Den lille prinsen - Antoine de Saint-Exupéry

TILL LÉON WERTH
Jag måste be alla barn om förlåtelse för att jag tillägnat en vuxen den här boken. Men jag har en god ursäkt: den här vuxne personen är den bäste vän jag har i hela världen. Och jag har ännu en ursäkt: den här vuxne personen förstår allting, även böcker för barn. Och så har jag en tredje ursäkt: denne vuxne person svälter och fryser hemma i Frankrike. Han behöver verkligen tröstas. Om de ursäkterna inte räcker, skulle jag gärna tillägna boken det barn den här vuxne en gång var. Alla vuxna har en gång varit barn. (Men inte så många av dem minns det.) Jag ändrar alltså min tillägnan:
TILL LÉON WERTH - SOM LITEN POJKE


Omdöme: Den här boken är verkligen så fin. Vad kan man egentligen säga mer än det? Den är fin, tankfull, värdefull, underbar. Varje uppslag bara måste insupas och tolkas, det är ingenting man läser snabbt och hafsigt.

Boken innehåller väldigt filosofiska tankar och jag tycker att det är fint hur de är lika åtkomliga och greppbara för barn som för vuxna. De kan tolkas på olika nivåer som passar alla åldersgrupper, helt enkelt. Oavsett hur mycket tid man lägger på att tolka de olika episoderna i boken tror jag att man förstår huvudbudskapet.

Sedan är det också intressant att titta på bakgrunden till den här berättelsen, som kom till under andra världskriget. Om vad Sain-Exupéry upplevde, vilka människor han kände och vad de alla tyckte och kände om sin samtid. Det var en så otroligt stormig tid i världshistorien när så många viktiga verk skapades och så centrala frågor beskrevs. Att få vrida och vända på det ur olika personers perspektiv, skildrade på olika sätt, är något jag tycker är väldigt intressant.

Betyg: Här har vi verkligen ett måste till klassiker. För alla åldrar. Läs den, upplev den, lär av den. Ta en stund till att fundera över vad orden och bilderna betyder just för dig (och kanske även för andra).

Den lille prinsen

Anna och den franska kyssen - Stephanie Perkins

"Alla är här utom St. Clair", säger Meredith. Hon ser sig om i matsalen. "Men han brukar vara sen."
  "Han är alltid sen", rättar Josh.
  Jag harklar mig. "Jag tror att det var honom jag hälsade på igår. I korridoren."
  "Snyggt hår och brittiskt uttal?" frågar Meredith.
  "Eh. Ja, jag tror det." Jag försöker låta neutral på rösten.
  Josh flinar. "Alla är såååå kära i St. Clair."
  "Äsch, lägg av", säger Meredith.
  "Inte jag", säger Rashmi och tittar upp för första gången, som om hon vill avgöra om jag kommer bli kär i hennes pojkvän eller inte. 
  Josh släpper hennes hand och suckar överdrivet. "Men jag är. Jag ska fråga om han vill gå på avslutningsbalen med mig. Det är vårt år i år, det är jag säker på."


Omdöme: Anna och den franska kyssen är en sådan där kärleksbok man ska ha läst. Sockersöt på ett sätt man njuter av, med underbar fransk atmosfär och en hel del humor. Det handlar om Anna som tvingas bo ett år på en fransk-amerikansk internatskola i Paris och först mest saknar kompisarna där hemma... men som så klart fått uppleva ett av de mest spännande åren i sitt liv i slutändan.

Det som gör den här boken så himla bra är St. Clair. (Jag ska inte ljuga). Lite därför valde jag citatet däruppe - man smälter helt enkelt för honom när man läser. Han är så otroligt fin och gullig (även om han förstås också kan vara osäker och göra korkade saker) och hans relation till Anna är precis likadan.

Liiiiite utdragen tycker jag att berättelsens konflikt blir efter mitten, men aldrig seg. Snarare så att man sitter och hejar på Anna till tusen, för jag förstår varför hon är så försiktig. Det är jättejobbigt att inte veta säkert om den andra gillar en tillbaka!

Betyg: Urgullig kärleksbok (som dessutom utspelar sig i Paris och handlar om en brittisk kille med världens finaste hår!) som har allt man letar efter för mysig sommarläsning. Rekommenderas!

(Äldre recension finns här. Och en sista grej: har ni sett hur sjukt fin ryggen på Modernistas inbundna upplaga är? Jag har tagit av dustcovern för att jag tycker det enkla silvervita med eiffeltornet är så mycket snyggare!
Går förstås inte att göra rättvisa på bild, men...)

Anna och den franska kyssen

Uppstigandet - Karen Bao

"Jag kunde inte sova. Jag borde ha slagits mot Jupiter... Det var fullkomligt hänsynslöst av honom att klubba ner någon som inte ens har hälften av hans massa." Fastän han ser bestört ut höjer han inte rösten utan viskar. Kanske vill han ändå dölja vårt samtal från tjuvlyssnare. "Håll dig borta från honom... Snälla?"
- Wes till Phaet

När Phaets mamma blir bortförd under mystiska omständigheter blir hon som äldsta barnet ansvarig för sina två syskons överlevnad. För att hålla dem utanför det fruktansvärda Härberget tar hon värvning i Milisen, där hon utsätts för flera test.

Insatserna höjs hela tiden, faror och mysterier hopar sig, och mycket snart visar det sig att ingenting är som Phaet tidigare trott.

Omdömet: En glad överraskning! För det mesta är jag inte överdrivet förtjust i böcker som utspelar sig på stationer i yttre rymden (Enders Spel av Orson Scott undantaget) och Uppstigandet kombinerar just rymdstation med YA dystopi, vilket börjar bli uttjatat. Ändå tyckte jag tyckte jag bara att den blev bättre och bättre ju mer jag läste.

Första halvan av boken påminner väldigt, väldigt mycket om Divergent-serien. Det är väl oundvikligt med det liknande upplägget, men faktiskt inte något negativt. Tvärtom tyckte jag om att återfå känslan från Divergent i ny miljö med nya förutsättningar. Sista halvan är också helt och hållet Baos och väldigt spännande - det bygger upp för en storslagen serie som jag redan har höga förhoppningar på.

Språket är enkelt och rakt på sak och jag uppskattar hur Bao sprängt in vetenskapliga tankar och resonemang för att fånga Phaets röst och vardag på månen. Persongalleriet är omfångsrikt med många karaktärer man fastnar för, och jag tycker verkligen om den interna konflikten mellan gamla och nya relationer. Phaet slits mellan personen hon var hemma med sina syskon och vännen Umbriel, och den Strimma hon tvingas utvecklas till inom milisen. Uppfräschande var också att allt fick lov att ta sin tid, vilket annars ofta glöms bort i Young Adult-sammanhang.

Världsuppbyggnaden var väldigt intressant även om jag till att börja med blev väldigt avskräckt av hela rymdstationsstämningen. Sättet månen och jorden samexisterar på (nätt och jämt) och folket hålls bakom ljuset var typiskt dystopiskt, men inte kvävande att läsa om. Det ska bli väldigt intressant att se vart allt leder i följande böcker.

Betyg: Definitivt något jag kommer rekommendera till kompisar när de frågar om böcker som liknar Divergent! Med komplex världsuppbyggnad, fascinerande karaktärer och ett rappt tempo (för att inte tala om en riktigt spännande upplösning) är serien på god väg att kunna bli en framtida favorit.

Uppstigandet

Bazaar hos förlagen på Söder i Stockholm (Passa på att fynda!)

Idag hade jag min första praodag på Modernista Förlag (som var jättetrevligt, rapport kommer i slutet av veckan!) och fick då höra talas om söderförlagens årliga julbasar. Den är nu på torsdag klockan 10-20 har tio oberoende bokförlag på Söder "öppet hus" då kommer sälja böcker från utgivningen direkt från lagret till extra låga priser (som jag förstått det.)

Så passa på, kom och se hur det ser ut på ett förlag! Och fynda billiga julklappar! 

Förlagen som håller i basaren är:

Leopard förlag, S:t Paulsgatan 11  - Främst vuxenböcker, både fack- och skönlitteratur
Alfabeta Bokförlag + Arkitektur förlag, Fiskargatan 8  - Vuxenböcker, både fack- och skönlitteratur, samt barn- och ungdomsböcker
Ordfront förlag, Galago och En bok för alla, Högbergsgatan 18  - Vuxenböcker, fack- och skönlitteratur, serier, och barn- och ungdomsböcker (klicka på de olika hemsidorna för att se deras utgivning; eller åk dit och se efter själva!)
Modernista, Kvarngatan 10 - Vuxen och ungdomsböcker, fack- och skönlitteratur
ETC, Björngårdsgatan 15 - TROR det bara är vuxenböcker
Karneval, Mäster Pers gränd 2C - Främst fackböcker, men även skönlitteratur och barn- och ungdom.
Tranan, Wollmar Yxkullsgatan 5B - Främst skönlitteratur från bl. a. Asien, Afrika och Latinamerika men även barnböcker.


Kommer ni till Modernista innan klockan fem så kanske jag är där, vi ses då! :)

Drömgångare - Samantha Shannon

"Jag tänkte inte dö idag."

Handling: Paige Mahoney vet inte själv gränserna för sin förmåga. Hotad i en kontroll i t-banan råkar hon döda en vakt. Att undkomma kommer i princip att vara omöjligt. Ingen är efterlyst av Scion särskilt länge.
     Året är 2059. Det är tvåhundra år sedan Scion inrättades i Storbritannien; som ett säkerhetssystem, men alla vet vad det i själva verket är – en ockupationsmakt, ett växande imperium.
     Sedan hon var 16 har Paige arbetat åt Jaxon Hall i Londons kriminella undre värld. Hennes jobb är att skaffa information genom att bryta sig in i folks medvetanden. Paige är nämligen klärvoajant och därtill av en ytterst sällsynt sort: hon är drömgångare. Enligt Scion begår hon högförräderi bara genom att finnas till.
     Exakt hur åtråvärd hon är för sin fiende kommer hon tids nog att bli varse.
(Tagen från Modernistas hemsida.)

Jag ber om ursäkt på förhand för den enormt långa recensionen, förstår om det blir lite mycket att läsa, men jag tyckte boken var så himla bra att jag bara inte kunde låta bli. 

Omdöme: Ååååh, vilken bra bok! Jag har känt mig lite trött på alla YA-dystopier ett tag (med undantag för serier jag redan påbörjat) så Drömgångare kändes inte jättelockande när jag fick hem den. Jag hade ju inte hört något om den från "overseas" heller, så jag tänkte väl automatiskt att den här kan inte vara någon höjdare direkt... och ställde den i bokhyllan. En vecka senare tog jag fram den, tänkte att jag kunde försöka läsa första kapitlet i alla fall och fastnade sedan totalt.

Berättelsen hugger tag i en väldigt snabbt och man dras lätt med i den. Men i början får man en massa titlar, ord och begrepp slängda på sig som man inte förstår och omöjligen kan hålla reda på. Till och med när jag läst ut boken var det några av de där uttrycken jag inte alls var säker på. Mitt bästa tips är att inte tänka så mycket på alla nya ord, för i de allra flesta fall behöver man inte veta exakt vad de betyder för att förstå vad som händer och de viktigaste orden återkommer så pass ofta att man hinner lära sig dem till slut. Känner man att man verkligen vill lära sig allt finns dels en "karta" över de olika sorterna klärvoajans i början och dessutom en ordlista i slutet av boken. Jag skulle dock tro att det förstör läsflödet att slå upp saker och ting hela tiden så personligen skulle jag nog hellre ta det som det kommer.

Jag gillade Paige som karaktär, kanske mest för det faktum att man kan leda så många saker från hennes bakgrund till personen hon är nu. Man kan också tydligt se många av hennes vänner återspeglade i hennes personlighet, det går verkligen att se hur de har format henne, vilket ger henne lite djup. Men förutom Paige som är huvudperson kan man dela in alla andra karaktärer mer eller mindre i två kategorier: välutvecklade bikaraktärer och mindre utvecklade karaktärer.
     Den senare kategorin bestod främst av människor Paige mötte under bokens gång, snabbt blev väldigt bra kompis med, och som sedan blev ganska platta. Det fanns tre eller fyra sådana karaktärer i boken som jag störde mig på, men annars älskar jag bikaraktärerna. Nick, Jaxon, Arcturus, David och Nashira till exempel var riktigt intressanta.

Drömgångare är ganska svår att skriva om utan att det känns som om man avslöjar för mycket. Charmen med boken är på sätt och vis att samtidigt som det händer mycket i boken händelsemässigt, är det många andra typiska element för den här sortens bok som rör sig väldigt långsamt och på annorlunda sätt än vad man är van vid. Den sticker ut lite i mängden genom hur den berättas helt enkelt. Blir det någon kärlek? Mellan vilka? Blir det en kärlekstriangel någonstans? Kommer Paige bli en upprorsledare?

En annan sak, som också förlaget verkar ha tänkt på, är att boken blir så himla mycket bättre om man inte avslöjar för mycket. Redan efter 30-50 sidor tar den nämligen en riktigt stor vändning som jag verkligen inte räknat med efter att ha läst baksidestexten, som till skillnad från boken på orignalspråk, faktiskt inte avslöjar hela historian. Eller särskilt mycket av historien alls, fast man kan tro det vid första anblicken. Det hjälpte verkligen för att höja spänningen när twisten tog plats och drog verkligen med en i läsningen.

För er som läst boken (OBS! spoilers, markera för att läsa) lite funderingar:

• Åh vad jag älskar att hon valde bort kärlekstriangeln genom det där smarta draget med Nick! Jag hade verkligen inte väntat mig det, men blev så himla glad.  Börjar bli så sjukt trött på kärlekstrianglar nu och tack vare att Nick var gay lyckades jag fortsätta tycka  om honom och dessutom tycka mer om Paige för att hon fortfarande stod för sin barndomskärlek men samtidigt visste att hon någon gång måste släppa taget.
• Arcturus. Vad ska jag egentligen säga? Jag förälskade mig i honom som karaktär för att han är så annorlunda från den stereotypiska hjälten man ser i såna här böcker. Han är liksom varken bad boy eller en ultragod karaktär och fortsätter vara mystisk till och med efter bokens slut. I vanliga fall har killen blivit en mushy och superkär "loverboy" för länge sen vid det laget, men man vet fortfarande inte vad som rör sig i Arcturus huvud. Att han lyckas vara kär och samtidigt känslokall på ett sätt som känns trovärdigt och realistiskt är också riktigt imponerande. För att vara ärlig var jag inte ens säker på om det skulle bli någon romans alls i boken hela vägen fram till slutet och till och med efter det var det ju en väldigt annorlunda romans för en YA Fantasy.
• ....vilket som leder oss till romansen. Ja! Tack! Äntligen en bok utan instalove, där romansen rör sig långsamt och i en realistisk takt och där den lyckas förvirra både karaktärerna och läsaren. Jag känner så otroligt mycket för Paige och Väktaren och deras kärlek, även om den nästan aldrig är nedskriven konkret i texten, flyter liksom ut från deras handlingar hela tiden. Jag kan verkligen känna omtanken och innerligheten även om jag inte får den slängd på mig. Att romansen inte heller är i fokus men fortfarande viktig ger den också ett stort plus.

Betyg: Från den otroligt långa recensioner (återigen, jag ber om ursäkt!) går det nog att se hur mycket jag tyckte om den här boken. Den är välskriven och medan den visar alla de gamla vanliga elementen för en romantisk YA fantasy bok, får man uppleva de på helt nya sätt. En uppskattad läsning, hela vägen igenom. 5 av 5.

Jag varnar dock för alla jämförelser med J.K. Rowling, för där håller jag inte med. Förvänta er inget Harry Potter när ni ska läsa Drömgångare, för det är inte den sortens bok alls.

Drömgångare

Liten ditten och datten och allt möjligt (Böcker och Prao)

Jag har lite saker att säga, men inte tillräckligt mycket ork för att skriva något smart och välplanerat inlägg så jag tänkte blanda ihop allt i ett litet "diverse" inlägg istället, om det går för sig.

Först och främst... jag har fått PRAOPLATS! Vecka 49 har nämligen niorna på min skola prao och under över alla under, förlaget jag helst ville prao:a hos sa ja! Första veckan i december kommer jag därför praktisera på Modernista Förlag i Stockholm. Riktigt, riktigt spännade/underbart/roligt, längtar dit!

Sen tänkte jag ha en liten "book haul" lite snabbt. Har nämligen fått tre böcker den senaste månaden och den fjärde, Berövad av Liz Coley, är på väg. Jag ser verkligen fram emot att läsa den, har smygkikat på andras recensioner de senaste dagarna och blev riktigt sugen. Böckerna jag redan fått är:

Lögnen på femte våningen är belgisk, vilket som är lite spännande. Oftast läser jag ju nämligen bara engelska och amerikanska författare, så något annat europeiskt blir intressant. Den vann också pris som bästa ungdomsbok för något år sedan så det verkar lovande. Jag känner dock att jag behöver lite paus från skolarbetet innan jag kan ta tag i den, för från det jag läst hittills verkar det vara en ganska poetisk "läsa-mellan-raderna"-sorts bok, av den sorten man ska njuta av i lugn och ro och verkligen ha tid att ta in detaljerna. Man missar så himla mycket fina saker annars.

Legend är ju otroligt hajpad, så den är jag 99.9% säker på att jag kommer gilla. Drömgångare däremot (som jag läser nu) var jag lite osäker på först. Jag har inte hört så mycket om den och litar i allmänhet inte på författare som kallas "den nya J.K. Rowling" (Stephenie Meyer-nivån är uppnåelig, men Rowling är som Tolkien - dit kommer man bara inte hur som helst) men det var ju helt onödigt. Herregud, så jäkla bra den är! Jag är på sidan sjuttio nu och vill helst bara sluka den! Ser fram emot en sömnlös natt vid det här laget och det kommer den antagligen att vara värd ;)

Sist men inte minst, så tänkte jag ta och recensera Magnus Nordins Avgrundens Änglar imorgon. Det var ett bra tag sen jag läste den så det har varit lite svårt att formulera sig men nu känner jag mig säker på den igen. Och var det någon som hann se/lyssna på David Levithan när han var här i Stockholm? Han är ju en av mina favoritförfattare, så jag blev så himla ledsen när jag upptäckte att jag inte kommer kunna se honom!

Ha det gott så länge!

Insurgent (Svenska) - Veronica Roth

Handling: Efter simuleringen i slutet av Divergent är De tappra delade i två halvor, de som är lojala mot falangen och så förrädarna som slagit ihop med De lärda. Tobias och Tris försöker själva skapa sig en uppfattning över vad som hänt och vad som behöver göras. Vem har egentligen rätt och vem har fel? Vad är det Jeanine från De lärda planerar? Och kan de lita på någon överhuvudtaget, ens varandra?

Omdöme: Tris som karaktär är kanske lite jobbigare i den här boken. Hon är uppslukad av sina skuldkänslor och lyckas på något sätt mota bort alla andra. På ett väldigt realistiskt sätt så sätts Tris och Tobias kärlek på prov under de hårda förhållandena  som gäller för att kunna hålla sig vid liv. Kampen i den här boken står egentligen mellan De lärda, De osjälviska och De falanglösa. På alla sidor har både Tris och Tobias bekanta som de känner olika saker för. Kärlek, vänskap, hat. Även om de är kära och vill göra allt tillsammans kan de inte alltid tänka i perfekt samförstånd. En enkel vit lögn blir lätt ganska stor.

Jag tycker om hur realistiska karaktärerna blir i den här boken. De kanske inte är som man vill att de ska vara, perfekta på det sättet som i Twilight när man alltid tycker om dem, utan de blir trötta och irriterade. Man märker tydligt hur kriget mellan falangerna påverkat alla på olika sätt och  under vissa tillfällen tycker man inte ens om vissa av ens tidigare favoritkaraktärer längre. För de är arga och impulsiva och gör inte alltid det mest heroiska eller omtänksamma eller smartaste valet. Det blir så mänskligt på något sätt. Riktigt, riktigt bra av författaren. För även om karaktärerna är lite i obalans på det sättet så är själva historian riktigt stark. Man kan liksom inte sluta läsa, vad som än händer, för allt är så himla bra. Fast det är hemskt och jobbigt och inte går som man vill.

Något annat jag verkligen gillar med den här boken var "twisten" (om man får kalla det så) i slutet. Tänker inte säga något för att spoila för er som inte läst, men det fick mig verkligen att tycka om Roth som författare ännu mer. Hon tog sin idé och sitt koncept, som är bra, likt många andra författare i den här genren. Men sen tog hon det hela ett steg längre. Ska bli ruskigt spännande att få se vad som händer i tredje och sista boken säger jag bara, längtar redan!

Betyg: För er som också älskade Divergent kommer det kanske inte som en överraskning att jag tycker den här är så himla himla bra. Dock blev den kanske lite för känslomässigt tung på vissa ställen för att nå upp i nivån som ettan, men den var för all del absolut inte dålig. För er som inte ens läst Divergent - gör det nu! 5 av 5. 


...PST! Ni har väl inte missat att Divergent ska bli film?

Insurgent

Divergent - Veronica Roth

Fick syn på Divergent på Åhléns för några veckor sen och upptäckte att den fanns på svenska (med samma titel) från Modernista. Lite trivia om det är att ordet divergent kommer från "divergent tänkande" som är när man försöker hitta mer än en lösning på ett problem. Det är alltså ett svenskt ord också, fast jag har ingen aning om hur det uttalas. Diver-gent eller diver-jent? Jag använde det senare :)

I ett försök att utrota ondska och korruption har människorna i ett dystopiskt Chicago bildat fem falanger. De osjälviska, de lärda, de ärliga, de fridfulla och de tappra. Varje falang fokuserar på varsin dygd - motsatsen till vad de tror är anledningen till all världens ondska.  Beatrice Pryor växte upp hos de osjälviska, men undrar ibland hon om hon verkligen hör hemma där. När hon fyller sexton får hon sedan en chans att välja vilken falang hon hör hemma i och valet står mellan de osjälviska där hon får stanna med sin familj, eller de tappra - hårda och bekymmerslösa krigare, raka motsatsen mot allt hennes falang står för. Snart börjar Beatrice inse att det är mer än bara hennes framtid som står på spel i och med valet hon är på väg att göra.

Omdöme: Ursäkta om min version av handlingen blev lite luddig. Jag kan förtydliga det lite genom att säga så här: boken handlar inte bara om valet. Långt ifrån. Så var inte oroliga.

      Divergent var underbar, kan jag ju börja med att avslöja. Det var ett väldigt bra flyt i texten och jag gillade alla karaktärerna. Speciellt Beatrice/Tris och Four. Tris var en väldigt bra huvudperson, man kunde lätt sympatisera med henne och hon tog alltid beslut som man faktiskt kunde acceptera. Jag tyckte speciellt om hennes mod, fightscener och hennes ibland galna idéer. Alla de inre konflikter hon hade bidrog också till att boken är så bra. Det känns nästan  som om man är en del i beslutsprocessen med henne.  

Jag har också sett att Divergent jämförts ganska mycket med Hungerspelen, både som marknadsföring - "Gillade du Hungerspelen kommer du älska Divergent!" - och i ett lite mer buttert sätt. Jag antar att den största likheten ligger i karaktärsdrag mellan Katniss och Tris som påminner om varandra. En sak som jag kan säga säkert att jag tycker Roth är bättre på är skildringen av kärlek. Jag älskar Hungerspelen, men Susan Collins är inte så jättebra på att skriva om kärlek (enligt mig) för Katniss lämnar aldrig riktigt hennes tuffa överlevnadstänk för att någonsin bli helt "uppslukad" av kärlek. Tris däremot lyckas bra med det hela och det känns väldigt trovärdigt, för hon fortsätter vara samma person, bara det att hon är förälskad på samma gång. Tummen upp, säger jag bara.

Min absoluta favoritkaraktär: I den här boken är det nog Four. Han har så många olika sidor som man vill utforska, ibland är han snäll, modig, hård, rolig, livrädd, farlig, underbar... Sen är han lite hemlighetsfull också, vilket som alltid är lite mer spännande. 

Lite x-tra: En sak jag tänkte på när jag läste böckerna var hur det var lite som flera olika böcker i en. Eller, inte riktigt, men många händelser och delar av Divergent påminde på ett eller annat sätt om någon annan bok. Inte så att det kändes som om Veronica Roth kopierat dem eller något sånt, det var bara lite nostalgi-trippar jag fick ibland. De jag tänkte på var speciellt Vampire Academy, Hungerspelen och Matchad. 

Betyg: Divergent var spännande, fängslande, rolig och gav en riktig mersmak. Tris och Four klättrade snabbt upp på min lista över favoritkaraktärer och jag tänker utan tvekan läsa uppföljaren. Fem av fem.

Det enda riktiga minuset jag kunde hitta med boken var väl att texten på ryggen lossnade medan jag läste. Det beror visserligen på att jag har en vana att hålla handflatan där när jag läser, men jag "vaknade upp" med en massa svart bläck i handen när jag läste klart boken. Som tur är gör det ingenting, för jag har ju pappersomslag att ha runt :)

Tack Modernista för boken!

Divergent (inbunden, 2012)