Vit som snö - Salla Simukka

Den grå trasan som knutits för Lumikkis mun smakade värre för varje minut. De grova, hårt knutna repen skavde mot vristerna och handlederna. Syndakojan gjorde skäl för sitt namn...

(OBS! Spoilers från tidigare delar kan förekomma) Efter vårens dramatiska händelser och föräldrarnas efterföljande överbeskyddande attityd har Lumikki åkt till Prag för att få andas ut, vara själv. Men det som börjar som en lugn och stillsam semester bestående av stadsåskådning och promenader blir snabbt till något helt annat. I Prag gömmer det sig nämligen en flicka som påstår sig vara Lumikkis syster och många, många hemligheter. Några av dem farliga. Lumikki blir mot sin vilja indragen i stridens hetta, igen.


Omdöme: Jag tyckte ju väldigt mycket om förra delen och kastade mig över den här mer eller mindre direkt. Är den bra? Definitivt. Lika bra som föregångaren? Både ja och nej.

Problemet med Vit som snö är att storyn tar längre tid att kicka igång än i Röd som blod. Här snubblar man inte genast in i händelsen och riktningen tar sin tid att bli tydlig. Lite för lång tid, nästan. Det är inte så att jag någonsin funderade på att lägga ifrån mig serien, men jag saknade det där snabba gripande. Men eftersom resten av boken levererade har jag inte så mycket att klaga på.

Jag älskar hur man sakta men säkert kommer närmare Lumikki i varje bok när Simukka snitslar ut ledtrådar och minnen på ett omsorgsfullt sätt. Det känns verkligen att man är på väg mot något sorts crescendo och jag ser verkligen fram emot att se hur trådarna kommer strålas samman och säcken knytas ihop i nästa bok.

Betyg: Vill du ha nordisk ungdomsthriller med djup och grepp och spänning? (Svar: Ja!) Då ska du läsa serien och Lumikki Andersson. (Ville säga varsågod där, men det kändes lite väl, ni får ju jättegärna ha egen vilja och eget tycke också).

Vit som snö 

Röd som blod - Salla Simukka

Hon såg rödbruna fläckar på mörkrummets golv. Hon tittade på ett hörn av en sedel som hade samma rödbruna färg, och med detsamma visste hon vad det var för något i mörkrummet som inte stämde.
  Lukten av gammalt blod.

Pengar och död hör ofta ihop. Det är allmänt känt. Att inblandning i andra människors affärer bara kan betyda problem är Lumikki Anderssons egna uppfattning. Hon håller sig för sig själv och trivs på det sättet, men ibland räcker det med en enda träff, ett enda ögonkast, ett sammanträffande... och så är man väldigt, väldigt involverad. I något farligt som har med ett illegalt nätverk, bedragare, hejdukar och död att göra.
Tur att Lumikki kan ta hand om sig själv.


Omdöme: Den här finländska ungdomsthrillern var en rejäl snackis för några månader sedan. Jag har varit sen att hoppa på hajpen, men nu förstår jag verkligen vad det är alla snackat om.

Simukka väver sin berättelse skickligt med hjälp av olika berättarperspektiv, små luckor som till slut öppnar upp för en helhet. Att läsa Röd som blod känns lite som att sitta med Julkalendern när man var liten och försöka pussla ihop detaljerna som gömmer sig bakom varje lucka för att slutligen kunna gissa sig till slutet. Det är samma spänning och lite barnsliga glädje som jag upplevde när jag läste.

Förutom det intressanta scenariot och spännande (men stiliga, det är inte rakt pang på, utan ibland till och med trolskt och gåtfullt) tycker jag om Lumikki. Visserligen är hon väldigt avtrubbad, eller om man ska säga konstant misstänksam, men det märks också att Simukka jobbat ordentligt med hennes bakgrund och att mer förklaringar kommer komma allteftersom. Sedan gillar jag att hon är självständig, normbrytande och en aning badass.

Betyg: Kanske inte det somrigaste man kan hitta, men en berättelse som lyckas få mig (f)rysa i 25 plusgraders junisol är helt klart läsvärd. Spännande, fängslande och inte alltför lång. Rekommenderas till, ja, ungefär alla någonstans i åldern tolv och uppåt. (Och är det inte vansinnigt skönt med något som inte osar Hollywood och USA?)

Röd som blod