Jag ger dig solen - Jandy Nelson

Jag vågar inte chansa när det gäller Noah och havet. 
  Sist jag satte min fot i havet var för att släpa upp honom ur vattnet. För två år sedan, några veckor efter att mamma dog, hoppade han från Djävulsstupet, drogs med i en ström och var nära att drunkna. När jag äntligen lyckades dra upp honom på land för att återuppliva honom - han var dubbelt så stor som jag, bröstkorgen orörlig som en sten, endast ögonvitorna synliga - var jag så rasande på honom att jag nästan vältrade ner honom i vågorna igen. 

Följ tvillingarna Noah och Jude i en väv av då och nu, han och hon, allt det som ledde till det hemska och allt det som flera år sedan leder dem till rätta. En historia om kärlek, den starka svåra sorten, och om förlåtelse.

Omdöme: Vissa böcker tycks "tala" till en när man läser. Så där att man känner igen sig vansinnigt mycket eller upplever sig vara personligt tilltalad av orden och berättelsen. Som om den för en konversation med dig ungefär. Så känns det när jag läser Jag ger dig solen. Inte för att jag gått igenom något av det svåra som händer (och hänt, beroende på vems perspektiv man har) Noah och Jude, utan för något mindre påtagligt, som mest känns.

Den är så otroligt fulladdad med känslor att den skulle kunna göra en helt matt men som istället ger mig spring i benen och en ovilja att lägga ifrån mig den. Det är lycka, sorg, ilska, kärlek... i en salig blandning. Och det känns så ärligt återgivet, känslorna lyckas ta sig hela vägen ut från sidorna in i läsaren.

Noah och Jude gör små, små misstag som sätter igång en snöbollseffekt - lögnerna, de småaktiga hämndaktionerna och missförstånden bara växer in i varandra och blir något stort och oöverstigligt. De är så trasiga fastän de försöker låtsas som motsatsen eftersom ingen kan ta tag i härvan utan att avslöja sig själv, vilket kräver mer än en hel del mod. Det var hjärtskärande och fint på samma gång att få se hur de formats av skuldkänslor över minimala misstag, hur något gjort i vredesmod kan förändra allt.

Sedan hör allt ihop också, med en röd tråd som ringlar sig genom boken, som läsaren måste försöka få fatt i. Pussla ihop alla människor och händelser i Noahs del med dem i Judes för att upptäcka en mycket större bild än vad man först trott. Som man känner med dem!

Det jag älskar mest förutom de trasiga människorna och vindlande känslorna... det är sättet kreativitet beskrivs på. Här känner jag verkligen igen mig. Inspireras. Så som tvillingarna vibrerar av konst, så vill jag kunna fyllas av ord.

Betyg: Jag är kär i den här boken! Jag har läst den två gånger på en vecka, vilket måste vara rekord för omläsningar, och det kryper redan i fingrarna på mig att fortsätta bläddra igenom den. Rekommenderas verkligen!

Jag ger dig solen