Divergent - Veronica Roth

Fick syn på Divergent på Åhléns för några veckor sen och upptäckte att den fanns på svenska (med samma titel) från Modernista. Lite trivia om det är att ordet divergent kommer från "divergent tänkande" som är när man försöker hitta mer än en lösning på ett problem. Det är alltså ett svenskt ord också, fast jag har ingen aning om hur det uttalas. Diver-gent eller diver-jent? Jag använde det senare :)

I ett försök att utrota ondska och korruption har människorna i ett dystopiskt Chicago bildat fem falanger. De osjälviska, de lärda, de ärliga, de fridfulla och de tappra. Varje falang fokuserar på varsin dygd - motsatsen till vad de tror är anledningen till all världens ondska.  Beatrice Pryor växte upp hos de osjälviska, men undrar ibland hon om hon verkligen hör hemma där. När hon fyller sexton får hon sedan en chans att välja vilken falang hon hör hemma i och valet står mellan de osjälviska där hon får stanna med sin familj, eller de tappra - hårda och bekymmerslösa krigare, raka motsatsen mot allt hennes falang står för. Snart börjar Beatrice inse att det är mer än bara hennes framtid som står på spel i och med valet hon är på väg att göra.

Omdöme: Ursäkta om min version av handlingen blev lite luddig. Jag kan förtydliga det lite genom att säga så här: boken handlar inte bara om valet. Långt ifrån. Så var inte oroliga.

      Divergent var underbar, kan jag ju börja med att avslöja. Det var ett väldigt bra flyt i texten och jag gillade alla karaktärerna. Speciellt Beatrice/Tris och Four. Tris var en väldigt bra huvudperson, man kunde lätt sympatisera med henne och hon tog alltid beslut som man faktiskt kunde acceptera. Jag tyckte speciellt om hennes mod, fightscener och hennes ibland galna idéer. Alla de inre konflikter hon hade bidrog också till att boken är så bra. Det känns nästan  som om man är en del i beslutsprocessen med henne.  

Jag har också sett att Divergent jämförts ganska mycket med Hungerspelen, både som marknadsföring - "Gillade du Hungerspelen kommer du älska Divergent!" - och i ett lite mer buttert sätt. Jag antar att den största likheten ligger i karaktärsdrag mellan Katniss och Tris som påminner om varandra. En sak som jag kan säga säkert att jag tycker Roth är bättre på är skildringen av kärlek. Jag älskar Hungerspelen, men Susan Collins är inte så jättebra på att skriva om kärlek (enligt mig) för Katniss lämnar aldrig riktigt hennes tuffa överlevnadstänk för att någonsin bli helt "uppslukad" av kärlek. Tris däremot lyckas bra med det hela och det känns väldigt trovärdigt, för hon fortsätter vara samma person, bara det att hon är förälskad på samma gång. Tummen upp, säger jag bara.

Min absoluta favoritkaraktär: I den här boken är det nog Four. Han har så många olika sidor som man vill utforska, ibland är han snäll, modig, hård, rolig, livrädd, farlig, underbar... Sen är han lite hemlighetsfull också, vilket som alltid är lite mer spännande. 

Lite x-tra: En sak jag tänkte på när jag läste böckerna var hur det var lite som flera olika böcker i en. Eller, inte riktigt, men många händelser och delar av Divergent påminde på ett eller annat sätt om någon annan bok. Inte så att det kändes som om Veronica Roth kopierat dem eller något sånt, det var bara lite nostalgi-trippar jag fick ibland. De jag tänkte på var speciellt Vampire Academy, Hungerspelen och Matchad. 

Betyg: Divergent var spännande, fängslande, rolig och gav en riktig mersmak. Tris och Four klättrade snabbt upp på min lista över favoritkaraktärer och jag tänker utan tvekan läsa uppföljaren. Fem av fem.

Det enda riktiga minuset jag kunde hitta med boken var väl att texten på ryggen lossnade medan jag läste. Det beror visserligen på att jag har en vana att hålla handflatan där när jag läser, men jag "vaknade upp" med en massa svart bläck i handen när jag läste klart boken. Som tur är gör det ingenting, för jag har ju pappersomslag att ha runt :)

Tack Modernista för boken!

Divergent (inbunden, 2012)