The Retribution of Mara Dyer - Michelle Hodkin

"So we can't start a fire. We can't fly. We can't create a force field. We are the most bullshit superheroes."

OBS! Spoilers från tidigare delar förekommer
Mara vaknar upp (förvirrad, drogad, tom) på Horizon Residentual Treatment Center. Med osannolik hjälp utav Jude lyckas hon och hennes vänner ta sig ut därifrån och tvingas fly genom landet i jakt på en lösning som kan hjälpa dem ta reda på mer om sig själva. Vad är de egentligen? Hur kan de kontrollera sina krafter? Och viktigast för Mara: vad har egentligen hänt med Noah?

Omdöme: Sista delen i Mara Dyer-trilogin! Med tanke på att jag inte varit jättemycket för serier på den senaste tiden är jag glatt förvånad att jag tuggat mig igenom de här på bara några månader.

Den här boken var egentligen inte särskilt mörkare än de tidigare två (de mest obehagliga sakerna, enligt mig, hände med Jude i första delen) men Mara har däremot blivit väldigt, väldigt mörk. Faktiskt finns det så mycket mörker i henne att jag stundtals känner mig helt avskild från henne för jag kan bara inte förstå den där mördarlusten. De tillfällena läste jag vidare för de andra karaktärernas skull för jag hejade helt ärligt inte på Mara längre i mitten av boken, även om jag började tycka bättre om henne igen framemot slutet.

Det absolut bästa med boken var Jamies humor som äntligen fick ta den plats det förtjänar. Han kastar nästan aldrig ur sig något som inte är en fullpoängare, och jag tänkte bjuda på ett exempel:

I planted a kamikaze kiss on Jamie's cheek.
 "FUCK," he shouted, wiping it off. "What if you killed me!" He threw a Skittle at my face. It hit my forehead.
 "Ow!"
 "Taste the rainbow bitch."

I övrigt blev det klart redan i förra delen att Hodkin blir bättre och bättre för varje bok hon skriver och så i det här fallet. Med undantag för något sega segment med tillbakablickar från mormorns liv (som jag tyckte om i förra boken men som nu mest fördröjde tempot) och en otroligt cheesy sexscen (har aldrig sett någon skildra sex på det sättet förut och det blev mest hoppigt) så var den faktiskt väldigt bra. Är man sugen på en gammal hederlig Paranormal Romance YA-bok rekommenderar jag verkligen den här.

Betyg: Som sagt, är man sugen på klassisk Paranomal Romance (komplett med swoonigt kärleksintresse, häftig övernaturlighet, rapp dialog och visst mörker) i format av trilogi, så läs den här. Med undantag för första boken är den ganska klichéfri och tempot är läsvänligt.

The Retribution of Mara Dyer

The Dark Divine - Bree Despain

"You hated me that much?"

"No." I grabbed a branch and pulled myself up, my back still to him. "I missed you that much."

Daniel var Graces stora kärlek när de växte upp som barn. Efter en olycka som involverade hennes storebror lämnade han dock staden, och grannhuset stod tomt. Sedan dess har hon försökt förtränga minnet, eftersom Daniel är ett förbjudet samtalsämne hemma hos familjen.

Men hon har inte glömt. Speciellt inte eter att hon en dag plötsligt stirrar in i hans välbekanta ögon i skolan.  Frågan är bara varför Daniel kommit tillbaka? Och vad är det egentligen som händer i Rose Crest?


Omdöme: Det här är väl lite av vad jag skulle kalla "klassisk Paranormal Romance" i och med att den enkelt kan passas in i Twilight-mallen. Det betyder inte att handlingarna är exakt likadana, utan det är förstås stora skillnader, men stilen flyter ihop en aning. En duktig flicka som blir kär i... ja, det får ni väl upptäcka när ni läser boken, men även om det tar Grace mer än 200 sidor att upptäcka vad Daniel är kan jag lova att detsamma inte gäller för läsarna. Jag tänker därför redan nu rekommendera den här boken till de som gillar Paranormal Romance (YA) medan de som tröttnat på Twilight-stuket helt och hållet kanske borde låta bli.

Jag har absolut ingenting emot Paranormal Romance, och jag tyckte om boken. Karaktärerna varierade i kvalité, men handlingen hade driv och trots att man stött på samma historia hundra gånger om känns den här ändå fräsch.

Gällande karaktärerna finns det både plus och minus med huvudkaraktären Grace. Jag gillar vinkeln med att hon kommer från en "perfekt" pastorsfamilj och tvingas vara en förebild. Konstnärsdraget skiljer henne också från den typiska YA hjältinnan Bella-style - hon har något hon är riktigt bra på. Sedan hamnar hon väl lite i konflikt mellan att vara verklighetstrogen och bokhjältinna. Oftast när man letar efter hjältinnor i ungdomslitteratur vill man att de ska vara starka, självständiga osv - förebilder. Grace å andra sidan, kan jag tänka mig att många klagar på för att "hon visar en sned kvinnobild" eller något i den stilen, men såvitt jag kan se är hon verklighetstrogen för att vara en tonårstjej. Det är inte alla som klarar av att vara på topp hela tiden.

Daniel är, till skillnad från de flesta övernaturliga kärleksintressena, en bad boy. Och inte den sortens bad boy som snabbt faller i det vanliga träsket av blind avgudan för tjejen, som han älskar mer än något annat i hela världen osv osv. Man vet faktiskt aldrig riktigt var man har honom, för det känns som om ju mer man får veta om honom, desto mer hemligheter anar man. Jag tycker faktiskt om det, för det skapar mer djup i relationen, eftersom för mycket kärlek ibland kan göra karaktärer och deras känslor tomma.

Betyg: I The Dark Divine har alla YA Paranormal Romance-fans något att riktigt gotta sig i. En tidigare trygg småstadsmiljö, ett mysterium, en förödande lockelse mot en gåtfull barndomskärlek och en hjältinna som finner sig allt mer intrasslad i en helt ny värld.

The Dark Divine