Persuasion - Jane Austen

Jag har varit i fullfärd med att läsa om alla mina Austen-favoriter, när jag kom ihåg Lady Susan och Persuasion, två romaner jag inte läst ännu. Efter att ha hittat dem som gratis e-böcker i en app gjorde jag slag i saken och började läsa.

Handling: Anne Elliot var som ung förlovad till Frederick Wentworth, men råddes att bryta förlovningen, då han var en simpel sjöman och hon en flicka av fin börd. Åtta år senare är hon än "gammal" ungmö, medan Frederick blivit Kapten Wentworth. Hennes känslor är kvar, tvingas hon inse, när hon och kaptenen umgås i samma kretsar en sommar. Med tanke på hans uppvaktande av en Ms. Louisa Musgrove verkar detsamma inte kunna sägas om honom...

Omdöme: Austen är väl alltid Austen? Har hittills bara ogillat en enda av hennes romaner (Emma) och den här visade sig hålla måttet. Faktiskt har den tagit sig upp till min topp tre, tillsammans med Stolthet och Fördom och Mansfield Park. Jag älskar språket, tonen, karaktärerna, intrigerna och miljön. Austen romantiserar ingenting, utan låter karaktärerna vara spyfärdigt högfärdiga, plågsamt fåfänga och störande dumma. Det känns så mycket verkligare, och blir inte alls svårt att ta till sig fastän romanen utspelade sig för så länge sedan.

Anne Elliot är för all del en trevlig hjältinna. Hon tillhör Austens förnuftiga och propra hjältinnor snarare än de som dras med av allehanda känslostormar hit och dit och fattar dåliga beslut till höger och vänster. Jag tycker om Annes typ, de som förstås har väldigt mycket känslor men som fortfarande kan leva i nuet, och de som tänker mycket på sin omgivning. Hon är så omtänksam själv att man verkligen vill att alla andra karaktärer ska tycka om henne.

Kärlekshistorien tyckte jag om, mest för att den här historien faktiskt hade en man med ordentliga känslor. Austens sätt att nonchalera Edmunds känslor i Mansfield Park (jag fick känslan av att det var hennes sätt att nonchalera mäns förmåga att känna överhuvudtaget) kliar lite i mig. Hon har gjort så i flera romaner, antytt att hjältarna bara faller för hjältinnorna tack vare tajmingen och att de är smickrade över uppmärksamheten. Visserligen blir alla paren lyckliga till slut, men jag föredrar om hjältarna visar större känslorepertoar än några som blir "förälskade" av bekvämlighets skull. Som Mr. Darcy eller Kapten Wentworth. Hans kärlekshistoria tycker jag kändes väldigt verklighetstrogen, och jag kan inte låta bli att älska den även om han betedde sig lite dumt i början när han var sårad. Jag förstår honom trots allt.

"Good God!" he cried, "you would! It is not that I did not think of it, or desire it, as what could alone crown all my other success; but I was proud, too proud to ask again. I did not understand you. I shut my eyes, and would not understand you, or do you justice. This is a recollection which ought to make me forgive everyone sooner than myself. Six years of separation and suffering might have been spared."

Austen må vara fattig på så väl kyssar som heta situationer, men upphetsade och vackra (för att inte tala om långa) kärleksutläggningar finns det gott om i alla böckerna. Det här är antagligen min favorit på den fronten, i den här romanen som alla andra. Så fint!

Persuasion