Persuasion - Jane Austen

Jag har varit i fullfärd med att läsa om alla mina Austen-favoriter, när jag kom ihåg Lady Susan och Persuasion, två romaner jag inte läst ännu. Efter att ha hittat dem som gratis e-böcker i en app gjorde jag slag i saken och började läsa.

Handling: Anne Elliot var som ung förlovad till Frederick Wentworth, men råddes att bryta förlovningen, då han var en simpel sjöman och hon en flicka av fin börd. Åtta år senare är hon än "gammal" ungmö, medan Frederick blivit Kapten Wentworth. Hennes känslor är kvar, tvingas hon inse, när hon och kaptenen umgås i samma kretsar en sommar. Med tanke på hans uppvaktande av en Ms. Louisa Musgrove verkar detsamma inte kunna sägas om honom...

Omdöme: Austen är väl alltid Austen? Har hittills bara ogillat en enda av hennes romaner (Emma) och den här visade sig hålla måttet. Faktiskt har den tagit sig upp till min topp tre, tillsammans med Stolthet och Fördom och Mansfield Park. Jag älskar språket, tonen, karaktärerna, intrigerna och miljön. Austen romantiserar ingenting, utan låter karaktärerna vara spyfärdigt högfärdiga, plågsamt fåfänga och störande dumma. Det känns så mycket verkligare, och blir inte alls svårt att ta till sig fastän romanen utspelade sig för så länge sedan.

Anne Elliot är för all del en trevlig hjältinna. Hon tillhör Austens förnuftiga och propra hjältinnor snarare än de som dras med av allehanda känslostormar hit och dit och fattar dåliga beslut till höger och vänster. Jag tycker om Annes typ, de som förstås har väldigt mycket känslor men som fortfarande kan leva i nuet, och de som tänker mycket på sin omgivning. Hon är så omtänksam själv att man verkligen vill att alla andra karaktärer ska tycka om henne.

Kärlekshistorien tyckte jag om, mest för att den här historien faktiskt hade en man med ordentliga känslor. Austens sätt att nonchalera Edmunds känslor i Mansfield Park (jag fick känslan av att det var hennes sätt att nonchalera mäns förmåga att känna överhuvudtaget) kliar lite i mig. Hon har gjort så i flera romaner, antytt att hjältarna bara faller för hjältinnorna tack vare tajmingen och att de är smickrade över uppmärksamheten. Visserligen blir alla paren lyckliga till slut, men jag föredrar om hjältarna visar större känslorepertoar än några som blir "förälskade" av bekvämlighets skull. Som Mr. Darcy eller Kapten Wentworth. Hans kärlekshistoria tycker jag kändes väldigt verklighetstrogen, och jag kan inte låta bli att älska den även om han betedde sig lite dumt i början när han var sårad. Jag förstår honom trots allt.

"Good God!" he cried, "you would! It is not that I did not think of it, or desire it, as what could alone crown all my other success; but I was proud, too proud to ask again. I did not understand you. I shut my eyes, and would not understand you, or do you justice. This is a recollection which ought to make me forgive everyone sooner than myself. Six years of separation and suffering might have been spared."

Austen må vara fattig på så väl kyssar som heta situationer, men upphetsade och vackra (för att inte tala om långa) kärleksutläggningar finns det gott om i alla böckerna. Det här är antagligen min favorit på den fronten, i den här romanen som alla andra. Så fint!

Persuasion

Om inte... Mansfield Park av Jane Austen

OBS! Nästan hela inlägget innehåller spoilers för er som inte läst boken eller sett filmen. Så om ni tänker göra det någon gång i framtiden ska ni kanske inte läsa det här^^

 

Jag läste den här boken (igen) för ett tag sen och såg filmen igår (den från 1999). Och det känns lite som om historian hänger lite på ett stort "om inte" eller "tänk om". För att slutet hade antagligen blivit väldigt annorlunda om Fanny bara tagit ett annat beslut. Vad hade hänt om hon sa ja till Henry Crawford när han bad att få gifta sig med henne?

Jag tycker i och för sig att Edmund och Fanny är ett riktigt gulligt par som passar riktigt bra ihop och jag blev verkligen glad när jag kom till slutet. Det var första gången jag läste boken. Nu när jag läste den igen (och jämförde med hur karaktärerna blev framställda i filmen) så började jag istället undra hur det hade kunnat bli.
För Henry var väldigt gullig när han uppvaktade Fanny och jag har en viss känsla att om han faktiskt fick henne så hade han inte strulat runt som han gjorde och säkert dessutom förbättrat några av hans "karaktärsfel". Jag tror också att han skulle kunnat göra Fanny lycklig, även om det säkert skulle ha tagit tid. Men de hade nog också blivit ett ganska älskvärt par, eller hur man nu ska säga.

Om Henry alltså lugnade sig och gifte sig med Fanny, vad skulle då hända med Maria? Jag tycker det vore alldeles för omptimistiskt att säga att hon skulle vara trogen mot Mr Rushworth bara för att Henry inte ville ha henne. Det var trots allt bristen på kärlek mot maken och inte den stora attraktionen mot Henry som gjorde att hon rymde med honom. Men det skulle kanske ha tagit längre tid, så att Julia kanske hunnit hem igen för att gifta sig med någon mer anständig karl. Eller så kanske hon ändå gift sig med Mr Yates, för ärligt talat hade jag inte särskilt mycket emot honom, han var helt okej i mina ögon.

Sen Edmund och Mary Crawford. Jag tror lätt att han skulle bli lyckligare med Fanny än henne i längden, men samtidigt tror jag att han med sin lojalitet inte skulle må direkt dåligt av ett äktenskap med henne. Den förblindande förälskelsen han hade skulle säkert hålla i sig såpass att han aldrig skulle upptäcka hennes fel på samma sätt som han gjorde efter Marias rymning med Henry. Eller åtminstone inte på en väldigt lång tid.

Fast jag vet fortfarande inte vilket par jag tycker skulle vara bäst, Fanny och Henry eller Fanny och Edmund? Någon annan som också tänkt på det här? :)