It's Kind of a Funny Story - Ned Vizzini

So why am I depressed? That's the million-dollar question, baby, the Tootsie Roll question; not even the owl knows the answer to that one. I don't know either. All I know is the chronology. 

Craig Gilner är deprimerad. Han går regelbundet till en dyr psykolog, har svårt att äta, sova, prata, och styrs utav "tentakler" och "ankare". En dag känner han att det är så illa att han faktiskt vill ta livet av sig.

Istället ringer han till en suicide hotline och får rådet att checka in sig själv på akuten. Så han går dit själv, mitt i natten, och hamnar till slut på den vuxna psykiatrivåningen.



Omdöme: Det här är på sätt och vis the depression book för tonåringar. Den man skulle vilja räcka någon som går igen det Craig går igenom just för att den är så ärlig, hemsk och rolig, och underbar. För att den ser depression i vitögat och inte förskönar eller förminskar det utan accepterar det - och går vidare.

Jag vet att det här kommer låta konstigt nu, och kanske en aning hjärtlöst, men personligen tycker jag att romanens budskap; att man är starkare än sin sjukdom och kan fortsätta framåt och verkligen leva... förstörs utav det faktum att Ned Vizzini tog livet av sig sju år efter att ha skrivit den. Det är inte så att jag föraktar honom för hans beslut eller tycker att hans verk är mindre värda på grund av det. Men med den vetskapen skulle jag aldrig våga låna ut boken till någon som faktiskt är deprimerad.

Det är som att säga: "Hej, jag vet att det är tufft. Du vet att det är tufft. Men det går att ta sig igenom det! Titta på Craig! Titta på Ned Vizzi..." Och sedan skulle den personen googla sig fram till att Vizzini tog livet av sig och att alla de onda perioderna till slut måste ha vägt över de goda och att det onda aldrig helt tog slut... och ja, jag tycker att det är lite synd på en så fantastiskt bra bok att budskapet inte längre håller samma reliabilitet.

Men i övrigt är det förstås, som sagt, en fantastisk bok. Jag älskar hur öppen och ärlig den är, hur nära man kommer karaktärerna, hur den verkligen förmedlar allt Craig känner. Det är verkligen beundransvärt att kunna få in så mycket humor och värme i en bok om en deprimerad tonåring, att man minns den med enbart glädje efteråt.

Betyg: Det här är en sådan där bok som jag inte kan säga något annat om än läs den. Den berättar om något så viktigt på ett så rätt sätt att jag tycker Vizzinis tankar och lärdomar är något alla människor borde bära med sig i bagaget.

It's kind of a funny story

Det här med pris för bästa ungdomsbok...

Nu tänker jag klaga på prisvinnande ungdomsböcker igen. Det är något jag tidigare gjort i mina recensioner på bl. a. Sandor slash Ida och Dansar Elias? Nej!. Fast då mest ur vinkeln "varför tvingar svensklärare oss att läsa de här böckerna hela tiden?". Den här gången tänker jag klaga lite på typen av ungdomsbok som vinner dessa priser om och om igen.
      Just nu läser jag Lögnen på femte våningen, som vann det belgiska priset för bästa ungdomsbok 2008. Den har fått mig att inse jag antagligen borde sluta läsa dessa böcker, för jag  vet redan på förhand att jag inte kommer tycka om dem. På samma sätt som jag vet att 97% av alla mina klasskompisar inte heller kommer tycka om dem.

Min fråga är: vad är det som krävs för att bli "årets bästa ungdomsbok"? Är det en bok som ungdomarna faktiskt själva tycker om eller en bok som vuxna tycker är "nyttig" litteratur för ungdomar?

För mig känns det viktigt att ett pris för bästa ungdomsbok ska rekommendera böcker till ungdomar som de faktiskt kommer gilla, böcker som de själva kommer vilja köpa eller låna på biblioteket, en bok de självmant kommer välja när det ska läsas i skolan. En bok som samtidigt som den tar upp viktiga teman och frågor, också hjälper till att främja läslusten.

Det ska inte vara den sortens bok föräldrar får syn på i en tidning/bokhandel och köper till sina barn som i sin tur kanske öppnar den en gång och läser ett par sidor för att sedan tröttna på den och som till slut ställer den i en bokhylla där den oläst samlar damm.

Förvånansvärt många av böckerna i den senare kategorin upplever jag är ungdomsböcker som egentligen mest underhåller vuxna. Det är föräldrar/lärare/jurymedlemmar som tycker de är så himla, himla, bra... för allt man kan hitta mellan raderna. Eller för det (ibland lite krångliga), underbart målande bildspråket. Eller för att det, på ett poetiskt sätt, egentligen inte händer så mycket i boken annat än på det inre planet. Och det är dessa vuxna som sedan lassar böckerna vidare till sina barn.

Några av de här barnen kommer för all del gilla böckerna de också, för det är ju inte så att boken är dålig. Det är bara det att den på många sätt är en vuxenbok förklädd till ungdomsbok. Den hittar liksom inte riktigt målgruppen på det sätt den ska.

~ ¤ ~

Jag rekommenderar nästan aldrig den här sortens bok till mina kompisar. Inte bara för att jag personligen inte tycker böckerna är särskilt roliga att läsa, utan för att jag vet att de kommer tycka ännu sämre om den. För att jag vet att de hellre ser filmen "Sandor slash Ida" än faktiskt läser boken, trots att de fått lektionstid avsatt för just det. För att jag vet att de spenderar mycket tid till att googla på saker som förvirrar dem med boken. För att jag vet att de här personerna sedan kommer komma fram till mig och säga "alltså, jag fattar ingenting av den här boken." För det har hänt. Och de tycker inte att det är roligt alls och fortsätter stereotypiskt att tänka "nej, det här med böcker är ju helt värdelöst...".

Jag vill att fler ungdomar ska få chansen att upptäcka hur underbart roligt det är att läsa. Därför kommer jag inte hymla med vad som är bra litteratur eller inte. Jag kommer helt enkelt ge dem böcker som de faktiskt tycker är bra. Men det kanske bara är jag.

Bilden kommer här ifrån

Avgrundens Änglar - Magnus Nordin

"Vi är Avgrundens änglar, en oberoende auktionsgrupp. Vi kämpar för rättvisa och upprättelse åt de unga och utsatta som samhället misslyckats med att skydda."

Louise Hjelm är kriminalinspektör i staden. Det blir hennes sak att lösa fallen med de försvunna unga kvinnorna. För de är flera. Ett olöst fall kastar en mörk skugga över staden och polisen har inga spår, inga ledtrådar.

Men det är fler som engagerar sig i övergreppsbrotten och försvinnandena. Gymnasieläraren Molly Zetterholm tar saken i egna händer när hon samlar några unga människor kring sig. Genom aktioner skipar rättvisa på sitt sätt. Alice är en av Mollys änglar. Hon är på flykt och i Mollys aktionsgrupp finner hon en fristad. (Från Bonnier & Carlsens hemsida)

Omdöme: Jag fick ju den här boken på Bonnier Carlsens bloggträff  i våras. Då var den inte redigerad ännu, så en del slarvfel hade ju slunkit med och det är inte säkert att min version av boken är densamma som den som säljs nu. Några scener hit och dit kan vara ändrade, men jag hoppas att det inte spelar någon roll för recensionen.

Jäklar, vilken bra bok! Den var spännande hela vägen igenom och det faktum att den inte var jättelång gjorde den bara bättre. Jag tror den kan passa till en väldigt bred målgrupp av tonåringar, både killar och tjejer, för den är ganska "uni-sex" och dessutom tillräckligt koncentrerad och kort för att passa även dem som inte är bokslukare. Definitivt ett tips till högstadielärare i framtiden när det gäller böcker att läsa i klassrummet.

Boken tar upp ett aktuellt ämne på ett spännande sätt, vilket jag tycker är bra. Det finns många snyftarhistorier om grooming m.m. eller berättelser från offer,  som förstås är riktigt bra, men jag gillar att man får se en ny vinkel på det hela. Och gubben var så himla vidrig, usch, jag fick hela tiden rysningar när jag läste om honom. Det är äckligt att veta att sådana människor finns på riktigt.

Det enda jag inte riktigt förstod var en detalj på slutet. (Spoiler! Markera för att läsa) Det Avgrundens Änglar gjorde är ju olagligt i Sverige, det stod ju på flera ställen i texten. Polisen försökte ju till och med ta fast dem. Så hur kunde de fortsätta med sitt uppdrag efter att de "togs fast" efter all action med gubben? Borde det inte vara uppenbart för polisen vilka som är i farten? Eller väljer de bara att blunda för det "för den goda sakens skull"?(Slut på spolier)

Betyg: Avgrundens Änglar var en riktigt härlig nagelbitare som jag slukade i ett nafs. Rekommenderas till tonåringar runt femtonårsåldern. 4.5 av 5.

Avgrundens änglar