo Blues-spåret.