Båda böckerna handlar om en ganska vanlig tjej som har varit ihop med en kille väldigt länge, men som inte känner att de vill fortsätta vara tillsammans, av olika anledningar. Killen råkar vara med i ett band, men de är inte kända och kom igen, typ alla killar är med i ett band vid något tillfälle i livet. Problemet är bara att killen inte tar "the break-up" särskilt bra och skriver en låt om det. Som genast (såklart) blir hur känd som helst och börjar spelas i hela landet/världen och den har tjejens namn i titeln!
Några andra likheter mellan de här två böckerna är den coola, roliga och förstående bästa kompisen som försöker hjälpa till med att hantera den nya stardomen och dessutom försöker hitta en ny kille åt tjejen. Sen finns det ju förstås en person i tjejens närhet som försöker "utnyttja" hennes publicitet (inte nödvändigtvis på ett dåligt sätt), jobbet på en glassbar/godisbutik, en massa paparazzis och framemot slutet: en TV-sändning tillsammans med killen som "förstörde" hennes liv, där hon försonas med alla och inser att sin situation inte är så dålig i alla fall (eller något i den stilen. Risken finns att hon bara försöker förstöra allas liv också.)
Jag vet inte om det finns fler böcker i den här "kategorin" för jag antar att handlingen redan är på väg att bli lite uttjatad, men jag tror att det handlar lite om hur man leverar storyn. Indigo Blues var till exempel inte en favorit - jag skrev inte ens en recension på den. Audrey däremot var riktigt bra.
Varför? Jag tror att det ligger lite i det faktumet att man letar efter en kärlekshistoria när man läser en sån här bok. Visst, den börjar med ett riktigt surt slut på ett förhållande, men man vet redan på förhand att den kommer att handla om att gå vidare och då hoppas man ju åtminstone på lite kärlek. I Audrey ligger fokuset på henne själv, hur hon hanterar sitt nya liv och alla dess för och nackdelar. Hon försöker verkligen fortsätta som en vanlig tonåring och har därför inga problem när det kommer till söta killar. Indigo däremot har lite svårare att hamna i fokus utan att kännas bitchig. Vartannat kapitel är nämligen Adams (killen som skrev låten) och han har inte kommit över henne än. Så det blir lite svårt att få hela "Gå Vidare"-biten att kännas genuin för båda. I Audrey har ju Evan kommit över henne för länge sen när han blir känd och när de träffas igen och ber om ursäkt för varandras beteende och blir vänner igen - känns det äkta. När Indigo och Adam träffas igen (SPOILER!!!) känns det inte ens som om man vet om de kommit över allt och varandra, utan verkar snarare vara tillbaka på ruta ett. Så som boken slutar vet man inte ens om de kanske kommer försöka igen.
Något jag funderat över är massmedia i böckerna. Båda låtarna blir ju enormt stora nästan på en gång (takten i Audrey är till en början lite troligare än den i Indigo Blues) och ja, vissa låtar fortsätter spelas i flera månader, som i Audrey. Men de flesta gör inte det. Sen är det lite hur paparazzi osv reagerar på "tjejen från låten", hon som "krossade pojkstjärnans hjärta". Indigo får en massa publicitet och uppmärksamhet men mest Haters. Audrey däremot får en massa fans och positiva följder, till exempel VIP-förmåner med mera. Men fortsätter pressen verkligen vara intresserad av en "vanlig" tjej så länge? Vet inte riktigt hur trovärdig den aspekten är, men den är ju underhållande så det gör inget.
Om jag kommer läsa en sån här bok igen vid tillfälle? Om jag stöter på en till med den här typen av handling tror jag faktiskt att jag kommer göra det. Okej, det kanske blir lite upprepande men - folk läser hundratals Paranormal Romance-böcker som är nästan exakt likadana och ingen klagar alltför mycket på det. Dessutom vill jag se om någon annan lyckas lika bra som Robin Benway, eller om de kör fast i Indigo Blues-spåret.
No comments:
Post a Comment