Ordbrodösen - Anna Arvidsson

Du ska ha svarta kläder. Det är en gammal säkerhetsåtgärd. 
  "En säkerhetsåtgärd?" 
  Om någonting går fel tas ditt block ifrån dig. Det har bara hänt en gång, men den kvinnan bar vita kläder och lyckades skriva vidare på dem. Konsekvenserna Svarta kläder är det som gäller. 

Alba tillhör en gammal värmländsk släkt av ordbrodöser. När hon fyller arton ska hon genomgå ett inträdesprov för att i sin tur få kraften, men något går snett, trots att provet egentligen bara är en formalitet. Nu skickas hon iväg till Stockholm medan släkten tar reda på vad som blockerar hennes kraft. Men tillsammans med sin handledare inser Alba att hemligheten är större än någon kunnat ana - och hon vet inte vem hon kan lita på.

Omdöme: Åh den är så förbaskat fin! Vill mest krama hela boken, känns det som. Jag gillar verkligen bakgrunden med den gamla värmländska släkten och dess traditioner, och hur Alba sedan tvingas ifrågasätta allting hon någonsin vetat när hon kommer därifrån och får mer (otäcka) perspektiv på saker och ting.

Boken är skriven som ett mysterium, där det finns både en hemlighet och ett hot att luska ut. Varför misslyckades Alba med provet? Vem är det som är så angelägen om att ändra på detta? Jag vill inte avslöja så mycket mer än att det blir en kamp mot klockan, och jag tyckte att Arvidsson gjorde det väldigt skickligt. Ledtrådarna är invävda hela vägen genom texten, leder än hit än dit, och man förstår alltid delarna, men aldrig helheten. På så sätt blir det inte förutsägbart sådär så att man stör sig på ledtrådar huvudpersonen missar, utan snarare spännande när man försöker pussla ihop allting.

Jag kan säga att jag var väldigt nära, alla bitarna fanns där vid slutet, men det var först i upplösningen som allt föll helt på plats. Och det är väl precis så man vill att böcker ska vara?

Sedan älskade jag verkligen personerna. Mormodern som kommunicerar genom lappar, fantastiska Lo och Klara som är riktiga powerkvinnor borta i Stockholm, de mystiska trillingsystrarna, de två personerna Alba hittar i sitt sökande efter svar... Allt föll så fint på plats i slutändan, det kändes verkligen som att det inte kunnat bli på något bättre sätt. Sen får jag väl erkänna att jag grät lite i epilogen? För det gjorde jag.

Betyg: En lågmäld fullträff, men fullträff likaså! Vet inte om det är något med Värmland vs. Stockholm (är halv värmlänning själv, men bor i Stockholm/Uppsalatrakten), det enkla men fina språket, eller användandet av ord och bilder i berättandet, men Ordbrodösen var verkligen den där sortens bok man bara vill gå tillbaka och bläddra i.

Ordbrodösen