The Host - filmen

Gissa vad jag gjorde igår? Om inte rubriken var obvious nog så kan jag berätta att jag var och såg The Host på bio! Det enda som var lite sorgligt är det faktum att Uppsala satsat så sjukt lite på filmen. Trailern går knappt som reklam över huvudtaget och filmen visas bara på en enda biograf, i en liten salong två gånger om dagen. Och då var det ändå typ premiär!

En av de roligaste grejerna med den här filmen var vilka som gick och såg den. När jag och mina kompisar först kom dit var salen typ halvfull och det satt bara en massa fnittriga tonårstjejer där. Men sen kom ett killgäng i typ tjugoårsåldern, några män runt trettio och till och med en äldre man som satt helt själv bredvid oss och som skrattade väldigt högt vid varje skämt. Han verkade ha roligt. En annan cool sak var att eftersom den är så dåligt marknadsförd i Uppsala hade 90% av de som satt i salongen läst boken,  av att döma på snacket innan bion började. Det var ganska roligt!

Jag tyckte att filmen var bra, även om den så klart var ganska annorlunda från boken på vissa ställen. Den främsta skillnaden är väl karaktärerna (sökaren är ju t. ex helt vitklädd och blond i filmen medan hon är supersvart i boken) för de skiljer väldigt mycket. Men jag tycker att känslan och personligheterna blev rätt, så jag är ändå nöjd (utom med "Petal" som skulle vara den sötaste och nättaste människan ever, hon hade för brett ansikte.) Så länge man är beredd innan på att de kommer se annorlunda ut kan man till och med njuta av dem. Najs, najs.

När det gäller andra skillnader mellan boken och filmen är väl den största att filmen är kortare. Så en del plotlines och karaktärer klipps mer eller mindre bort eller sätts ihop med en annan, men det gör ärligt talat inte så mycket. Att ingen annan ens märker karaktären Wes när Wanda ropar hans namn gör inget, för jag vet ju vem han är själv även om han bara hade några sekunders screen-time, till exempel. Sen tycker jag att vissa scener blir lite "under-dramatiserade", för Stephenie Meyer ställer till med en massa drama-llama i boken som inte blev lika extremt i filmen. Vet inte om jag tycker det är synd eller inte, för båda funkade bra.

    

Sen blev jag kanske lite besviken på Jamie först, för att han är så liten, med tanke på att han är typ sexton i boken och jag kanske hade en liiiiten crush på honom första gången jag läste boken. Men Jake Abel och 

Max Irons gjorde ett riktigt bra jobb som Jared och Ian, båda var så enormt söta! Och Saoirse Ronan lyckades visa alla Wanda's traits väldigt bra, även om jag tycker att hon kanske passat bättre som typ Petal än Melanie. Sen en sak jag tänkte på: i boken är det helt normalt att Wanda och Melanie snackar med varandra men i filmen blev det lite akward första gångerna. Någon annan som tyckte det? ;)


Och usch, de spelade mycket på de sorgliga delarna i filmen. Jag grät typ hela slutet (fast jag gråter å andra sidan nästan alltid när jag ser på film) Det var bra jobbat! Speciellt när Brandt och Aron åkte i jeepen... de som sett filmen fattar nog, hoppas jag.

Sist men inte minst: nu blev jag riktigt sugen på att läsa om boken igen, men har inte bestämt mig för om jag ska läsa den på svenska eller engelska. Något blir det i alla fall!


The Host DVDn på CDON

Aldrig Släppa Taget - Holly Goldberg Sloan

Handling: Sam har varit på rymmen tillsammans med sin psykiskt sjuke och kriminella pappa så länge han kan minnas. Han har aldrig gått i skolan och alltid varit tvungen att ta hand om sig själv. Sam är den enda fasta punkten för sin lillebror Riddle som har slutat tala för länge sedan och som istället beskriver världen genom sina märkliga och detaljrika teckningar. 

Emily har föräldrar som älskar henne och en helt vanlig lillebror och de har bott på samma plats så länge hon kan minnas. När deras vägar möts och Sam och Emily blir förälskade i varandra förändras deras liv och de två pojkarna får i Emilys  familj den trygghet och värme de aldrig har fått uppleva. 

Men både Sam och RIddle vet att lyckan kommer att tas ifrån dem och en romantisk kärleksaga förvandlas till en mardröm.

Omdöme: Jag antar att jag skulle kunna beskriva den här boken som okej, eller lite bättre än okej. Den hade en helt fungerande story, för det mesta okej berättarröst och ett ganska bra flow. Men ibland blev den lite för rörig, lite för seg eller bara lite för konstig. 

Karaktärerna är också helt okej. Det känns inte riktigt som om man kommer dem nära som personer dock, för författarens berättarstil är lite opersonlig och liknar en reporters ibland. Emily fokuserar dessutom för mycket på andra och vad hon tycker om dem, så hon flyter själv bort lite. När det kommer till Sam vet jag inte riktigt vad jag tycker. Vet man verkligen så lite bara för att man inte gått till skolan sen tvåan? I början kändes han lite väl borta, men det kanske är så det funkar. 

Något jag verkligen tyckte var lite udda med den här boken är de många perspektiven. Boken är berättad i tredje-person och teoretiskt sätt betyder väl det att man kan följa väldigt många karaktärer, men den här boken följer i princip alla. De behöver inte ens vara bi-roller, hade det varit en film kan man lika gärna säga att statisterna fick sina 5 minutes of glory. Visst följer den en ganska tydlig linje med Emilys och Sams respektive familjer och deckarsonen Bobby Ellis, men där finns också en polis, en myntsamlare, en gammal tant, en frisör och jag skämtar inte nu en BJÖRN! Herregud, jag dog nästan av skratt när det helt plötsligt dök upp ett stycke med:

"Att vara en björn är ett åtagande. Det räcker inte att bara älska färsk fisk och vilda bär. Varje år skjuter folk på oss. Varje är blir vi överkörda av bilar och lastbilar och till och med tåg. Vi blir förgiftade. Fångade i fällor. Attackerade på alla möjliga sätt, faktiskt. Och varje år slår någon av oss tillbaka. Och det är dåligt för oss alla, för vi måste tänka på vårt rykte. För att få respekt är det bäst att vara farlig, men inte dödlig."

Sedan har det lite att göra med hur perspektivbytet skers. I björnstycket fattade jag till exempel inte att det var en björn som snackade när "Om man sover i 94 dagar, vaknar man hungrig" stycket dök upp. Ibland byts perspektiv hej vilt stycke efter stycke och blir svårt att hålla reda på. Det är både lite roligt och lite jobbigt.

Betyg: Jag låter kanske väldigt negativ, men boken var inte dålig på något sätt, den bara föll mig inte riktigt i smaken. Ändå gick den fort att läsa (skrivsättet är ganska lättläst) och den hade sina fina ställen. 3 av 5.

Aldrig Släppa taget (Inbunden)

Varning! Dumpa aldrig en popstjärna!

Jag har (som ni kanske vet) läst "Audrey" av Robin Benway och recenserat den för några dagar sedan. Vad ni kanske inte vet är att jag läste en liknande bok; "Indigo Blues" av Danielle Joseph för ett par månader sedan. Vad de har gemensamt? Handlingen.

Båda böckerna handlar om en ganska vanlig tjej som har varit ihop med en kille väldigt länge, men som inte känner att de vill fortsätta vara tillsammans, av olika anledningar. Killen råkar vara med i ett band, men de är inte kända och kom igen, typ alla killar är med i ett band vid något tillfälle i livet. Problemet är bara att killen inte tar "the break-up" särskilt bra och skriver en låt om det. Som genast (såklart) blir hur känd som helst och börjar spelas i hela landet/världen och den har tjejens namn i titeln!

Några andra likheter mellan de här två böckerna är den coola, roliga och förstående bästa kompisen som försöker hjälpa till med att hantera den nya stardomen och dessutom försöker hitta en ny kille åt tjejen. Sen finns det ju förstås en person i tjejens närhet som försöker "utnyttja" hennes publicitet (inte nödvändigtvis på ett dåligt sätt), jobbet på en glassbar/godisbutik, en massa paparazzis och framemot slutet: en TV-sändning tillsammans med killen som "förstörde" hennes liv, där hon försonas med alla och inser att sin situation inte är så dålig i alla fall (eller något i den stilen. Risken finns att hon bara försöker förstöra allas liv också.)

Jag vet inte om det finns fler böcker i den här "kategorin" för jag antar att handlingen redan är på väg att bli lite uttjatad, men jag tror att det handlar lite om hur man leverar storyn. Indigo Blues var till exempel inte en favorit - jag skrev inte ens en recension på den. Audrey däremot var riktigt bra.

Varför? Jag tror att det ligger lite i det faktumet att man letar efter en kärlekshistoria när man läser en sån här bok. Visst, den börjar med ett riktigt surt slut på ett förhållande, men man vet redan på förhand att den kommer att handla om att gå vidare och då hoppas man ju åtminstone på lite kärlek. I Audrey ligger fokuset på henne själv, hur hon hanterar sitt nya liv och alla dess för och nackdelar. Hon försöker verkligen fortsätta som en vanlig tonåring och har därför inga problem när det kommer till söta killar. Indigo däremot har lite svårare att hamna i fokus utan att kännas bitchig. Vartannat kapitel är nämligen Adams (killen som skrev låten) och han har inte kommit över henne än. Så det blir lite svårt att få hela "Gå Vidare"-biten att kännas genuin för båda. I Audrey har ju Evan kommit över henne för länge sen när han blir känd och när de träffas igen och ber om ursäkt för varandras beteende och blir vänner igen - känns det äkta. När Indigo och Adam träffas igen (SPOILER!!!) känns det inte ens som om man vet om de kommit över allt och varandra, utan verkar snarare vara tillbaka på ruta ett. Så som boken slutar vet man inte ens om de kanske kommer försöka igen.

Något jag funderat över är massmedia i böckerna. Båda låtarna blir ju enormt stora nästan på en gång (takten i Audrey är till en början lite troligare än den i Indigo Blues) och ja, vissa låtar fortsätter spelas i flera månader, som i Audrey. Men de flesta gör inte det. Sen är det lite hur paparazzi osv reagerar på "tjejen från låten", hon som "krossade pojkstjärnans hjärta". Indigo får en massa publicitet och uppmärksamhet men mest Haters. Audrey däremot får en massa fans och positiva följder, till exempel VIP-förmåner med mera. Men fortsätter pressen verkligen vara intresserad av en "vanlig" tjej så länge? Vet inte riktigt hur trovärdig den aspekten är, men den är ju underhållande så det gör inget.

Om jag kommer läsa en sån här bok igen vid tillfälle? Om jag stöter på en till med den här typen av handling tror jag faktiskt att jag kommer göra det. Okej, det kanske blir lite upprepande men - folk läser hundratals Paranormal Romance-böcker som är nästan exakt likadana och ingen klagar alltför mycket på det. Dessutom vill jag se om någon annan lyckas lika bra som Robin Benway, eller om de kör fast i Indigo Blues-spåret.

Audrey - Robin Benway

Handling: När Audrey Cuttler gör slut med sin pojkvän Evan har hon ingen aning om vilka konsekvenser det kommer att få. Hon var bara en helt vanlig tjej och han var bara en helt vanlig kille med en rockstjärne-dröm. Men kvällen de gör slut spelar Evan och hans band "The Do-Gooders" en nyskriven låt på ett gig och blir signade av en musikagent. Låten handlar om Audrey.

Samtidigt som Audrey, Wait! klättrar på Billboard topplistorna så drabbas både Evan och Audrey av en massiv popularitet - den senare som Amerikas största bitch. Månaderna efter låten släppts så får hon kämpa med sitt nya kändisskap, fansen, paparazzin, alla haters, men också allt det där vanliga. Killar, en taskig tjej i skolan och hennes bästa kompis som råkar ha världens mest underbara förhållande medan hon själv inte har det. Och så Bendomolena, världens tjockaste katt.

Omdöme: Audrey var en läs-skratt-musik-irländar-paparazzi-nörd-orgasm för mig. Jag har suttit fyra timmar i streck med musik i öronen och känt som om jag är den där lyckoberusade tjejen som hittat en söt kille på en fest och kanske fått en liiiten crush och dansat hela natten. Jag är kort sagt förälskad just nu. 

Hela grejen med att en ex skiver en hatlåt om hur man gjorde slut med honom låter väldigt deprimerande, men Robin Benway sköter det lysande och man får följa Audreys resa från nobody till tjejen på allas läppar. Det är en precis lagom mix med skratt, killar, tonårsproblem och paparazzi. Det blir liksom aldrig riktigt tråkigt, utan man sveps bara med Audrey och hennes kompisar.

Audreys bästa kompis heter Victoria och i större delen av boken gillar man henne, för  att hon är rolig och lite galen som en bästis ska vara. Hon och hennes "själsfrände" Jonah, som hon varit ihop med i evigheter och tänker gifta sig med, är bra stödpelare genom hela boken. Man gillar dem och de säger rätt saker och är lite gulliga. Sen kommer Bendomolena, Audreys katt, som jag inte kan hjälpa att gilla. Hon är bara så tjock, pälsig, lat och ful! Underbar med andra ord. Men den mest fantastiska-och-über-düber-bästa karaktären i hela boken är James. Han är en nördig, lång smal och rödhårig irländare - jag menar, kom igen? Jobbar dessutom på en glassbar, hur mycket bättre kan det bli? Hans supertöntiga kommentarer är så hilariously gulligt nördiga att jag bara dog hela tiden och han och Audrey är dessutom så gulliga tillsammans! Ååååh.

Det viktigaste när man läser den här boken för att få hela upplevelsen är MUSIKEN. Varje kapitel har ett citat från en låt + artistens och låtens namn och från och med tredje kapitlet provade jag att spela låtarna i bakgrunden medan jag läste. Inte så att alla är skitbra och välmatchade direkt (ett par passar inte alls) och i början var det lite i vägen, men sen... da-yum! Vissa låtar gör dig bara så galet/störande/sockerkickande/frnittrigt/headbangande-glad att du gapskrattar åt saker som egentligen inte ens var så roliga. James och Audrey är dessutom musiknördar och James gjorde en mix åt henne (Nick and Norah?) och jaa... det gör mig sjukt sugen att flytta till USA där man kan "surfa runt" små klubbar osv och hitta riktigt bra band. Tillbaka till ämnet; lyssna på musiken.

Betyg: Audrey kommer visserligen inte med på min all time-favourite lista, men det gör inget. Jag hade sjukt roligt när jag läste den och lär ha lika kul nästa gång jag gör det också. En helt igenom härlig bok, helt enkelt. 4.5 av 5.

Audrey (Inbunden, 2008)

Mycket Mer än Så - Sarah Dessen

Auden har alltid varit den perfekta dottern, den ansvarsfulla systern, den duktiga eleven. Men hon känner sig instängd av alla krav, hon har inga vänner och har inte sovit en hel natt på flera år. 

Innan hon ska börja på college får hon ett erbjudande om att tillbringa sommaren hos sin pappa och hans nya familj i en liten stad vid kusten. Där börjar hon jobba i sin bonusmammas klädbutik och får lära sig allt om det sociala spelet; hur tjejer pratar och beter sig, om vänskap och kärleksbekymmer. Så möter hon Eli, en ensamvarg som också har svårt för att sova om nätterna. Tillsammans ger de sig ut på uppdrag: Auden för att göra allt det där hon aldrig har gjort, Eli för att lära sig att leva med de skuldkänslor han bär på sedan en nära väns död. Det blir sommaren när allt förändras. 

Omdöme: Okej, alla Dessen-böckerna är mysiga men det här är nog min favorit hittills. Jag tror att en av de stora skillnaderna är Auden själv - jag gillar visserligen både Macy och McLean från Du glömde säga hej då och Mitt Perfekta Liv, men Auden är på något sätt mycket mer självsäker, utan att vara ofelbar. McLean hade ett problem med att vara sig själv, Macy låtsades vara den hennes mamma ville och båda hade en massa personliga störningar som de inte riktigt lyckats reda ut. Auden däremot vet ungefär vad hon vill göra och vem hon är. Visst, hon kanske inte hade någon särskilt rolig barndom och kanske missade hon en hel del Highschool-fester, men det var inget som åt upp henne direkt. Och när hon vill ha lite förändring? Då tar hon tag i det och ger sig ut på ett "äventyr" helt själv. 

Något jag gillar med Mycket Mer Än Så är hur Auden är uppe nästan hela nätterna. Dessen får det att framstå som något ganska litet och ganska vanligt och på något sätt blir det bara väldigt mysigt. 

Precis som vanligt har familjen, nya vänner och ett miljöombyte ganska stor plats i handlingen. Auden har det lite jobbigt hos sin pappas nya familj där babyn Thisbe är enormt krävande, styvmamman ett vrak och hennes pappa plågsamt frånvarande. Thisbe är verkligen enormt gullig för att vara så störande dock, hon öppnar för bra händelser och insikter i hela boken. På kompissidan är det en ganska motvillig vänskap som växer fram mellan Auden och de tre tjejerna som jobbar i styvmammans affär. Ingen av dem är den sortens person hon normalt skulle umgås med och i början är hon alldeles för upptagen med deras brister för att upptäcka deras personligheter, men jag gillar hur de blir tajtare och tajtare genom bokens gång. 

Sist men inte minst i en sådan här  bok: kärleken. Det här är nog den andra stora faktorn till varför jag gillar Mycket Mer Än Så så mycket. I de två andra svenska Dessen-böckerna (SPOILER?) tar det väldigt lång tid innan kärleken går från "vi vet båda att vi gillar varandra, fast vet inte hur vi ska ta tag i det" till kyss-stadiumet, men här märker man verkligen att det är något på gång och man får följa deras försök lite längre. Eli är också riktigt gullig och cool och jag tycker han hanterar allt på ett bra sätt. Han och Auden är riktigt gulliga tillsammans.

Betyg: En av årets mysigaste kärleksböcker, med en riktigt sommarkänsla vilket som behövs i det här slaskvädret! Rekommenderas till alla som gillar tonårskärlek men som gärna vill ha viktigare budskap m.m i boken. Passar bra till folk som inte läser ofta också!

Mycket Mer Än Så

PJ Liguori/KickthePJ (Obokigt inlägg)

Jag är ett ganska stort fan av vloggers/youtubers och spenderar (och slösar bort) enormt mycket tid på Youtube där jag följer en mängd olika vloggare. Om man ska generalisera lite så har jag bäst koll på de brittiska youtubarna eftersom jag, av olika anledningar, tycker bäst om dem (följer dock c.a fyra amerikanska också). Medan jag har sjukt många favoriter och favoriter-bland-favoriterna och till och med favoriter-bland-favoriter-bland-favoriterna så har jag dock en "etta". Min absoluta favorit sen nästan ett år tillbaka är dock PJ Liguori, som antagligen är en av världens mest underbara människor.

PJ heter något så nördigt som Pascal Jordan egentligen och har haft sitt youtube account sen slutet av 2007. Han är en del av "the crazy internet famous youtubers" i Storbrittanien, men en av de mindre kända i högen. Jag antar att det beror på att han inte alltid är helt och hållet mainstream utan har en del ganska galna videor som ibland kan få en att undra lite halvt seriöst om han har några psykiska problem. Jag tror seriöst att jag älskar honom, haha.

Han är otroligt kreativ, smart, artistisk, rolig... listan är ganska lång. Lite galen är han nog också och i början blir folk lätt avskräckta av några av hans videor men i största allmänhet är han bara amazing. (och supermegawesomefoxyhot - appropå det, någon som är taggad inför A Very Potter Senior Year? :)

Anledningen till att jag skriver det här är dels att jag haft det lite trögt med recensionsskrivandet, att PJ är så freaking awesome och att jag ville visa lite annan kreativitet på bloggen än vad jag vanligtvis gör. Så, ja, här är några av hans videor helt enkelt:

Och den sista här tog det mig evigheter att fatta att hans version

av Twi-Late thoughts förstås gällde videoidéer och inte bokidéer,

satt och undrade hur han hade tänkt genomföra de två första ;)

Den här mannen gör mig glad <3 

I alla fall, ber om ursäkt för att jag skriver om något som inte är bokrelaterat, men jag kunde inte låta bli^^

The Silver Kiss - Anette Curtis Klause

Handling: Zoe är den tysta, beniga "fågelflickan" som går runt med ett anteckningsblock fullt av dikter. Med långt svart hår och blek hy hade hon varit vacker om det inte vore för den sorgsna dysterheten som hänger över henne och ilskan hon ibland inte kan skaka av sig. Zoes mamma ligger döende i cancer, hennes pappa verkar glömma bort att hon existerar och hennes bästa kompis ska flytta.

Zoe känner sig bortglömd av alla och fylld av så många tankar och hemligheter och känslor att det känns som om hon kommer gå sönder. En natt träffar hon Simon. Han har också letat efter någon att prata med, även om han inte riktigt förstått det själv. Problemet är bara att Zoe är mänsklig och Simon är vampyr och de senaste veckorna har flera unga kvinnor hittats tömda på blod med uppskurna halsar.

Omdöme: Wow. Alltså, jag har ju läst Blod & Choklad, så jag vet ju att Annette Kurtis Klause inte skriver den typiska sortens paranormal romance/young adult och jag borde ha varit förberedd på att den inte skulle följa mallen jag mer eller mindre hade i huvudet när jag började läsa, men ändå. Jag tror att anledningen till att jag blev så förvånad var det faktum att Blod & Choklad (som var en okej bok, jag tyckte om den men inte överdrivet) visserligen trotsade en del oskrivna regler i den här genren, t. ex allmänhetens reaktion, huvudpersonens oskuldsfullhet/oskyldighet, en ganska abrupt vändning på kärleksfronten... men det var inte direkt delikat gjort, utan ganska rått. 

     The Silver Kiss är lika len som namnet tack vare att karaktärerna är så speciella. De påminner mig om Sam och Grace i Frost-serien, jag vet inte om det är att berättarstilen eller inte, men det är lite förvånande för Simon och Zoë är fortfarande väl medvetna om monsterdelen av en vampyr. Simon glömmer till och med ibland bort hur det egentligen är att tänka och känna som en människa.

Jag tycker om Anette Curtis Klause sätt att ifrågasätta massor utav det som ofta blir så självklart när man läst för många paranormal romance-böcker där det mesta handlar om den eviga kärleken och om gott och ont, rätt och fel. Till exempel hur folk (speciellt huvudpersonerna) reagerar på och reflekterar på de övernaturliga. Men också det där med hur den övernaturliga ser på människan, vilket jag tror är ganska viktigt. Det svämmar liksom över med naiva tjejkaraktärer och killar som ögonblickligen faller för dem och "aldrig skulle kunna tänka sig att skada dem". Simon drabbas inte direkt av någon insta-love, utan är snarare mittemellan nyfikenhet och hunger sådär i början. 

Om vi går vidare till karaktärerna är väl de två som får ett riktigt fokus (boken går ganska snabbt fram) Simon och Zoë. Annars finns det fyra större karaktärer som man inte lär känna mer än man vill eller behöver. Zoë som karaktär är helt okej, inte överdrivet minnesvärd men inte heller störande. Jag tycker bättre om Simon däremot, för jag gillar verkligen hur han är sammansatt som karaktär. Han kombinerar liksom sin egen personlighet med den oundvikliga naturen hos en vampyr. Det blir oftast mest av den ena hos den typen av karaktär, så jag gillar kontrasten. Man märker också att han genom Zoë utvecklar sin personlighet eftersom hon påminner honom om alla mänskliga delar han begravt inom sig.

Sist men inte minst, slutet: det gör mig lyckligt på något konstigt sätt. (Spoiler! Markera för att läsa!) Jag råkade bli spoilad i förväg om att slutet skulle vara sorgligt, men det är nästan bra, för jag fick en helt annan bild av hur det skulle sluta. Jag antog bara att Zoë skulle bli skadad på nåt sätt eller att Simon skulle attackera henne, men så blev det inte. Istället blev det ganska vackert och nästan hoppfullt istället för sorgligt. Visst, de fick inte varandra, men de skulle ändå inte ha kunnat bli lyckliga tillsammans och jag gillade ändå att de insåg det i viss mån. Simons beslut gjorde allt så sjukt gulligt och han verkade så lycklig där på slutet och jag tycker ärligt talat att han förtjänar det. (Spoiler slut.)

Betyg: Jag tyckte om den här mer än jag trodde jag skulle och märkte inte ens av att den var skriver 1992 (!) alltså mer än tjugo år sedan, utan den kändes väldigt modern. Simon och Zoë känns bedårande söta och verkliga ut på samma gång, hela boken är vacker och den diskuterar döden på ett berömvärt sätt. Tycker den borde bli mycket mer uppmärksammad än vad den är, för den är bra, även om den kanske inte är någon topp 10 favorit. 4 av 5.

Förresten, omslagen? Har hittills sett tre olika omslag och de här två är mina favoriter, men jag tror jag gillar den första bäst. Simon är visserligen inte alls snygg, men den andra passar inte riktigt bokens stil enligt mig. Påmminer mig lite om Stiefvater-böcker däremot.

The Silver Kiss

Starcrossed - Josephine Angelini

Handling: Helena Hamilton har bott på en liten isolerad ö tillsammans med sin pappa i hela sitt liv. Hon spenderar större delen av sin tid med att låtsas att hon är normal, eftersom att hon lätt får svåra kramper och panikattacker när hon väcker för mycket uppmärksamhet. I det stora hela lever hon ett lugnt liv, tills en ny familj flyttar till Nantucket. Bara familjens namn gör henne irriterad innan hon ens träffat dem. Och när hon möter den oerhört vackra Lucas Delos i skolan händer något otroligt - tre mystiska kvinnor dyker upp från ingenstans och säger åt henne att döda honom. Ett obeskrivligt hat skiljer Helena från familjen Delos, men det är omöjligt för henne att hålla sig borta. 

Dessutom verkar de veta något om Helenas ursprung, något hon aldrig själv ens anat. Har de svaren till alla de stora frågetecknen i Helenas liv? 

Omdöme: Till en början var jag inte direkt förtrollad av den här boken, trots att jag hört mycket bra om den. Samtidigt som det var ett bra flyt, en riktigt trevlig berättarröst och en dittills bra story så hade den inte fångat mig helt och hållet. Efter cirka tredje kapitlet släppte det dock och den blev bara bättre och bättre tills man var helt fast framemot slutet! Det här råkar dessutom vara en sådan bok som fortsätter växa på en till och med efter att man läst klart den, så nu är den en av mina favoriter. Jag har verkligen stora förhoppningar på resten av trilogin!

Jag tycker att själva mash-upen med den grekiska mytologin är väldigt bra, även om man inte mött några gudar eller liknande än. Men det är på sätt och vis också skönt, för det finns ingen uråldrig allvetande figur man aldrig förstår sig på. Det gör också att saker blir lite mindre precisa - Helen har ingen aning om vad som egentligen behöver göras för att förhindra ett nytt trojansktkrig, men det gör inte heller Lucas pappa Castor. Dessutom är det inte en sån där jobbig paranormal romance där tjejen är helt ovetande och svag osv och killen sitter inne med alla hemligheter - Helena kommer snabbt ikapp de andra "scions".

Sedan kommer det till den stora härliga familjen i boken. Jag gillar verkligen stora, varma och bullriga familjer med många olika personligheter i böcker och Josephine Angelini har lyckats bra med sin. Alla i Delos familjen verkar så mysiga (och farliga, haha) men samtidigt verkliga på det sättet att de har egna svårigheter m.m. Min favoritkaraktär var Hector, Lucas kusin som påminner mig lite om Emmet Cullen fast förbättrad. Visst, han var lite galen då och då, men jag vet inte, det var lätt att tycka om honom och jag förstår honom ändå. Annars var ju både Lucas och Helena riktigt härliga, vilket som gör boken så mycket bättre!

Betyg: En spännande, rolig och varm bok där alla försöker undkomma sitt öde, trots att det redan är förutbestämt. Bra tempo, trevliga karaktärer och en del snygga halvgudar. 4.5 av 5.

Starcrossed

Vinn Saeculum av Ursula Poznanski

Den här har cirkulerat runt på ganska många bloggar nu, så jag tänkte att jag kunde göra samma sak. Det är nämligen så att Opal Förlag har en liten tävling där de lottar ut förhandsexemplar av Ursula Poznanskis "Saeceuum" till alla som lägger upp boktrailern på sin blogg och sedan skickar ett mejl till melina(at)opal.se med länken till inlägget.

Sista tävlingsdatumet är sjuttonde mars, så passa på att delta!

Och ojojoj, vad snygg boken såg ut! Jag älskar när sidorna är svarta utvändigt och allt hela omslaget sedan är svart och vitt fick den att se härligt mystisk ut!

Varma Kroppar - Isaac Marion

Handling: Zombier har inga känslor - om de inte äter av din hjärna. 

Världen har fyllts av zombier och ingen vet varför. R är en av dem. Zombier har inga egna känslor eller minnen - men om de äter av en människas hjärna återupplever de scener ur den personens liv. Det är så det går till när R blir förälskad. Han dödar en ung man och övertar hans kärlek till flickvännen. Nu har R ett mål i tillvaron. Han vill hålla kvinnan gömd från de andra zombierna och se till att hon överlever. Den unge mannens känslor blir som en drog för R; bit för bit äter han av pojkvännens hjärna. Scen för scen upplever R hans liv, och det förändrar honom för alltid.

Omdöme: Så där ja, nu var det gjort. Jag har läst min första "riktiga" zombiebok. Och även om vissa detaljer med zombieutstyrelsen var lite osmickrande (kändes till exempel trevligt att veta att de flestas läppar ruttnat bort) så var det faktiskt en ganska mysig bok. Inte ens det faktum att huvudpersonen var en zombie själv förstörde känslan, för medan R bara kunde säga enstaka ord så tänkte han desto mer.

Varma Kroppar är på sätt och vis en paranormal romance för den handlar åtminstone ganska mycket om kärlek och medan Julie är en vanlig tjej är R en zombie. Men det märks verkligen att den är skriven av en kille, Dels får boken ett litet annorlunda fokus där kärleken känns mindre världsstormande men ändå ganska viktig men sedan är det mycket om berättarrösten i allmänhet.

Något jag tycker är roligt med Varma Kroppar är hela "Romeo och Juliet" temat. Några av de är ganska obvious, Julie är Juliet, R är Romeo, M är Mercutio och jag gissar att Nora är "The Nurse" (Jag läste en väldigt förkortad och förenklad variant i sexan så jag är inte expert direkt). Men annat än relations och namnmässigt följer inte Varma Kroppar, vilket som är ganska skönt. Det är helt klart en modern zombieberättelse och inte en tragisk kärlekshistoria man redan vet slutet på.

Min favoritkaraktär var Nora, Juliets kompis, som för det mesta är ganska rolig och lite excentrisk. Sedan kommer R's "barn", som är två barnzombier han ska lära upp och beskydda i början i boken. De är inte med särskilt mycket alls, men jag gillade tanken och hur de på sätt och vis hjälper till att förändra R. Den senare är också bra, han har en (för det mesta) rolig röst och är förvånansvärt gullig för att vara en zombie.

Betyg: En ganska varm bok fylld med lite zombiehumor, halvtorkade hjärnor, döda pojkvänner och hoppet om en bättre  framtid. Spänningen var kanske inte alltid på topp, men det var inget som störde. 3.5-4 av 5.


Varma Kroppar (Mix Förlag) - Tack för boken!

Härligt Oärligt - Ally Carter

Handling: Katarina Bishop har vuxit upp i en familj med konsttjuvar. Nu vill hon lämna familjeföretaget och skapa sig ett normalt liv. Men gamla trix är svåra att glömma.

Hon lurar sig in på en framstående internatskola, men även om hon gör allt för att hålla sig undan trubbel kommer hon inte undan sitt förflutna. När hennes far blir anklagad för att ha stulit en ovärderlig konstsamling som "tillhör" en mäktig maffiaboss förstår Kat att hon måste komma sin far till undsättning. Hon måste hitta tavlorna, stjäla dem och ge tillbaka dem – alltihop inom loppet av två veckor, och dessutom med Interpol och en än farligare förföljare i hälarna. Tillsammans med den stilige Hale planerar hon den största kuppen som någon i släkten någonsin har genomfört. Och om fadern är oskyldig, vem är då den skyldige?

Omdöme: Jag har hört så sjukt mycket positivt om Ally Carter och alla hennes mästertjuvar och spioner och jag kan helt klart säga att jag inte är besviken. Det här känns lite som om jag tagit ett steg tillbaka till den där perioden i barndomen då jag som liten tjej trodde jag var (önskade att jag var) skittuff och värsta undercover agenten. Bryta sig in på Louvren och sno några tavlor? Lätt som en plätt!

Härligt Oärligt känns lite som en TV-serie med alla de där intressanta och "juicy"-bitarna och intrigerna. Samtidigt har den tagit ett steg längre upp än alla mina gamla TV och film-upplevelser, för den är lite vuxnare och lite coolare. Men även om Katarina Bishop planerar årets stöt och lugnt konverserar med gangsters så är hon samtidigt väldigt mänsklig som karaktär, något jag tror är viktigt. Hon har sina egna problem och känsliga punkter.

Kat och hennes gäng är väldigt mycket humor och väldigt mycket fart och fläkt. Det faktum att de försöker göra något som är snudd på omöjligt - och som krävs väldigt mycket planering - märks knappt. Ärligt talat är det väldigt få tråkiga bitar och snarare ett väldigt äventyr, bara lite modernare.

Sedan är det hela Kats stora och galna familj som står ganska mycket i centrum. Och de är ganska underbara. Det fanns inte ens någon karaktär jag inte tyckte om i hela boken och det händer verkligen inte ofta. Favoriter är väl Simon, Hale och till viss del Gabrielle. Men Kats pappa var också ganska cool.

Betyg: En fartfylld, smart och rolig bok om ett gäng tonåriga superskurkar som satsar på årets stöt. Trots att den är nästan 300 sidor lång så är det ett härligt flyt i texten och den tar slut snabbar än man anar (och önskar). Jag kommer helt klart läsa tvåan så snart som möjligt! 4.5 av 5.

~ ¤ ~ 

Lite extra: Warner Bros. har tydligen köpt filmrättigheterna till boken och enligt vad jag hittade när jag surfade runt lite så verkar Drew Barrymore ha sagts vara teamets producent. Om det blir något av det så lär det nog bli riktigt coolt i alla fall!

Och så till den här beskrivelsen: "Härligt oärligt är Harry Potter och Twilight på samma gång, med en modern jetset till Ronja Rövardotter i huvudrollen" - nja.... inte direkt. Ser varken någon episk fantasygrej med t. ex trollkarlar eller några känslostormande halvt-kliché-artade karaktärer i Bellastil. Så den får en liten diss.

Härligt oärligt (Bazar Förlag) - Tack så mycket för boken!