Two Boys Kissing - David Levithan

Love is so painful, how could you ever wish it on anybody? And love is so essential, how could you ever stand in it's way?

Vardagslivet myllrar på för jordens alla miljarder människor. De älskar, hatar, gråter, dansar... lever. Några av dem är, utan att veta om det, aldrig ensamma. Inte när de sover, inte när de äter, inte när de kysser varandra, inte när de bråkar. De människorna råkar vara pojkar som älskar pojkar. I deras resa genom livet följs de åt av tidigare resenärer - män och pojkar som dött i Aids flera år tidigare. Nu får vi ta del av några pojkars liv under några dagar i en historia berättad av de döda. I centrum av allt står två pojkar som ska dela en väldigt viktig, och väldigt lång, kyss. Two boys kissing.


Wow-wow-wow-wow! Vilken bok! 
David Levithan för mig är lite udda, unika, och otroligt varma böcker. De har visserligen varit av varierande kvalité (vissa var bara bra, andra älskade man men läste aldrig igen) men alltid väldigt speciella. Den här boken är inget undantag.
       Kanske är den inte exceptionellt bra. Men innehållet! Men upplägget! Men karaktärerna! Men budskapet! Jag kan inte låta bli att älska det. Snilledraget att berätta om de olika pojkarnas liv genom aidssmittade från 80-talet(-ish) gör historien så otroligt starkt. Perspektivet blir universellt och personligt på samma gång vilket som inte bara får boken att sticka ut från mängden men också att tala till en personligen.

Förutom den väldigt verkningsfulla berättarrösten så blir handlingen väldigt centrerad trots de många olika huvudkaraktärerna tack vare idén med att försöka slå världsrekord i längst kyss, Det var så smart, roligt och gjorde att de andras vardagsliv fick mer lyster. Boken hade inte blivit densamma utan det.

Ett annat enormt plus med den här romanen är att det inte bara är språket som är kaxigt vackert, utan även innehållet. Det finns så otroligt många kloka tankar intryckta på så få sidor att det är helt galet. Orkar ni inte läsa boken, googla i alla fall på citat från den. Så. Värt. Bäst är det förstås att läsa allt, för det är inte bara tankarna utan även stunderna som är fina. När Neil fick en familjekris vid matbordet och hans lillasyster stod upp för honom till exempel. Eller Coopers del i den främmande staden.

Jag kan rekommendera Levithans böcker till alla, speciellt om man är intresserad av att läsa lite pride-böcker. Helt klart en bra bok att läsa som tonåring, kanske till och med i skolan? Tänk en hel klass som satt och läste om människor som hanterar kärlek och fördomar istället för... ja, vad jag gissar att många klasser läser år efter år.

Two Boys Kissing (28/3)

Ibland Bara Måste Man - David Levithan

"Paul är utan tvekan gay och har en mycket god självkännedom."

Handling: Paul har alltid vetat att han var bög. Och till skillnad från många andra homosexuella tonåringar har det aldrig direkt skapat problem för honom i livet. Istället har han lyckats bli elevrådsordförande med kampanjen "Rösta på mig... Jag är Gay!", arrangerat fester på skolan, skaffat många unika vänner och till och med haft flera lyckade förhållanden. Men saker och ting förändras ibland och Paul verkar ha en väldigt prövande (och otroligt fabulös) månad framför sig.

Omdöme: Jag vill bara varna folk: LÄS INTE BESKRIVNINGEN PÅ BAKSIDAN! Den är så hemskt dålig att jag inte ens vill prata om det för a) den avslöjar i princip hela handlingen och b) den får det att låta som om det är en sådan där hafsigt ytlig bok med flera olika personers perspektiv. Den lassar nämligen på dig en massa namn och deras storylines. Så jag försökte göra en lite mildare beskrivning ifall någon som inte tidigare har hört talas om boken vill läsa den.

Istället är det här en otroligt söt och rolig bok om Paul som träffar Noah med de gröna ögonen. Men också om alla hans galna och coola kompisar (och ovänner). Där finns Joni och hennes av och på pojkvän Ted, Infinite Darlene som är en 180 cm lång biffig kvartsback och som en gång var Daryl, Tony som också är bög men som har extremt religiösa föräldrar och en massa andra.

Vad jag börjat älska med David Levithan är hur självklart bögar/drag queens/lesbiska/bisexuella o.s.v. är i hans böcker. Först i Nick and Norah så tänkte man inte så mycket på det, visst hans bästa kompisar var gay och så, men det tog ju inte så mycket plats. Naomi och Elys var det åratal sen jag läste men jag har för mig att han var bög. I Will Grayson, Will Grayson ("Den andra Will Grayson") är ju den ena Will homosexuell och den andra Wills bästa vän Tiny är helt klart bög. I Jag, En har jag redan diskuterat det här, men det finns ju i mångfald. Och nu även i "Ibland bara måste man".

Det som gör det så varmt och fantastiskt är de färgstarka personligheterna hos alla karaktärerna. Hela gay-konceptet presenteras med så mycket älskvärdhet och humor att man bara vill plocka ut dem ur böckerna och krama om dem. Den här boken är inget undantag. Jag kan tänka mig att Infinite Darlene måste vara enormt jobbig i verkligheten men när man läser om henne är hon så otroligt fabolous. Sedan Paul och Noah, de är så romantiskt gulliga på ett helt naturligt sätt. Jag kan lätt tro att de finns någonstans därute och myser i parker och what not. 

Litet smakprov på Levithans säregna, moderna språk:

          "Tvåhundrasextiotre", säger Noah till mig.

          "?!???" svarar jag.

          "Mitt skåpnummer", förklarar han. "Vi ses efter skolan." 

Betyg: Supermys, ska ta och leta rätt på Naomi och Elys, En bit av mig fattas eller Dash och Lillys utmaningsbok till helgen för mer feelgood-läsning. Hoppas verkligen fler författare hoppar på den här mysiga approachen till homosexualitet. 4.5 av 5.

Ibland Bara Måste Man