Enkät om Bokåret 2013

En bok jag inte kunde släppa:
The Ghost and the Goth av Stacey Kade, Drömgångare av Samantha Shannon och Audrey av Robin Benway

En bok som fick mig att gråta:
Om jag ska vara ärlig är det väldigt få böcker jag inte gråter till (jag gråter nämligen till nästintill ALLT i bok- och filmväg) så nästintill alla böcker från i år platsar. Sorgligast var väl The Fault in Our Stars av John Green, som var en omläsning.

En bok som fick mig att skratta:
Det här är nog svårare, men tror faktiskt det var The Ghost and the Goth och Audrey. Jag skrattar inte så mycket till böcker, åtminstone inte så att jag kommer ihåg det efteråt.

En bok som lärde mig något nytt: Alla böcker lär en väl någonting, men i En Varm Vinter av Christina Wahldén lärde jag mig en massa om Australien.

En karaktär jag minns:
Alexia Maccon, f.d. Tarabotti från Själlös av Gail Carriger är en av de mest färgsprakande och minnesvärda karaktären jag någonsin läst om. Hon är inte någon man glömmer i första taget inte.

En karaktär som jag skulle vilja träffa:
Tja, jag börjar bli lite för gammal för honom nu, men jag skulle väldigt gärna vilja träffa Melanie's lillebror Jamie från Stephenie Meyers The Host. Fick jag chansen att smyga ner i grottorna och träffa honom (och gärna Wanda och Ian också) skulle jag gärna göra det. Och lyssna på historier!

En karaktär som jag vill säga ett och annat till:Läsar man mycket YA Romance så finns det nog ett flertal... finns väldigt många dumma hjältinnor i den genren. Gänget från Evermore av Alyson Noël är jag t. ex. inte särskilt förtjust i. 

En bok jag vill flytta in i:
I början av året läste jag om ett par Harry Potter-böcker, så ja... behöver jag säga något mer?

En mening/ett citat som jag strök under:
När jag antecknar citat så glömmer jag oftast bort dem så fort jag recenserat boken (tyvärr). Kommer därför inte ihåg något speciellt, men hittade det här bland mina anteckningar: "all the compliments we couldn't unsnarl". Jag tror det var meningen i sin helhet som talade till mig och inte bara fragmentet, men det kommer i alla fall från Body & Soul av Stacey Kade.

En bok jag spillde kaffe/mat/glass/solkräm på: Jag tror faktiskt inte jag gjort något sådant i år, det är trots allt något man försöker undvika!

I övrigt kan jag avslöja att jag läst c.a. 10 böcker färre än förra året, vilket jag först blev besviken över. Sedan påpekade min pappa att jag också skrivit mer, vilket han har rätt i, så helt urusel har jag inte varit på bokfronten! Det har varit ganska mycket omläsningar och en tydlig ökning av svenska böcker procentuellt i jämförelse med förra året (antagligen p.g.a. att jag köpte mindre böcker i år). Vill också passa på att tacka Emma från bloggen Hundra Böcker för vad hon skrev om Bokpandan, blev verkligen jätteglad!

Gott nytt år allesammans! 

Enkät från Rabén & Sjögrenbloggen

Vinterbestyr (Henrik Larsson)

Jag fick ännu en novell av Henrik Larsson häromdagen! Han är (som ni kanske vet) min favorit när det kommer till svenska fantasyförfattare, även om jag hittills inte hunnit läsa sista delen i trilogin Blodsarvet än. Detta beror främst på att det är en ganska komplicerad serie karaktärs- och händelsemässigt, så innan jag ger mig på Profetens Tid tänkte jag läsa om de två första böckerna. Här är min recension på Krigarhjärta.

Vinterbestyr är, i min mening, bättre än hans första Livgård novell Sista Kvädet. Den här novellen påminner lite om en blandning mellan en klassisk saga (den gamla rysliga sorten) och fantasyberättelsen vi känner igen från Blodsarvet. Vi får följa två furstsöner från Islandet, furstens favorit Runs och den mindre och svagare yngstingen Uve. Det festas för fullt i Islandet, men sönerna skickas dag efter dag ut på uppdrag, s.k. "vinterbestyr" där de överraskas av ett oväntat motstånd. Frågan är bara: vem vill skada dem?

Jag tycker verkligen om den här sortens "saga", men också att Uve, trots att han är en underdog, är så lugn igenom hela berättelsen. Man känner verkligen att han är en Isvarg, och de har alltid varit mina favoriter bland folket i Livgård. Berättelsen rör sig med ett lagom tempo, blir mer spännande allteftersom och slutar på ett briljant sätt. Roligast är kanske de tydliga kopplingarna till både Blodsarvet och Sista Kvädet. Synnerligen rekommenderad läsning ifall ni är ute och letar efter noveller. 

Här kan ni köpa Vinterbestyr för 19 kr på CDON

Tips: Barnboksakademins Krönikor

Precis innan jul satt jag och ströläste lite olika bok- och författarbloggar och snubblade in på Barnboksakademins hemsida genom en länk. För att vara helt ärlig tyckte jag inte att de lät jättespännande direkt, de där krönikorna. Men jag läste den som länkats. Och sen en till. Och så fortsatte det.

Krönikorna är skrivna av olika svenska barn- och ungdomsförfattare, och även om jag inte gillade allihop så fanns det många jag tyckte var både intressanta, roliga och träffsäkra. Till exempel blev jag helt paff när jag läste Mårten Melins En dikt kan säga mer än tusen bilder. Jag satt mest och skumläste och skulle egentligen inte gjort övningen i krönikan, men när han skrev "Nej, läs inte vidare med detsamma. Gör det nu", så kom jag i alla fall fram till en mening. Världen är orättvis. Gissa om den dök upp som första exempel i krönikan? Det är sådana saker som får en att vilja läsa vidare, när man överraskas och känner sig personligt tilltalad av texten. Supersmart.

Jag rekommenderar alla bokintresserade att surfa in en stund till hemsidan och kanske ögna igenom ett par krönikor. Innehållet är helt klart intressant och handlar om barn, samhället, läsning och skrivning. Med mera. Läs och inspireras!

TBR under jullovet

Under hösten har jag haft en hög med olästa böcker som successivt växt sig större ju närmare jul vi kommit. Det har varit en blandning av recensionsexemplar, presenter och böcker jag köpt till mig själv. Nu när jag äntligen är ledig och inte har läxor och prov att fokusera på tänkte jag ta tag i den högen. Mysiga lässtunder väntar, med andra ord. Här är de allra flesta böckerna, eller åtminstone de jag tror jag kommer läsa:

Böckerna är, från höger till vänster i mittenraden:

• Geekhood: Close Encounters with the Girl Kind - det här är en bok jag köpte i London i somras och som jag läst ungefär halvvägs i innan jag plockade upp en annan bok och glömde bort den. Handlar om en nördig kille som spelar Dungeons & Dragons (vilket jag också gör ;)) och stöter på kärleken för första gången. Älskar omslaget!
• The Brightest Star in the Sky - måste göra en confession här: jag har aldrig någonsin läst en Marian Keyes bok förut. There, I said it. Min kompis älskar henne dock och de här engelska omslaget var så. himla. fina. så blev jätteglad när jag fick dem i konfirmationspresent i somras. Har ingen aning om vad den handlar om dock ;)
• The Mystery of Mercy Close - återigen, superfint omslag, det får en verkligen att vilja läsa boken! Jag hoppas verkligen att jag också gillar Keyes böcker.
• Dies the Fire - det här är en vuxenbok med postapokalyptisk handling som öppnade jättespännande, men som jag p.g.a. konfirmation och skolan la ifrån mig. Ser fram emot att läsa klart den dock, en kompis till mig köpte den åt mig när vi var på The English Bookshop eftersom det är en av hans favoritböcker. Älskar även här omslaget, kvalitén är helmysig!
• Etiquette & Espionage - den här boken har jag inte hunnit läsa än på grund av ren och skär lathet. Älskar Gail Carriger och älskade förhandstitten av boken så köpte även den i London men har inte orkat läsa den än. Det ska det dock bli ändring på nu! Det är en steampunk bok om en spionskola, om jag inte misstar mig helt. 

Bakre raden och till sist den liggande boken:

• Han åt mitt hjärta - jag har skrivit om den här boken förut, fick den som rec-ex tidigare i år. Handlar om svenska varulvar som (enligt baksidan) käkar Sverigedemokrater. Spännande, och urgulligt format, ser ni hur liten den är?
• Legend - den här har jag också nämnt tidigare, även den ett rec-ex, och jag tror ni alla vet vad den handlar om. En YA-dystopi som berättas ur två perspektiv i alla fall. Den här lånade jag ut till en kompis när jag själv var halvvägs igenom boken och har därför inte läst klart den. Inte riktigt lika imponerad av den som de flesta andra bokbloggarna dock. Hittills vill säga.
• Lögnen på femte våningen - ytterligare ett rec-ex som kanske inte riktigt passar min stil. Vill förstås ändå läsa ut den (den är inte särskilt lång) så tänkte att det får bli dags nu.
• The Hidden Kingdom - det är lite synd att den här boken ligger ner egentligen, för den är nästan överdrivet snygg. Får ta en ny bild när jag ska recensera den helt enkelt. Den här boken köpte jag för tre år sedan när jag var i London för första gången och det har aldrig riktigt blivit av att läsa den än. Men fin är den!

Svart Passion - Annika Banfield

"Hur vaknar man från en mardröm om man inte sover?"

Handling: Mathilda går första året på gymnasiet, drömmer om snyggingen Mattheo och vet inte riktigt hur hon ska hantera den ganska töntiga Emil. Hennes värld kretsar främst mellan dessa killar, sin bästa kompis Johanna, och sina föräldrars nya respektive. Vad hon inte vet är dock att hon just blivit en av de största pusselbitarna i tusenåriga planer smidda i mörka vrår...

Omdöme: Precis i början fanns det väldigt mycket jag störde mig på rent språkligt i boken som det bara kliade i mig att få ändra på. Det var egentligen mest småsaker som enormt överdriven användning av "!?" i dialogerna (ofta på fel ställe) och även massvis med "skall" i vardagliga samtal. Det kanske är något man gör i Göteborg, men jag stördes i alla fall av det. Sen var det också en enorm namedropping i början där fjorton karaktärer nämndes vid namn på de första fem sidorna och bara åtta av de hade någon större roll i boken.

När man väl släppte allt det här blev boken mycket bättre. Det var roligt att läsa om en dramatisk "landet kan gå under!"-historia i Sverige, men ibland blev det lite väl mycket klichéer och instalove. Sen förstår jag kanske inte riktigt hur vampyrerna kan planerat sin väg till makten i tusen år och valt just Sverige att börja med, och så långsamt dessutom.

Favoritkaraktär var Rhindo redan från början,  så det blev en glad överraskning det där på slutet, jag gillade verkligen bakgrundshistorien. Jag tycker om multidimensionella karaktärer som varken är enbart onda eller goda och att Banfield lyckades porträttera detta trots att Rhindo inte fick så mycket plats var riktigt bra. Mathilda och Johanna betedde sig idiotiskt titt som tätt och tog uppenbarligt dåliga beslut och tog ingenting alls på allvar. Mathilda tyckte jag dock om för merparten av boken trots allt, även om hon var ganska orealistisk som karaktär.

Andra plus med boken var de korta kapitlena. Jag tycker att det är en jättebra sak att tänka på i ungdomsböcker, det hjälper läsaren. Sen fick jag också en jättefin bok som var signerad med en dikt i början, jättetrevligt! Kastade mig verkligen in i läsningen efter det.

Det jag hade störst problem med i boken (förutom alla "?!") var nog romansen: (spoiler, markera för att läsa!) jag förstår att Mathilda föll för Mattheo, för jag menar, snygg och beskyddande sefyr? Ja tack! Men Mattheo var ju flera hundra år gammal, vad var oddsen för att han skulle förälska sig i henne så där plötsligt? Jag tyckte det var lite orealistiskt. (Slut på spoiler)

Omdöme: En underhållande bok som håller kvar ens intresse hela vägen igenom. Framförallt en unik skildring av den typiska amerikanska vampyrromanen satt i en svensk miljö. Första delen av en serie och jag ser redan fram emot att läsa fortsättningen - hur ska berättelsen egentligen fortsätta härifrån? Hoppas på nya skurkar!

Svart Passion

Prao-vecka på Modernista Förlag

Jag har (som ni kanske vet) prao:at hos Modernista Förlag i en vecka nu under hösten. Tanken var att jag skulle skriva ett inlägg om det redan förra helgen, men sen kom skolan (och en himla massa prov) i vägen. Nu har det dock blivit dags!

Jag kan bara börja med att berätta att jag hade en supergrym vecka där på förlaget. Det var roligt, intressant, lärorikt och alla var så snälla och trevliga. Jag fick verkligen se och göra allt det jag velat, plus lite till. Får ni någon gång chansen att praoa hos ett förlag och är bokintresserade så tycker jag verkligen att ni ska göra det!

Så här fint såg det ut under torsdagsbazaaren.

Det finns massor av olika jobb på förlaget; folk som jobbar med avtal, ekonomi, formgivning, korrekturläsning, lagret, författarna, typning och ja... en himla massa saker helt enkelt. Jag fick inte prova på allt det där, men en hel del. I början var jag mest och sorterade böcker, satt med och tittade på de andra medan de arbetade, samt scannade in böcker. Men jag fick också ordna med en del post och gå ärenden (vilket som var lite krångligt, för jag hittar inte alls på Söder!) och det coolaste av allt: jag fick läsa ett manus skrivet av två amerikanska ungdomsförfattare, varav en är ganska känd, som inte ens kommit ut i USA än. Tror inte det passade Modernistas utgivning direkt, men det var en superhäftig sak att få göra.

Under veckan jag var där lärde jag mig massvis om utgivning och bokbranschen som jag inte visste tidigare. Det var jätteintressant att sitta med och lyssna medan de visade och förklarade delar av sina specifika arbetsområden och de svarade alltid på alla mina frågor. Jag hade jättemånga roliga och lärorika samtal om böcker i allmänhet och fick lite insidernews, haha ;)

Vill verkligen tacka för en fantastisk vecka, det var underbart! 

Har ni någon mer fråga om prao:en är det bara att kommentera! :)

Bazaar hos förlagen på Söder i Stockholm (Passa på att fynda!)

Idag hade jag min första praodag på Modernista Förlag (som var jättetrevligt, rapport kommer i slutet av veckan!) och fick då höra talas om söderförlagens årliga julbasar. Den är nu på torsdag klockan 10-20 har tio oberoende bokförlag på Söder "öppet hus" då kommer sälja böcker från utgivningen direkt från lagret till extra låga priser (som jag förstått det.)

Så passa på, kom och se hur det ser ut på ett förlag! Och fynda billiga julklappar! 

Förlagen som håller i basaren är:

Leopard förlag, S:t Paulsgatan 11  - Främst vuxenböcker, både fack- och skönlitteratur
Alfabeta Bokförlag + Arkitektur förlag, Fiskargatan 8  - Vuxenböcker, både fack- och skönlitteratur, samt barn- och ungdomsböcker
Ordfront förlag, Galago och En bok för alla, Högbergsgatan 18  - Vuxenböcker, fack- och skönlitteratur, serier, och barn- och ungdomsböcker (klicka på de olika hemsidorna för att se deras utgivning; eller åk dit och se efter själva!)
Modernista, Kvarngatan 10 - Vuxen och ungdomsböcker, fack- och skönlitteratur
ETC, Björngårdsgatan 15 - TROR det bara är vuxenböcker
Karneval, Mäster Pers gränd 2C - Främst fackböcker, men även skönlitteratur och barn- och ungdom.
Tranan, Wollmar Yxkullsgatan 5B - Främst skönlitteratur från bl. a. Asien, Afrika och Latinamerika men även barnböcker.


Kommer ni till Modernista innan klockan fem så kanske jag är där, vi ses då! :)

Nanowrimo-rapport

Nu är november slut (för alla er som inte är klara med Nano än - håll ut, andas, ni har fortfarande en och en halv timme på er!) och jag klarade faktiskt av utmaningen. Det var lite på håret, men gjort, och jag är jättenöjd!

När man skriver för att uppa en wordcount istället för att satsa på kvalitén blir kanske inte alla sidor vidare bra, och speciellt i min berättelse var det en massa saker jag ville ändra på som jag inte ändrade eftersom man bara ska skriva framåt och inte bakåt (eller om) när man skriver till Nano. Men jag har antecknat alla mina tankar och rättningar i en bok, redo att skriva om boken, så det är vad jag ska göra i december. När omskrivningen är klar ska jag nog skriva färdigt boken, om jag inte blivit less på den tills dess.

En annan god nyhet är att jag nu kommer ha mer tid till att blogga och läsa igen, så förhoppningsvis blir det mer uppdatering här på bloggen! På måndag börjar till exempel min PRAO-vecka på Modernista Förlag, och det är så klart jättespännande :)

Dikt.

saknad älskar lustar 

glömmer

ensam hoppas undrar

drömmer

elak ljuger hotar

döljer

lycklig blundar.

~¤~

Vi jobbar med poesi på engelskan just nu, där vi analyserar dikter från första världskriget. Jag tycker väldigt mycket om dikter (funderar till och med på att starta en bokblogg med den "nischen") och skriver ofta "mobilpoesi" på bussen, alltid korta dikter. Det här är en av dem :)

Vi är inte sådana som i slutet får varandra - Katarina Sandberg

"Finns inget sorgligare än att vakna naken utan någon bredvid"

Handling: Cassiopeja Larsson vet inte riktigt vem hon är. Visserligen juriststudent med prettokompisar (som är ganska trevliga), en fin andrahandslägenhet och en längtan att bli något stort. Men också någon som sitter och skriver brev till Sveriges första och enda astronaut för att få svar på sina frågor. När hon träffar Casper två trappor upp inser hon att hon kanske snart också är någon som möter kärleken för första gången. Om den verkligen finns, vill säga.

Omdöme: Åh, vilket jäkla fint språk! Jag var kär igenom hela boken, förälskade mig i berättarstilen redan på de första tre sidorna och var sedan fast. Sandberg leker verkligen med språket, vrider och vänder på det tills det blir helt unikt och underbart. Det är som att sitta och läsa poesi, fast ändå inte. Rekommenderas verkligen, ta chansen och bara njut av en riktig språkupplevelse.

Helt ärligt tror jag att berättarstilen på sätt och vis dämpade vissa andra viktigare faktorer. Till exempel känner jag inte riktigt att man fick lära känna de andra karaktärerna, för även om jag förstår hela Casper och Cassiopejas relation fullt och fast hela tiden, så har jag bara en vag bild av honom. Jag får liksom känslan karaktärerna väcker hos Cassiopeja serverad åt mig, men kan inte själv bilda mig en egen åsikt om dem och deras personligheter. Men Vi är inte sådana som i slutet får varandra var som sagt fortfarande riktigt, riktigt bra.

Cassiopeja älskade jag verkligen. Rösten och känslan och allt. Bilden jag själv fick av Casper växlade, för han var lite som en mystisk varelse som ändrade form och skepnad hela tiden (kändes det som), men i början tyckte jag om honom i alla fall. Upplevde samma fladder i bröstet som Cassiopeja. Nästbästa karaktären var förstås Agnes. Hon verkar som en riktigt cool person, men kanske inte någon jag själv skulle vilja vara kompis med.

Betyg: Som sagt: En riktigt underbart häftig språkupplevelse, det blir svenska språket på ett sätt man nästan aldrig sett det förut. Läste, älskade, och inspirerades. 4.8 av 5.

Vi är inte sådana som i slutet får varandra

Utdrag ur Avgrundens Änglar

"Ja, hon trodde honom. Trodde på vartenda ord han sa.
    Ville väl tro.
Konstigt att hon mindes det där ögonblicket så tydligt. Som om Noa verkligen hade funnits. Som om hon inte riktigt kunde släppa den där sprittande lyckokänslan som dessa tre simpla ord väckt hos henne:
    du
    är
    vacker."

- Utdrag ur Magnus Nordins "Avgrundens Änglar"

Utav hela boken var nog det här stycket det jag gillade allra bäst. För det är så hemskt men förståeligt och ännu hemskare för att det är så sant. Ni som letade efter lite ruskiga böcker att läsa i november men som inte känner er redo för Stephen King-nivå än (eller är en lite yngre läsare) kan ju prova den här. Vill ni läsa min recension, klicka på den blå texten under bilden! 

Fler skrattord!

...tycker jag att svenska språket ska uppfinna. Eller alltså, jag vill att vi svenskar uppfinner fler synonymer till ordet "skratta" så  att de kan komma med i Svenska Akademins Ordlista så man slipper sitta och ha ångest när man skriver för att DET FINNS INTE ETT ORD FÖR "CHORTLE" PÅ SVENSKA (!!!) och man kan bara inte nöja sig med "skrocka".

 För ärligt, vem vill ha ordet skrocka i en modern text för ungdomar? Vilken tonåring tänker så, typ: "'haha', skrockade han tyst"? Det funkar ju inte alls.

Chortle och chuckle.
Giggle blir fnittra och skratta blir laugh och snicker blir med lite fantasi till flina. Men chortle och chuckle finns bara inte! Usch, vad jobbigt det är! Det enda svenska språket har att erbjuda som variation där är (förutom vårt muntra skrockande) lite kacklande. Eller kucklande. Båda delarna är något mina karaktärer inte kommer få göra så länge jag bestämmer.

Och jag älskar mina två språk, svenskan och engelskan. Jag älskar att skriva på båda språken. Men ibland är det jättejättejobbigt när ord och fraser liksom försvinner från ena hållet till det andra. Typ som att engelskans bästa ekvivalent till "garva" är "guffaw".

Jag ger upp. Nu får min karaktär skrocka.
Eller om det kanske blir ett kort flabb. Fast det låter lite fel när man provar att säga det högt. Det lät okej  i huvudet.

 Jag börjar förstå varför författare använder sig av svengelska i sina texter. Vad tycker ni, får ni också problem med ord som "saknas" mellan två språk?

Att låna ut en bok...

...och sedan få tillbaka den i smutsigare och trasigare och sämre skick än man lånade ut den i - det gör lite ont i bokälskarhjärtat. Den var ju så himla fin precis innan. Så mysig och trevlig och välvårdad. Om den ser ut som om den varit med om en hel del (vilket den säkert har) när den kommer tillbaka är det ju himla, himla roligt. Speciellt när personen som lånat boken också tyckte jättejättemycket om den. Men ändå. Ändå ändå. Ser det inte lite sorgligt ut med de där grå fläckarna? Eller?

Tur då att man har dustcovers väntandes hemma, redo att svepa in den stackars trötta utlånade boken i ett färgglatt och glansigt täcke hemma i bokhyllan igen. Så där ja. Ordning och reda.

Två utlånade böcker, en som just

blivit tillbakalämnad. Älskar. Dustcovers.

Är det bara jag som har det liiiite kämpigt att låna ut böcker? Som inte kan låta bli att våndas över vikta sidor, bucklor i pärmar, underliga fläckar? Jag har börjat låna ut böcker först i år. När jag väl kommer över panikkänslorna över bokens aktuella skick tycker jag att det är superkul att få dela med mig av mina favoriter till andra.
Så jag är alltså ingen bibliotaf längre. (<- klicka på länken för att se vad ordet betyder! :) Det är väl trevligt?

(Och ja, jag kanske överdriver en liten aning  ganska mycket, men ni fattar vad jag menar)

Reading Habits Tag

Eftersom jag inte hunnit läsa något alls under november, utan bara kämpat på med Nanowrimo och läxor, tänkte jag göra en tagg istället. Den här känner ni säkert igen :)

1. Har du en speciell plats hemma där du brukar läsa?
Jag gillar nog soffan bäst, men när jag vill ha lugn och ro brukar jag lägga mig i mamma och pappas rum på deras dubbelsäng, för där är det alltid så tyst och mysigt!

2. Bokmärke eller random pappersbitar?
Det är litet blandat, men oftast inget bokmärke alls.

3. Kan du sluta läsa när som helst eller måste du sluta efter ett kapitel eller efter ett visst antal sidor?
Också väldigt blandat! Jag föredrar förstås att läsa klart ett stycke eller kapitel, men ibland lägger jag bara ifrån mig boken hur som haver. Speciellt när jag läser ett stycke som är extra härligt eller läskigt eller provocerande brukar jag lägga ifrån mig boken och hoppa runt lite, haha ;)
4. Äter du eller dricker du någonting när du läser?
Nej, inte direkt. Jag är dålig på att multitaska medan jag läser.

5. Brukar du lyssna på musik eller ha på TV:n medan du läser?
Helst inte, men när jag läste Audrey följde jag bokens låtlista för en bättre upplevelse. 

6. En bok i taget eller flera samtidigt?
För det mesta läser jag ärligt talat flera samtidigt. Det brukar komma sig av att jag oftast har någon bok jag tycker om, men som av någon anledning tar mig lång tid att läsa klart, medan jag vid sidan av läser många böcker som jag läser ut i ett nafs. Så jag har inget problem med att läsa flera böcker samtidigt, jag har lätt att komma in i böcker :)

7. Läsa hemma eller överallt?
Gärna hemma, men också på bussen om jag har en e-bok på mobilen.

8. Läsa högt eller tyst i huvudet?
Helt klart tyst i huvudet!

9. Hoppar du fram i boken eller hoppar du över stycken?
Jag märker snabbt om det är en bok jag verkligen gillar eller inte. Böcker jag tycker är bra läser jag från pärm till pärm. Böcker med intressanta handlingar och häftiga händelser hoppar jag för det mesta i, men sedan brukar jag inte räkna det som en läst bok.

10. Bryta rygg eller inte?
Jag antar att man syftar på pocketböcker här? Jag kan ju avslöja på en gång att jag alltid är väldigt försiktig med mina böcker. Har de i plastpåsar i väskan för att inte repa/smutsa ner dem, aldrig öppnar dem helt... jag har därför svårt att låna ut böcker och får oftast lite ångest när jag får tillbaka dem som smutsiga. 

11. Skriver du i böcker?
Jag önskar att jag gjorde det, för jag gillar hur personliga böcker blir då. Men jag är oftast för uppslukad av läsningen för att kunna göra det. Ska dock försöka när jag fått hem Kalle och Chokladfabriken på spanska, det ska bli spännande!

12. Vilka taggar du?
Jag tror de flesta redan gjort den här taggen (den har cirkulerat ganska länge i bokbloggosfären) så jag tänker vara tråkig och säga att jag taggar alla som vill göra den, helt enkelt :)

Det här med svengelska i ungdomsböcker

Här kommer ett till temainlägg! Den här gången tänkte jag reflektera lite kring en lite nyare trend i ungdomslitteraturen: svengelska uttryck och inblandningen av engelska ord i svenska böcker.

Jag vet att det här är något som många läsare reagerar på och för att vara helt ärlig gör jag det själv också. Däremot har jag svårt att avgöra vad jag tycker om det, ibland är det okej och ibland blir det helt fel. Det beror alltså på boken och på hur det görs.

I böcker som är översatta från engelska tycker jag inte om när det blir svengelska (läs min recension på Evermore för att se mina åsikter om det) det blir nästan aldrig bra. Om det utspelar sig i en engelskspråkig miljö men språket är på svenska, då kan man inte fega ur halvvägs och behålla bara ett par ord eller fraser, inte enligt mig i alla fall. Det känns bara halvfärdigt, som om översättaren råkat hoppa över ett par ord ungefär. Framförallt sänks miljöns trovärdighet.

När det kommer till svenska böcker däremot blir jag mer kluven. Jag läste ett inlägg författaren Johanna Lindbäck skrev någonstans (kommer inte ihåg exakt varifrån) där hon skrev att det som vuxen gäller att lyssna mycket på verklighetens ungdomar för att få till dialogerna i ungdomsböcker. Och tonåringar idag (enligt henne) blandar in mycket engelsk slang. Det håller jag med om. Samtidigt läste jag en kommentar på en annan bokblogg (klicka här för att läsa det) där både recensenten och personen som  kommenterade svengelskan i Johanna Lindbäck och Lisa Bjärbos bok "Vi måste sluta ses på det här sättet" klagade på att det blev för mycket engelska. I kommentaren skrev hen också att hen "aldrig hört någon använda det så extremt mycket".

Om just det håller jag faktiskt  inte med (eller, jag skulle snarare säga att jag både gör det och inte gör det). De flesta ungdomar jag känner använder faktiskt ganska mycket engelska/svengelska när de pratar. Vi får det trots allt lassat på oss från alla håll: TV, internet, filmer, musik och spel. Speciellt så kallade "gamers" använder mycket engelska termer.

Björn Gustavsson med sin karaktär "Wow-Jocke"

På min skola använder vi ofantligt stora mängder engelska/svengelska när vi pratar. Jag använder alldeles för mycket svengelska när jag pratar. På Johanna Lindbäcks gamla skola där hon undervisade är jag övertygad om att de också gör det. Men det jag vill förtydliga är ju också att hon undervisade på den engelska linjen gymnasielinjen, IB. Och att jag går i en Internationell Engelsk skola. Så det är givet att vi använder mycket svengelska (himla mycket mer än i den där boken, kan jag avslöja). Fast även om vi kanske överanvänder svengelskan lite så ligger faktiskt resten av Sveriges ungdomar inte så långt efter.

Jag tycker inte riktigt att frågan är huruvida språket i böckerna speglar hur vi ungdomar pratar i verkliga livet, utan snarare om det är okej att använda svengelska i böcker. Precis som annat talspråk, t. ex. "ja" istället för "jag" och "e" istället för "är" och "å" istället för "och" så tror jag att det är lite av en smaksak.

Så vad tycker ni? :)

Skakig November-uppdatering pga NaNoWriMo

Jag tror att rubriken är ganska tydlig i sig självt, men jag kan ju ta det i lite mer detalj. Nu i november är det (som en del av er kanske vet) ett stort internetevenemang på gång som heter NaNoWriMo. Det går ut på att man under novembermånad ska försöka skriva en bok på 50 000 tkn. Jag skrev även lite om det förra året. Här under ser ni hur många ord jag har just nu:

Jag tänkte delta igen och i år hoppas jag på att vinna, förra året gav jag upp någonstans halvvägs. I årets "novel" fokuserar jag på en liten mix av fairytale retellings i en svensk miljö med lite olika perspektiv och twister (vilket som krävde en himla massa planering, kan jag avslöja) och det är verkligen jättekul!

På grund av detta blir det kanske lite dålig uppdatering på bloggfronten. Hade jag tänkt efter lite längre hade jag kanske sparat på inläggen jag skickat den här veckan så att jag hade lite förberedda uppdateringar, men gjort är gjort! :) Jag hoppas kunna skriva åtminstone någon recension och kanske göra en del taggar och om ni vill kan jag också skriva lite om hur det går med Nano. Till alla andra Wrimos därute, lycka till!

Thor 2 (film)

Igår var det Sverige-premiär på Thor: the Dark World, andra delen i serien om "the norse God" och sjunde delen i Marvel's Cinematic Universe-satsning. Jag är ett ganska stort Marvelfan, har läst en del av de gamla serierna men främst sett filmerna. Men till och med innan jag såg Thor och Avengers första gången så var jag ett stort fan av Tom Hiddleston. För er som inte vet är han en underbart charmig brittisk gentleman som bl. a. spelar Loki i Thor 1&2 och The Avengers. Att jag såg filmen igår var därför ganska självklart för mig.

 

Jag ska inte spoila för mycket nu, men jag kan säga att jag tyckte den här filmen var grymt mycket bättre än ettan. Främst skulle jag kanske säga att det är mer humor, men också väldigt smarta och häftiga twister och bättre uppladdning mot klimax. Sen kan jag ju säga så här: ni som klarade av att se de två förra filmerna utan att falla för Loki. Hah!

Jag skulle vilja se den kvinna som kommer ut ur biosalongen utan att ha åtminstone en liten crush på Loki. Men det är lugnt, the army har plats, vi välkomnar alla! I mina ögon räddade han filmen många gånger och det tyckte också min kompis som tidigare inte alls gillat honom. 

Sen en liten-liten spoiler, markera för att läsa: Alltså jag grät så himla mycket efter att Loki dog. Hela filmen efter det faktiskt, vilket som är väldigt fånigt, för man såg ju i scenen med vakten på Svartalfheim att det var Loki. (Han "glittrade" ju till så där konsigt) så jag visste att han hade överlevt men grät ändå. Ojoj. 

Förresten så var det roligt att se Christopher Eccleston (9th doctor från Dr Who) på film, även om jag knappt kände igen honom först. 

Thor: the Dark World på CDON

I'd tell you I love you, but then I'd have to kill you - Ally Carter

“Oh.' I shot upright. 'I was in Mongolia.'

Note to self: learn to be a less extreme liar.” 

Handling: Cammies skola är inte som alla andras. Tjejerna som går där - som visserligen verkar vara snobbiga överklassare - utbildas till framtidens spioner. Det måste helt enkelt vara den coolaste skolan någonsin. 

Det verkar dock finnas en nackdel. Hur ska man hitta killar på en internatskola för tjejer? Cammie vet att det antagligen inte kommer bli några killar förrän efter att hon tagit examen. Men vad händer när hon, under ett specialuppdrag, råkar bli sedd av en pojke från byn? Är det okej att bryta några ytte-pytte-små regler ibland?

Omdöme: Jag har läst så himla många positiva recensioner på den här boken och gillade dessutom Ally Carters andra serie om Katarina Bishop jättemycket. När jag såg den här boken på Foyles, min favoritbokhandel i London, i somras, var det därför självklart att jag köpte den. Tyvärr blev jag ganska besviken.

Jag skulle inte säga att boken är dålig, definitivt inte, speciellt början högg tag i en och de första hundra sidorna eller något försvann i ett nafs. Men sen tror jag att mina höga förväntningar sakta men säkert började grusa sig, för precis så fantastisk som boken ser ut att vara och låter som om den ska vara... så bra var den faktiskt inte.

Det beror nog främst på att jag inte tyckte spänningen i boken riktigt höll eller ens passade in. Precis som boken i helhet blev den lite väl överhajpad. Jag menar, det är trevligt att Cammie blir kär i en kille, men efter ett tag kändes det mesta dumt. Helt ärligt var det väl efter att hon träffat Josh som allt gick down-hill.
     Jag förstår spänningen för Cammie när hon gång på gång smyger ut från skolan för att träffa Josh, men för mig som läsare väcktes det inte direkt några pirriga känslor. Vad skulle egentligen hända om hon åkte fast? Det värsta jag kunde tänka mig var att de skulle tvingas göra slut. Och jag menar, med tanke på kemin emellan dem (eller bristen därpå) så kändes det inte direkt som världens undergång.

Vissa av karaktärerna tyckte jag om, även om de flesta mest kändes ytliga. Själva idén med skolan och hur den framställs är väldigt häftigt, men även det förlorar lite av sin charm efter ett tag. Tyvärr inte alls en favorit med andra ord. Carters andra serie lovsjunger jag dock fortfarande.

Betyg: En bok som jag upplever inte riktigt höll måtten eller överlevde hypen. Kan tänka mig att den skulle passa mycket bättre som TV-serie än som bok. 


I'd tell you I love you, but then I'd have to kill you

Vacaciones al Sol (Att läsa på spanska)

Haha, är så äckligt stolt just nu! Jag har visserligen gått på spanska i tre år redan, men  intresset har inte kickat igång överhuvudtaget förrän nu i början av nian. Saker började plötsligt falla på plats mer (trodde jag i alla fall) och någonstans i mitt huvud har det kommit fram ett mål: jag vill kunna läsa böcker på spanska. Riktiga böcker alltså.

...men man måste ju börja någonstans. I mitt fall var det en supertunn nybörjarbok från biblioteket, på 33 sidor. Det låter väldigt lätt, men ska jag vara ärlig så gick det väldigt segt i början. Himla mycket google translate på gång där. Men efter hand blev det enklare och snabbare och de sista sidorna kunde jag läsa i ett flöde!

Min lilla plan för att nå målet ser ungefär ut så här:

1. Låna två till liknande böcker i samma serie (Lola Lago-serien, finns på mitt bibliotek)
2. Låna den något tjockare kapitelboken för barn från biblioteket (c.a. 70 sidor?)
3. Unna mig själv att köpa Kalle och Chokladfabriken på spanska (längtar efter att få klottra i boken, det kommer verkligen att hjälpa)
4. Köpa en annan bok på spanska när jag åker på semester till Kanarieöarna nästa år
5. Köpa (och läsa) första Harry Potter-boken en español.

Får jag bara säga att böcker på spanska är GALET dyra om man vill köpa dem över internetbokhandlar. Bara det här tunna lilla häftet kostar 108 (!!!) kr, UTAN CD:n. Det är illa, alltså. 

Vacaciones al Sol

Det här med pris för bästa ungdomsbok...

Nu tänker jag klaga på prisvinnande ungdomsböcker igen. Det är något jag tidigare gjort i mina recensioner på bl. a. Sandor slash Ida och Dansar Elias? Nej!. Fast då mest ur vinkeln "varför tvingar svensklärare oss att läsa de här böckerna hela tiden?". Den här gången tänker jag klaga lite på typen av ungdomsbok som vinner dessa priser om och om igen.
      Just nu läser jag Lögnen på femte våningen, som vann det belgiska priset för bästa ungdomsbok 2008. Den har fått mig att inse jag antagligen borde sluta läsa dessa böcker, för jag  vet redan på förhand att jag inte kommer tycka om dem. På samma sätt som jag vet att 97% av alla mina klasskompisar inte heller kommer tycka om dem.

Min fråga är: vad är det som krävs för att bli "årets bästa ungdomsbok"? Är det en bok som ungdomarna faktiskt själva tycker om eller en bok som vuxna tycker är "nyttig" litteratur för ungdomar?

För mig känns det viktigt att ett pris för bästa ungdomsbok ska rekommendera böcker till ungdomar som de faktiskt kommer gilla, böcker som de själva kommer vilja köpa eller låna på biblioteket, en bok de självmant kommer välja när det ska läsas i skolan. En bok som samtidigt som den tar upp viktiga teman och frågor, också hjälper till att främja läslusten.

Det ska inte vara den sortens bok föräldrar får syn på i en tidning/bokhandel och köper till sina barn som i sin tur kanske öppnar den en gång och läser ett par sidor för att sedan tröttna på den och som till slut ställer den i en bokhylla där den oläst samlar damm.

Förvånansvärt många av böckerna i den senare kategorin upplever jag är ungdomsböcker som egentligen mest underhåller vuxna. Det är föräldrar/lärare/jurymedlemmar som tycker de är så himla, himla, bra... för allt man kan hitta mellan raderna. Eller för det (ibland lite krångliga), underbart målande bildspråket. Eller för att det, på ett poetiskt sätt, egentligen inte händer så mycket i boken annat än på det inre planet. Och det är dessa vuxna som sedan lassar böckerna vidare till sina barn.

Några av de här barnen kommer för all del gilla böckerna de också, för det är ju inte så att boken är dålig. Det är bara det att den på många sätt är en vuxenbok förklädd till ungdomsbok. Den hittar liksom inte riktigt målgruppen på det sätt den ska.

~ ¤ ~

Jag rekommenderar nästan aldrig den här sortens bok till mina kompisar. Inte bara för att jag personligen inte tycker böckerna är särskilt roliga att läsa, utan för att jag vet att de kommer tycka ännu sämre om den. För att jag vet att de hellre ser filmen "Sandor slash Ida" än faktiskt läser boken, trots att de fått lektionstid avsatt för just det. För att jag vet att de spenderar mycket tid till att googla på saker som förvirrar dem med boken. För att jag vet att de här personerna sedan kommer komma fram till mig och säga "alltså, jag fattar ingenting av den här boken." För det har hänt. Och de tycker inte att det är roligt alls och fortsätter stereotypiskt att tänka "nej, det här med böcker är ju helt värdelöst...".

Jag vill att fler ungdomar ska få chansen att upptäcka hur underbart roligt det är att läsa. Därför kommer jag inte hymla med vad som är bra litteratur eller inte. Jag kommer helt enkelt ge dem böcker som de faktiskt tycker är bra. Men det kanske bara är jag.

Bilden kommer här ifrån

Berövad - Liz Coley

"De försöker ta över mitt liv, Doktor Grant."

Handling: Angie Chapman är på väg hem från helgens scoutläger. Hon kommer ihåg exakt allt som hände - utom hur hon tog sig hem. Eller vart all hennes packning har tagit vägen. Den delen är lite suddig.

En trettonåring i en sextonåringskropp - vad har hänt med de tre senaste åren? Finns det någon som faktiskt minns vad som hände? Är det kanske Angie själv som har svaren någonstans inom sig?

Omdöme: Det här var verkligen en riktigt bra bok. Inte den sortens bok jag vanligen läser (eller ens skulle plockat upp på t. ex. biblioteket om jag såg den) och som jag antagligen aldrig blivit intresserad av om jag inte läst Boktycktes recension av den för någon vecka sedan. Vad jag vill säga med det här är: även om ni vanligtvis inte läser överlevar/offerhistorier från kidnappningar och dylikt, ge den här boken en chans. Den kommer antagligen visa sig vara något annat än vad du först trodde den skulle vara.

 Berövad är en psykologisk thriller och en fiktiv berättelse även om liknande saker - tro det eller ej - någonstans i världen pågår redan i dag. Och alla andra dagar för den delen. När jag läste boken hade jag lite svårt att köpa vissa saker. Jag tyckte de verkade väldigt överdrivna och orealistiska och att de bara var skrivna för att göra en coolare bok. Sånt gillar jag inte, men boken var så bra att jag ändå fortsatte läsa. Vid efterordet fick jag reda på hur mycket research som  faktiskt gjort och att allt faktiskt kan hända och händer i verkligheten. Det jag snackar om är Angies disorder som hon fått efter övergreppet. Kändes riktigt hemskt när man fick veta.

När det gäller karaktärerna så tyckte jag om hur de samspelade med varandra och stämningen dialogerna lätt väckte hos en, men vissa interaktioner var ganska B. Till exempel precis i början av boken när Angie kommer hem igen, återföreningen med föräldrarna kändes väldigt ytlig och konstig. Om man ska nämna några favoriter bland karaktärerna är det nog Kate och Abraim. Kärlek till dem för att de var så underbart verklighetstrogna och mellanbra men ändå underbara. Det Liv och Greg gjorde (mindre spoiler, markera för att läsa) däremot var så jäkla vidrigt! Förstår mig inte på vissa människor... (Slut på spoiler.)

Strukturen var bra, jag gillade verkligen uppdelningen i de tre delarna "Jag", "Du" och "Vi", som man förstår bättre ju längre in i boken man kommer. Spänningsuppbyggnaden var också riktigt, riktigt bra, man kunde inte sluta läsa och allt var så hemskt och kittlande på samma gång. Det enda minuset var väl att hon tappade mig som läsare vid själva upplösningen p.g.a (Spoiler, markera för att läsa!) det där med elden och Sam verkade helt ologiskt och överdrivet dramatiskt. Hur började huset brinna helt plötsligt samtidigt som hon försökte tända på sitt medvetande utan att det var hon som gjort det? Tycker hon kunde skippat den delen, det blev bara för mycket. (Slut på spolier)

Betyg: Lästips med stort L, helt klart. Också en sån där bok jag tror de flesta tonåringar, inklusive de mindre läsglada, skulle tycka om. Spännande, hemsk och tankvärd, men ändå en väldigt fin historia även om den kan vara lite svår att svälja emellanåt.


Berövad

Bokmärken

Jag scrollade igenom bloggen häromdagen och insåg att det blivit väldigt mycket recensioner på sistone, så nu tänkte jag skriva om något annat; nämligen bokmärken.

Förr i tiden använde jag aldrig bokmärken, nu gör jag det ibland.

Jag har aldrig varit typen som memorerade sidnummer, eftersom jag inte kan komma ihåg  siffran tillräckligt länge. Mitt minne kan jämföras med en guldfisk i det avseendet. Istället brukar jag bara bläddra i boken, för det mesta kommer jag till rätt stycke på en gång. Det krävs lite träning (eller disciplin?) för att man ska kunna göra det utan att spoila saker för sig själv, men jag har alltid gjort det så för mig funkar det.

EN AV DE STÖRSTA BOKMÄRKESSYNDERNA: folk som viker boksidor. UUUUUSCH, vad jag hatar att få böcker med en massa sidhörn nedflikade, det är så fult. Jag är i regel väldigt försiktig med mina böcker, så det tycker jag är riktigt onödigt. Det händer ärligt talat ganska ofta att jag sitter och viker upp alla sidhörn på låneböcker när jag får hem dem ;)

Vanliga bokmärken, typ som vykort fanns långsmala, tappar jag bort på en gång. Eller, jag håller reda på dem i en bok eller max två, men sen är de helt plötsligt bara försvunna. Jag undviker därför att använda fina bokmärken, för jag vet att jag kommer tappa bort dem ändå. Isåfall tycker jag bättre om att använda random papperslappar, t. ex kvitton. De kan man också klottra på, vilket är en fördel. Senast, när jag läste Drömgångare, hade jag en tjugolapp som bokmärke, vilket som också funkade bra.

Ett urval av mina bokmärken,de flesta i magnet

Mina absoluta favoriter: bokmärken med magneter som man kan sätta fast på sidorna! Den stora sorten kan vara fina att titta på (jag har två eller tre) men blir lätt lite sneda efter ett tag. De små, lite hårdare, däremot är kanon.

När brorsan och mamma var i London förrförra gången under London 2012 (the olympics) köpte de två små paket med sådana bokmärken till mig, som jag älskar. Så fina och lätta att ta med sig och hålla reda på! Älskälskälskälsk.

Hur gör ni med bokmärken? Någon som gör egna och har lite tips? :)

Drömgångare - Samantha Shannon

"Jag tänkte inte dö idag."

Handling: Paige Mahoney vet inte själv gränserna för sin förmåga. Hotad i en kontroll i t-banan råkar hon döda en vakt. Att undkomma kommer i princip att vara omöjligt. Ingen är efterlyst av Scion särskilt länge.
     Året är 2059. Det är tvåhundra år sedan Scion inrättades i Storbritannien; som ett säkerhetssystem, men alla vet vad det i själva verket är – en ockupationsmakt, ett växande imperium.
     Sedan hon var 16 har Paige arbetat åt Jaxon Hall i Londons kriminella undre värld. Hennes jobb är att skaffa information genom att bryta sig in i folks medvetanden. Paige är nämligen klärvoajant och därtill av en ytterst sällsynt sort: hon är drömgångare. Enligt Scion begår hon högförräderi bara genom att finnas till.
     Exakt hur åtråvärd hon är för sin fiende kommer hon tids nog att bli varse.
(Tagen från Modernistas hemsida.)

Jag ber om ursäkt på förhand för den enormt långa recensionen, förstår om det blir lite mycket att läsa, men jag tyckte boken var så himla bra att jag bara inte kunde låta bli. 

Omdöme: Ååååh, vilken bra bok! Jag har känt mig lite trött på alla YA-dystopier ett tag (med undantag för serier jag redan påbörjat) så Drömgångare kändes inte jättelockande när jag fick hem den. Jag hade ju inte hört något om den från "overseas" heller, så jag tänkte väl automatiskt att den här kan inte vara någon höjdare direkt... och ställde den i bokhyllan. En vecka senare tog jag fram den, tänkte att jag kunde försöka läsa första kapitlet i alla fall och fastnade sedan totalt.

Berättelsen hugger tag i en väldigt snabbt och man dras lätt med i den. Men i början får man en massa titlar, ord och begrepp slängda på sig som man inte förstår och omöjligen kan hålla reda på. Till och med när jag läst ut boken var det några av de där uttrycken jag inte alls var säker på. Mitt bästa tips är att inte tänka så mycket på alla nya ord, för i de allra flesta fall behöver man inte veta exakt vad de betyder för att förstå vad som händer och de viktigaste orden återkommer så pass ofta att man hinner lära sig dem till slut. Känner man att man verkligen vill lära sig allt finns dels en "karta" över de olika sorterna klärvoajans i början och dessutom en ordlista i slutet av boken. Jag skulle dock tro att det förstör läsflödet att slå upp saker och ting hela tiden så personligen skulle jag nog hellre ta det som det kommer.

Jag gillade Paige som karaktär, kanske mest för det faktum att man kan leda så många saker från hennes bakgrund till personen hon är nu. Man kan också tydligt se många av hennes vänner återspeglade i hennes personlighet, det går verkligen att se hur de har format henne, vilket ger henne lite djup. Men förutom Paige som är huvudperson kan man dela in alla andra karaktärer mer eller mindre i två kategorier: välutvecklade bikaraktärer och mindre utvecklade karaktärer.
     Den senare kategorin bestod främst av människor Paige mötte under bokens gång, snabbt blev väldigt bra kompis med, och som sedan blev ganska platta. Det fanns tre eller fyra sådana karaktärer i boken som jag störde mig på, men annars älskar jag bikaraktärerna. Nick, Jaxon, Arcturus, David och Nashira till exempel var riktigt intressanta.

Drömgångare är ganska svår att skriva om utan att det känns som om man avslöjar för mycket. Charmen med boken är på sätt och vis att samtidigt som det händer mycket i boken händelsemässigt, är det många andra typiska element för den här sortens bok som rör sig väldigt långsamt och på annorlunda sätt än vad man är van vid. Den sticker ut lite i mängden genom hur den berättas helt enkelt. Blir det någon kärlek? Mellan vilka? Blir det en kärlekstriangel någonstans? Kommer Paige bli en upprorsledare?

En annan sak, som också förlaget verkar ha tänkt på, är att boken blir så himla mycket bättre om man inte avslöjar för mycket. Redan efter 30-50 sidor tar den nämligen en riktigt stor vändning som jag verkligen inte räknat med efter att ha läst baksidestexten, som till skillnad från boken på orignalspråk, faktiskt inte avslöjar hela historian. Eller särskilt mycket av historien alls, fast man kan tro det vid första anblicken. Det hjälpte verkligen för att höja spänningen när twisten tog plats och drog verkligen med en i läsningen.

För er som läst boken (OBS! spoilers, markera för att läsa) lite funderingar:

• Åh vad jag älskar att hon valde bort kärlekstriangeln genom det där smarta draget med Nick! Jag hade verkligen inte väntat mig det, men blev så himla glad.  Börjar bli så sjukt trött på kärlekstrianglar nu och tack vare att Nick var gay lyckades jag fortsätta tycka  om honom och dessutom tycka mer om Paige för att hon fortfarande stod för sin barndomskärlek men samtidigt visste att hon någon gång måste släppa taget.
• Arcturus. Vad ska jag egentligen säga? Jag förälskade mig i honom som karaktär för att han är så annorlunda från den stereotypiska hjälten man ser i såna här böcker. Han är liksom varken bad boy eller en ultragod karaktär och fortsätter vara mystisk till och med efter bokens slut. I vanliga fall har killen blivit en mushy och superkär "loverboy" för länge sen vid det laget, men man vet fortfarande inte vad som rör sig i Arcturus huvud. Att han lyckas vara kär och samtidigt känslokall på ett sätt som känns trovärdigt och realistiskt är också riktigt imponerande. För att vara ärlig var jag inte ens säker på om det skulle bli någon romans alls i boken hela vägen fram till slutet och till och med efter det var det ju en väldigt annorlunda romans för en YA Fantasy.
• ....vilket som leder oss till romansen. Ja! Tack! Äntligen en bok utan instalove, där romansen rör sig långsamt och i en realistisk takt och där den lyckas förvirra både karaktärerna och läsaren. Jag känner så otroligt mycket för Paige och Väktaren och deras kärlek, även om den nästan aldrig är nedskriven konkret i texten, flyter liksom ut från deras handlingar hela tiden. Jag kan verkligen känna omtanken och innerligheten även om jag inte får den slängd på mig. Att romansen inte heller är i fokus men fortfarande viktig ger den också ett stort plus.

Betyg: Från den otroligt långa recensioner (återigen, jag ber om ursäkt!) går det nog att se hur mycket jag tyckte om den här boken. Den är välskriven och medan den visar alla de gamla vanliga elementen för en romantisk YA fantasy bok, får man uppleva de på helt nya sätt. En uppskattad läsning, hela vägen igenom. 5 av 5.

Jag varnar dock för alla jämförelser med J.K. Rowling, för där håller jag inte med. Förvänta er inget Harry Potter när ni ska läsa Drömgångare, för det är inte den sortens bok alls.

Drömgångare