Det här med bokbloggare, skyldigheter, och recensionsexemplar

Bokbloggande är fortfarande klassat som ett relativt nytt fenomen och bloggarnas roll är ännu svårplacerad.  Bokbloggare ska skriva om böcker, och därmed göra reklam för böcker, men även ge kritik (inklusive konstruktiv) till sagda böcker och beskriva åsikter kring dem. Vi är amatörkritiker som också får kritik för vad vi gör, och jag tänkte skriva lite om vad jag tycker och känner inför ämnet. (OBS! Personliga åsikter, bara mina egna tankar och erfarenheter kring frågorna. Väldigt mycket jag inblandat)

• För några månader sedan läste jag det här på Boktjuvens blogg, samt andra bloggars följdinlägg som finns länkade. Det är en intervju med Margareta Rönnberg som bl. a. skriver att bokbloggarna har en klubb för inbördesbeundran och att de är dåliga på att ge kritik. Dvs att de är för snälla när de recenserar böcker och bara väljer att skriva om böcker de gillar.

Jag tänker inte skriva alltför mycket om det här, då många andra redan bemött ämnet på ett sätt som får mig att imponerat vilja säga "det hon sa!". Kolla det här inlägget från Janina Kasteviks blogg till exempel. Själv vet jag att jag inte alltid håller med alla andra bokbloggare, att jag inte bara recenserar böcker som jag gillar, och att jag vågar ställa frågor om andra bloggares recensioner. Samtidigt håller jag helt med om att jag är en amatörkritiker. Jag läser inte böcker för att skriva om dem, utan jag skriver om böcker jag läst. För att jag tycker det är roligt. Jag tänker absolut inte påstå att jag är på nivån att analysera verk på ett professionellt sätt och sedan skriva intellektuella recensioner om det. Jag bloggar bara om mina tankar kring böcker jag läst - och sprider förhoppningsvis läsglädje.

• En stor fråga kring bokbloggande är recensionsexemplaren bokbloggare får, av både förlag och författare. Vad betyder det egentligen att tacka ja till ett recensionsexemplar? Innebär det några skyldigheter? Det här finns skrivet om på många olika ställen och är lätt att leta upp.

Ja, vad är det egentligen som händer när man får/ber om/tackar ja till ett recensionsexemplar? Betyder det att man är skyldig att läsa klart boken, eller åtminstone recensera den på bloggen? Det här är en fråga jag har lite svårt för. I dagsläget har jag två recensionsexemplar hemma som jag inte läst/recenserat, har haft relativt länge, och själv bett om. Det tror jag inte jag är ensam om. Samtidigt tycker jag att man ska recensera en bok om man bett om den, oavsett om man känner för att läsa den eller ej. Har man däremot fått boken oombett tycker jag inte man kan kräva någonting alls, då stressen när man får (oönskade) recensionsexemplar kan bli stor.

En annan fråga är vad man får skriva om boken. Vissa anser att bokbloggare skriver enbart berömmande och positiva recensioner för att fortsätta få gratis böcker. Som om man inte får skriva något negativt om boken bara för att man fått exemplaret gratis av förlaget eller författaren. Jag håller absolut inte med om det, och tvekar inte att kritisera det jag tycker är dåligt, oavsett var jag fått boken ifrån. 

• Nu återkommer vi till ämnet kritik. Det är så svårt! Margareta Rönnberg i första inlägget tyckte det bloggades för lite kritik. Simona Ahrnstedt (Sveriges romancedrottning) skriver här om den andra sidan av kritiken. När det blir för mycket och för elakt. 

Det är alltså en hårfin gräns där, som handlar om att ge bra kritik. På ett bra sätt. Det här har de flesta bloggande författarna nämnt någon gång, Johanna Lindbäck och Lisa Bjärbo till exempel. Jag har själv svårt att veta om jag skriver elaka recensioner, men vet att det förekommit. Särskilt då Lögnen  på femte våningen (som var ett recensionsexemplar). I efterhand kände jag mig tvungen att lägga till en varningstext om att ta recensionen med en nypa salt. Som en personlig blogg finns det trots allt en del känslor inblandade i recensionerna, och den boken stod för mycket jag inte tycker om, och därmed irriterade mig både när jag läste och skrev om den. Det händer ibland.

Jag tycker kritik är något viktigt (trots att jag är amatörkritiker) och det finns nästan alltid någon negativ aspekt omnämnd i mina recensioner. Men det finns å andra sidan få heltigenom negativa recensioner på Bokpandan, precis som Rönnberg menade när hon säger att hon måste leta efter en "Böcker jag avskyr och skälen till varför"-blogg. Som bokbloggare skriver man mest om böcker man tycker om - helt enkelt för att det är de böckerna man faktiskt läser.

Att jag dessutom har som regel att aldrig recensera böcker jag inte läst ut (dvs: inte gillat och gett upp) eftersom jag tycker det är orättvist att säga en bok helt om man struntar i hälften av dem. Nästan alla hatobjekt hinner försvinna på den vägen; men är det intressant kan man väl för all del börja lista böcker man aldrig orkat läsa färdigt?

Gällande kritik har jag också tänkt på vad Simona Ahrnstedt skrev om att man kanske inte räknar med "att det [kritiken] kommer att läsas av den det handlar om". Jag tänkte mycket på det faktiskt. Dels på formuleringen, då jag aldrig försöker såga författare (har aldrig skrivit "hen kan inte skriva" eller "hen kan ge upp författarkarriären") utan bara boken i sig. Ibland händer det att jag inte tycker om böcker av mina favoritförfattare. Det betyder inte att jag inte tycker om dem, bara boken. Samtidigt förstår jag vad hon menar, och för ett tag sedan fick jag själv en tankeställare gällande just detta. Jag hade recenserat Från Holmes till Sherlock och fick några dagar senare veta att författaren skrivit om detta på hans författarplattform (facebook). Han skrev att han "gladdes åt de positiva orden och tog till [sig] av de negativa bitarna" och jag fick en liten chock. En författare läste vad jag skrev om hans bok!

Det där med de "negativa bitarna" blev plötsligt tydligare. Hade jag total sågat någon? Eftersom blogginlägg generellt ska vara kortare, och därmed mer läsvänliga, utgör ett stycke en väldigt stor procent av hela recensionen. Så även om helhetsomdömet var positivt kan en fjärdedel av recensionen ha blivit negativ, vilket genast ger det sämre klang. Dessutom skriver man ofta mer detaljerat om kritik eftersom man inte vill bli missförstådd, så det står ut desto mer.

I Sherlock Holmes-bokens fall var linjen mellan att kritisera boken och författaren väldigt tunn, då det jag ogillade handlade just om vad Boström skrev om sig själv. Självbiografiska böcker måste därför vara oerhört svåra att recensera! Nuförtiden försöker jag tänka mig för när jag  skriver kritiskt så att ingen råkar ta åt sig i onödan. (Inte för att Mattias Boström gjorde det, han var väldigt "cool".)

• För någon dag sedan gästbloggade Richard Beer på Debutantbloggen med det här inlägget om "hårt arbetande debutanter" och hur de ofta får förlita sig på bokbloggare när det gäller recensioner. Debutanter har ofta inte råd att ge bort flera gratis-exemplar av böckerna, utan får använda sig av e-böcker - något många bokbloggare motsätter sig till.

Det här har också en liten baksideshistoria om hur jag själv är relaterad till frågan. Jag är nämligen en av dem som Richard mejlade och erbjöd e-boks exemplar av Niemeyerfaktorn. Jag är också en av dem som mejlade tillbaka och undrade om det var möjligt att få den som fysisk bok istället.

Däremot är jag inte en person som automatiskt motsätter mig e-böcker "bara för att". För mig handlar det om en personlig avvägning mellan huruvida jag har tålamodet att läsa boken som e-bok eller inte. Är så fallet skriver jag i regel till förlaget att formatet inte spelar någon roll. I just det här fallet råkar Niemeyerfaktorn inte tillhöra de genrer jag vanligtvis läser. (Det är också något jag tänkt på: när folk ber mig att läsa böcker bara för att jag har en bokblogg, utan att bry sig om att kolla vad för sorts böcker jag skriver om.) Jag brukar inte ta emot sådana böcker eftersom jag oftast inte ens tror jag skulle orka läsa dem.

Ifall att boken inte passar mig perfekt skulle jag vilja ha den som fysisk bok, då är det lättare att ströläsa och sega sig igenom den, jämfört med en e-bok. För mig  kräver e-böcker väldigt stort intresse för att bli utlästa och jag var inte 100% säker på om det gällde Niemeyerfaktorn. Jag tror att det där med e-böcker kontra fysiska böcker är väldigt individuellt. En del förlag skickar nuförtiden endast ut e-böcker som rec-ex till bloggar. Något många är helt emot och nästan förtvivlade över. För mig beror det mer på boken än formatet.

• Jag tänkte avsluta med det jag stör mig mest på när det kommer till vad bokbloggare ska och inte ska göra. Saker som det här: "Det vore därför en naturlig uppgift för bokbloggare att lyfta fram eller anmäla nya författare, vilket inte verkar vara faller för alla idag." Exemplet kommer från ett mejl jag fick av Richard Beer i samband med inlägget på Debutantbloggen.

Jag fullkomligt avskyr den här bilden av att bokbloggare ska ha massor av skyldigheter bara för att vi skriver om böcker, och författare och förlag tjänar på det som reklam, som en sorts "second best"-till kritikerna i tidningarnas kultursidor. Nu har jag mejlväxlat med Richard och vet att han inte menade något illa med meningen ovan, men det påminde mig starkt om andra mindre trevligare uppmaningar till bokbloggare.

Som bokbloggare har jag faktiskt ingen skyldighet alls att göra si eller så. Det kommer inga krav, skyldigheter eller naturliga uppgifter i och med att blogga om böcker. Jag förstår om man kan bli besviken på vad som skrivs eller inte skrivs, görs eller inte görs, men det gör det inte rätt att bossa runt med andra människor. Bokbloggande är en fritidsaktivitet till för att roa; det ska inte finnas några krav. 

Det här med svengelska i ungdomsböcker

Här kommer ett till temainlägg! Den här gången tänkte jag reflektera lite kring en lite nyare trend i ungdomslitteraturen: svengelska uttryck och inblandningen av engelska ord i svenska böcker.

Jag vet att det här är något som många läsare reagerar på och för att vara helt ärlig gör jag det själv också. Däremot har jag svårt att avgöra vad jag tycker om det, ibland är det okej och ibland blir det helt fel. Det beror alltså på boken och på hur det görs.

I böcker som är översatta från engelska tycker jag inte om när det blir svengelska (läs min recension på Evermore för att se mina åsikter om det) det blir nästan aldrig bra. Om det utspelar sig i en engelskspråkig miljö men språket är på svenska, då kan man inte fega ur halvvägs och behålla bara ett par ord eller fraser, inte enligt mig i alla fall. Det känns bara halvfärdigt, som om översättaren råkat hoppa över ett par ord ungefär. Framförallt sänks miljöns trovärdighet.

När det kommer till svenska böcker däremot blir jag mer kluven. Jag läste ett inlägg författaren Johanna Lindbäck skrev någonstans (kommer inte ihåg exakt varifrån) där hon skrev att det som vuxen gäller att lyssna mycket på verklighetens ungdomar för att få till dialogerna i ungdomsböcker. Och tonåringar idag (enligt henne) blandar in mycket engelsk slang. Det håller jag med om. Samtidigt läste jag en kommentar på en annan bokblogg (klicka här för att läsa det) där både recensenten och personen som  kommenterade svengelskan i Johanna Lindbäck och Lisa Bjärbos bok "Vi måste sluta ses på det här sättet" klagade på att det blev för mycket engelska. I kommentaren skrev hen också att hen "aldrig hört någon använda det så extremt mycket".

Om just det håller jag faktiskt  inte med (eller, jag skulle snarare säga att jag både gör det och inte gör det). De flesta ungdomar jag känner använder faktiskt ganska mycket engelska/svengelska när de pratar. Vi får det trots allt lassat på oss från alla håll: TV, internet, filmer, musik och spel. Speciellt så kallade "gamers" använder mycket engelska termer.

Björn Gustavsson med sin karaktär "Wow-Jocke"

På min skola använder vi ofantligt stora mängder engelska/svengelska när vi pratar. Jag använder alldeles för mycket svengelska när jag pratar. På Johanna Lindbäcks gamla skola där hon undervisade är jag övertygad om att de också gör det. Men det jag vill förtydliga är ju också att hon undervisade på den engelska linjen gymnasielinjen, IB. Och att jag går i en Internationell Engelsk skola. Så det är givet att vi använder mycket svengelska (himla mycket mer än i den där boken, kan jag avslöja). Fast även om vi kanske överanvänder svengelskan lite så ligger faktiskt resten av Sveriges ungdomar inte så långt efter.

Jag tycker inte riktigt att frågan är huruvida språket i böckerna speglar hur vi ungdomar pratar i verkliga livet, utan snarare om det är okej att använda svengelska i böcker. Precis som annat talspråk, t. ex. "ja" istället för "jag" och "e" istället för "är" och "å" istället för "och" så tror jag att det är lite av en smaksak.

Så vad tycker ni? :)

Det här med pris för bästa ungdomsbok...

Nu tänker jag klaga på prisvinnande ungdomsböcker igen. Det är något jag tidigare gjort i mina recensioner på bl. a. Sandor slash Ida och Dansar Elias? Nej!. Fast då mest ur vinkeln "varför tvingar svensklärare oss att läsa de här böckerna hela tiden?". Den här gången tänker jag klaga lite på typen av ungdomsbok som vinner dessa priser om och om igen.
      Just nu läser jag Lögnen på femte våningen, som vann det belgiska priset för bästa ungdomsbok 2008. Den har fått mig att inse jag antagligen borde sluta läsa dessa böcker, för jag  vet redan på förhand att jag inte kommer tycka om dem. På samma sätt som jag vet att 97% av alla mina klasskompisar inte heller kommer tycka om dem.

Min fråga är: vad är det som krävs för att bli "årets bästa ungdomsbok"? Är det en bok som ungdomarna faktiskt själva tycker om eller en bok som vuxna tycker är "nyttig" litteratur för ungdomar?

För mig känns det viktigt att ett pris för bästa ungdomsbok ska rekommendera böcker till ungdomar som de faktiskt kommer gilla, böcker som de själva kommer vilja köpa eller låna på biblioteket, en bok de självmant kommer välja när det ska läsas i skolan. En bok som samtidigt som den tar upp viktiga teman och frågor, också hjälper till att främja läslusten.

Det ska inte vara den sortens bok föräldrar får syn på i en tidning/bokhandel och köper till sina barn som i sin tur kanske öppnar den en gång och läser ett par sidor för att sedan tröttna på den och som till slut ställer den i en bokhylla där den oläst samlar damm.

Förvånansvärt många av böckerna i den senare kategorin upplever jag är ungdomsböcker som egentligen mest underhåller vuxna. Det är föräldrar/lärare/jurymedlemmar som tycker de är så himla, himla, bra... för allt man kan hitta mellan raderna. Eller för det (ibland lite krångliga), underbart målande bildspråket. Eller för att det, på ett poetiskt sätt, egentligen inte händer så mycket i boken annat än på det inre planet. Och det är dessa vuxna som sedan lassar böckerna vidare till sina barn.

Några av de här barnen kommer för all del gilla böckerna de också, för det är ju inte så att boken är dålig. Det är bara det att den på många sätt är en vuxenbok förklädd till ungdomsbok. Den hittar liksom inte riktigt målgruppen på det sätt den ska.

~ ¤ ~

Jag rekommenderar nästan aldrig den här sortens bok till mina kompisar. Inte bara för att jag personligen inte tycker böckerna är särskilt roliga att läsa, utan för att jag vet att de kommer tycka ännu sämre om den. För att jag vet att de hellre ser filmen "Sandor slash Ida" än faktiskt läser boken, trots att de fått lektionstid avsatt för just det. För att jag vet att de spenderar mycket tid till att googla på saker som förvirrar dem med boken. För att jag vet att de här personerna sedan kommer komma fram till mig och säga "alltså, jag fattar ingenting av den här boken." För det har hänt. Och de tycker inte att det är roligt alls och fortsätter stereotypiskt att tänka "nej, det här med böcker är ju helt värdelöst...".

Jag vill att fler ungdomar ska få chansen att upptäcka hur underbart roligt det är att läsa. Därför kommer jag inte hymla med vad som är bra litteratur eller inte. Jag kommer helt enkelt ge dem böcker som de faktiskt tycker är bra. Men det kanske bara är jag.

Bilden kommer här ifrån