Drömgångare - Samantha Shannon

"Jag tänkte inte dö idag."

Handling: Paige Mahoney vet inte själv gränserna för sin förmåga. Hotad i en kontroll i t-banan råkar hon döda en vakt. Att undkomma kommer i princip att vara omöjligt. Ingen är efterlyst av Scion särskilt länge.
     Året är 2059. Det är tvåhundra år sedan Scion inrättades i Storbritannien; som ett säkerhetssystem, men alla vet vad det i själva verket är – en ockupationsmakt, ett växande imperium.
     Sedan hon var 16 har Paige arbetat åt Jaxon Hall i Londons kriminella undre värld. Hennes jobb är att skaffa information genom att bryta sig in i folks medvetanden. Paige är nämligen klärvoajant och därtill av en ytterst sällsynt sort: hon är drömgångare. Enligt Scion begår hon högförräderi bara genom att finnas till.
     Exakt hur åtråvärd hon är för sin fiende kommer hon tids nog att bli varse.
(Tagen från Modernistas hemsida.)

Jag ber om ursäkt på förhand för den enormt långa recensionen, förstår om det blir lite mycket att läsa, men jag tyckte boken var så himla bra att jag bara inte kunde låta bli. 

Omdöme: Ååååh, vilken bra bok! Jag har känt mig lite trött på alla YA-dystopier ett tag (med undantag för serier jag redan påbörjat) så Drömgångare kändes inte jättelockande när jag fick hem den. Jag hade ju inte hört något om den från "overseas" heller, så jag tänkte väl automatiskt att den här kan inte vara någon höjdare direkt... och ställde den i bokhyllan. En vecka senare tog jag fram den, tänkte att jag kunde försöka läsa första kapitlet i alla fall och fastnade sedan totalt.

Berättelsen hugger tag i en väldigt snabbt och man dras lätt med i den. Men i början får man en massa titlar, ord och begrepp slängda på sig som man inte förstår och omöjligen kan hålla reda på. Till och med när jag läst ut boken var det några av de där uttrycken jag inte alls var säker på. Mitt bästa tips är att inte tänka så mycket på alla nya ord, för i de allra flesta fall behöver man inte veta exakt vad de betyder för att förstå vad som händer och de viktigaste orden återkommer så pass ofta att man hinner lära sig dem till slut. Känner man att man verkligen vill lära sig allt finns dels en "karta" över de olika sorterna klärvoajans i början och dessutom en ordlista i slutet av boken. Jag skulle dock tro att det förstör läsflödet att slå upp saker och ting hela tiden så personligen skulle jag nog hellre ta det som det kommer.

Jag gillade Paige som karaktär, kanske mest för det faktum att man kan leda så många saker från hennes bakgrund till personen hon är nu. Man kan också tydligt se många av hennes vänner återspeglade i hennes personlighet, det går verkligen att se hur de har format henne, vilket ger henne lite djup. Men förutom Paige som är huvudperson kan man dela in alla andra karaktärer mer eller mindre i två kategorier: välutvecklade bikaraktärer och mindre utvecklade karaktärer.
     Den senare kategorin bestod främst av människor Paige mötte under bokens gång, snabbt blev väldigt bra kompis med, och som sedan blev ganska platta. Det fanns tre eller fyra sådana karaktärer i boken som jag störde mig på, men annars älskar jag bikaraktärerna. Nick, Jaxon, Arcturus, David och Nashira till exempel var riktigt intressanta.

Drömgångare är ganska svår att skriva om utan att det känns som om man avslöjar för mycket. Charmen med boken är på sätt och vis att samtidigt som det händer mycket i boken händelsemässigt, är det många andra typiska element för den här sortens bok som rör sig väldigt långsamt och på annorlunda sätt än vad man är van vid. Den sticker ut lite i mängden genom hur den berättas helt enkelt. Blir det någon kärlek? Mellan vilka? Blir det en kärlekstriangel någonstans? Kommer Paige bli en upprorsledare?

En annan sak, som också förlaget verkar ha tänkt på, är att boken blir så himla mycket bättre om man inte avslöjar för mycket. Redan efter 30-50 sidor tar den nämligen en riktigt stor vändning som jag verkligen inte räknat med efter att ha läst baksidestexten, som till skillnad från boken på orignalspråk, faktiskt inte avslöjar hela historian. Eller särskilt mycket av historien alls, fast man kan tro det vid första anblicken. Det hjälpte verkligen för att höja spänningen när twisten tog plats och drog verkligen med en i läsningen.

För er som läst boken (OBS! spoilers, markera för att läsa) lite funderingar:

• Åh vad jag älskar att hon valde bort kärlekstriangeln genom det där smarta draget med Nick! Jag hade verkligen inte väntat mig det, men blev så himla glad.  Börjar bli så sjukt trött på kärlekstrianglar nu och tack vare att Nick var gay lyckades jag fortsätta tycka  om honom och dessutom tycka mer om Paige för att hon fortfarande stod för sin barndomskärlek men samtidigt visste att hon någon gång måste släppa taget.
• Arcturus. Vad ska jag egentligen säga? Jag förälskade mig i honom som karaktär för att han är så annorlunda från den stereotypiska hjälten man ser i såna här böcker. Han är liksom varken bad boy eller en ultragod karaktär och fortsätter vara mystisk till och med efter bokens slut. I vanliga fall har killen blivit en mushy och superkär "loverboy" för länge sen vid det laget, men man vet fortfarande inte vad som rör sig i Arcturus huvud. Att han lyckas vara kär och samtidigt känslokall på ett sätt som känns trovärdigt och realistiskt är också riktigt imponerande. För att vara ärlig var jag inte ens säker på om det skulle bli någon romans alls i boken hela vägen fram till slutet och till och med efter det var det ju en väldigt annorlunda romans för en YA Fantasy.
• ....vilket som leder oss till romansen. Ja! Tack! Äntligen en bok utan instalove, där romansen rör sig långsamt och i en realistisk takt och där den lyckas förvirra både karaktärerna och läsaren. Jag känner så otroligt mycket för Paige och Väktaren och deras kärlek, även om den nästan aldrig är nedskriven konkret i texten, flyter liksom ut från deras handlingar hela tiden. Jag kan verkligen känna omtanken och innerligheten även om jag inte får den slängd på mig. Att romansen inte heller är i fokus men fortfarande viktig ger den också ett stort plus.

Betyg: Från den otroligt långa recensioner (återigen, jag ber om ursäkt!) går det nog att se hur mycket jag tyckte om den här boken. Den är välskriven och medan den visar alla de gamla vanliga elementen för en romantisk YA fantasy bok, får man uppleva de på helt nya sätt. En uppskattad läsning, hela vägen igenom. 5 av 5.

Jag varnar dock för alla jämförelser med J.K. Rowling, för där håller jag inte med. Förvänta er inget Harry Potter när ni ska läsa Drömgångare, för det är inte den sortens bok alls.

Drömgångare