Jenny Jägerfelds skrivtips!

Tog mig friheten att låna en bild tagen av biblioteket.

Den 23:e oktober var Jenny Jägerfeld på mitt lokala bibliotek och höll en 45 minuter lång föreläsning om sitt författarskap och skrivande, och en ungefär lika lång skrivarworkshop. För de som inte vet vem hon är skriver hon ungdomsböcker. (Bl. a. Här ligger jag och blöder och Jag är ju så jävla easy going) Här också psykolog, väldigt berest, och så rastlös att hon egentligen inte borde kunna sitta ner och vara författare varje dag.

Hon pratade förstås om massor av saker, men jag tänkte ta upp det jag tyckte var "höjdpunkterna". Det är lite tips och trix för folk som är intresserade av skrivande och författarskap. Utan inbördes ordning:

Max Kaka av Barbro Lindgren är ett 

perfekt exempel på handlingsuppbyggnad

Ni känner väl igen bilderboken? Väldigt enkel, med max fem ord per sida, men effektiv. Varje sida exemplifierar nämligen en del av västkulturens story-uppbyggnad. "Titta kommer Max" (i kombination med bild av Max och en kakburk) representerar till exempel presentation av karaktär och miljö, samt hint på handlingen. Är du nyfiken, gå till ett bibliotek och kika lite. Kan du hitta konflikten, de höjda insatserna, osv?

Gestaltningsövning: skriv om en 

känsla utan att använda själva ordet

Det här är menat att vara lite utav en kreativ övning, och jag tror att man får ut mycket av att släppa hämningarna genom att sätta en tidsgräns, och bara skriva av sig. Tjugo minuter körde vi, och det kändes precis lagom. Man kan låta orden flöda fritt. Det viktiga är att beskriva känslan genom syn på omgivning, gester, rörelser m.m. Istället för att skriva att någon är arg kan man ju enkelt skriva att hen gormar och bankar knytnäven i ett bord - mycket mer levande läsande!

Man måste inte alltid skriva kronologiskt!

Alla författare är olika. Vissa tycker om att skriva sig fram, och ändra allt eftersom. Andra har stenhård planering redan från början och snickrar upp en tydlig konstruktion som de sedan följer. En vanlig missuppfattning är att man måste skriva allt från början till slut. Då är det lätt att tröttna fort. Jenny själv föredrog att skriva scenerna som hon tyckte var roliga allra först, nyckelscenerna, och sedan fylla i resten allt eftersom.

Om refuseringar och att skrota manus

Jenny berättade om alla manus hon skrivit (mer eller mindre). De tre framgångsrika, publicerade romanerna, var förstås väldigt intressanta att höra talas om. Men något annat som var väldigt intressant var manusen det inte blivit något av. Två stycken var det: en som hon själv inte tyckte höll måttet, och som sporrade henne att skriva nytt, och ännu en som kändes alldeles för personlig. Hon pratade om hur jobbigt det var att släppa ifrån sig dem, eftersom det var månaders hårda arbete som gick till intet. 

Hon berättade också en rolig historia om Här ligger jag och blöder. När hon presenterade den för sitt dåvarande förlag, som även gett ut debutboken Hål i huvudet, tyckte de nämligen inte att den var något att ha. Efter dålig ton i refuseringen klagade hon och fick den läst en gång till, men de ville fortfarande inte ge ut den. Men hon gav inte upp, utan trodde på sin berättelse, och skickade den vidare till andra förlag. Som ni kanske vet så vann den boken Augustpriset. Det är precis som med J.K. Rowling och Harry Potter: ge inte upp bara för att du refuserats!