Handling: Sherry och hennes familj har gömt sig i en bunker de senaste tre åren, ända sedan en ny form av rabies spreds med alarmerande hastighet och myndigheterna bett alla att ta skydd. Men när maten börjar ta slut och kontakten med omvärlden försvunnit helt och hållet tvingas hon och hennes pappa ge sig ut i ovan jord igen. När Sherry blir attackerad av de påstådda rabiessmittade är det knappt att hon undkommer om det inte vore för Joshua, den första främmande människan hon träffat sedan rabiesen började spridas. Hon inser snart att myndigheterna har ljugit om mycket - och att deras liv plötsligt förändrats för alltid.
Omdöme: Okej, jag kan börja med att säga att det här är en sådan där bok som får mig att ifrågasätta min egen medkänsla och mänsklighet och förvandlas till en i tankarna cynisk överlevar maskin. Något som inte hände i t. ex Hungerspelen, fast allt i den handlar om överlevnad. Den stora skillnaden? Valen huvudkaraktären gör. Katniss sätter alltid sin överlevnad främst. Sherry? Inte så mycket.
Det börjar när Sherry's pappa blir attackerad av "The Weepers", som de rabiessmittade kallas och sedan blir ivägsläpad till någon form av näste. Visst, jag älskar min pappa jätte-jätte-mycket, men jag vet inte om jag skulle riskera mitt liv flera gånger om för att få tillbaka honom. Om jag var Joshua skulle jag definitivt inte riskera mitt liv för att rädda någon annans pappa. Om jag var Sherry's mamma skulle jag definitivt inte släppa iväg min sextonåriga dotter på monsterjakt när jag precis förlorat min man, speciellt inte som sagda dotter varken kan slåss eller skjuta särskilt bra. När det bara finns några få människor kvar, varför riskera så mycket? Och sedan bara fortsätter och fortsätter det.
I stort sett var boken bra. Inte den mest minnesvärda, men inte heller dålig. Jag antar att om man gillar underdogs osv så kan det dessutom bli rätt spännande och Joshua och Sherry har helt okej kemi tillsammans. Monstrerna i boken, The Weepers, fattade jag inte ens var zombier förrän efter jag läst boken. De är nämligen så o-zombiega man kan bli. De är intelligenta, snabba, täckta med hår och ser mer ut som rovdjursmutanter än "lik". Så jag kallar de helst inte zombiesar.
Sedan har jag hört en del om slutet. Det ska tydligen vara värsta cliffhangern och göra hela boken såååå mycket bättre, så där att man inte kan bärga sig tills man får slita tänderna i tvåan. Här återkommer vi dock till min överlevnadskänsla som tyvärr ofta gör mig kritisk till karaktärernas val. Så för mig blev det inte alls spännande, utan snarare irriterande.
Varför? Jo, (SPOILER! MARKERA FÖR ATT LÄSA!) i slutet upptäcker de genom en massa personer att de är instängda av militären o.s.v med flit och att alla som försöker ta sig över gränsen blir dödade/försöksexpriment för zombie-forskarna. Men Joshua och Sherry upptäcker så klart att det KANSKE finns ett botemedel. Här sitter jag och tänker: stanna där ni är och fortsätt överleva som ni gjort hittills, det går ju bra. Här sitter karaktärerna och tänker: JA! nu går vi ut och riskerar våra liv för något som kanske inte ens finns på riktigt! Och visst, jag fattar ju att i och med att det är en bok så KOMMER det att finnas på riktigt, precis som de faktiskt lyckades rädda Sherry's pappa. Men ändå, jag stör mig mest på det, hade varit bättre om författaren gjorde ett någorlunda hoppfullt och välskrivet slut och lät det vara så, ärligt talat. Och en sista sak; varför reagerade inte resten av världen mer när de stora städerna blev "attackerade" av rabiesviruset? Och vilken sorts forskare/militär väljer att prova ett sådant virus i Los Angeles av alla ställen, där det bor miljontals med folk? Inte särskilt logiskt. (Slut på Spoiler)
Betyg: Boken är egentligen ganska bra, men eftersom jag blir så irriterad på Sherry's beslut hela tiden får jag svårt att tycka om den. Men om man tycker om mer romantiska ideal osv snarare än Katniss-typen så är det här ändå en bok att satsa på. Den har kärlek och spänning och en massa o-zombiega zombiesar. 3.5 av 5.
No comments:
Post a Comment