Lögnen på Femte Våningen - Do Van Ranst

Mammor är farliga med knivar (orignaltitel)

Varning för en lite väl negativ recension! Jag var inte på bra humör när jag skrev den :/

Handling: Jeff är tolv år och bor tillsammans med sin knivälskande mamma och sin utvecklingsstörda syster Iene. Han trivs med sitt liv där han och mamman tar hand om Iene och han då och då går och snackar skit med Süleyman från elvte våningen. Problemet är bara att hela hans verklighet hotas av Harry, mammans nya pojkvän. Vad skulle han säga om han visste att Jeffs mamma dödat Jeffs pappa? 

Omdöme: Det här är på sätt och vis en recension som är svår för mig att skriva. Jag är inte bra på att såga böcker och brukar försöka komma fram till åtminstone några saker jag gillar, och försöka framhäva även dem, eftersom jag vet att vissa läsare tar recensionerna som en sorts ekvivalent till professionell kritik av böckerna och inte mina personliga åsikter (vilket det faktiskt är). Så, en varning: det här är mina personliga åsikter.

Jag kan ju börja med att säga så här: jag tyckte inte om den här boken. Jag hade svårt att komma in i den, svårt att fortsätta läsa, och svårt att bry mig om karaktärerna. Den är väldigt kort, c.a. 180 sidor, och riktad till barn i 10-12 års ålder. Jag tyckte språket var ganska dött och karaktärerna, om inte döda och inte platta, åtminstone fjärran och stundtals svåra att ta till sig.

Jag är sexton år gammal och har slukat böcker sedan femårsåldern. Jag har läst tunga, tråkiga tegelstenar, så väl som färgglada, pigga och roliga ungdomsböcker. Har jag svårt att kämpa mig igenom en bok på hundraåttio sidor, riktad till tioåringar, är det ganska illa.

Sanningen är den att jag läste första fjärdedelen med ett stort flyt. Efter mitten la jag ifrån mig den i över en månad. Efter det läste jag tio sidor, skummade sedan femton sidor, och lyckades på något sätt läsa klart slutet genom ren och skär viljekraft. Jag kan se Jeff och hans mamma och hans kompis turken Süleyman och hans syster Iene - och tycka att de är intressanta. Men de släpper bara stundtals in mig i livet på femte våningen. Och jag ser ingenting av mysteriet jag utlovats från baksidestexten.

Jag har tjatat om det här förut, men jag tänker fortsätta tjata om det lite till: den här boken vann pris för bästa ungdomsbok i Belgien. Jag undrar hur? Hur många andra ungdomsböcker har skjutits åt sidan för att den här boken ska rekommenderas till barn och ungdomar för att främja deras läsning? Vem eller vilka var det som röstade fram den? Ungdomarna själva eller vuxna?

Samtidigt förstår jag förstås att det finns både barn, ungdomar och vuxna som tycker den är riktigt bra. Jag har t. ex. läst många andra positiva recensioner på den. Var bok har sin läsare. Eller om man ska säga att var läsare har sin bok.

Positiva saker med boken: en stor mångfald med karaktärer, ett scenario jag tycker man ska utforska i ungdomslitteraturen och trovärdig miljöskildring. Många detaljer, ett fascinerande flaskfält och ett till en början fängslande språk.

Är det okej att skriva negativa recensioner? Vad tycker ni?

Lögnen på femte våningen