So why am I depressed? That's the million-dollar question, baby, the Tootsie Roll question; not even the owl knows the answer to that one. I don't know either. All I know is the chronology.
Craig Gilner är deprimerad. Han går regelbundet till en dyr psykolog, har svårt att äta, sova, prata, och styrs utav "tentakler" och "ankare". En dag känner han att det är så illa att han faktiskt vill ta livet av sig.
Istället ringer han till en suicide hotline och får rådet att checka in sig själv på akuten. Så han går dit själv, mitt i natten, och hamnar till slut på den vuxna psykiatrivåningen.
Omdöme: Det här är på sätt och vis the depression book för tonåringar. Den man skulle vilja räcka någon som går igen det Craig går igenom just för att den är så ärlig, hemsk och rolig, och underbar. För att den ser depression i vitögat och inte förskönar eller förminskar det utan accepterar det - och går vidare.
Jag vet att det här kommer låta konstigt nu, och kanske en aning hjärtlöst, men personligen tycker jag att romanens budskap; att man är starkare än sin sjukdom och kan fortsätta framåt och verkligen leva... förstörs utav det faktum att Ned Vizzini tog livet av sig sju år efter att ha skrivit den. Det är inte så att jag föraktar honom för hans beslut eller tycker att hans verk är mindre värda på grund av det. Men med den vetskapen skulle jag aldrig våga låna ut boken till någon som faktiskt är deprimerad.
Det är som att säga: "Hej, jag vet att det är tufft. Du vet att det är tufft. Men det går att ta sig igenom det! Titta på Craig! Titta på Ned Vizzi..." Och sedan skulle den personen googla sig fram till att Vizzini tog livet av sig och att alla de onda perioderna till slut måste ha vägt över de goda och att det onda aldrig helt tog slut... och ja, jag tycker att det är lite synd på en så fantastiskt bra bok att budskapet inte längre håller samma reliabilitet.
Men i övrigt är det förstås, som sagt, en fantastisk bok. Jag älskar hur öppen och ärlig den är, hur nära man kommer karaktärerna, hur den verkligen förmedlar allt Craig känner. Det är verkligen beundransvärt att kunna få in så mycket humor och värme i en bok om en deprimerad tonåring, att man minns den med enbart glädje efteråt.
Betyg: Det här är en sådan där bok som jag inte kan säga något annat om än läs den. Den berättar om något så viktigt på ett så rätt sätt att jag tycker Vizzinis tankar och lärdomar är något alla människor borde bära med sig i bagaget.
It's kind of a funny story
No comments:
Post a Comment