Lite upp och ner mitt i allt!

Maj månad 2017 har nog varit en utav mina mest stressiga (eller åtminstone mest innehållsrika) perioder någonsin. Det har varit tre final exams-veckor under vilka jag skrivit 13 prov som står för ca 70% av alla mina betyg för gymnasiet (STRESSIGT!) och också månaden då jag blev den första stipendiaten till Lars Gustafssons minne för unga skribenter - vilket har varit fantastiskt och ganska galet!

Bild: Cassandra Grönlund

Är man nyfiken på texter jag skrivit eller vill läsa en intervju med mig så finns det på VLT:s hemsida. Jag var i Västerås igår och tog emot stipendiet under en fantastisk kväll med trerätters middag då en skådespelerska läste upp min diktsvit live, vilket var bland det häftigaste jag varit med om. Det var dessutom samma dag som jag skrev mitt sista prov, så det blev verkligen ett rejält avslut på allt som snurrat den senaste tiden.

Annars börjar ju studenten närma sig med stormsteg och därefter ett sabbatsår. Men innan dess har jag två dagar på mig att läsa så många böcker jag hinner inför en bokträff i Stockholm anordnad av flera förlag, vilket ska bli jättetrevligt!

Nu blir det ju nämligen ett år av bloggande, skrivande och kanske jobb (vi får hålla tummarna!) - jag har ett berg av recensionsexemplar väntande som jag längtar efter att få börja beta av, och sen får vi se vad som händer!

Ett litet snabbt tips jag kan göra sådär i förbifarten är att kolla in Modernistas sommarkatalog: de ska bland annat ge ut två ursnygga samlingsvolymer av Tove Janssons noveller och romaner. Wow??

Ha en fin sommar allihop!

Att välja perspektiv när man skriver

Jag har börjat jobba på ett nytt manus nu (eller egentligen ett gammalt, som jag ska skriva om från scratch) och tja... det här med perspektiv har visat sig bli lite förvirrande. Åtminstone nu i början av processen.

Mina senaste manus har alla varit skrivna i första person ("jag-form") vilket passar väldigt bra om man bara följer huvudpersonens synvinkel. Men det jag skriver nu har flera olika viktiga personer som jag vill kunna följa och då blir det förvirrande med första person.

Den enklaste lösningen är ju att skriva i tredje person, men det finns två olika sådana. Antingen skriver man "nära tredje person" och det är ungefär likadant som första person, dvs man följer en enda person (per stycke) och skildrar det denna ser, gör och tänker, men skriver han/hon/hen istället för "jag". Eller så använder man sig av ett allvetande perspektiv; lite mer "berättare" som vet och ser allt osv. Oftast mer distanserat.

Jag vill skriva nära tredjepersonsperspektiv. Men eftersom jag inte alls är van vid det misstänker jag att jag ibland snubblar mellan de två olika formerna och att det... ja... inte blir så bra. Jag har hittills svårare för att få till en genomgående ton i texten på det sättet.

Vilket perspektiv föredrar ni? Har ni någonsin haft problem med att ni blivit inkonsekventa?

Tre dagar kvar av NaNoWriMo

Och jag har tröttnat på mitt manus. Eller, tröttnat är kanske fel ord: jag har insett att jag inte känner mig mogen mitt manus riktigt. Som sexton har man begränsade erfarenheter och en stor bit av boken jag skriver på (med start kapitlet innan detta) handlar om saker jag bara upplevt genom böcker. Vilket förstås är okej på sitt sätt, men det känns som om jag tvingas ta andras ord istället för mina egna, och det faller rätt platt. Är inte ett dugg kul att skriva.

Som ni ser till höger har jag 4337 ord kvar. Ingenting! Tre dagars kvot, liksom. Men mitt är inte att skriva 50 000 ord, utan att skriva klart boken, som uppskattningsvis lär landa på 75 000 ord. Åtta och ett halvt kapitel till.

Är det värt att skriva klart boken så att jag kan gå tillbaka och fylla in delarna jag tycker brister allteftersom?

Det skulle förstås vara otroligt skönt (och häftigt) att kunna säga: jag har skrivit en bok. En hel freaking bok. Samtidigt känns det tradigt att skriva något som känns dåligt och framtvingat.

Hälsningar,

En som tvivlar

PS! Hoppas att det går bra för alla er andra Wrimos som sitter och skriver i novembermörkret. Vi börjar närma oss slutet på tunneln nu... ;) DS.

Låten jag skriver till

Talk av Kodaline. Så fin. Så mycket känslor. Den är helt perfekt att skriva till, inspirationen bara flödar. När jag skriver eller tänker har jag den på konstant repeat, och bara myser.

Fler skrattord!

...tycker jag att svenska språket ska uppfinna. Eller alltså, jag vill att vi svenskar uppfinner fler synonymer till ordet "skratta" så  att de kan komma med i Svenska Akademins Ordlista så man slipper sitta och ha ångest när man skriver för att DET FINNS INTE ETT ORD FÖR "CHORTLE" PÅ SVENSKA (!!!) och man kan bara inte nöja sig med "skrocka".

 För ärligt, vem vill ha ordet skrocka i en modern text för ungdomar? Vilken tonåring tänker så, typ: "'haha', skrockade han tyst"? Det funkar ju inte alls.

Chortle och chuckle.
Giggle blir fnittra och skratta blir laugh och snicker blir med lite fantasi till flina. Men chortle och chuckle finns bara inte! Usch, vad jobbigt det är! Det enda svenska språket har att erbjuda som variation där är (förutom vårt muntra skrockande) lite kacklande. Eller kucklande. Båda delarna är något mina karaktärer inte kommer få göra så länge jag bestämmer.

Och jag älskar mina två språk, svenskan och engelskan. Jag älskar att skriva på båda språken. Men ibland är det jättejättejobbigt när ord och fraser liksom försvinner från ena hållet till det andra. Typ som att engelskans bästa ekvivalent till "garva" är "guffaw".

Jag ger upp. Nu får min karaktär skrocka.
Eller om det kanske blir ett kort flabb. Fast det låter lite fel när man provar att säga det högt. Det lät okej  i huvudet.

 Jag börjar förstå varför författare använder sig av svengelska i sina texter. Vad tycker ni, får ni också problem med ord som "saknas" mellan två språk?