Du, bara - Anna Ahlund

"Du spelar Nick Drake", säger jag och vänder mig mot disken.
  Det glittrar till i Franks ögon. Jag drar händerna över armarna, försöker torka av dem, men det gör bara att jag blir blöt om handflatorna också.
  Frank lägger huvudet på sned.
  "Var det därför du kom in? För att berätta att jag spelar Nick Drake?"

John och hans syster Caroline spenderar sommaren själva i lägenheten inne i stan. Caroline jobbar, John väntar ut lovet och antagningsbeskedet från fotbollsgymnasiet. Allt är lugnt, tills Caroline kommer hem med Frank från butiken bredvid hennes, Frank med mörkt hår och elektriska ögon. Som båda syskonen vill ha.

Omdöme: Åååh vilken fin och härlig bok! Jag har velat läsa Du, bara ända sen Anna Ahlund blev en av 2016:s debutantbloggare, så när jag väl fick tag på den läste jag den i en enda sittning. (Med lite lyckorusch-fnitter-pauser ibland för att allt bara var så tonårskärlekshärligt).

Boken är verkligen fylld med kärlek och allt det som fyller ett tonårsliv. Orosmoment, osäkerhet, oövervinnerlighet, tårar och skratt, närhet och kärlek. Jag blir lite glad bara av att hålla i den. Framförallt älskar jag att allt är så vardagligt, både karaktärerna och situationen, och att det är det som gör det så himla bra. Kanske känner jag mig så nära personerna just för att boken utspelar sig i Uppsala (där jag går i skolan), eller så var det Ahlunds skrivsätt, för det kändes verkligen som om John och Frank var verkliga personer.

När jag några dagar efter att ha läst boken hörde någon prata om en Frank på ett kafé var min första tanke att det var den Frank, för jag glömde bort att han var en bokkaraktär och inte en kompis kompis eller liknande. (Och visst måste väl Frank gå på Katte? Han känns verkligen som en Katedralist, ända ut i fingertopparna!)

Nu skulle jag kunna tjata om hur fantastiskt enkla dialogerna är (faktiskt skriver jag kanske något separat om det) men det jag verkligen vill lyfta är bokens syn på kärlek. Ahlund har sagt att hon skrivit en berättelse där kärlekens rätt att existera inte ska vara konflikten, dvs. där ingen behöver "komma ut" eller ifrågasättas för sin kärlek till någon annan, oavsett kön eller situation. Och jag fattade inte hur välbehövligt det var förrän jag läste Du, bara. För jag har läst en hel del "komma ut"-böcker där allting slutar i acceptans osv... men det har gjort mig lite låst till strävan efter just acceptans, som ju egentligen ska vara förutsättningslös. Och jag insåg medan jag läste att jag hela tiden satt och spände mig inför den där konflikten när Johns syster skulle inse att han hade känslor för Frank. Eller när Franks mamma skulle inse att han hade känslor för John. Men det kom aldrig. Och det var en otrolig lättnad.

Betyg: Läs, läs, läs! En otroligt fin berättelse både för hyllan och hjärtat som är en mer än värdig hängmattekompanjon i sommar. Hälsa John, Elli och Frank från mig!