Wednesday, May 16, 2018

När hundarna kommer - Jessica Schiefauer


Isak håller fortfarande Esters hand. De flämtar häftigt, svett rinner nerför deras ryggar. Röken svävar ut över sjön. 
  - Ska vi ringa brandkåren?
  Han ser på röken. 
  - Nä. De fixar det.
  Så släpper han hennes hand, lägger armen om henne istället. 
  - Kom, jag följer dig till bussen.

Det är sommaren då två unga människor möter den första stora kärleken, går upp i den och glömmer allt annat. Men det är också sommaren då en ung pojke blir brutalt slagen och dör en sen kväll vid sjön. En sommar som förändrar allt och lämnar djupa sår i alla den berör.


Omdöme: Jag är väl mer än lovligt sen till festen (hej hej anglicism) när det kommer till den här augustvinnaren från 2015. Faktiskt fick jag den redan innan den kom ut i form av en tjock bunt utskrivna A4 sidor, som jag inte hann läsa förrän boken kom ut, och när den väl gjort det kändes det dumt att inte läsa det färdiga resultatet snarare än min oredigerade bunt. Det tog sin tid, men nu har jag också läst den!

Det bästa sättet att beskriva läsupplevelsen på är väl att säga att jag blev golvad. Dels är jag väldigt förtjust i den avskalade och nästan prosalyriska stilen, hur dialogen får stå för sig själv på ett kargt sätt. Dels är det så mycket hemskt som sker på ett så välberättat och plågsamt verklighetstroget sätt, när man följer karaktärerna från en oskyldig början till rått slut.

Boken har två huvudhandlingar, varav den ena handlar om mordet och påminner mycket om en verklig motsvarighet i mordet på John Hron. Själva offret skymtar knappt i berättelsen, fokuset är på de som begår våldshandlingen, och det är så skickligt berättat. Jag kommer aldrig kunna förlika mig med det som gjort men kan samtidigt inte låta bli att känna sympati med karaktärerna. Se det de varit, det de är och det som kunde blivit, vad som ledde till våldet. Det går inte att förstå, men ändå följer man med på den resan. Hundarna i berättelsen bidrog mycket till den anknytningen för mig.

Något jag fastnade för när jag tänker tillbaka på boken är hur vi ser på olika nivåer av destruktivitet. Mordet är en sådan skoningslös grymhet man inte kan väja för, men även i den andra sidohandlingen förekommer olika nyanser av... våld. Nynazistiska strömningar är också närvarande i hela deras samhälle. Schiefauer värderar ingenting i boken, så det är upp till läsaren att fundera och ta ställning och påverkas av det som sker.

Måste också säga att det fanns en sida i den här boken där mamman till en av mördarna försöker hitta fotfästet igen efter att sonen häktats som var så jäkla fin och gripande att jag helst vill rama in den. Schiefauers skildring är fenomenal, den går rätt in i hjärtat och vrider åt helt hänsynslöst.

Betyg: Förtjänar helt klart all hyllning och kritikerrosning den fått, jag är verkligen glad att jag äntligen läst den. Har man svårt för typen av lyriskt språk kanske det inte blir en fullträff (man kanske inte ens tycker om den eller karaktärerna på samma sätt?) men åh så viktig och bra och svår.

Länk till: Bokus & Adlibris 

Wednesday, April 25, 2018

Operation Mimer - Fredrik Brounéus

Kocken stack ner handen i fickan, tog upp en liten glasflaska och ställde den på bänken. Burken var smal som ett lillfinger och till hälften fylld med vitt pulver.
  "Vad är det där?" sa Timo.
  "Du känner mig. Jag vill inte veta", sa kocken och stirrade bedrövad på burken. "Men jag har fått order om att hälla den i doktorns portvin." 

Ett undervattensäventyr i en framtida värld på brinken till världskrig över kolonierna på havsbotten. Skeppspojken Timo tvingas fly från piraterna han jobbar för och hittar en oväntad bundsförvant i tångflickan Ira. Men intrigerna från skeppet tätnar under vattenytan och allting verkar leda till kolonin Nya Stockholm och Operation Mimer...

Omdöme: Här får man verkligen det som utlovas i form av ett fartfyllt och roligt äventyr, intressant världsbygge och fina karaktärer. Brounéus undervattensvärld är fascinerande och genomtänkt, med tångfolk, gruvkolonier och nomadiska kelpfarmare, samtidigt som den har en väldigt fantasifull känsla som passar mellanåldern. Jag gillar att äventyr och allvar blandas, ena sekunden pratar man om hur skepp dras av valar och nästa om fördrivningen av tångfolk. Boken innehåller en hel del samhällskritik och även om allt kanske inte fångas upp av yngre läsare tror jag det kan ge tillfälle för fina diskussioner, särskilt om man läser den tillsammans med en vuxen.

Timo och Ira är motvilliga protagonister som till en början helst av allt vill hitta sina syskon snarare än att ta reda på vad Operation Mimer egentligen handlar om. Båda får möta egna utmaningar, frestelser om besvikelser under resans gång. Jag gillar Iras vilja att bevisa sig själv inför sin bror och sin pappa, samt hennes förmåga att på något sätt reda ut allting efter att ha tagit sig vatten över huvudet. Timos resa är mer ensam och stundtals sorglig, vilket skapar en fin balans till kraftfullheten hos Ira och hennes haj.

Jag läser Operation Mimer som kritik mot exploatering av utvecklingsländer och jordens resurser, parallelliserat i kolonier i en undervattensvärld. Det finns säkert många andra sätt att läsa den på, men ett stort fokus ligger på orättvisor, människosyn och vad resursbrist betyder för olika människor. En nio till tolvårig läsare lär kanske inte tänka lika mycket på teman (varför analysera om man istället kan dras med i äventyret?) men det viktiga är ju inte frågorna boken tar upp, utan hur man knyter an till dem. Poängen är att man som läsare ska kunna känna identifiera sig med och känna empati för karaktärerna och deras situation. Där tycker jag att Brounéus har lyckats bra.

Betyg: Spännande underhavsäventyr med piratkänsla, inflätad samhällskritik och en helt ny värld att upptäcka. Viker inte från de mindre fina delarna av den fiktiva verkligheten men lämnar en med en tro på goda människor i massan. Passar för barn från cirka nio och upp!

Länk till: Bokus & Adlibris

Thursday, April 19, 2018

De förlorade - Henrik Fexeus

Synen av hålet i marken hade fått Ky att helt glömma bort honom. 
  "Du har ingen aning om vad jag tänker", väste hon tillbaka. "Det där hålet..."
  "Jag vet. Det är väldigt trångt. Du gillar inte det. Men vill du verkligen vara kvar här uppe? Det finns ingenstans att ta vägen utan att bli upptäckt. Och jag tror att de som står borta vid bilen är betydligt obehagligare än ett trångt hål. Gå nu. Snälla." 

Allt börjar med ett hål i väggen och konstiga syner. Sedan är varken Stockholm eller vardagen densamma för Adam eller Ky längre, som tvingas fly ner i stadens tunnelsystem för att undgå de mystiska grå.

Omdöme: Klaustrofobisk och gåtfull fantasy som utspelar sig i ett Stockholm som är främmande för de allra flesta. Det är lite utav ett genidrag att använda sig av tunnelsystem under Stockholm tycker jag, för det leker med ens förutfattade bild av staden och vänder upp och ner på allt som annars känns alldagligt. Det är både en spännande och lite obehaglig påminnelse om att mysterium faktiskt skulle kunna gömma sig mitt framför ögonen på en även i verkligheten.

Fexeus avslöjar inte mycket av sin värld, varken hotet eller premisserna, under bokens gång. Det är inte en sådan bok där huvudpersonerna snabbt träffar en mentor som kan förklara vad som pågår och vad de behöver lära sig. Istället är både karaktärerna och läsaren ute på djupt vatten och försöker pussla ihop spridda ledtrådar till någon sorts helhet.

Det är en hårfin gräns mellan att bli så främmande att läsaren ger upp och så intressant att man bara måste bläddra vidare. I det här fallet GILLAR jag verkligen att inte fatta någonting och hela tiden behöva komma på teorier med alldeles för lite underlag för att egentligen komma någonvart. Liksom: vem kan man lita på? Ingen aning! Vad är det egentligen som pågår? Ingen aning! Men vill jag veta mer? Absolut!

Jag älskar att den här första delen i serien egentligen bara väckt mer frågor än den svarat på och att Fexeus vågar behålla känslan av mysterium. Jag har absolut ingen aning om vart han tänker ta sin värld härnäst men ser fram emot att få ta reda på det!

Betyg: Snudd på outgrundlig, spännande och psykologisk fantasy i ett Stockholm som vi aldrig sett Stockholm förut. Ky och Adam blir knuffade in i en skrämmande intrig som förändrar reglerna för deras verklighet. Passar extra bra för de som gillar att tänka några varv extra medan de läser!

Länk till: Bokus & Adlibris

Saturday, April 14, 2018

Tillbaka från ett uppehåll?

Det har gått flera månader sedan jag sist publicerade något här (i vanlig ordning) och helt ärligt har jag ett tag tänkt att det kanske började närma sig ett sorts naturligt avslut snarare än ett uppehåll. Men jag har funderat på det, funderat på recensionsexemplaren jag har orecenserade hemma och funderat på alla bra (och mindre bra) böcker jag läst på sistone... och det kändes lite tråkigt.

Så jag kommer nog försöka återuppta bloggningen igen och förhoppningsvis kanske det för en gångs skull håller i sig? Man kan ju alltid önska i alla fall!

Liggande ofärdiga på hög i utkastlistan för inlägg har jag recensioner på:

De förlorade av Henrik Fexeus
Operation Mimer av Fredrik Bronéus
These Dividing Walls av Fran Cooper

och ja... en hel del annat smått och gott. Bland annat läste jag Caraval av Stephanie Garber och Edenbrooke av Julianne Donaldson tätt inpå varandra och började fundera kring ett rätt skadligt sätt att lyfta upp sin kvinnliga huvudperson på bekostnad av en annan viktig kvinnlig karaktär som båda böckerna använder sig av.

Någon som läst den ena eller andra och kan gissa vad jag tänker på?

I alla fall! Det kommer (förhoppningsvis) bli mer liv här på bloggen inom kort framtid. Jag har gått ur ide, kan man säga ;)



Friday, December 1, 2017

Augustgalan

I måndags var Augustgalan på konserthuset i Stockholm, och en av mina bästa vänner var nominerad till Lilla Augustpriset för sin novell Flaskskeppsdag. (Läs gärna den och de andra nominerade på webben här!)

Kolla vad fin! Tycker hon gjorde sig bra i the August glow, sådär. 

Jag fick äran att vara hennes +1, och ruschade direkt från jobbet till mötesplatsen för de nominerade i lilla-kategorin och deras medföljande. Kändes rejält oglamoröst kan jag lova! Men blev snabbt bättre när vi drack (alkofria!)drinkar och minglade med de andra. Henning Bollmark, nominerad för diktsviten De fyra årstiderna, hade till och med gått på samma gymnasieskola som vi fast i årskursen över, så det var så klart lite extra roligt.

Själva galan var som väntat supertrevlig, jag tycker att alla som presenterade böckerna i de olika kategorierna var fantastiska, och livebandet Good Harvest var riktigt mäktiga. Jag var kanske liiiite besviken att Dumma teckning! inte vann b&u-kategorin (den är så klockren! Fast jag är också lite partisk, för jag har faktiskt inte läst vinnarboken än. Den är säkert fantastisk den också.)

I övrigt tippade jag rätt vinnare i tre av fyra kategorier (alla utom b&u dårå). Det var lite tröst ändå att vi var så helsäkra på att Saga Miketinacs diktsvit Den röda cykeln skulle vinna om nu Anna inte skulle göra det. (Och vi har faktiskt bevis, i form av en chattkonversation!)

Vi skrev lite fler komplimanger längre ner,
men jag tycker datumstämpeln räcker ;)

Om maten kan jag säga tre saker: 
1) den vegetariska var JÄTTEGOD (tydligen var inte köttvarianten lika mycket av en höjdare, men vad vet jag!)
2) det är en himla konstig grej att stå och äta med en tallrik i ett knökfullt rum med vinglas balanserande i en plastmojäng fasthakad i tallriken? Det är liksom mingel, fast ändå inte, för man är livrädd att stöta till någons tallrik/glas om man flyttar sig.
3) det kändes lite mer som en förrätt (det var alltså en tallrik med många små delikatesser på) än riktig mat. För de som faktiskt betalat för sina biljetter (cirka 900 spänn) kan jag tänka att man, lagom vrålhungrig, vill ha liiiite mer. Fast det hade nog varit svårt att äta stående. 
Sammantaget betyg är i alla fall klart godkänt! 

Kvällen avslutades med vad Anna och jag (eller det kanske är mest jag, som skämt när jag swishar pengar för delad betalning) börjat kalla "kulturellt-fyllekäk". Dvs. ett stopp på Max för lite pommes frittes och mozarella sticks/chilli cheese bites. Flottigt och härligt sådär, funkar lika bra efter en gala som teaterbesök.

Vad tyckte ni om årets vinnare? 

Wednesday, November 15, 2017

Stay With Me - Ayòbámi Adébáyò


Moomi sighed. 'I have been good to you, I beg you in the name of God. Yejide, have mercy on me. Have mercy on me.'

  She held me then, pulled me into her arms and muttered words of comfort. Her embrace held no warmth. Her words sat in my stomach, cold and hard where a baby should have been. 

Yejide och Akin är lyckligt gifta och älskar varandra mer än något annat. Det enda som fattas dem är ett barn. Men när Akins äldre släktingar blir alltmer enträgna, visar det sig att deras respektive värderingar och tankar om äktenskapet skiljt sig åt. Akin ger efter för släktingarnas påtryck och väljer en andra, yngre fru: Funmi. Det blir början på en lång, smärtsam kamp för dem båda.

Omdöme: Jag tycker egentligen att ordet "fängslande" är ganska klyschigt, särskilt i recensionssammanhang. Men det finns faktiskt inget bättre sätt att beskriva Stay With Me på än just att den är fängslande. Redan från första sidan känner man hur något skaver, men man kan inte komma på vad det är, så man måste läsa vidare. Och Adébáyò är så fruktansvärt skicklig på oväntade vändningar utan att överdramatisera. Det är verkligen ett äktenskap som skildras - det är tätt, intensivt och så väl ömt som brutalt berättat.

Boken börjar i karaktärernas nutid i 2008, där man förstår att Yejide flyttat ifrån Akin femton år tidigare och att de nu ska ses igen för första gången sedan dess. Men större delen av romanen består av Yejide och Akins kronologiska återberättande av allt som hänt från dagen Yejide för första gången fick träffa Funmi, sin blivande "systerfru". Det är en berättelse inlindad i många lager och det som är så fantastiskt är att man långsamt blir medveten om hur karaktärerna inte bara ljugit för varandra, utan även sig själva. Trots femton års chans till eftertänksamhet är ingen av dem riktigt villig att erkänna sina egna brister i äktenskapets sönderfall, eller känna någon skuld inför det som skett. Som läsare får man alltså till en början veta väldigt lite och varje gång man tror man hittat punkten som fick allting att brista, varje gång man kan ana den några kapitel framåt i tiden... så visar det sig ha varit något helt annat.

Språket är också värt att lyfta fram - melodin bär spår av den nigerianska dialekten som uppkommit i blandningen mellan yoruba och engelska. I vissa delar är det mindre uppenbart, då både Yeyide och Akin har akademisk bakgrund och tillhör den moderna generationen i dåtidens Nigeria, men allt som oftast, i dialoger eller utläggningar om sagor de hörde som barn, genomsyrar det språket och rytmen. Att läsa engelska på det sättet är "a treat", helt klart.

Sedan är det förstås fascinerande att få en inblick i någon annans liv, någon annanstans i världen, så där som bara litteratur och film kan ge en. Stay With Me handlar i första hand om relationen mellan två människor, men avgränsas inte där. Karaktärerna lever inte i en bubbla, utan påverkas också av den oroliga politiska situationen i Nigeria med flertalet militära kupper, och har förstås också mycket att säga om feminism och samhälls- och människosyn. För mig var det till en början svårt att greppa konceptet med den andra frun, att ett "progressivt" par 1985 som talade om västerländska värderingar tillät äldre släktingar invadera deras privatliv på det sättet, för att släktingarna var missnöjda med Yejides oförmåga att bli gravid. (OBS! Jag vill inte värdera inhemska traditioner mot västerländska; propagerandet för västerländsk kultur som "modern, upplyst, progressiv" över allt annat är minst sagt problematisk; men i det här fallet föredrar jag monogami). Men allt det, synen på människorna, traditionerna, avsikterna, är också något som bearbetas och förändras under bokens gång.

Väldigt lång recension med många tankar, men kort sagt: läs! Boken finns även utgiven på svenska av Piratförlaget som Stanna hos mig.

Betyg: En intensiv och fascinerande skildring av ett nigerianskt äktenskap över två decennier som rymmer desperationen för ett barn, en ovälkommen andra fru, och hemligheter som kan sluka en människa hel. Wow! helt enkelt. Rekommenderas.

Stay With Me 

Saturday, November 4, 2017

Isporten: Mörkt vatten & Andra sidan - Jonna Berggren


Ismail tog sats på nytt, drog ett djupt andetag och tittade rakt på Jamila och Milo.
  - Ni är ju inte riktigt som andra, eller hur? Ni har förmågor som inte andra har. Ni tål kyla, kan dyka länge under vatten utan att andas och ni kan tala med djur, eller hur?

Milo har just flyttat till Frillesås men passar inte in. Han är arg på skolan, de nya kompisarna, och sin mamma. Men så träffar han Jamina, som är "konstig" på samma sätt som han. Tillsammans utforskar de egenskaperna som gör dem unika - och väcker klassmorfar Ismails uppmärksamhet. 


Omdöme: 
Är lite kluven till den här serien! Å ena sidan tycker jag mycket om storyn (inlandsis, portalfantasy, magi, nordisk mytologi!) men å andra sidan tycker jag att språket ofta är klumpigt och övertydligt. Det har inget riktigt flyt och tar inte läsarna på allvar, ibland blir känslan referat snarare än berättelse. Det blir dock bättre i andra boken, så i tredje delen kanske jag inte har något att klaga på alls?

Karaktärsmässigt tycker jag väldigt mycket om hur Jamila och Milo är tydligt annorlunda, på det där jobbiga utstickande sättet, och tacklar det på olika sätt. Jamila är tuff och trygg i sig själv och bryr sig inte om vad andra tycker, medan Milo gärna vill passa in och vara som andra. Det är fint att båda sidorna får komma fram, och att de hittar vänner i varandra redan innan äventyret drar igång och de visar sig vara isfolksättlingar.

Första delen utspelar sig i vår värld på Frillesåsskolan och tacklar många vardagsnära problem, som att vara ny i klassen, att känna sig lätt mobbad och att förhålla sig till äldre elever på skolan. Det är lugnt och snällt och handlar om saker som jag tror är lätta att känna igen och identifiera sig med. Men det är först i andra delen, när Jamila och Milo anländer till Islandet, som jag tycker att allting verkligen tar fart. I och med prologen får vi veta att mer står på spel än vi först trott, och de höjda insatserna gör åtminstone mig mycket mer intresserad och engagerad som läsare.

Islandet bär på drag från både Island och istid, med ett hopkok av varelser från nordisk mytologi, forntid och mer klassisk fantasy. Så roligt att läsa om! Kombinationen inlandsis och nordisk mytologi fungerar verkligen bra och gör nytolkningen av varelserna mer verkningsfull (och mindre klyschig kanske?) än i många andra serier, vilket jag verkligen uppskattar.

Betyg: Fartfylld fantasy för mellanåldern med ett mer nordiskt och forntida fokus än genrenormativa världsbyggen. Har goa karaktärer, spännande varelser och bra driv!


Mörkt vatten & Andra sidan

Sunday, October 29, 2017

"Recension kommer i veckan"

Hur många gånger har jag skrivit den meningen, månntro? (Många.) Och hur många gånger har jag sen faktiskt publicerat ett inlägg "i veckan"? (Inte så många.)

Ofta är det dessutom höjden av lathet som ligger bakom, för när jag vågar mig på att skriva "kommer i veckan" är det för att jag redan HAR skrivit färdigt recensionen. Det vill säga, allt utom introt, med utvalt citat och kort beskrivning av handlingen. Att det ska vara så jobbigt att bara ta fram boken och fixa den lilla detaljen? Kan dröja veckor för mig om jag inte får det gjort det första jag gör.

Men även om jag bloggat väldigt väldigt lite har jag läst en hel del. Så recensioner på:

  • De förlorade av Henrik Fexeus
  • #Seriöstdeträckernu av Marie-Chantal Long
  • Århundradets kärlekssaga av Märta Tikkanen
  • Fåglarna av Lars Gustafsson
  • The Darkest Part of the Forest av Holly Black
dyker väl upp, om inte "i veckan", så åtminstone i närmaste framtiden. Plus lite andra bokrelaterade inlägg! De kräver dock att jag tar fram kameran så vem vet hur lång tid det kommer ta, haha. 

Foto av Thomas Karlsson härifrån.

Annars vill jag tipsa om Lars Gustafsson-stipendiet! Det gäller för dem mellan 16 och 21 år gamla som "verkar i Lars Gustafssons anda" vilket är ett väldigt brett koncept, då han publicerade nära 100 verk inom olika genrer och stilar och skrev prosa, poesi och essäer. Men jag skulle säga att åtminstone en del av det handlar om nyfikenhet, att utforska människan och världen, hela tiden se den stora bilden men förmedla den genom de små detaljerna. Ungefär?

Info hittar man hos VLT, men man ska skicka sin ansökan (tänk ett kort brev om dig själv och ditt skrivande!) och alster (det finns inga exakta angivelser, men tänk på vad juryn kan tänkas vilja läsa när du väljer ut texter att skicka. Kanske inte något alltför långt? Utan hellre två-tre korta som visar lite bredd á la Gustafsson) till erik.jersenius@mittmedia.se. 

Deadline är 1:a mars, stipendiet ligger på 50 000 kr. Lycka till!

Sunday, October 8, 2017

Fundering kring OLIKA förlag, Isporten-serien och diversifiering/mångfald

Jag har läst Jonna Berggrens Isporten-serie nu i oktober (recension kommer i veckan!) och har funderat lite kring OLIKA förlag och deras normkritiska och normkreativa koncept. De arbetar ju för jämställdhet och jämlikhet och försöker trotsa fördomar och stereotyper samt homogenitet i barn och ungdomslitteraturen.

Innan jag läste Spionen på spökskolan (som jag verkligen gillar!) och Isporten-böckerna har jag mest varit bekant med OLIKA:s böcker för yngre åldrar. De har många häftiga bilderböcker som genom text, karaktärsbygge och illustrationer verkar för mångfald och acceptans på det där självklara sättet - barnen i berättelserna bara är och det är inget konstigt med det, även om de inte följer samhällsnormer till punkt och pricka. Att barns kanske första möte med personer som är olika de själva (eller precis som de själva!) sker genom litteraturen på det sättet tycker jag känns tryggt och fint just för att det låter bli att värdera och därför är självklart accepterande.

Fantastiska Kroppens ABC, som föddes ur frågan "hur pratar man med 
små barn om mens?" är ett fint exempel på OLIKA:s normkreativa utgivning.

Men när det kommer till mellanåldern kan jag känna att jag kanske skulle vilja se lite mer av det där "normkreativa" arbetet, där litteraturen används för att bekämpa stereotyper och främja mångfald och acceptans. Ett förlag vars hela idé går ut på att sticka ut genom att genomgående lyfta fram de som annars inte får så mycket utrymme i offentligheten (i våras släppte de till exempel böcker om kvinnliga proffsfotbollsspelare som barn och en bok om Timmy Kent med Downs syndrom) tycker jag faktiskt bör ha något "annorlunda" som man kan sätta fingret på i sina böcker.

Men inte "bara för att". Jag kan tycka att det är jobbigt när man upplever att huvudpersonens bästa kompis är homosexuell "bara för att" till exempel, så att de blir en diversifieringspoäng snarare än en egen person med ett personligt djup. Och jag gillar kanske att Silas i Spionen på spökskolan har två mammor och det bara ÄR så, de är hans föräldrar som nämns ibland, men inte mer än så, för det är ju inget konstigt att ha två mammor. Men finns de där två mammorna egentligen där bara för att öka mångfalden lite?

OLIKA:s motivering kring Spionen på spökskolans styrkor


I fallet med Isporten tycker jag att det är intressant hur serien getts ut en gång tidigare av OLIKA förlag (och i första bokens fall, även författaren själv) men nu ges ut i en omarbetad version. Jag har inte läst originalversionen, så jag vet inte hur mycket som omarbetats, men en väldigt tydlig detalj är karaktärernas namn. Från Johanna, Mads och klassmorfar Ingvar har vi nu Jamila, Milo och klassmorfar Ismail.  

Jaha? kan jag tycka. Visst är det bra med mångfald i litteraturen där alla inte behöver vara vita och blonda och heta Kalle eller Lisa. Men att bara byta namn på karaktärerna utan att också ge dem tyngd i t.ex. kulturella skillnader i hemmiljön så att allt inte behöver kännas 100% svensson-svensson (ni vet den sortens familj som säger "nu ska vi äta thaimat!" när de gör wok utav en färdig FINDUS-grönsaksmix ungefär) känns mest billigt. Släpper man egentligen fram de här personerna och deras perspektiv i det offentliga rummet eller gör man sig bara en poäng av att "diversifiera" sin text?

Jag vill så klart inte ha en massa karaktärer som är överdrivet framställda, som bara äter aloo gobi och tvångsmässigt vinklar allting utifrån sin bakgrund som hindu/buddist eller whatever BARA FÖR ATT. Att be vita svenska cis-människor göra research för att skriva en karaktär trovärdigt och genuint snarare än att  faktiskt öka litterär mångfald genom att bjuda in författare med olika bakgrunder är ju också till viss del problematiskt, men det är ju en helt annan debatt.

Det jag skulle önska av Isporten-serien är att komma ifrån "bara för att"-känslan i diversifieringen, eller den där känslan av att "ja det här är ju normkreativt!" för saker som faktiskt är eller börjar bli vanliga inom b&u-litteraturen redan. 

Vi har massvis med exempel på ondskefullhet, mod och omsorg som finns hos både kvinnliga och manliga karaktärer i böcker. Faktiskt så mycket att det inte är något man aktivt lyfter fram särskilt ofta, det ska liksom vara så. Finnas en Voldemort och en Umbridge, en Katniss och en Percy Jackson. 

Att byta namn som Johanna, Mads och Ingvar mot Jamina, Milo och Ismail gör varken till eller från för mig. Varför har alla tre plötsligt bytt namn? Vad gör det för storyn? (Ingenting, tycker jag i det här fallet). I Spionen på spökskolan är Silas mammor latinas, och den delen av hans identitet tycker jag känns i texten. Den skyltas inte med, lyfts inte fram, värderas inte jämfört med eller över hans svenska identitet, men den finns där, i de små detaljerna. Det hade jag mycket hellre velat se i Isporten. Inget "bara för att". Fantasy i sig handlar mycket om att vara annorlunda, det är en del av vad som gör genren fantastisk (badum tshh!) men skyltar man med normkritik och normkreativitet vill jag gärna se ä n n u lite mer. Inte mer mångfald nödvändigtvis, utan ett mer genomtänkt och genuint genomförande. 

Blev en ganska lång fundering det här, men så är mångfald och diversifiering i b&u-litteraturen också ett stort och ibland knepigt ämne. Summan av kardemumman är väl att jag gillar OLIKA förlag men är lite tveksam till "normkreativitet!"s-skyltningen i 9-12 års-kategorin. Vad tycker ni? 

Sunday, October 1, 2017

Allt jag inte sa - Yrsa Walldén

"Vill du ha en?" frågar du och håller fram ditt nyköpta cigarettpaket när jag kommer ut.
  "Nej, jag röker inte", säger jag och du tar upp en cigarett själv och tänder den.
  "Inte jag heller", säger du och drar ett djupt bloss och blåser ut röken ovanför mitt huvud. "I alla fall inte om min mamma frågar."
  Jag skrattar och du ler så dina vita framtänder syns och på vägen tillbaka till parken frågar du mig vad jag heter. 

Nytt: livet i Falun, egna lägenheten, utbildningen i manus för tv och film, breddgraden, vännerna. Kärleken. För allt är bara du, du, du.


Omdöme: En sådan där bok där huvudnumret nog ändå är språket, som är sådär förbenat fint. Påminner mig väldigt mycket om Sandra Beijers Det handlar om dig - det är korta, korta kapitel, väldigt koncentrerat berättande i första person riktat till ett specifikt du, och språket har den där lyriska karaktären. Man vill bara bläddra vidare hela tiden.

Allt jag inte sa behandlar en del av ung vuxen-livet som ofta hamnar i skymundan inom sagda genre, nämligen universitetet och flytten hemifrån som detta ofta innebär. Huvudpersonen flyttar från Malmö till Falun (som Uppsalabo tyckte jag att det var så roligt att Falun kallades Norrland av jaget, som aldrig varit längre norrut än till Stockholm, pga jag tänker ju inte alls på Stockholm som norr om något alls ungefär). Hon har något slags plan om att bli ett nytt, bättre jag, men inte på något överdrivet sätt, utan sådär som jag tror många hoppas, att en ny miljö ska göra en till en starkare och intressantare person ungefär.

Men allt är förstås inte roligt, även om en egen lägenhet är riktigt häftigt. Ibland vill man kanske ha stödet hemifrån, ibland vet man inte riktigt vem man är, ibland går man sönder av längtan. Jaget blir kär i Dena på introduktionen till programmet och hela boken är riktad till henne. Det bidrar förstås till det finstämda och tajta i berättelsen, men blir också lite... trångt. Jaget får inte riktigt plats att lyfta, kan jag tycka.

Jag gillar verkligen att läsa om hur det är att flytta till en ny stad och bli tvungen att definiera sig själv på nytt. Huvudpersonen är inte alltid helt sympatisk utan agerar och tänker ofta själviskt, men det är också en del av charmen. Att göra en hel del misstag, men att inse att det är mänskligt, och att det mesta löser sig ändå. Och historien med Dena är himla fin på sitt sätt, den också.

Betyg: Gillar! Språket är en upplevelse i sig, men jagets resa med identitet och egna förmågor, samt möten med vänskap, förälskelse, förtvivlan och kärlek bidrar också till en otroligt fin helhet. En coming of age-historia som knappast är världsomvälvande men just därför genuin och läsvärd.

Allt jag inte sa