Det här med svengelska i ungdomsböcker

Här kommer ett till temainlägg! Den här gången tänkte jag reflektera lite kring en lite nyare trend i ungdomslitteraturen: svengelska uttryck och inblandningen av engelska ord i svenska böcker.

Jag vet att det här är något som många läsare reagerar på och för att vara helt ärlig gör jag det själv också. Däremot har jag svårt att avgöra vad jag tycker om det, ibland är det okej och ibland blir det helt fel. Det beror alltså på boken och på hur det görs.

I böcker som är översatta från engelska tycker jag inte om när det blir svengelska (läs min recension på Evermore för att se mina åsikter om det) det blir nästan aldrig bra. Om det utspelar sig i en engelskspråkig miljö men språket är på svenska, då kan man inte fega ur halvvägs och behålla bara ett par ord eller fraser, inte enligt mig i alla fall. Det känns bara halvfärdigt, som om översättaren råkat hoppa över ett par ord ungefär. Framförallt sänks miljöns trovärdighet.

När det kommer till svenska böcker däremot blir jag mer kluven. Jag läste ett inlägg författaren Johanna Lindbäck skrev någonstans (kommer inte ihåg exakt varifrån) där hon skrev att det som vuxen gäller att lyssna mycket på verklighetens ungdomar för att få till dialogerna i ungdomsböcker. Och tonåringar idag (enligt henne) blandar in mycket engelsk slang. Det håller jag med om. Samtidigt läste jag en kommentar på en annan bokblogg (klicka här för att läsa det) där både recensenten och personen som  kommenterade svengelskan i Johanna Lindbäck och Lisa Bjärbos bok "Vi måste sluta ses på det här sättet" klagade på att det blev för mycket engelska. I kommentaren skrev hen också att hen "aldrig hört någon använda det så extremt mycket".

Om just det håller jag faktiskt  inte med (eller, jag skulle snarare säga att jag både gör det och inte gör det). De flesta ungdomar jag känner använder faktiskt ganska mycket engelska/svengelska när de pratar. Vi får det trots allt lassat på oss från alla håll: TV, internet, filmer, musik och spel. Speciellt så kallade "gamers" använder mycket engelska termer.

Björn Gustavsson med sin karaktär "Wow-Jocke"

På min skola använder vi ofantligt stora mängder engelska/svengelska när vi pratar. Jag använder alldeles för mycket svengelska när jag pratar. På Johanna Lindbäcks gamla skola där hon undervisade är jag övertygad om att de också gör det. Men det jag vill förtydliga är ju också att hon undervisade på den engelska linjen gymnasielinjen, IB. Och att jag går i en Internationell Engelsk skola. Så det är givet att vi använder mycket svengelska (himla mycket mer än i den där boken, kan jag avslöja). Fast även om vi kanske överanvänder svengelskan lite så ligger faktiskt resten av Sveriges ungdomar inte så långt efter.

Jag tycker inte riktigt att frågan är huruvida språket i böckerna speglar hur vi ungdomar pratar i verkliga livet, utan snarare om det är okej att använda svengelska i böcker. Precis som annat talspråk, t. ex. "ja" istället för "jag" och "e" istället för "är" och "å" istället för "och" så tror jag att det är lite av en smaksak.

Så vad tycker ni? :)