Sunday, October 29, 2017

"Recension kommer i veckan"

Hur många gånger har jag skrivit den meningen, månntro? (Många.) Och hur många gånger har jag sen faktiskt publicerat ett inlägg "i veckan"? (Inte så många.)

Ofta är det dessutom höjden av lathet som ligger bakom, för när jag vågar mig på att skriva "kommer i veckan" är det för att jag redan HAR skrivit färdigt recensionen. Det vill säga, allt utom introt, med utvalt citat och kort beskrivning av handlingen. Att det ska vara så jobbigt att bara ta fram boken och fixa den lilla detaljen? Kan dröja veckor för mig om jag inte får det gjort det första jag gör.

Men även om jag bloggat väldigt väldigt lite har jag läst en hel del. Så recensioner på:

  • De förlorade av Henrik Fexeus
  • #Seriöstdeträckernu av Marie-Chantal Long
  • Århundradets kärlekssaga av Märta Tikkanen
  • Fåglarna av Lars Gustafsson
  • The Darkest Part of the Forest av Holly Black
dyker väl upp, om inte "i veckan", så åtminstone i närmaste framtiden. Plus lite andra bokrelaterade inlägg! De kräver dock att jag tar fram kameran så vem vet hur lång tid det kommer ta, haha. 

Foto av Thomas Karlsson härifrån.

Annars vill jag tipsa om Lars Gustafsson-stipendiet! Det gäller för dem mellan 16 och 21 år gamla som "verkar i Lars Gustafssons anda" vilket är ett väldigt brett koncept, då han publicerade nära 100 verk inom olika genrer och stilar och skrev prosa, poesi och essäer. Men jag skulle säga att åtminstone en del av det handlar om nyfikenhet, att utforska människan och världen, hela tiden se den stora bilden men förmedla den genom de små detaljerna. Ungefär?

Info hittar man hos VLT, men man ska skicka sin ansökan (tänk ett kort brev om dig själv och ditt skrivande!) och alster (det finns inga exakta angivelser, men tänk på vad juryn kan tänkas vilja läsa när du väljer ut texter att skicka. Kanske inte något alltför långt? Utan hellre två-tre korta som visar lite bredd á la Gustafsson) till erik.jersenius@mittmedia.se. 

Deadline är 1:a mars, stipendiet ligger på 50 000 kr. Lycka till!

Sunday, October 8, 2017

Fundering kring OLIKA förlag, Isporten-serien och diversifiering/mångfald

Jag har läst Jonna Berggrens Isporten-serie nu i oktober (recension kommer i veckan!) och har funderat lite kring OLIKA förlag och deras normkritiska och normkreativa koncept. De arbetar ju för jämställdhet och jämlikhet och försöker trotsa fördomar och stereotyper samt homogenitet i barn och ungdomslitteraturen.

Innan jag läste Spionen på spökskolan (som jag verkligen gillar!) och Isporten-böckerna har jag mest varit bekant med OLIKA:s böcker för yngre åldrar. De har många häftiga bilderböcker som genom text, karaktärsbygge och illustrationer verkar för mångfald och acceptans på det där självklara sättet - barnen i berättelserna bara är och det är inget konstigt med det, även om de inte följer samhällsnormer till punkt och pricka. Att barns kanske första möte med personer som är olika de själva (eller precis som de själva!) sker genom litteraturen på det sättet tycker jag känns tryggt och fint just för att det låter bli att värdera och därför är självklart accepterande.

Fantastiska Kroppens ABC, som föddes ur frågan "hur pratar man med 
små barn om mens?" är ett fint exempel på OLIKA:s normkreativa utgivning.

Men när det kommer till mellanåldern kan jag känna att jag kanske skulle vilja se lite mer av det där "normkreativa" arbetet, där litteraturen används för att bekämpa stereotyper och främja mångfald och acceptans. Ett förlag vars hela idé går ut på att sticka ut genom att genomgående lyfta fram de som annars inte får så mycket utrymme i offentligheten (i våras släppte de till exempel böcker om kvinnliga proffsfotbollsspelare som barn och en bok om Timmy Kent med Downs syndrom) tycker jag faktiskt bör ha något "annorlunda" som man kan sätta fingret på i sina böcker.

Men inte "bara för att". Jag kan tycka att det är jobbigt när man upplever att huvudpersonens bästa kompis är homosexuell "bara för att" till exempel, så att de blir en diversifieringspoäng snarare än en egen person med ett personligt djup. Och jag gillar kanske att Silas i Spionen på spökskolan har två mammor och det bara ÄR så, de är hans föräldrar som nämns ibland, men inte mer än så, för det är ju inget konstigt att ha två mammor. Men finns de där två mammorna egentligen där bara för att öka mångfalden lite?

OLIKA:s motivering kring Spionen på spökskolans styrkor


I fallet med Isporten tycker jag att det är intressant hur serien getts ut en gång tidigare av OLIKA förlag (och i första bokens fall, även författaren själv) men nu ges ut i en omarbetad version. Jag har inte läst originalversionen, så jag vet inte hur mycket som omarbetats, men en väldigt tydlig detalj är karaktärernas namn. Från Johanna, Mads och klassmorfar Ingvar har vi nu Jamila, Milo och klassmorfar Ismail.  

Jaha? kan jag tycka. Visst är det bra med mångfald i litteraturen där alla inte behöver vara vita och blonda och heta Kalle eller Lisa. Men att bara byta namn på karaktärerna utan att också ge dem tyngd i t.ex. kulturella skillnader i hemmiljön så att allt inte behöver kännas 100% svensson-svensson (ni vet den sortens familj som säger "nu ska vi äta thaimat!" när de gör wok utav en färdig FINDUS-grönsaksmix ungefär) känns mest billigt. Släpper man egentligen fram de här personerna och deras perspektiv i det offentliga rummet eller gör man sig bara en poäng av att "diversifiera" sin text?

Jag vill så klart inte ha en massa karaktärer som är överdrivet framställda, som bara äter aloo gobi och tvångsmässigt vinklar allting utifrån sin bakgrund som hindu/buddist eller whatever BARA FÖR ATT. Att be vita svenska cis-människor göra research för att skriva en karaktär trovärdigt och genuint snarare än att  faktiskt öka litterär mångfald genom att bjuda in författare med olika bakgrunder är ju också till viss del problematiskt, men det är ju en helt annan debatt.

Det jag skulle önska av Isporten-serien är att komma ifrån "bara för att"-känslan i diversifieringen, eller den där känslan av att "ja det här är ju normkreativt!" för saker som faktiskt är eller börjar bli vanliga inom b&u-litteraturen redan. 

Vi har massvis med exempel på ondskefullhet, mod och omsorg som finns hos både kvinnliga och manliga karaktärer i böcker. Faktiskt så mycket att det inte är något man aktivt lyfter fram särskilt ofta, det ska liksom vara så. Finnas en Voldemort och en Umbridge, en Katniss och en Percy Jackson. 

Att byta namn som Johanna, Mads och Ingvar mot Jamina, Milo och Ismail gör varken till eller från för mig. Varför har alla tre plötsligt bytt namn? Vad gör det för storyn? (Ingenting, tycker jag i det här fallet). I Spionen på spökskolan är Silas mammor latinas, och den delen av hans identitet tycker jag känns i texten. Den skyltas inte med, lyfts inte fram, värderas inte jämfört med eller över hans svenska identitet, men den finns där, i de små detaljerna. Det hade jag mycket hellre velat se i Isporten. Inget "bara för att". Fantasy i sig handlar mycket om att vara annorlunda, det är en del av vad som gör genren fantastisk (badum tshh!) men skyltar man med normkritik och normkreativitet vill jag gärna se ä n n u lite mer. Inte mer mångfald nödvändigtvis, utan ett mer genomtänkt och genuint genomförande. 

Blev en ganska lång fundering det här, men så är mångfald och diversifiering i b&u-litteraturen också ett stort och ibland knepigt ämne. Summan av kardemumman är väl att jag gillar OLIKA förlag men är lite tveksam till "normkreativitet!"s-skyltningen i 9-12 års-kategorin. Vad tycker ni? 

Sunday, October 1, 2017

Allt jag inte sa - Yrsa Walldén

"Vill du ha en?" frågar du och håller fram ditt nyköpta cigarettpaket när jag kommer ut.
  "Nej, jag röker inte", säger jag och du tar upp en cigarett själv och tänder den.
  "Inte jag heller", säger du och drar ett djupt bloss och blåser ut röken ovanför mitt huvud. "I alla fall inte om min mamma frågar."
  Jag skrattar och du ler så dina vita framtänder syns och på vägen tillbaka till parken frågar du mig vad jag heter. 

Nytt: livet i Falun, egna lägenheten, utbildningen i manus för tv och film, breddgraden, vännerna. Kärleken. För allt är bara du, du, du.


Omdöme: En sådan där bok där huvudnumret nog ändå är språket, som är sådär förbenat fint. Påminner mig väldigt mycket om Sandra Beijers Det handlar om dig - det är korta, korta kapitel, väldigt koncentrerat berättande i första person riktat till ett specifikt du, och språket har den där lyriska karaktären. Man vill bara bläddra vidare hela tiden.

Allt jag inte sa behandlar en del av ung vuxen-livet som ofta hamnar i skymundan inom sagda genre, nämligen universitetet och flytten hemifrån som detta ofta innebär. Huvudpersonen flyttar från Malmö till Falun (som Uppsalabo tyckte jag att det var så roligt att Falun kallades Norrland av jaget, som aldrig varit längre norrut än till Stockholm, pga jag tänker ju inte alls på Stockholm som norr om något alls ungefär). Hon har något slags plan om att bli ett nytt, bättre jag, men inte på något överdrivet sätt, utan sådär som jag tror många hoppas, att en ny miljö ska göra en till en starkare och intressantare person ungefär.

Men allt är förstås inte roligt, även om en egen lägenhet är riktigt häftigt. Ibland vill man kanske ha stödet hemifrån, ibland vet man inte riktigt vem man är, ibland går man sönder av längtan. Jaget blir kär i Dena på introduktionen till programmet och hela boken är riktad till henne. Det bidrar förstås till det finstämda och tajta i berättelsen, men blir också lite... trångt. Jaget får inte riktigt plats att lyfta, kan jag tycka.

Jag gillar verkligen att läsa om hur det är att flytta till en ny stad och bli tvungen att definiera sig själv på nytt. Huvudpersonen är inte alltid helt sympatisk utan agerar och tänker ofta själviskt, men det är också en del av charmen. Att göra en hel del misstag, men att inse att det är mänskligt, och att det mesta löser sig ändå. Och historien med Dena är himla fin på sitt sätt, den också.

Betyg: Gillar! Språket är en upplevelse i sig, men jagets resa med identitet och egna förmågor, samt möten med vänskap, förälskelse, förtvivlan och kärlek bidrar också till en otroligt fin helhet. En coming of age-historia som knappast är världsomvälvande men just därför genuin och läsvärd.

Allt jag inte sa