Funderingar: Kronisk smärta & "Dödens märken" (Carve the Mark)

Veronica Roth kommer nu med första boken sen Divergent-serien: "Dödens märken", en fantasyberättelse i två delar.

Jag har inte hunnit läsa boken än (den står i bokhyllan och väntar!) men har smygläst lite recensioner på andras bokbloggar och Goodreads. En sak jag sett många reagera på, "omkring" boken, är Roths inställning till kronisk smärta.

I en intervju satt nämligen hon och intervjuaren och diskuterade karaktären Cyras "gift"; att ge, men också ha, smärta. (Sideline: tycker det börjar bli lite kliché i YA att kvinnliga huvudpersoner har kraften att ge andra smärta, men Roth kanske gör nåt nytt av det, vem vet).


Tre saker folk har reagerat på/tolkat utifrån intervjun:

• Att Roth ser kronisk smärta som en "gift" eller gåva
• Att huvudpersonen är "worthy of pain" tillsammans med andra karaktärer (?)
• Att inspirationen är kronisk smärta, sedan Roth har vänner som lider av endometrios

Efter att ha läst intervjun väljer jag att lägga tonvikten på ordet tolkat. För även om jag förstås förstår att personer som lider av kronisk smärta upprörts väldigt av intervjun och det den tycks säga om kronisk smärta, tycker jag att den har blivit felaktigt läst.

1) När Roth säger att den kroniska smärtan är en gåva/"gift", så menar hon ju inte faktiskt att det är en fin present som huvudpersonen förärats med. Det bara råkar vara namnet på "superkrafter" i hennes fantasyvärld, vilket är logiskt med tanke på att de flesta andra personer inte har krafter som nödvändigtvis är negativa. Det blir därför snarare ironiskt för huvudpersonen att folk kallar det en gåva.

Problemet med det här tror jag ligger hos intervjuaren, som rätt ignorant säger:

 "Yeah. Well, I was struck by the - and maybe I'm getting carried away with the metaphor, but I - to me it meant that chronic pain I guess can be a gift. It makes us sensitive about the world despite our pain or because of it.

Med andra ord, att Roth bokstavligt menar att det är en gåva och att folk som lider av kronisk smärta ska vara tacksamma för hur det möjliggör extra känslighet för världen omkring en. Vilket HELT KLART är problematiskt, men ingenting Roth själv sagt?

Hon pratar istället om hur kronisk smärta kan ta över ens liv, hindra ens potential och att det kan vara fruktansvärt när ingen tar en på allvar. Vilket är något av en hyllning till vännerna som lider av endometrios, som många läkare inte ville ta på allvar.

2) Ordvalet "worthy of pain" är ju helt klart olyckligt, men också ofta taget ur kontext när man diskuterar intervjun. Citat är nämligen "why she thinks she is worthy of pain". Det är med andra ord Cyras eget resonemang, och en form av psykiskt självskadebeteende, att inbilla sig att man förtjänar smärtan som getts till en. 

Jag väljer att inte läsa det som att Roth säger att Cyra är "värdig" smärta som en sorts nobilitet, utan snarare som ett tecken på hur hon inte mår särskilt bra psykiskt.

3) Med tanke på ovanstående tycker jag faktiskt att det verkar som ett ganska vettigt sätt att försöka porträttera kronisk smärta i fantasymiljö? Men sen vet jag ju inte hur hon faktiskt utförde det hela i själva boken, så jag ska väl inte säga för mycket. Någon som läst och vet? 

Till skillnad från det som sagts om den rasistiska vinkeln och förstärkandet av stereotyper i romanen (vilket helt ärligt inte borde gå att rädda i min mening) så tycker jag att just det här dragits ur proportion. Jag ser det mer som ignorans från intervjuaren än Roth själv, på temat kronisk smärta. 

Vad tycker ni?

Allegiant - Veronica Roth

"Ni har alltid vetat att De tappra bevakar staden med hjälp av övervakningskameror", säger David. "Vi har också tillgång till de där kamerorna."
  De har bevakat oss. 

Spoiler varning om man inte läst tidigare delar! 
Chicago är en splittrad plats där De falanglösa styr staden med våld och en stor rebellgrupp kallad Allegiant planerar uppror. Four och Tris följer med en del av Allegiant ut utanför staden och möts där av något de inte kunnat förvänta sig.

Sanningen om deras stad, och om hela världen, raseras. Men vem talar egentligen sanning och vem ska de lita på?


Omdöme: Här är den. Den avslutande delen på Divergent-trilogin, som jag skjutit upp att läsa för att jag inte ville veta hur allt skulle sluta, för att jag inte ville att det skulle ta slut. Med facit i hand kan jag säga att Allegiant var ett riktigt bra avslut på en riktigt bra serie.

Man får följa både Tris och Fours perspektiv i Allegiant, vilket jag tyckte om. Det gav en djupare inblick i samhället som utforskas, eftersom Tris och Four i vanlig missförståndsanda valde att börja i varsin ände. Det gjorde också att deras brist på kommunikation som var en aning frustrerande i Insurgent plötsligt inte kändes lika onaturliga. Vet man hur de båda resonerar när de väljer att utesluta information så blir det mer logiskt.

Handlingen höll ett bra tempo med många små tvister här och där. Information som uppdagades i små doser, hemligheter och upptäckter. Jag tyckte om vad Roth gjorde med Tobias och hans utflykt i periferin samt Tris samverkan med Matthew och (på sätt och vis) hennes mamma.

Det mest spektakulära med den här boken är förstås slutet. Jag tänker inte gå in så mycket på vad som händer, men ni som läst boken förstår förstås. Personligen älskar jag vad Roth gjorde med sin berättelse, det gav Allegiant så mycket kött på benen, och var verkligen en dundrande avslutning. Däremot hade hon kanske kunnat ge mer tyngd till beslutet genom att lägga mer avgörande faktorer till varför hon gör som hon gör men jag tänker inte klaga.

Betyg: Fullpott förstås! Har du inte läst Divergent-serien än föreslår jag att du gör det NU.

Allegiant

Insurgent (Svenska) - Veronica Roth

Handling: Efter simuleringen i slutet av Divergent är De tappra delade i två halvor, de som är lojala mot falangen och så förrädarna som slagit ihop med De lärda. Tobias och Tris försöker själva skapa sig en uppfattning över vad som hänt och vad som behöver göras. Vem har egentligen rätt och vem har fel? Vad är det Jeanine från De lärda planerar? Och kan de lita på någon överhuvudtaget, ens varandra?

Omdöme: Tris som karaktär är kanske lite jobbigare i den här boken. Hon är uppslukad av sina skuldkänslor och lyckas på något sätt mota bort alla andra. På ett väldigt realistiskt sätt så sätts Tris och Tobias kärlek på prov under de hårda förhållandena  som gäller för att kunna hålla sig vid liv. Kampen i den här boken står egentligen mellan De lärda, De osjälviska och De falanglösa. På alla sidor har både Tris och Tobias bekanta som de känner olika saker för. Kärlek, vänskap, hat. Även om de är kära och vill göra allt tillsammans kan de inte alltid tänka i perfekt samförstånd. En enkel vit lögn blir lätt ganska stor.

Jag tycker om hur realistiska karaktärerna blir i den här boken. De kanske inte är som man vill att de ska vara, perfekta på det sättet som i Twilight när man alltid tycker om dem, utan de blir trötta och irriterade. Man märker tydligt hur kriget mellan falangerna påverkat alla på olika sätt och  under vissa tillfällen tycker man inte ens om vissa av ens tidigare favoritkaraktärer längre. För de är arga och impulsiva och gör inte alltid det mest heroiska eller omtänksamma eller smartaste valet. Det blir så mänskligt på något sätt. Riktigt, riktigt bra av författaren. För även om karaktärerna är lite i obalans på det sättet så är själva historian riktigt stark. Man kan liksom inte sluta läsa, vad som än händer, för allt är så himla bra. Fast det är hemskt och jobbigt och inte går som man vill.

Något annat jag verkligen gillar med den här boken var "twisten" (om man får kalla det så) i slutet. Tänker inte säga något för att spoila för er som inte läst, men det fick mig verkligen att tycka om Roth som författare ännu mer. Hon tog sin idé och sitt koncept, som är bra, likt många andra författare i den här genren. Men sen tog hon det hela ett steg längre. Ska bli ruskigt spännande att få se vad som händer i tredje och sista boken säger jag bara, längtar redan!

Betyg: För er som också älskade Divergent kommer det kanske inte som en överraskning att jag tycker den här är så himla himla bra. Dock blev den kanske lite för känslomässigt tung på vissa ställen för att nå upp i nivån som ettan, men den var för all del absolut inte dålig. För er som inte ens läst Divergent - gör det nu! 5 av 5. 


...PST! Ni har väl inte missat att Divergent ska bli film?

Insurgent

Divergent - Veronica Roth

Fick syn på Divergent på Åhléns för några veckor sen och upptäckte att den fanns på svenska (med samma titel) från Modernista. Lite trivia om det är att ordet divergent kommer från "divergent tänkande" som är när man försöker hitta mer än en lösning på ett problem. Det är alltså ett svenskt ord också, fast jag har ingen aning om hur det uttalas. Diver-gent eller diver-jent? Jag använde det senare :)

I ett försök att utrota ondska och korruption har människorna i ett dystopiskt Chicago bildat fem falanger. De osjälviska, de lärda, de ärliga, de fridfulla och de tappra. Varje falang fokuserar på varsin dygd - motsatsen till vad de tror är anledningen till all världens ondska.  Beatrice Pryor växte upp hos de osjälviska, men undrar ibland hon om hon verkligen hör hemma där. När hon fyller sexton får hon sedan en chans att välja vilken falang hon hör hemma i och valet står mellan de osjälviska där hon får stanna med sin familj, eller de tappra - hårda och bekymmerslösa krigare, raka motsatsen mot allt hennes falang står för. Snart börjar Beatrice inse att det är mer än bara hennes framtid som står på spel i och med valet hon är på väg att göra.

Omdöme: Ursäkta om min version av handlingen blev lite luddig. Jag kan förtydliga det lite genom att säga så här: boken handlar inte bara om valet. Långt ifrån. Så var inte oroliga.

      Divergent var underbar, kan jag ju börja med att avslöja. Det var ett väldigt bra flyt i texten och jag gillade alla karaktärerna. Speciellt Beatrice/Tris och Four. Tris var en väldigt bra huvudperson, man kunde lätt sympatisera med henne och hon tog alltid beslut som man faktiskt kunde acceptera. Jag tyckte speciellt om hennes mod, fightscener och hennes ibland galna idéer. Alla de inre konflikter hon hade bidrog också till att boken är så bra. Det känns nästan  som om man är en del i beslutsprocessen med henne.  

Jag har också sett att Divergent jämförts ganska mycket med Hungerspelen, både som marknadsföring - "Gillade du Hungerspelen kommer du älska Divergent!" - och i ett lite mer buttert sätt. Jag antar att den största likheten ligger i karaktärsdrag mellan Katniss och Tris som påminner om varandra. En sak som jag kan säga säkert att jag tycker Roth är bättre på är skildringen av kärlek. Jag älskar Hungerspelen, men Susan Collins är inte så jättebra på att skriva om kärlek (enligt mig) för Katniss lämnar aldrig riktigt hennes tuffa överlevnadstänk för att någonsin bli helt "uppslukad" av kärlek. Tris däremot lyckas bra med det hela och det känns väldigt trovärdigt, för hon fortsätter vara samma person, bara det att hon är förälskad på samma gång. Tummen upp, säger jag bara.

Min absoluta favoritkaraktär: I den här boken är det nog Four. Han har så många olika sidor som man vill utforska, ibland är han snäll, modig, hård, rolig, livrädd, farlig, underbar... Sen är han lite hemlighetsfull också, vilket som alltid är lite mer spännande. 

Lite x-tra: En sak jag tänkte på när jag läste böckerna var hur det var lite som flera olika böcker i en. Eller, inte riktigt, men många händelser och delar av Divergent påminde på ett eller annat sätt om någon annan bok. Inte så att det kändes som om Veronica Roth kopierat dem eller något sånt, det var bara lite nostalgi-trippar jag fick ibland. De jag tänkte på var speciellt Vampire Academy, Hungerspelen och Matchad. 

Betyg: Divergent var spännande, fängslande, rolig och gav en riktig mersmak. Tris och Four klättrade snabbt upp på min lista över favoritkaraktärer och jag tänker utan tvekan läsa uppföljaren. Fem av fem.

Det enda riktiga minuset jag kunde hitta med boken var väl att texten på ryggen lossnade medan jag läste. Det beror visserligen på att jag har en vana att hålla handflatan där när jag läser, men jag "vaknade upp" med en massa svart bläck i handen när jag läste klart boken. Som tur är gör det ingenting, för jag har ju pappersomslag att ha runt :)

Tack Modernista för boken!

Divergent (inbunden, 2012)