Caitlins bästa kompis Ingrid tog sitt liv under sommaren. Nu är hon tillbaka i skolan igen och måste försöka samla ihop spillrorna av sitt liv igen, men hon vill inte. Vill ingenting utan Ingrid, egentligen. Ändå rullar livet på. Föräldrarna rör sig oroligt i kulisserna, nya vänner är redo att kliva in i hennes värld... och en dagbok hittas gömd under sängen, ett sista brev från Ingrid. Sorg, vänskap och kärlek blandas och förenas under ett par intensiva månader medan Caitlin lär sig att leva med sorgen och släppa in det vackra, fina i livet igen.
Omdöme: Jag går dit du går är en riktigt bra bok. Formgivningen med illustrationer m.m. är bland annat jättesnygg, ämnet gripande men lättillgängligt, och karaktärerna helrundade. Ändå är den kanske inte riktigt favoriten jag hoppats på, synd nog. Däremot har jag en känsla av att det beror på att jag läst för många liknande böcker i rad, eftersom jag antagligen älskat den bara någon månad tidigare, men som det var nu höll den sig ständigt någonstans mittemellan "bra" och "underbar".
Själva storyn med hur Caitlin tar sig igenom sorgperioden efter bästavännens självmord, samt upptäckten att hon varit ovetande om smärtan och svårigheterna Ingrid bar på, tycker jag verkligen om. Men faktiskt tycker jag ännu mer om allt omkring Caitlin och hennes sorg. Hur Taylor mjukt och försiktigt försöker ta sig närmare, hur en kantig Dylan är beredd att gå halva vägen om Caitlin bara tar resten själv, och hur hennes föräldrar står vid hennes sida även om de inte har någon aning om vad de ska göra. För att inte nämna trädkojan. Alltså, jag älskade verkligen idén med den. Så fint, inspirerande, lugnt och passande.
Boken har stort fokus på relationer och hur de förhåller sig till sorgen. Som tidigare nämnt är familjen, vännerna och kärleken fokus, och jag tycker om hur alla delar får lika stor plats. Caitlins liv är realistiskt skildrat på så vis att hennes föräldrar och kompisar inte bara är till för att driva hennes romans med Taylor vidare (sådana böcker är så enformiga...) utan finns till i sin egen rätt. Jag tror faktiskt att jag har börjat gilla när författaren är mer sparsam med beskrivningarna av kärleken, och blandar upp det med all annan röra livet har att erbjuda, det blir mycket mer betydelsefullt då. Taylor tyckte jag dessutom verkligen om! Beskrivningen av honom i början, som tafatt och smått nördig skateboardkille, i kombination med all den där omtänksamheten kändes bara så rätt.
Betyg: Jag började ju recensionen med att säga att den inte var en favorit... men ju mer jag skriver om den desto bättre börjar den kännas (igen). I vilket fall som helst är det en väldigt fin bok om sorg, vänskap, kärlek och familj. Samt att hitta sig själv när allt är som mest turbulent. En mysig lässtund, helt enkelt.
Jag går dit du går
No comments:
Post a Comment